NalleRos

I väntan med gråtrunkarsånger

2011-12-06T05:31:00.000-08:00

Jag gjorde en annan blogg innan, men jag skiter i den.
Idag har jag köpt present. Min syster är så bra på att köpa kläder till folk i present. Det är inte jag. En gång köpte jag en skarf till min bror i fördelsedagspresent. När han tog på sig den skrattade hans vänner åt honom och sa att han såg ut som ett emobarn. Jag är inte bra på att köpa kläder till folk i present. Ändå gjorde jag det idag. Det kan bli katastrofalt. Det kan bli det. Förlåt. Jag känner mig lite dålig som inte kan köpa kläder till folk i present. Det skulle vara så kul om man kunde det...
KLockan är snart tre, vid fyra ska jag snöa av bilen och åka och hämta en släpkärra. Fixa till badrummet som blev buckliga väggar i. Plattsättan undrade om vi hade varit fulla när vi satte väggarna. Nä, men kanske bakis...
Målet var att bli klara med lägenheten till jul. Det blir vi inte. Vi kanske kan flytta in till mitten av januari, så behöver vi inte stressa. Nä, kanske inte.
Jag lyssnar på Melissa Horn. Jag lyssnar på gråtrunkarsånger och tänker: det här är bra skit. Jag är sorglig som lyssnar på sånt, man kan ju tro att jag mår så...
Snart ska jag värma mat och äta.

Jag funderar

2011-12-01T04:47:00.000-08:00

Såhär skrev jag 2011-07-08.

Jag är så dålig på att ha vänner. Jag borde inte ha några. Jag är dålig på att höra av mig och det måste man om man ska ha några vänner, annars slutar de för de tror att man själv har slutat. Och som straff ringer de mig bara när de har glömt sätta på kanpplåset, så när jag svarar hörs bara prasslet av mobilen i fickan. Jag funderar på att demonstrativt sluta svara i telefon. Jag hatar telefoner.
Jag funderar fortfarande på att smsa mina fåtaliga vänner och fråga om de vill fika med mig. Men jag vågar inte ifall de inte vill och ansträngningen är för stor och jag har framförallt bara 0.23 kronor kvar på mobilen och ansträngningen är alltför stor att fylla på den. Jag funderar på att skaffa abonemang, men jag är osäker på om det kommer löna sig. Jag är så dålig på att höra av mig. Är det någon nutidsmänniska som skulle klara sig utan mobil så är det jag. Jag skulle klara mig hyfsat utan dator också. Funderar på att göra så. Isolera mig totalt. I min mans lägenhet, för honom är jag stört beroende av. Han har köpt en lägenhet som vi håller på att riva väggar i. Och lister. Och gaderober. Och när jag skulle riva en inbyggdgaderob hanterade jag kofoten fel och satte den vassa kanten i handen. Jävligt smart. Idiot. Igår när jag skulle hoppa över ett trästaket fick jag en speta i stortån, typ två jävla centimeter lång.
Nu har jag inte tid med det här längre. Jag är hungrig. Maaaaaat!

2011-07-14T08:50:00.001-07:00

Sådär nu finns den

2011-07-08T09:08:00.000-07:00

Jag tror jag flyttar denna blogg till nalleros.blogg.se...

Jag är på avgiftning, jag har abstinensbesvär.

2011-06-14T12:02:00.000-07:00

Jag fick jobb. Till slut. Nån på Aq ringde och väckte mig i fredags och undrade när jag kunde börja jobba. På måndag, sa jag. Hur länge kan du jobba? Hela sommaren.
Sådär ja.
Så nu står jag och räknar skruvar och lägger i rosa plastpåsar, virar in metallbitar i bubbelplast och andra rosa plastpåsar och lägger skruvpåsen i. Ganska helt okej faktiskt. I måndags första dagen kände jag mig som ett litet barn som fått börja skolan. Jag log från jag började halv sju till elva, sedan blev jag för trött.
Men jag har fortfarande ett problem. Problemet är stort. Problemet är att jag måste bo hemma hos mamma och att Dick är alldeles för långt bort. Jag känner mig sjuk. Jag känner mig konstig och jag har problem. Igen. Ett annat problem dock, men fortfarande.
Jag är fascinerad över att jag saknar någon så, är beroende av någon så, inte tröttnar på någon så, vill vara med någon så hela tiden. Det är sjukt.
Mamma säger att jag är på avgifting. Jag har abstinensbesvär.
Jag undrade om jag fick låna bilen idag, igår. Mamma sa att det inte gick för att hon skulle åka och handla. Jag undrade om hon inte kunde åka och handla på onsdag istället. Hon sa att jag skulle lägga av. Jag lägger inte av, jag kan inte lägga av, det är omöjligt, jag vet inte om jag vill lägga av. Nej, det vill jag inte.
Jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig, varför ringer du inte!? Och det gäller inte bara Dick, det gäller dig också.

Flera magplask och fittsvett

2011-06-08T23:56:00.000-07:00

Jag är ett magplask personifierat. Jag slösar bort min tid. Jag borde diska nu. Jag borde söka jobb nu. Jag borde ringa de jag sökt jobb hos nu och tjata på dem, prata in idiotiska meddelande om att va fan ring mig, bli staker, jobbstaker, ingen går säker när Alexandra söker jobb! Men, så här är det: alla går säkra när Alexandra söker jobb. Hon är för dålig för att söka jobb. 1. Hon kan inte skriva personligt brev. I ett personligt brev ska man prata bra om sig själv, helst ljuga. Hon är bättre på sanningar, obekväma sanningar, vulgära brutala sanningar är hon ganska bra på faktiskt, ingen vill veta obekväma vulgära brutala sanningar om en de ska anställa, de vill veta lögner, små söta oskyldiga vita små blommiga lögner som låter åhsåbra! Dessa lögner måste man dock sedan som anställd jobba på efter anställningen. 2. Hon kan inte ringa. Hon vågar inte ringa. Hon är fegfan och har något av telefonfobi. Hon vet inte vad hon ska säga, säger alltid fel, blir dum i huvudet, nervös, panikslagen, svimmar nästan, borde inte få leva i det här samhället. Anpassa dig! 3. Hon är egentligen inte bra till någonting. Många skulle i och för sig protestera vid det påståendet, men hon känner lite så nu. Hon är pessimistisk och borde skjuta sig själv.
Men förr eller senare kommer hon ta tag i det. Hon ska bara gräma sig lite först, gråta lite först, skämmas lite först över att hon inte gör, inte kan. Hon behöver en pojkvän som säger: nu ringer du! Hon behöver en mamma som säger: nu ringer du! Och hon behöver ha sig själv som skäms så mycket över sin feghet och inkompetens att hon fattar sig mod och blir kompetent.
Hon har alltså inte fått nåt sommarjobb. Än.

Jag hade textsamtal i onsdags förra veckan med hela klassen som hade läst min Ekon. Jag hade en livskris varande ungefär två timmar efter detta, innan jag började supa. Jag grät en skvätt på grillfesten och söp ännu mer tillsammans med Håkan och skrattade så högt att till och med de fulla människorna vände sig om och tittade på mig, för Håkan var rolig och bjöd mig på sprit. Dagen efter kunde jag lyckligtvis koncentrera mig mer på den fysiska smärtan i huvudet än den andra livskrissmärtan och därför gjorde den inte lika ont.
Jag sa till Dick att jag skulle sluta läsa och skriva. Men jag läste för tre dagar sedan och jag skriver nu. Så. Men om jag ska sluta måste jag skaffa mig en ny hoppy. Jag tror att min nya hobby är att titta på flera avsnitt av Supernatural varje dag efter att Dick och jag har lagat mat. En hoppy som jag i och för sig har haft ett tag. Den är alltså inte ny.

Jag är missnöjd med vilka kurser jag har sökt till hösten. Jag vill läsa littvet C i Linköping, men sökte barn och ungdomslitt på distans i Växjö för jag tänkte att jag samtidigt skulle jobba och det vet vi ju hur det går med det. Fail. Men jag kanske kan fixa det på nåt sätt.
Men det kommer att gå bra. Jag försöker intala mig själv att det kommer att ordna sig, det ordnar sig, det kommer att gå bra. Jag är ju inte pank än.

Samtidigt funderar jag på om jag vill utbilda mig till lärare, socionom, psykolog eller journalist. De två sistnämnda kan jag ha för lite poäng för att ta mig in på. och dessutom misstror jag psykologin som vetenskap.
Sedan finns det ett program där jag inte riktigt vet vad man kan bli men det heter samhäll, kultur och mediagetaltning. Och sedan tänker jag att jag kanske kan skriva de där professionella infopapperen som företagen inte kan skriva själva, för de kan inte svenska. Och kanske kan jag skriva krönikor också.

Mitt nya favoritord: Fittsvett.

Så. Nu har jag gnällt klart för den här gången.

Jag hade inte hjärta att var självkritisk

2011-03-14T06:33:00.000-07:00

Det var längesedan jag skrev här, jag vet. Jag lyssnar på sportify, på Lykke li och Anna Ternheim och Regina Spektor och Veronica Maggios Jag kommer och läser Spill (som jag hann köpa innan bokrean, fatal fail) och har skrivit arbetsrapport som nu är inlämnad - en självkritisk självreflekterande text om hur mitt skivande har gått. Jag hade inte hjärta att var självkritisk; jag gör så gott jag kan.

Jag måste också hinna söka universitet till hösten, och hinna bestämma mig för vad och var. Växjö eller Linköping. Det lutar åt Växjö. Det lutar åt barn- och ungdomslitteratur. Men jag vet inte...

Jag är smått oroad över min ekonomi. Jag ska till Växjö på författarbesök (Sigrid C kommer - hon som skrivit Spill). Jag ska till Milano en vecka med klassgänget och hänga med svenskstuderande italienare. Och: jag ska till Italien en vecka senare, denna gång, skidresa. Det kommer bli askul och skitdyrt. Men va fan.
Jag har lite resfeber. Jag är lite orolig för hur jag ska packa eftersom jag ska vara ekonomisk och bara ha med mig handbagage... Hur gör man med till exempel tandkräm?

För någon vecka sedan var jag och Gunnar på fyradagars skidresa med Jonas och hans nya flamma. Hon heter samma sak som jag vilket är väldigt irriterande. Något annat som är väldigt irriterande är ljudet av kyssar. Jag klarar inte det ljudet. Och det är ingen ny grej, jag har hatat dem enda sedan min bror och hans kompis tog med sig sina flickvänner hem och låg i tv-rummet och grovhånglade medan jag försökte plugga i köket (det hördes. det gick inte att plugga). Slutsats: Nyblivna par som inte kan låta bli att ha förspel på offentlig plats borde inte få vistas på offentlig plats. Jag var så nära att flera gånger säga: om ni ska ha förspel så finns toaletten en trappa ner. Det var en fyra dagars dubbeldejtsskidresa. Och jag har lärt mig att hata dubbeldejter.
Som tur var kunde vi åka ifrån det andra paret i skidbacken och med skotern. Det var underbart. Skotern var bäst och gick snabbast, men jag vet inte säkert, för hastighetsmätaren var sönder. Det kanske var bra... så jag inte behöver veta hur fort det egentligen gick.
Andra dagen på skidor var bäst (förutom dagen på skotern och till fjälls). Linda var med och bröt av fyrenigheten och sedan kom hennes polare... Backarna var långa och roliga och lagom svåra. Jag åkte svart efter svart backe och på eftermiddagen vid fyratiden såg jag solnedgången röd när jag åkte ner för backen. Jag försökte etsa in den bilden i minnet. Ta kort mentalt.
Det var så jag fastnade för skidåkningen.

Jag umgås alldeles för mycket med människor som arbetar och har hederliga jobb. Det är varken bra för ekonomin eller självkänslan (eller självförtroendet?). Jag försöker tänka att snart, snart är jag doktorand, för att liksom ha någonting att trösta mig med, hävda mig med, men det funkar inte riktigt. Jag får jobba på det.

Kulturkrock på nattkröken

2011-03-04T01:19:00.000-08:00

Vi har en muslim i vår studentkorridor. Mohammed. Från Jordanien. Vi satt och pratade igår kväll. Min andra granne, Craig, kom in då och då och deklarerade glatt att det var fest en trappa ner och att han bara skulle hämta öl.
Mohammed tittade förvånat på honom och sa att jag har inte hört honom prata så mycket sedan jag kom till Nässjö. Nej. Det kallas alkohol och har den inverkan på folk. Speciellt västerlänningar, särskilt i de nordligare delarna av världen, kan inte umgås socialt om de inte har alkohol i kroppen. Enligt mina undersökningar. Jag har i och för sig hört Craig utstöta ljud då han hade islossning i frysen med en hammare häromveckan, men efter det har jag inte hört något.
När klockan var halv två kom Craig in igen, utbrast: Sitter ni här än! Vad fan pratar ni om? Jag sammanfattade i korthet: vi hade pratat om Gud, om islam och kristendom, om de två olika kulturer vi kommer ifrån, och Mohammed undrade hur jag inte kunde tro på en Gud. Jag sa att det var mycket enkelt. Han sa att men vad tror du har skapat allting? Tror du att allting bara uppstod av sig själv? Ja. Kemi, fysik, du vet. Förklarar allt. Mycket bra vetenskap. Men, sa han, hur tror du allting skapades? Big bang, sa jag. Men vad skapade Big bang? sa han. Vem skapade Gud? sa jag. Skapade han sig själv eller skapades han av människan? Man frågar inte vem som skapade Gud, sa han. Nehe.
Mohammed visade mig bilder på sin familj och bjöd på te. Han berättade att hans lillebror ville att föräldrarna skulle bo hos sig, men att han var äldst och att de skulle få bo hos honom istället. Det sa han med ett leende. Där, hos honom, bryr man sig om familjen och tar hand om sina gamla. Här slänger vi in dem på äldreboende för att de inte ska vara i vägen. Där slåss man nästan om vem som ska få ta hand om sina föräldrar.
När Craig åter kom in vid halv tre och berättade att han äntligen för första gången fått gräs i Sverige drog han fram en stol, satte sig och sa sedan han att han inte tror på någon världsreligion för i islam får man inte ha sex förrän man har gift sig för då kommer man till helvetet och i kristendomen är det likadant, hur ska man då veta att man har gift sig med rätt person, om man inte får ha sex innan? Tänk om personen visar sig vara totally fucked up in bed! Det var därför jag dumpade min förra tjej, sa han och Mohammed stirrade förskräckt på honom. Jag garvade. Jag tror att det är sådana här möten som kallas för kulturkrockar.
När Craig hade gått sa Mohammed att det var ju det jag sa, det handlar bara om sex.
Själv vet jag inte hur jag ska ställa mig i den frågan. Jag menar, jag vill inte vara gift med en kille som är jättedålig i sängen, men å andra sidan vill jag inte ha en som bara vill ha mig för att knulla. Med andra ord har jag höga krav.
Vad jag däremot tycker är att om kvinnan ska täcka sin kropp för att den är attraktiv för män, så ska män göra likadant för att inte fresta oss kvinnor. Jag tycker också att musikvideor inte ska vara porrfilm och att schlagerfestivalen ska inrikta sig på att vara musiktävling, inte en tävling i vem som har minst kläder. Varför inte sjunga nakna eller i burka, både män och kvinnor? Så att männen inte behöver känna sig diskriminerade eller kränkta över att de råkar få avslöja hur liten den egentligen är.
Nu ska jag äta. Mamma och jag kom fram till att det är meningen med livet. Vi fick en inbjudan från missionskyrkan om att de skulle undersöka meningen med livet en kväll. Då sa mamma att det behöver man inte undersöka, meningen med livet är att äta. Och mycket riktigt, missionskyrkan skulle börja sin kväll med en måltid.
Alexandra Melander

Erkännanden

2010-10-27T07:56:00.000-07:00

Jag erkänner direkt. Jag kände mig dum när jag läste din blogg. Jag känner att jag har blivit dum. Jag känner att jag har hamnat på efterkälken, och att du möjligtvis kommer att få ta snöret och försöka dra mig efter dig på söndag för att få mig att hänga med. En värdelös hemmafru med apatiska problem. Jag försöker skriva, det går inte, värdelöst. Jag känner att jag vill börja plugga, fylla mig med värdefull lärdom, kunskap, analytisk förmåga, självständiga tankar. Bli intelligent. Då kommer jag bara sakna det här. Det kvittar vad jag gör så vill jag göra något annat och sakna det jag gjorde.

Hur länge kommer du ursäkta min dumhet? Inte länge, om jag känner dig rätt.

Jag har läst A Room of Once Own. Räknas det? Jag har diskuterat kapitel efter kapitel på en bokscirkel. Räknas det? Jag har diskuterat femninism med Sabina. Räknas det? Jag försöker praktisera feminism. Räknas det?

Jag tänker att när jag får en unge ska jag vägra säga vad det är för kön. Tonny kommer att få sånna problem med att kommmuniscera med denna stackars varelse som har kommmit till världen enabart för att morden gillar att göra genusexperiment...

Jo, jag sitter fortfarande i Nässjö och jag kommer inte härifrån. Jag tycker om honom. Och jag tänker inte sluta tycka om honom. Han är alldeles för snäll för det.

Jag erkänner igen. Jag är inte självständig. Inte så självständig som jag trodde att jag var.

Mina naglar är långa igen.

Du har hört den förut och du får höra den igen.

Vi kan leka att jag är en blomma.
Vi kan leka att jag är en källa.
Vi kan leka att jag är en kvinna.
Tills jag blir trött på att leka.

klart slut

Dikter igen

2010-10-27T07:53:00.000-07:00

Brud, din betänksamma blå skugga
Din famn av blommor kanske människor
du har en blå liten skugga
du har en blå liten fågel i din slöja, i din vita slöja, i ditt hår
Din blå skugga blundar
Du har blå revor i ditt ansikte, blå revor
Du har blå ögon i ditt ansikte, blå ögon
Det står människor bakom dig kanske träfigurer
De håller ett ljus på var sin sida
Om dig Ett altare av blommor
kanske att offra vid
under blå yta

När blommorna har somnat
stiger jag ut i gräset, barfota

Nattvioler doftar
i den djupblå kvällningen

Jag klättrar upp i trädet
plockar ner stjärnor från grenarna
och lägger dem i mossan, bäddar ner dem i gräset

Jag vandrar i skogarna

Jag är längtan till frihet.
Frihet är min längtan och
Längtan är min enda frihet.
Jag är längtans fånge.
Mitt brott är frihetslängtan
Jag är frihetsfånge.
Längtan är mitt fängelse.

Gustav Vasa och kejsar Nero

2010-10-08T06:16:00.000-07:00

Som ni säkert redan vet har vi nyligen fått en uppgift om att i tidningar kan det finnas rubriker vilka kan användas i tillverkandet av… jag ber så hemskt mycket om ursäkt här, my bad… som kan användas i skapandet av skönlitterära texter, så som till exempel kortprosa. Vi fick även uppgifter om intresseväckande anslag, så som gåta, fråga eller problem. Härmed tänker jag slå tre grejer samtidigt med ett enda svingade slag, håll i er. För att väcka ert intresse, er respektingivande nyfikenhet börjar jag alltså med: Vad är det som Gustav Vasa och kejsar Nero har gemensamt?
Jag har ingen aning. Men det får jag absolut inte erkänna för er som läsare. Ty jag är den allsmäktiga skaparen av denna text. Så. Jag ljuger. Jag luras. Jag säger, och talar samtidigt sanning, och säger: det får ni räkna ut själva. Därefter ger jag er ledtrådar, jag, så att säga planterar… och ni ska här som läsare tro att jag har en baktanke med dem. Det har jag inte. Jag vet inte ens innan eller efter jag sätter ut dem . Jag är lika ovetande som er. Men tyst för fan, säg inget. Knip igen. Sjabbla inte bort det här nu (tänk på korten).

Som skrivande människor ska vi ju vara så förbannat bra på att luras… ni får ursäkta mig igen, så förbannat bra på att bli trodda. Och samtidigt säga sanningen. Är det bara jag som ser ett litet problem här. Det finns ett problem … Jag väljer att inte fördjupa mig i det. Men alltså: Min uppgift och mitt ansvar nu (som skrivande människa, för författare är man inte förrän man har publicerat mer än en bok och jag har inte publicerat någon, och därmed är inte Emily Bronte heller författare för hon har bara publicerade typ en bok) min uppgift är alltså att lura er att tro något och samtidigt säga sanning. Jag väljer att först inte tala sanning (det har jag dock redan gjort, talat sanning, jag ber ödmjukast om ursäkt för detta. Som ni redan märkt är jag är en otroligt osäker författare, förlåt, skrivande människa). Jag tänker lura er att tro att jag faktiskt vet vad Gustav Vasa och kejsar Nero har gemensamt. Jag tänker lura er att tro att jag faktiskt visste det hela tiden, ända sedan jag började skriva. Jag tänker lura er så jävla ordentligt att jag kommer tror mig själv och plötsligt har vi löst problemet. Jag kommer tala sanning. Enligt mina beräkningar. Konsten att ljuga är att tro sig själv. Eller kanske, konsten att lyckas med att ljuga är att lyckas ljuga så jävla bra att du tror dig själv och därmed, nästan automatiskt, talar sanning. Ni, kära vänner, får välja vilket av dessa två alternativ ni tycker bäst passar in på er. Jag ger er den konstnärliga friheten som läsare. Ty man måste ge sina läsare konstnärlig frihet. Punkt och tillbaka till grundfrågan: Gustav Vasa och kejsar Nero. Vad fan har de att göra i min text? Och vad fan har de gemensamt?

Jag tyckte så mycket om, eller jag snarare drogs till denna rubrik, denna titel, kände den sa mig något, kände den vill jag ha överst på min text. Så att i alla fall den blir bra. För det är så typiskt dej, Alex, att när du får en uppgift så kan du inte skriva någonting och så skriver du någonting ändå, men det blir för kort. Varför?
Och en annan fråga: Vad gör du här?

Förlåt förlåt förlåt förlåt jag skrev för att jag inte kunde skriva. Gustav Vasa och kejsar Nero ingick maskopi med varandra i mina gråceller. Och Kejsar Nero torterade och korsfäste. Och Gustav Vasa halshögg och satte på pålar, sa att jag var Nils Dacke, att jag måste dö, för jag stred mot allt som var rätt och riktigt bra.

För de som inte förstår: Genom hela denna text har Gustav Vasa och kejsar Nero varit i maskopi med varandra. De har, som de diktatorer de är infekterat min text och censurerat mig. Och som ni alla vet: censur är meningarnas död.

Dock blev denna text till trots allt och på så sätt dödade jag Dackejävel och Vasafan. Igen. Och jag levde någorlunda lyckligare, men utan mat.

Fotnot: Ni kommer att i läsandet av denna text upptäcka ett flertal av de smutsiga ord och de för oss ökända sjukdomar som står uppräknade på The Sigge’s list. Dessutom kommer ni hitta ett antal svordomar. Jag ber om ursäkt. Förlåt.

Kronblad från äppelblommorna

2010-10-08T06:13:00.000-07:00

Klang… där ljöd klockan.
Hon stod ännu kvar; lät ljudet eka ut och lyssnade. Åter ett omärkligt ljud och plötsligt var hon vid dörren och i ett enda tag hade hon öppnat den. En vindpust bara. Ingen där.
Trädgården låg stilla och tyst; kronbladen från äppelblommorna regnade ner och lade sig som ett skärt täcke över marken.
Hon hade förilat sig, men kunde inte gå tillbaka. Hon stod på trappan och väntade.

uppgiften: fortsätt på en redan befintlig text.

Alex.

Monolog

2010-09-08T10:17:00.000-07:00

Vi skulle skriva en monolog av en person så olik en själv som möjligt. Detta blev resultatet jag skrev:

Bakom mörka Max Mara: Stadslivet. Människornas röster mellan skyltfönstren som dämpade surr, trafikens rastlösa motorljud. Och jag, jag håller kassar från Viktoria Secret, följer strömmen, och älskar att vara bland människor. Deras, något stressade, meningslösa prat, vårt oavbrutna ivägkilande någon annanstans. Aldrig stanna, aldrig still, alltid på väg till. Stadslivet.
Det är något som jag hatar mer än ovårdade alkoholister på T-centralen och svenssons utan stil. Ensamhet. Fattar ni? Det värsta. The worst. Ensamhet, lika med utsatthet, lika med Nobody. Och därför, ett erkännande: jag är hellre med en bunt idioter än helt jävla själv, jag är hellre med folk utan stil än helt (jävla) själv, fattar ni? För helt- jävla- själv- ensamhet är det värsta.
Men inte jag, aldrig jag. Jag blir aldrig ensam. Jag vet hur man tar folk, jag vet hur man bemöter människor. Jag följer strömmen och jag passar in utan ansträngning. Jag har övat länge.

Alex

Skatan

2010-09-03T07:16:00.001-07:00

Han såg henne fortfarande stå utanför i regnet när han hade hämtat hagelgeväret och skatan fortsatte knacka på fönstret. Där stod hon i regnet som smattrade på rutan, även efter att han hade blinkat flera gånger och gnuggat sig i ögonen. Där stod hon med ryggsäck på ryggen och knackade på fönstret och mimade ”får jag komma in”.
Han famlade fram till dörren och öppnade. Och där kom hon, med en ryggsäck i ena handen och en teförpakning i den andra. Han blinkade.
– (Det var som attan), sa han. Vad gör du här?
– Får jag sova här i natt? frågade hon. Jag klarar inte av att vara hemma längre.
Han stapplade baklänges och släppte in henne. Han ville gömma sig under sängen, men stod kvar. Han ville låsa in sig på toaletten, men sedan kom han på att han inte hade något lås på toalettdörren och blev rädd för att hon skulle komma instormande där också. Så han stod kvar. Hon kom in, trampade av sig skorna, hängde av sig regnjackan och gick in i köket, medan han stod kvar i hallen och undrade om han trots allt inte skulle gå ut och skjuta skatan som knackade på fönstret och sedan putsa det i morgon när han kom hem från jobbet.
– Var har du kastrullerna? frågade hon och tydligen hade hon lyckats stänga av musiken, för det hade blivit tyst och han kunde höra regnet och hennes röst.
– I skåpet nere till vänster om spisen, svarade han och stängde dörren. Han hörde hur hon skramlade med en kastrull, hörde hur hon fyllde vatten i kastrullen och ställde den på spisen.
– Vill du också ha? frågade hon.
– Nej tack, det är bra, svarade han. Han gick ut till köket med hagelbössan och satte sig på en stol och tittade på henne. Hon fanns i hans kök.
– Var kom du ifrån? frågade han.
– Från skogen, sa hon. Jag gick hit.
– I det här vädret?
– Nej, i ett annat väder. Vad ska du ha den där till? frågade hon, lutade sig mot diskbänken och nickade mot hagelbössan.
– Jag hade tänkte skjuta en skata, sa han.
– Nu? Det är becksvart ute.
– Ja, sa han.
Hon log, vände sig sedan om och utan att fråga öppnade hon rätt skåp till muggarna och tog ut två stycken. Sedan öppnade hon rätt låda till teskedarna och frågade om han inte hade honung eller socker. Han sa att han hade socker, men inte honung och att han hoppades att det gick bra ändå. Hon sa att det gick bra. Han frågade om hon hade varit här förut och det sa hon ju att hon hade varit. Sedan öppnade hon tepaketet som hon hade haft med sig och tog upp två tepåsar. När vattnet hade börjat koka hällde hon upp det och la i en sockerbit i varje kopp. Sedan gick hon till kylskåpet och hällde i lite mjölk.
– Du vill inte ha en grogg? sa han.
– Jag ska bli nykterist, sa hon.
– Ajdå. Det var som attan. Inte ens en öl då?
– Nej. Vissa tröstar sig med alkohol, jag tröstar mig med te.
– Vad tröstar du dig emot då?
– Allt, sa hon och så tittade hon ner på de två muggarna. Förlåt, jag glömde att du inte ville ha, sa hon.
– Jag får väl dricka ändå, sa han.
– Ja, det är du så illa tvungen till nu, sa hon, log.
– Vad är det för te? frågade han.
– Earl Gray, sa hon. Det tröstar mest. Kan vi sätta oss där inne? Hon pekade in i vardagsrummet.
De reste sig och gick in dit. Hon satte sig i den bruna fåtöljen med uppdragna fötter och händerna om den rykande koppen, han satte sig i soffan, med hagelbössan liggande bredvid sig och den rykande koppen mellan händerna. Han såg på henne. Hon höll om sin kopp och blåste.
– Jag trodde det var en skata, sa han och nickade mot fönstret. Jag trodde att det var en skata som knacka på fönstret.
– Det var det ju också, sa hon. De skrattade och hon skrattade underbarast. Han tänkte att han måste spela in det någon gång för att ha att lyssna till.
– Varför kunde du inte vara hemma? frågade han.
– Jag tål inte stället, sa hon.
– Varför inte?
Hon rynkade pannan och munnen blev stram.
– Hade du nån öl?
Han blev förvånad, det var som attan, sa han, jag har en öl kvar i kylskåpet, men skulle inte du bli nykterist?
– Har du bara en? beordrade hon. Ingen annan sprit?
– Jo, jag har ju de där, sa han och pekade på spritflaskorna på hyllan. Han hade inte hunnit dricka dem än. Men jag har bara en öl. Vad vill du ha?
– Ölen, beordrade hon. Jag kan ta ölen först.
– Då kan jag joina dig med den här, sa han och viftade glatt med groggen.
Hon gav groggen en blick som borde ha fryst den till is i sin flaska, och den blicken fick honom att omedelbart resa sig och gå ut och hämta ölen i kylskåpet. Hon tog den och öppnade.
– Vill du ha? frågade hon kort och räckte honom.
Han skakade på huvudet.
– Nej, ta du den, du ville ju ha, sa han, undrade vad hon höll på med.
Då reste hon sig, gick fram till fönstret, öppnade det och började hälla ut ölen i rabatten.
– Vad gör du? frågade han och gjorde en ansatts att resa sig. Häller du ut ölet?
När hon hade hällt ut ölen gick hon fram till spritflaskorna, skruvade av korken och gick fram och tömde en i var hand.
– Vad gör du? utropade han och reste sig.
– Jag dränker skatjäveln, sa hon. Han stannade upp och stirrade på henne. Så gick hon och hämtade de två sista flaskorna. Han tog tag i en av dem för att hejdade henne, men hon ryckte den bara ur handen på honom och fortsatte hälla.
När allt var slut, stängde hon fönstret och satte sig ner i fåtöljen igen.
– Ska du inte ta den här med? frågade han och höll upp på den sista halvdruckna groggen. Hon började skratta.
– Varför då? Tyckte du inte att den var god? frågade hon.
– Jo då, sa han. Den var inte så dum, fast den smakade mest päronsaft.
Då log hon igen och skrattade och han blev tvungen att sätta sig.
– Jag ska betala för dem sen, sa hon, tog en sipp av teet, svalde, lutade sig tillbaka, suckade. Så ställde hon ner koppen, tog upp kortleken, började blanda så att korten snärtade i bordet, och fråga om de inte skulle spela skitgubbe.
Efter en vecka luktade det päronsaft och parfym i hela hans hus. Hans funderade på att skaffa ett lås till toaletten.

Blod och värk!

2010-09-03T06:50:00.000-07:00

Jag ska säga som det är. Jag tror att jag kan säga det här, men jag är inte helt säker. Fast jag säger det ändå. Jag gick runt i några dagar och trodde att jag var gravid. Det var en ny upplevelse. Min mens var nämligen försenad med exakt sju dagar. (Jag sa tre till mamma när hon frågade. Förlåt mamma.) Snacka om att jag var nervig.
Men nu! Nu rinner blodet ur mig och det värker skönt i äggstockarna som kramas ur som två gamla disktrasor. Å! Jag älskar blod och värk! Jag besjunger det! Jag skriver hymner till det. Och längtar efter att det ska gå över så att jag kan ha sex igen.
Var lugn. Jag har beställt tid för p-piller. Och jag vet hur man gör abort. Jag läste om det. Och jag vet alla symtom man har när man är gravid. Och hur man gör graviditetstest.

Idag hade vi vårt första riktiga textsamtal. Jag undrar om du har läst den texten. Jo, jag tror det. Men jag lägger upp den här i alla fall. De gillade den allmänt.
Förresten, kollade du musiklänkarna som jag skickade dig? Valravn? Jag gillar även Gjallarhorn, speciellt balladen I riden så varliga genom lunden... Och en isländsk typ godnattvisa som heter Modir min i kvi kvi. här är den version som jag ÄLSKAR: http://www.youtube.com/watch?v=DtKTkSMO5Us&feature=related
Jag hade en dag då jag sökte ballader på youtube och fick fram lite annat också...

Keep in touch, bitch.
puss och kram A

Dimma. Dålig sikt.

2010-08-29T11:01:00.000-07:00

Jag har ingen annat att skriva än det jag redan skrivit=)
Vi fick en skrivuppgift att knåpa ihop fyra dikter, temat resa, men med olika motiv på fyrtio minuter. Jag fuskade lite och tog några meningar ur en gammal grej jag skrivit i den sista dikten. Jag hade inte tid.
1.
Över ölandsbron en vinterdag
Mamma håller krampaktigt i ratten:
tittar bara rakt fram tittar bara rakt fram

jag ser på himlen
jämför med havet
- ser ingen skillnad

2.
Dimma. Dålig sikt.
Vättern - en himmel.
Jag reser i höjd med träden.

3.
Vi skulle tagit bussen till paradiset, säger du.
Den stod precis här utanför.
Du pekar och jag tittar.
Missade vi den? frågar jag.
Mm, den gick precis.
Fan, säger jag.
Mm.
Var det direktbuss?
Nej, den gör ett stopp i helvetet
och ett i skärselden också, säger du.
Jaha, säger jag. Inte fler?
Nej, säger du.

4.
Vättern är vacker i kväll
En flicka gråter
Varför vet jag inte

Döing funnen i Nässjö, vid sjön

2010-08-12T04:14:00.001-07:00

Jag sitter hemma hos Dick och skriver och lyssnar på Marinas musik. Tåget hem går inte förrän om två timmar. Jag orkade inte gå upp vid tio och hinna med tåget till elva. Jag orkade inte.
Ikväll ska jag hem till Sabina och Elin och äta (förhoppningsvis).
Jag ringde mamma innan och hon berättade att de hade hittat en döing nere vid sjön i Nässjö. Jag sa att det var ju spännande, då får man nästan gå ner och kika. Jag skojade.
När jag kommer hem ska jag visa min syster de två svarta klänningarna som jag köpte häromdan. Faktum är: Man kan köpa lycka.
Nu lyssnar jag på Rise Against.
Jag har skrivit cirka fyra sidor som jag har skickat till Karin och så har jag gett henne respons på lite omarbetade texter. Jag har dock ingen aning om var i berättelsen dess olika små scener som ihopklistrade blir fyra sidor ska vara någonstans. Jag funderar på saken och skriver vidare, måste ju i vilket fall som helst skriva om alltihop sen i alla fall, och då kommer det bli tusen gånger bättre. Jag vet hur jag vill ha det.

Fridavän, hur kommer det sig att du plötsligt blivit så festig? Vad har hänt? Hur blev det så?
Och hur i hela friden kommer det sig att jag sitter här och känner mig lite som en hemmafru? Han har gått till jobbet och jag har diskat och bäddat sängen. Hur blev det så?
Stora frågor vi kan fundera på.

Så äckligt romantiskt

2010-07-12T11:50:00.000-07:00

Ja, du kan hela historien. Det började under maskeraden, under ölspelet. Jag dog och återuppstod. Som en ny människa. Sedan dess har det hänt väldigt mycket konstiga saker som jag aldrig trodde skulle hända. Bland annat:
Jag gick ut med Jennie och Sölve i Nässjö och där fanns Dick som visade oss runt bland Nässjös festutbud och som vi sov hos. Se inlägget under.
Under poesifestivalen gick vi (du, jag, Sabina och Elin) också ut i sköna Nässjö. Motiv och baktanke till att jag ville gå ut: jag hoppades lite på att träffa någon. (Alltså: jag är inte helt oskyldigt till detta som kommer. Men tack ändå Lisa, för att du ringde och smsade och tjatade på oss att vi skulle komma ner). Och där går jag runt och tittar. Och där sitter jag och spanar. Och plötsligt. Där kommer han ju.
Han ser mig, skiner upp, kommer fram, hälsar, säger att du får en kram, kramar. Plötsligt känner jag mig glad och lättraggad, vi går till baren, han beställer en öl och en cider, vi pratar, vi dansar, han går, jag tror han ska komma tillbaka, han kommer inte tillbaka, jag går till er, Sabina säger att han var där, och plötsligt är han där igen och säger att jag inte fattade vinken, jag säger nej, det gjorde jag inte och skrattar, du skulle följt med säger han, jaha okej, säger jag och skrattar igen och han frågar efter mitt nummer som han redan har för han har redan innan frågat Sabina och Elin om det. Haha! Triumf!
Sedan följer en smskonversation som leder till att jag får en inbjudan till Öland över midsommar och drar med dig dit.
Detta leder till att vi helgen därpå träffas igen. Och detta leder till att vi denna helgen träffas igen. Och vi badar, vi festar, vi tittar på film. Och när vi ska gå hem går vi nästan vilse. I Nässjö.
Igår åkte vi ut till en sjö, lånade en båt och rodde ut i solnedgången. Sååå äckligt romantiskt och så jäkla kul. Jag rodde jätteduktigt och förvånansvärt rakt.

Övrig information just nu:

Det är varmt. Jag jobbar. Och jag kom inte in på Att skriva barnlitteratur, så i höst blir det Kreativt skrivande II i Växjö och Skrivarlinjen Projekt i Nässjö. Jag undrar vad jag ska göra nästa höst. Läsa något i Växjö antagligen. Eller i Linköping. Jag får se. Får nästan ta reda på det snart, så att det inte blir sådär stressigt framåt hösten...

Vad ska jag bli? Vad ska jag bli? Vad ska jag bli? Vad ska jag göra?

Du vet.

Han satte sig i förarsätet och sa att fullast kör

2010-06-07T02:22:00.000-07:00

Jag är vacker. Det kanske du allaredan visste, men jag var osäker. Det är jag fortfarande i och för sig, men mer säker än jag var innan. Jag är vacker.

Vad har hänt sedan vi såg sist? Jo, jag fick ett sug av att gå ut, men ingen skulle stanna kvar efter att vi hade slutat på fredagen, så jag smsade Sölve och frågade om de hade lust att hitta på nåt, gå ut? Vi gick ut i Nässjö på lördagen. Jag, Jennie och Sölve. Hotellet, det enda utestället i hela sunkiga Nässjö var proppfullt med fulla studenter. Jennie gjorde iakttagelsen att en av tjejerna där inne såg ut som Alexandra för några vecka sedan. Sölve sa att hon inte skulle vara elak. Jag tackade Jennie för den iakttagelsen och sa att jag på vägen till Jönköping förra veckan hade sett mig själv också, sittande på ett tåg, så jag vet hur jag såg ut när jag var borta.
Vi blev hungriga och bestämde oss för att käka en pizza eller två. Vi tog två och satte oss i baksätet av deras bil och åt. Rätt som det var kom han som gjorde att du ville spela ölspelet och en kompis till honom som jag inte har träffat förut. Han satte sig i förarsätet och sa att "fullast kör", sedan fick han en pizzabit av Jennie. Han undrade hur jag hade mått dagen efter festen. Jag sa förvånansvärt bra (då menade jag fysiskt, mentalt undrade jag ju varför jag inte bara hade kunnat få dö i en buske nånstans, men det sa jag inte, då hade han bara börjat oroa sig för mitt psykiska tillstånd, just nu är det för övrigt stabilt dock).
I alla fall. Dick (som han heter) tog senare med oss på en slags efterfest (eller som Sölve råkade uttrycka det, "efterspel", haha!). Där råkade jag sätta mig på en hög barstol och börja prata med en kille som satt på en lika hög barstol och vinglade oroväckande. Han fascinerades över mitt hår, tog ett kort på mig och sa att jag var vacker. Jag tackade honom så mycket, log överseende och flyttade ner på golvet till Dick och Sölve och Jennie. Hela kvällen petade denna kille sedan på mig och Jennie sa att jag skulle ta detta som en komplimang. Jag tänker att jag ska försöka och flyttade närmare Dick och Sölve och undvek att titta på den petande. Fyllebyltidiot. Hans tjej var där också. Undra vad hon tyckte. Typ, idiot.
Efter att någon annonserat att nu är det nationaldagen och letat upp nationalsången och vi sjungit den tillsammans bestämde vi oss för att åka hem till Dick. Jag hade inte druckit någonting så jag körade. Väl hemma hos honom spelade vi lite gitarr hero (jag var sämst) och låg på varandra i en hög i soffan. Jag sa att jag trodde att jag skulle åka hem nu men sen somnade jag, medan Dick och Jennie hade brottningsmatch i sängen tills de ramlade ner på golvet. Sölve sa att han hade fascinerats över att jag kunde sova i det oväsendet.
Igår, alltså i söndags, hängde jag med Jennie och Sölve ut igen. De skulle äta och dansa. Zara följde också med. Vi åt planka och jag lärde mig dansa gammeldans. Det var faktiskt kul. Och jag lyckades trampa på alla som jag dansade med.

Jo, just det. I torsdags spelade vi upp den där pjäsen vi har övat på sen i januari. Alla tyckte förstås att vi var jätteduktiga (och de som inte tyckte det höll käft). Jag spelade en sexbomb som hette Freja som förut hade varit man men opererat sig. Cim tyckte att jag var som klippt och skuren för rollen. Jag tackade honom. Stefan tyckte att jag skulle fortsätta med att gå i högklackat. Visst, sa jag, det kan jag väl göra fast det ser ut som att jag är full när jag går i dem. Han skrattade. Dagen därpå klagade han på mina låga klackar. Du lovade ju, sa han. Jag sa att det var i alla fall lite klack på. Han sa att det skulle ju var HÖGA klackar. Jag bad om ursäkt och sa att jag skulle bättra mig till nästa gång.
Under avslutning skrev vi också lappar med våra namn på där våra klasskamrater fick skriva bra egenskaper. På min stod det sammanfattningsvis saker om mitt hår, mitt skratt och min begåvning, att jag var härlig, rar, stark, mystisk, knäpp och kul (jag gillar de sista två mest) och att jag har framtiden för mig (som om inte alla unga har framtiden för sig?). Och slutligen: vacker.
Klassen gav kära Stefan och Maria presenter, några grät en skvätt över sorgligheten att kanske aldrig ses mer och så åt vi avslutningslunch i vår vackra sörängsmatsal. Sedan kramades vi och sa hejdå. Jag grät inte och kände mig känslokall. Jag tänkte att de jag vill träffa igen kommer jag träffa igen, resten är skitsamma. De finns på face book och de är vid liv. Det skulle varit värre om någon hade dött, då vet man liksom att det inte finns någon möjlighet att träffa dem igen. Aldrig mer. Men nu vet man i alla fall att man har möjlighet. Och det känns bra. Det känns alltid skönt att veta att man har möjlighet till något annat, även om man kanske aldrig tar den möjligheten. Det är lite känslan av frihet.

Jag längtar till poesifestivalen och metal town. Det var den 18 nångång va? Bra, vi ses snart. Tills dess... går jag runt och känner mig vacker.

Puss och kram

Jag kan ju alltid trösta mig med att jag inte äter lika mycket sojaböner som en ko

2010-05-04T06:39:00.000-07:00

De senaste dagarna har naiva Alexandra tvingats bli medveten: Världen är ett jävla ställe.
Först tittar jag på "Bananas", ont girigt företag gör folk sterila och ger dem cancer genom bananbekämpningsmedel. Därefter ser jag "Blood Diamond", med ännu fler onda giriga människor, inbördeskrig, barnsoldater, åker in i en by och skjuter ner så många människor som möjligt, tar några till fånga, hugger av armarna på dem, låter dem gräva efter diamanter under slavlika förhållanden, åker in i en stad och skjuter ännu fler... På film ser jag lite av verkligheten utan verkligheten.
Sedan har "globalarna" sin presentation om Ecuador och om ett oljebolag, Texaco som genom utsläpp av oljerester har förgiftat grundvattnet och gett människorna där cancer. Ecuadors Tjernobyl. De badar, tvättar och dricker det förgiftade vattnet. Och naiva jag som trodde kolonialismen var över. Icke. Istället för länder så har företagen tagit över och regerar och kör över. Fy fan.
Jag läste lite ur en artikel om sojaböner. Äter jag kött är det lite sämre för världens resurser än om jag inte äter kött, men jag bidrar ändå till regnskogsskövling genom att käka sojaböner. Men jag kan ju alltid trösta mig med att jag inte äter lika mycket sojaböner som en ko. Eller?
Dessutom kvittar det nästan om man kör bil på etanol eller bensin, man bidrar till växthuseffekten och/eller regnskogsskövling i alla fall.
Och här sitter jag och funderar på vad jag ska göra.

Då blir man lite glad när man hör om människor som Engelskan som åkte till Ecuador och byggde en tunna med filter där regnvattnet kunde samlas, så att människorna slapp dricka det förgiftade.
Kanske skulle man här kunna komma på en bättre anordning än vattenklosetten. Det känns ärligt talat sådär att spola ner sin skit i dricksvatten...
Jag funderar på om jag ändå skulle göra minst skada om jag flyttar ut på landet, stannar där, och lever som i gamla tider med utedass. Och varenda gång jag springer ut mitt i vintern i tjugo minusgrader och fryser aslet av mig kan jag tänka på dem som inte har något vatten... Undra om jag fryser mindre då?

"Now where is that monkey? I want to shoot something!"

2010-04-19T11:40:00.000-07:00

Det där samtalet om projektet gick nog bra. Han började med att förtydliga att jag inte kan skriva, att jag skriver fruktansvärt dåligt och att det här var jättedåligt. Jag förstod skämtet och han fortsatte. Som avslutning sa han att det var mycket bättre än det förra han läst av projektet. Bra, sa jag, tackade för hjälpen och tänkte igenom hans förslag, ansåg dem rimliga.
Jag var beredd att älska honom för att han kom till matsalen så att jag inte behövde knacka på hans dörr. Jag satt och hade ångest för det, men det gick ju fint.
Mamma ringde och sa att jag måste pumpa cykeldäcken. Jag sa att jag går hellre än frågar någon om en cykelpump. Hon sa att jag skulle göra som mamma säger. Jag sa att jag får se.
Jag ska tydligen läsa nåt fult på öppethusdagen. Som det ser ut och känns nu blir det En kvinna satt på en rymdrakets topp. Allt annat känns allt för dödens seriöst för att yppa högt för folk.
Antologierna kom i lådor idag. En tredje del av dem hade streck i sig som inte skulle vara där och som förstör intrycket. Vi funderar på att begära en ny tredjedel eller begära sänkt pris för den första. Du ska få en bok. En med utan streck i. För vänskaps skull.
Jag samlar Captain Jack Sparrow- citat på face book. Det finns inte så mycket annat roligt att göra där, om man inte gillar att övervaka folk. Dessa är citaten jag har fått ihop hittills (den sista är nog ändå min favorit): "You look somewhat familiar. Have I threatened you before?" "Why is the rum always gone?" "Any idea when Jones might release said terrible beastie?" "Where is it? Where is my thump-thump?" "You add an agreeable sense of the macabre to any delirium." "Now where is that monkey? I want to shoot something!"
Jag har precis tittat på Trettondagsafton på DVD. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Kanske skriva. Kanske läsa. Jag får se.

P.S. Sa jag att du skriver roligast, vän, alltid? D.S
Puss och kram

Känslan av att vara lite snyggare än vanligt och därmed kunna ta lite mer skit

2010-04-18T11:54:00.000-07:00

I morgon ska jag ha textsamtal med Stefan om projektet. Jag ska ha krigsmålning (och med krigsmålning menar jag inte tre röda streck rätt över båda kinderna, utan kajal runt ögonen). Inte för att det kanske kommer bli jättehemskt, inte för att jag hade tänkt gå i krig eller starta något, absolut inte, utan bara för ett yttre försvar. Känslan av att känna sig lite snyggare än vanligt och därmed kunna ta lite mer skit.

Jag gick omkring och letade efter ett vin på systemet i fredags. Doktor L. Mycket gott. Vitt. Det skulle bli fest. Jag och Sabina gick till biblioteket och hyrde film som vi trodde att vi eventuellt skulle hinna kolla på, i alla fall en, innan festen, för att liksom förfesta med. På mitt rum: Elin gör i ordning mitt hår till festen medan Sabina talar om intresseproblem och relationsproblem.
Lyckobubbelkänslan infann sig aldrig, däremot kändes det som att jag höll på att ramla ihop. Spy.
Jag gick och la mig. Somnade skönt. Sleep is good.
Nästa dag åkte jag, Sabina och Elin hem till mig. Vi red, vi gjorde varma mackor, vi tittade på film, vi gick ut i skogen och promenerade.
Och efter denna sociala överdos flyr jag i desperation. Och kurerar mig med ensamhet. I morgon kommer jag vara inbunden och osocial (dvs. inte så trevlig).
Nästa helg kommer det var öppet hus på skolan på lördag några timmar bara, du får gärna komma och förgylla min tid. Men annars är jag oförhindrad att disponera min tid själv. Kommer vi jobba mer med den här öpptehusgrejen mer än vad jag vill, så skiter jag i det.
Denna vecka kommer vi också officiellt börja skriva på projektet.
Jag lyssnar fortfarande på sången du gav mig.
Gillar det där om hur du snurrar stil på din stol.
Det blir nog bra med de där valen. Själv sprang jag ifatt brevbäraren och ryckte upp hans dörr för att posta skrivprov och sommarjobbsansökan...
Jag undrar hur det blir.

Tillägnad en röd mosaikgroda från Barcelona

2010-03-31T09:32:00.000-07:00

Förra veckan kändes fruktansvärt lång. På måndagen hade jag fortfarande ont i magen efter Barcelona. Det var säkert nåt jag åt. Kanske mina egna naglar? På måndags morgonen åt bara två rostade bröd med marmelad och en kopp te. Jag brukar äta en tallrik gröt och frukt. Jag gick och la mig vid halv åtta den kvällen och sov till sex på morgonen, vilket blir tio och en halv timme.
På tisdagen och på onsdagen satt jag med Darling River framför nosen och läste frenetiskt. Den skulle vara utläst till torsdag. Det blev den.
I trosdags diskuterade vi den lite lätt, men jag hade velat göra det ännu mer. Efter lektionen var mitt huvud fullt av den. Jag gick och tänkte på den hela torsdagen och fredagen sedan.
På torsdagskvällen var jag dock tvungen att koncentrera mig på andra texter, nämligen mina kursares i Växjö. Detta fortsatte jag med på fredag eftermiddag och de blev äntligen inlämnade. Kvällen ägnade jag sedan åt televisionen. Jag älskar att slösa bort tid framför televisionen. Jag tittar inte på televisionen på hela veckan så när jag kommer hem på helgen är det den som gäller på kvällarna.
Lördagen ägnade jag åt att revidera fem skönlitterära sidor som jag har skrivit. En ny början på Ekon. På söndagen skrev jag fem nya som är i stort behov av revidering. Mitt i natten mellan söndagen och måndagen skrev jag en sidas skrivrapport om min skrivprocess och en sida självkritisk och reflekterande text om mitt arbete. Sedan lämnade jag in alltihop och packade för att tre timmars sömn senare sitta på tåget till Nässjö och ännu en ny vecka.
De sista dagarna har jag tagit det väldigt lugnt. Igår var jag ute och gick, först med Karin och sedan med Sabina och Elin. Det var härligt. Solen sken och det var vår.

Barcelona var det ju också. Jag trodde att jag kunde förtränga hur mycket jag hatar detta land. Men icke.
Mitt första intryck: Jag blir lurad på åtta euro. Såhär går det till: Jag ska köpa en buffé som kostar 6.90. Jag får 5.10 eller 6.10 tillbaka. Som den jubelidiot jag är räknar jag inte växeln förrän långt senare och då är det redan för sent. Jag är skitsur hela dagen sedan.
Jag försöker trösta mig med att sätta mig någonstans på Plaza del Catalonya (eller hur fan det nu stavas) och sola, höra de två fontänernas ljud och insupa det vackra och varma. Jag lyckas nästan övertyga mig själv om att det här kommer att bli bra.
Till råga på att äter vi sedan ute tillsammans på ett underbart veganskt och vegetariskt ställe med helhäftiga målningar på väggarna, typ starka färger, flower power stuk slash graffiti. Efterrätten är bland de ljuvligaste jag har ätit, nån daddelstång med jordgubbar och chokladsås. Dessutom dricker jag säkert en hel karaff rött vin själv och tänker att jag förtjänar detta.
Nästa dag. Vi går till Sangrada Familia, Gaudis kända kyrka. Vi kollar bara på utsidan eftersom det kostar femtio euro att gå in, alltså femhundra spänn. I en turistaffär blir jag huvudlöst förälskad i en röd mosaikgroda. Jag köper den och tröstar mig med den resten utav resan, tänker på den varje gång jag känner att jag inte borde ha följt med. Min röda mosaikgroda. Jag skrev till och med en dikt och tillägnade den, då vi fick en skrivuppgift på fem rader eller meningar med temat staden.
Efter detta gick vi under en triumfbåge, en park och de gotiska kvarteren. Vi tog en sväng på Picassomuseet, sedan åt vi och gick hem. På vägen hem köpte jag en uggla. Men jag måste göra dig besviken. Det var ingen riktig.
Dagen därpå slösar jag bort på en jävla galleria, hungrig och utan vänner. På kvällen, på ett café, läser jag upp mitt mästerverk, dedikerat till min röda mosaikgroda.
Jag tror det är denna kväll jag upptäcker blåmärket på ena vänstra låret. Den är formad lite som en fjäderspiral i en säng. Plötsligt känner jag mig som prinsessan på ärten och bestämmer mig för att sova på andra sidan denna natt. Jag gör det. Och vad händer? Dagen därpå har jag ett nästan lika fett blåmärke på andra låret också. Brilliant.
Torsdag. Och vi åker till nationalmuseet, resans absoluta höjdpunkt. Jag går omkring bland konsten, försvinner in i tavlorna, glömmer var jag är... Tills jag kommer ut och ser den smogbeslöjade staden igen.
Vi går till någon olympisk arena. Jag tar en massa kort. Vi åker hem och äter. Det är antagligen denna mat som jag sedan får äckligt ont i magen av. Men den var väldigt god dock.
Där har du den. Resan.
Snar är det påsk.

Several imposible things before dinner

2010-03-12T06:57:00.000-08:00

I några veckor nu har vi hållit på med en antologi. Deadlinen var idag och nu är den skickad. Igår jobbade vi med den till halv tolv på natten. Jag är trött.
Jag har en analysuppgift att göra klart innan måndag. Jag måste packa innan söndag kväll, för på söndag natt sticker vi till Barcelona. Jag har lovat Karin att jag ska skriva brev till henne. Jag kan skriva brev till dig Fridavän också. Det blir kul. Sen efter Barcelona måste jag skriva kommentarer till cirka fem pers gånger tio sidor, för att folk har inte vett att skriva lite om de skriver dåligt utan då skriver de mer. Jag funderar på vad jag ska göra i höst och hur jag ska fixa det med sommarjobb och pengar i sommar.
Ikväll ska jag dricka vin med Sabina och Elin och sen ska vi gå till en fest som är i Gläntan.
Dessutom måste jag läsa ut en bok på trehundra sidor tills på torsdag nästnästa vecka. Jag känner mig inte alls stressad. Inte alls.
Klockan är 16.03 just nu när jag skriver det här. Vid fem är det middag och innan det ska jag har hunnit duscha och göra i ordning busken jag har på huvudet, min stolthet.
Det var bra i Uppsala. Jag sprang omkring med Camilla i bokhandlar och köpte en massa onödigt underbara böcker, så nu har jag inte köpt några böcker på bokrean. Jag gillar inte riktigt det här med att vara ekonomisk. Det är överskattat. Kanske.
Vid lunchen en dag försökte jag hålla nån kort filosofisk utläggning om värden och fenomen och existentialism. Jag insåg hur korkad jag måste vara. Jag läste ett kapitel i Främlingen och insåg att det egentligen inte gör någonting, om jag inte sätter något värde på det. Men det är just det jag gör.
Jag ser fram emot poesifestivalen då jag kan få visa upp dig på denna skola där jag känner mig lite dum och så kan du assistera mig om jag skulle råka hålla någon ohållbar utläggning om nått jag tror jag kan. Fördomar och kunskap är mycket lätta att blanda ihop har jag hört. Det kan också vara en fördom. Du får hjälpa mig i denna komplicerade filosofi, som sagt.
Vad ska jag göra?
Jag håller inte riktigt med om det där med tid. Fast jag har inga snygga argument för det.
Varför kan inte nåt som finns i våra huvuden finnas på riktigt enligt filosofin? Fantasier finns ju och samtidigt finns de inte, eller vad? Precis som tankar. Värden?
Har haft huvudvärk och varit väldigt trött denna veckan. Funderar på om det kan vara stressymtom. Eller detta soliga väder?
Jag har skrivit upp mig som vegetarian på skolan, fast jag är det inte helt, för nära jag är hemma äter jag lite kött. Hade jag stannat här ett år till med de människor som jag är med nu, hade jag slutat som vegan. Det är faktiskt inte så svårt. Stefan är ungefär som Jesus när det gäller att påverkar folk. Det är läskigt att jag och andra blir så påverkade.
Vad är det för sak som du äter som bidrar till regnskogsskövling? Då kanske jag ska återgå till mitt kött och argumentera att det är inte så mycket skillnad vad gäller klimatpåverkan.
Nu kanske jag kommer få nån sjukdom, nån vitaminbrist. Men vad fan, då återgång jag till att käk kött om det blir så. Jag äter hellre mat än piller. Jag är elak människa utan sympatier för mindre levande varelser, eller nått. Jag gillar bara inte att blir så påverkad. Fan.
Och jag som skulle hinna dusha. Skit. Jag måste göra det nu om jag ska hinna. Jag hade gärna skrivit lite till, men jag måste gå... Du vet, tiden som inte finns.
Jo, jag såg också Alice in Wonderland. I kväll ska jag footwackering.
I'm I going mad? Yes, I'm afraid so, but I'll tell you a secret. All the best people are.
Now. The six imposible things before breakfast.

skogsmullealexandra

Jag letar till och med metaforer i diktsamlingar när jag sover nu

2010-02-18T10:15:00.000-08:00

Jag visste jag var illa ute när jag började drömma om hur jag letade metaforer i diktsamlingar. Men nu har jag äntligen analyserat klart Runefelts och Tranströmers dikter efter tre dagars hårslitande. Jag är äntligen klar, det är inskickat. Bra.
Det kommer att bli författarbesök i Växjö under våren i samband med föreläsningarna så därför ska jag gå på dem istället för tråkig illustration eller foto. Jag ska bli författare, begrips. Inte leka runt med kamera, ta kort *klick* även om jag sålde tre bilder på Marina igår för 150 spänn *fniss*. Och även om jag illustrera lite av mina texter. Det känns onödigt. När jag blir författare kan jag välja illustratör, for God's sake. Men innan dess ska jag uppföra mig som en nördig litteraturvetare som skippar onödiga lektioner av skapande till förmån för viktiga författarbesök på universitetet. Here I come.
Brilliant. Jag har packat för Uppsala. Jag är klar med analysen och den är inlämnad. Författarbesök är inbokade. Lolita är läst till sidan hundratrettionånting och ska vara någorlunda utläst på fredag. Nästa vecka ska jag frenetiskt jobba på med Ekon där fem sidor ska vara inlämnade den första mars. Det känns som jag har mycket att göra, men att jag hinner nog med. Det går som det går. Det ordnar sig alltid tillslut ändå. För att det måste. Helt enkelt. Även om jag börjar drömma mardrömmar om formuleringsproblem och metaforer som förföljer mig bland boksidorna. Men nu är jag glad, lyriskt glad och euforisk. Jag ska till Uppsala gator i morgon!

Låt mig göra det jag finner värde i annars slutar jag här

2010-02-13T09:52:00.000-08:00

Min vän säger det finns inget värde i världen. Jag säger hon är ett värde. Jag säger jag har ett värde. Vi är värde för andra med. Det finns värde. Ett värde för mig är att skriva annars mår jag inte och att må är värt tycker jag.

Jag har skaffat ny frisyr, det kanske inte har värde men det är kul. Den är guldblonda slingor och uppklippt därbak och längre där fram. Du får se sen.

Jag finner värde i det skrivna. Det kanske inte har nåt värde i det stora hela men det har värde för mig och min överlevnad och jag har värde för andra därför tänker jag leva och om de vill att jag ska leva får de låta mig göra det jag finner värde i annars slutar jag här. They owe me that if they want me to stay here.

Jag har hyrt Tidsresenärens hustru. Romantiskt skit som jag kan gilla. Jag läser Eva Runefelts diktsamling Mjuka mörker. Jag funderar på Ekon. Jag fick fin textkritik på nyskriven eventuell början som jag måste jobba mer med. Jag väntar på att klockan ska bli åtta så att jag kan få titta på sista avsnittet av Tyst vittne. Men först var jag tvungen att skriva till min vän om värden. Ty, min vän måste förstå hon är värde.

Jag har ramat in foton jag har tagit. Jag har varit ute och gått med hundarna i snön.

Vi håller på att framställa en antologi på Sörängen. Håller på att bestämma namn, format, ringa och maila runt efter om nån vill köpa annonser för att få in pengar till kostnaderna av tryckeriet. Igår ringde jag in en helsideannons, alltså tusen spänn. Jag har bidragit med nåt i alla fall.

I helgen sticker jag till Uppsala. Snälla Camilla låter mig komma. Åh, jag saknar Uppsala gator, Uppsala hus, universitetet, Linnécafé, LundeQ, nationer, gamla kykogård...! Haha!

Och min vän låter inte värre än jag när jag är ute och cyklar med nattmössa och pickadoll och leker att jag skjuter mig själv i huvudet. Men sen kommer jag på jag är en seg jävel som hänger i. Och då tar jag av mig nattmössan och klämmer fast pickadollen på pakethållaren, för eventuellt framtida bruk, fortsätter cykla medan flåsar och utstöter huvudlösa skratt till livets ära...

Puss på dig, er, småjävlar, universum är stort, vi är större. ty, meningen skapar vi.

En handfull dikter

2010-01-26T09:27:00.000-08:00

2010-01-26

Angående osynligt vatten

Vi står inför ett problem:
Om jag bygger ett utedass
och skiter där istället
får jag äta bacon då?
För jag dricker knappt två liter vatten om dagen.

2010-01-26

Dinosauriesafari

Solen drar sig upp, hasande.
Regndropparna låter som fjärilsvingar mot rutan.
Detta är bara en fas i utvecklingen.
Tallarna ser ut som förstelnade enbenta dinosaurier från tågfönstret.
Plötsligt blir resan en dinosauriesafari i ultrarapid
genom svenska skogar,
där jag underhåller mig med att försöka se skillnad på
Tyrannosaurus rex och Megaraptor.

Jag planterade en dinosaurie.
Den började växa,
och blev en historia
om Tyrannödlornas konung och Den största rövaren.

2010-01-23

Solsilande dimmslöjor
Ett landskap glaserat i frost
Skuggorna lägger sig långa

2009-10-28

kokande röda blodbadsscener
en svart mur av självmordsbenägna tändstickssoldater
vaktande slakten av ett föråldrat gyllene djur
och ser de fallna omsorgsfullt bädda marken

2010-01-25

En önskan

Av allt i vår väldiga värld
önskar jag endast en röd liten stuga
där en brasa ska spraka…
Där skulle jag sitta
med en kopp te i handen,
en stor varm kopp te.
Så ser min dröm ut…

2010-01-26

Komihåglapp

Minnena rostar igen
och burkarna går inte att öppna,
men ruskar de dem så hör de
– de skramlar och ekar.

2009-07-11

Jag hade visst försvunnit.
Du dök och dök och trodde att jag hade drunknat.
Mamma letade på land och i lekparken.
Jag glömmer aldrig ditt ansikte
när du berättade för mig var ni trodde
att jag hade försvunnit.

2010-01-24

Rösterna är trådar i väven,
melodislingor i musiken
- jag finns i bakgrunden.

2010-01-26

Consolamentum

Jag kan se hur varm dina skuldror din rygg
kroppsvarmt skjorttyg

Lägga mina händer
Lägga min kind
Lägga handen mot
skulderbladsvärme
min kind

Du
stiga ur
min hand
din rygg
dina skuldror
genom hand känna värme
skuldebladsvärme
mot min kind
kroppsvarmt skjorttyg
mot min hand

En kvinna satt på en rymdrakets topp

2010-01-14T07:23:00.000-08:00

En kvinna satte sig på en rymdrakets topp
med halsduk och benen knutna som rosetter.
Hon räknade ner blänkande hemligheter ända till avfärd
medan spårvagnarna rasslande krängde förbi nedanför.

Uppskjutningen skedde på balkongen.
Mamma, jag åker nu, sa hon
och sovrumsgardinen vinkade adjö.
Hon siktade på det blödande skenet,
gav till ett huvudlöst skratt
och när hon anlände till det rosa slottet
avfyrades kanonen
från det vänstra bröstvärnet.

Tre skriverier

2009-12-09T09:52:00.001-08:00

Som när man sover

Det känns nog ungefär som när man sover, sa mormor när jag frågade hur det kändes att vara död. Jag trodde henne inte. Det verkade tråkigt att vara död om det kändes som att sova. Jag ville inte sova. Jag hoppade i sängen när mormor bäddade om till rosarutiga flanellakan och efter att hon läst Flickan med svavelstickorna, ljög jag ihop någonting så bra att hon var tvungen att ringa till min lärare nästa dag och fråga om det var sant.
Jag låg och bläddrade i sagoboken till långt in på nätterna, fast jag inte kunde läsa. Jag gjorde mina egna historier av bilderna.
På morgonen vaknade jag alltid först av oss och kröp ner i hennes uppfällbara säng och hon sa att jag hade kalla fötter. Vi åt honungsmackor och drack te till frukost.
Jag äter inte frukost längre. Och nu är det bara bilderna som kan hålla mig vaken.
Du har fått nåt i ögat, sa mormor flera år efter att jag hade frågat om hur det kändes att var död. Det var samma dag som jag slutade att äta frukost.
Jag vet, sa jag.
Vad är det du har fått i ögat?
Jag vet inte, sa jag.
Du har fått nåt i ögat. Kom här, så ska jag ta bort det, sa hon.
Och mormor böjde sig fram, såg mig i mitt öga och petade med darrande försiktig hand ut vad som fanns där.
Titta upp, sa mormor och jag tittade upp.
Ser du nåt?
Nej. Det finns inget där längre.
Jag tror att mormor hade rätt. Det känns nog ungefär som när man sover. Jag hoppas på det i alla fall. Jag längtar efter att någon ska säga att i morgon behöver du inte gå upp. Du behöver inte ens vakna.

Gravbesökaren

Hon gick på grusgången mot gravstenen, bärandes på en svart lykta, ett tredygnsljus, en tändsticksask och en bukett med röda nejlikor. Ljus brann på andra gravar och lös upp stenarna så att namnen fick liv. Grusgången knastrade och hon kände bilnycklarna skava i bröstfickan.
Hon stannade mitt framför graven. Gräset hade inte hunnit börja växa än och hon kunde se precis var kistan låg under jorden. En stund stod hon där och tittade innan hon gick fram, satte sig på huk och la fram tändsticksasken, tredygnsljuset, den svarta lyktan och de röda nejlikorna på marken.
Tre tändstickor fick hon tända innan tredygnsljuset brann och hon satte ner det i lyktan, stängde locket och tryckte ner pinnen i jorden framför gravstenen.
Sedan gick hon för att hämtade en grön vas som hon tryckte ner bredvid lyktan och satte nejlikorna i vatten. Hon satt kvar en stund, stirrade genom glaset på lågan och på ljuset över nejlikorna som fick dem att glöda. Bilnycklarna skavde fortfarande i bröstfickan.

Nycklarna

Hennes ögon får mig känna världen ny när de sträcker händerna vill gripa vackerheterna känna,

vidgar ögonen för att inget missa, strålar, glänser glädje, speglar vackerheter över sig, bildar lycksaligt leende skimrande i bebislent ansikte,

blir vackrare än vad hon ser, gör barnsliga rörelser att nå och rör sig redan mot himlen, mot skimmerheter,

hur skrammel stannar armar, händer stilla, lyssnar, tystnar, upphör andas, hysha, höra vad ljud låter, tyst, jag

höra ljud lyssnar hon aldrig hört förut, stillnar rörelser, stilla. Hör ni titta jag hittat något säger ögon förundrat.

Hon liknar dig, han säger tittar henne, ser vackerhet, blir vackerhet själv, jag tänker vackerheter på jorden.

Råttballe

2009-11-25T11:27:00.001-08:00

Plötsligt blev allt mycket klarare, löven, grenarna på träden, gruset på marken, människors ansikten, kråkfötter på tavlan. Jag kan se igen!
Imorgon ska vi har textsamtal. Jag ser fram emot det, men kommer möjligen bli besviken. (Det blev jag förra gången, remember?) Äsch.
Igår glodde jag på Taxidriver. Störde mig något på kvinnoporträttet, men annars var det bra. Jag såg Life of Brian. Det är inte riktigt min humor, men... jag skrattade ändå en sex gånger.
Jag har en fjärdedel drucken vinflaska väntande på skrivbordet. Jag funderar på när jag ska dricka ur den, om jag möjligtvis skulle bjuda in någon till "sen kväll med en vinflaska"?
Jag har läst allas texter en gång och skummat igenom dem en gång till, förutom den jag skulle närläsa. Jag orkar inte mer. De där smågrejerna är det ingen som har tålamod till i alla fall. De är bara små. Dessutom brukar jag ha mer åsikter och grejer att säga än de flesta så det får faktiskt räcka att jag har läst dem en gång. Dessutom fick de värsta skrivna kommentarerna förra gången fast jag var borta och jag fick bara skrivna kommentarer av tre. Så jag har inte lust att göra mer än jag behöver längre. Jag försöker koncentrera mig på att skriva istället, skriva så bra som möjligt, koncentrera mig på mina egna texter. Men det gick ju inte så bra i torsdags, men bättre i måndags i och för sig... Vara lite självisk... Jag kan fortfarande höra Siewert ord i mina öron. "Och vad ska de andra göra? Ska de bara sitta bredvid och applådera?" Nej, jag ska hjälpa dem och de ska hjälpa mig.
Jag skulle tydligen sagt att jag ville utveckla mitt skrivande. Det var nog vad han var ute efter.
Råttballe. Mitt nya favoritord. Jag kom på det igår när jag skrev om nån jag inte tyckte om. Råttballe.
Undrar om det blir trevlig soffsittning eller om vi får bänka oss i klassrummet vid textsamtalet?
Jag har suttit och skrivit in datum, namnsdagar och månader idag till min kalender som jag ska göra, har nån bestämt. Jag har inga foton riktigt som jag vill ha till kalendern eller jo kanske ett eller tre men inte fler så jag funderar på att göra bilder av bokstäver ord meningar istället... Kanske sätta in nåt foto, men...
Gudrun undrade vad jag behövde hjälp med. Inget, sa jag. Allt, sa jag sen. Men det är inget akut.
Jag blev inte nöjd med min minibok, så nu försöker jag sälja den till högst bjudande. Jag föreslog tio kronor för den till Karin som tyckte att den var så fin, man borde ha gjort en sån själv istället, men hon sa bara sluta när jag försökte sälja den. Så vet man vad de verkligen tycker! Haha! Nej, jag får väl ge bort den i julklapp till mofa eller nåt, de gillar allt fult man har gjort själv, bara man är barnbarn och har gjort det själv.
Mamma läste på min blogg häromdagen om fönster som behövde putsas, så när jag kom hem i fredags hade hon putsat fönstren. Nu kan du skriva det i din blogg, sa hon, att jag har putsat fönstrena. Så nu gör jag det. Hon går med skor inomhus nu, för hon har ont i fötterna. Hon fyller år om två veckor. Det är säkert det hon känner av. Men här ska inte jag sitta och vara katig, sån kommer jag också bli när jag blir gammal.
Jag lämnad in massa gamla och lite omarbetade blogginlägg till textsamtalet, typ om mina före detta korridorskomisar… Kommer bli lite kul och få reda på vad det tycker om dem. De kommer säkert föreslå omarbetning av text, lite slarvigt skriven, mindre personer i, tack, korta ner och ta bara med de viktigaste delarna. Den spretar. Den är lite rolig på vissa ställen… Men jag förstår inte riktigt här, det är ologiskt. Med mer med mera. Kommer bli kul och få veta vad de tycker om Sally, hon som jag har skrivit är bloggaren. Haha!
Hoppas du har det bra kompis. Och glöm inte att hinna med att uppdatera mig.
//Alex

Tårsamlerskan

2009-11-09T10:35:00.001-08:00

Mamma var tvungen att åka och jobba på kvällarna varje onsdag klockan åtta, sa hon. Varje onsdag klockan nio låga Saga i sin säng med gosedjuren runt hela huvudet som en gloria och hade täcket upp till näsan (för täckte hon näsan kunde hon inte andas). Hon kramade Nalle och han var huvudkudde och livboj och hon behövde räddas. Han var bra att gråta i. Han stacks bara i ögonen när hon hade gråtit så mycket att de hade blivit rosasvullna som inflammerade sår. Och spindelnätslampan var alltid tänd så att inte mörkret skulle kväva och strypa henne.
Varje onsdag grät Saga sig till sömns, men det var ingen som visste. För ingen fick veta att hon var barnslig och livrädd och grät. Ingen fick veta att hon låg spänd och stel och skräckslagen och bad till Gud att mamma skulle ligga i sin säng i morgon, att mamma skulle väcka henne i morgon och inte försvinna som pappa hade gjort. Hon bad till Gud att skydda mamma från alla älgar och alla halheter och alla bromsar som inte fungerade och alla träd som man kunde krascha in i och dö av. Hon visste hur det kunde gå och bad till Gud om att mamma skulle kom hem och inte försvinna. Hon tänkte att två föräldrar var för lite, för förlorar du en har du bara en kvar och därför är det tur för dem som har fyra. Om de förlorade en har de tre kvar. Hon visste de som hade fyra.
Men en kväll precis innan hon somnade såg hon hur en skimrande kvinna med vit fladdrande klänning flög in genom fönstret utan att öppna. Kvinnan klev ner från skrivbordet och gick fram till henne så tyst att det var konstigt att höra. Hon ställde sig vid sängkanten och såg så sorgset ner på Saga i sängen. Och när hon gjorde det började Sagas tårar att pärlade sig ovanpå täcket och kudden och ovanpå Nalle, som regndroppar på en vaxduk. Sedan såg det ut som om Nalle hade pärlhalsband i knäet eller som om sängen var en äng med dagg och Nalle var en daggkåpa.
Saga såg hur tusen tårar fyllde kvinnans ögon medan hon tittade ner på Saga. Tillslut rann en tår ur hennes ena ögonvrå och hon öppnande silverskrinet som hon hade haft i sina händer. Tårarna droppade ner i skrinet på den blodröda sammetsbädden. Det påminde om mormors vackra smyckeskrin med silversnirklerier över locket och blodröd sammet och tassar som små katter. Fast detta glittrade och sken och skimrade, precis som kvinnan gjorde.
Så böjde sig kvinnan ner och försiktigt plockade hon upp tårpärlorna från lakanen som om de vore såpbubblor hon var rädd för att spräcka. Saga tänkte att nu är sängen en äng och daggen har blivit smultron. Hon lägger dem i silverskrinet och spräcker inte en enda för hon har så mjuka försiktiga händer.
Hela tiden medan kvinnan plockade tårarna av täcke, kudde och Nalle som dagg från en äng sa hon en ramsa eller kanske var det en vaggvisa:
”Man får gråta, älsklingsvän”, viskade hon och det var konstigt att hon sa så, för det var så mamma hade sagt när pappa hade dött. ”Man får gråta, älsklingsälskade älsklingsvän”, sa ängeln. ”Vad har du fått tårar till, om inte för att gråta dem när du behöver? De är inte för dig att samla på. De är inte för dig att bära på. Här, jag samlar upp dem nu, älsklingsälskade älsklingsvän.”
”Vad ska du med tårarna till?” frågade Saga. Ängeln tittade förvånat på henne.
”De ska jag ge till dem som inte har något vatten”, viskade ängeln.
Och när ängeln hade plockat upp alla tårar från kudden och täcket och från Nalle, torkade hon de sista tårarna av Sagas kinder med de mjukaste fingrar och fick Sagas ögon att svida mindre. Sedan reste sig ängeln och gick bort till skrivbordet framför fönstret med samma ljudlösa barfotasteg som förut. Hon log mot den slumrande Saga i sägen innan hon klev upp på skrivbordet och fladdrade ut genom fönstret utan att öppna, så tyst som om hon aldrig varit där.
Alex.

Nio ljusglimtar.

2009-11-05T10:20:00.001-08:00

I
Smaragdgrönt glitter.
Sol speglar sig i klippan
över stenig stig.

II
Lekande bland löven hittade jag ljus och skugga
Jag stod fascinerad under trädet
jublade över vad jag hittat.

III
Solljus kröp ner mellan golvbrädorna
och målade om källargolvet,
randigt.
Jag funderar på att ha det så.

IV
Ljus skapar skugga
och sakerna som skymmer.
Du kan inte skylla på mörkret längre.

V
Solljus strilade in genom fönsterglaset
dammkorn gjorde kullerbyttor i rummet
och när ljuset föll på blommorna vände de sig om.

VI
En solkatt sitter och spinner
ljus och skugga över väggen
och pollinerar blommorna i tapeten.

VII
Det är nu man ser den luft man andas
Och att man behöver putsa fönstret.

VIII
Ett barn jagade skrattande en solkatt med en flugsmäll.
Du kan inte fånga ljus.
Det fångar dig.

IX
Jag tittade ut genom fönstret
på en himmel som var gråvit och molnig
Plötsligt sprack den
och solen föll på backen där borta på kullen.
Jag funderade på att springa dit
fast jag inte skulle hinna.
Men ändå. Jag hade sett det hända.

Snöflingornas vals.

2009-10-22T06:08:00.000-07:00

Jag såg fram emot torsdag. Jag såg fram emot textsamtal och kommentarer. Men nu har jag bara huvudvärk och det enda de tycktes säga om mina texter var att de var fina. Tack, det skulle min mamma också kunna säga. Men jag går en skrivarkurs. Medan jag ger en massa massa kommentarer och förslag på deras texter... jag vet inte, men jag känner mig utpumpad för jag få ingenting tillbaka. Jag tar mig verkligen tid med texterna och tänker igenom dem, analyserar dem... Äsch. Eller så är jag bara kräsen och aldrig nöjd. Vad vill jag att de ska säga? Jag ville att de skulle analysera mitt översnöade svart får och min vinter och jag ville att de skulle föreslå onödiga ord som kunde strykas (fast de kanske inte ser några). Det känns som jag kan lura dem med fina ord och formuleringar även om det finns noll innehåll. Fast de sa några bra saker också...
Och så blev jag lite sur på att M inte hade läst allas texter och kommenterat och att vi inte fick så mycket kommentarer av S.
Men i alla fall. Här är texten, Snöflingornas vals.

Snöflingornas vals.
tre satser, utifrån titeln, innan jag lyssnade på musiken.
(Peter Tjajkovskijs Nötknäpparen: Snöflingornas vals.)

första satsen:
Sara säger såhär dansar man snöflingedans och jag säger det ser ut som vals.
Sara säger man följer bara takten som finns i luften, för flingorna snöar i vals.
Jag försöker följa i takten och tänker att nu lär jag mig snöflingevals.
Vi skrattar och snurrar och tittar på himlen och stjärnorna knastrar och knakar.
Sara snubblar och låtsas det var med flit och viftar med fötter och armar.
Jag snubblar också och lägger mig ner så att hon inte ska känna sig ensam.
Sedan sprattlar vi snö och skapar
änglar av oss själva
och vi får snöflingor nerrasande i ansiktet
och jag tänker att Sara är en snöflinga.
Om vi ligger här tillräckligt länge snöar vi över eller så fryser vi fast, säger Sara.
Ska vi ligga och testa vilket som händer? undrar jag.
Änglarna har säkert haft kuddkrig, säger Sara.
Eller så är det bebisänglarna som fäller dun, säger jag.
Du är ett svart får, säger Sara, totalt översnöad.
Ja, säger jag, jag är ett svart får med snöflingor på.
Rätt snyggt, säger Sara.
Ska vi singla en dans från himlen och hit igen, undrar jag
och flingorna valsar i luften och yrar i huvudet på mig.
En snövalsdans från moln till mark, säger Sara, får jag lov?
Och Sara får lov och vi fortsätter valsa vår vinterdans
där Sara gör spår och jag följer
snöflingornas vals.

andra satsen:
Jag valsar kring i luften
snöar lite
stora snöflingor
dansar lite
snöflingsdans
som kallas
snöflingevals.
Den måste dansas
från moln till mark
(med minst sex ben)
i luften
från himlen och hit
i tretakt.
(Sedan ska man lägga sig ner
och smälta bort.)

tredje satsen:
(tretakt)
jag räknar alltid fel.
speciellt när jag ska räkna får.
det blir ofta snöflingor
när jag ska somna.
jag räknar snöflingorna i sängen
istället för får.
de dansar vals för mig utanför fönstret.
jag är ett svart får
som räknar
snöflingor
istället.

Snöflingornas vals.
sista satsen, i två versioner, efter jag lyssnat på musiken.
(Peter Tjajkovskij, Nötknäpparen: Snöflingornas vals.)

Vi brukar ha våra duster, jag och min Vinter.
Vi brukar börja med frost och istappar och valsande flingor
för att sedan övergår till kraftigt snöfall.
Han brukar förebrå mig för att inte ha skottat garageuppfarten
och jag brukar beskylla honom för blötsnö
eller gnälla över att det är för kallt.
Då brukar det bli snöstorm och en aning isande vind
innan jag kramar en snöboll och kastar den i huvudet på honom.
Då brukar han bryta en istapp som han vill döda mig med
men innan han hinner
ramlar snön ner från taket
och vi halkar på isgatan
och älskar tills isen smält
och snöflingorna upphört att dansa.
Vi brukar kalla det för snöflingornas vals.
Det är vår favoritdans.

andra versionen:
Det hade singlat snöflingor mellan oss.
Jag kramade en snöboll och kastade i huvudet på dig
och du bröt en istapp som du ville döda mig med
men innan du hunnit döda mig
ramlade snön ner från taket
och vi halkade på isgatan
och älskade tills isen smält
och snöflingorna upphört att dansa.
Vi brukar kalla det för snöflingornas vals,
det blev vår favoritdans.

Jag tycker mest om "Jag och min Vinter" av allihop, vilken tycker du om mest om?

vad jag gör.

2009-10-15T13:33:00.000-07:00

Jag har så jävla mycket att göra. Men det är saker som är roliga och jag gör dem gärna. Jag har skrivit om snöflingor och snöflingornas vals idag, jag lägger snart in den eller de texter för det blev flera och jag har ingen aning om om någon blev bra, jo, en blev bra, men sen behövde jag en dikt till och då kunde jag inte välja utöver den så då tog jag tre...det blev fyra dikter, tre sidor, med ett och ett halvt radavstånd...de andra har skrivt typ en, en och en halv...skitsamma. jag känner mig lite smått stolt också.
vi har fått en ny lärar istället för den jag inte kom överens med riktigt och han verkar helt okej bra, rolig och ger bra textkritik, jag gav honom en text, september, som han kommenterade.
jag fick lite frustrerande kommentarer av läraren i växjö om septemberdikten, men jag tror att jag förstår vad han menar med dem nu, men det tog lite bearbetning i hjärnan och lite förklaringar innan dess. jag kanske kan lägga ut dem någon annan gång, just nu har jag inte lust. kl är 22.39, helst ska jag sova vid 23.15 för att få mina åtta timmar, de är jag noga med annars kanske jag går in i väggen eller nått, men snart har jag lov, en vecka, det kan behövas lite paus.
var på en teatergruppgrej i går (fast jag egentligen inte hade tid) och kände mig utsatt och inte som en bra skådespelare, men samtidigt var det intressant och kul. vi jobbade med socialstatus, låg status, hög status och vad det är som gör att man får den, hur folk beter sig... sånt.
det är lite vad jag håller på med förutom att försöka producera texter, (sälla något att ha) tänka över kommentarer, skriva nytt, ändra, fundera på hur man ska bli bättre och kommentara andras texter och läsa...ja. men jag trivs i det också. jag funderar och skriver och läser vidare.
såg förresten direktsändningen av tillkännagivandet av nobelpris i växjö i homerossalen, det var lite kul och första gången, och jag hade faktiskt hört talas om Herat Müller innan, vilket också var lite kul. och nu läst en lite snutt av henne. gillar hennes språk.

Han skulle aldrig mer komma hem

2009-10-09T04:38:00.000-07:00

Det var så det började, att de satt vid köksbordet, att de väntade, och mamma sa att de skulle börja äta för att maten inte skulle kallna. Hon tror att det var så, att mamma sa att de skulle börja äta för att maten inte skulle kallna och de åt. De kanske åt, hon kommer inte ihåg.
Men hon satt vid köksbordet och kanske hade hon ätit upp, kanske åt hon fortfarande, kanske kom det sakta, kanske kom det fort, känslan, förebådandet, insikt, vetskapen. Hon vet inte vad hon ska kalla det. Hon satt vid köksbordet och kände, eller kanske visste hon? Han kommer inte. Han kommer inte hem. Han kommer aldrig mer hem.
Mamma sprang ner till skogen för att kolla var pappa var. Hon kommer inte ihåg vad hon gjorde medan mamma sprang ner till skogen och sen sprang tillbaka igen, men kanske lekte hon med Finn och My, kanske gick hon omkring. Hon vet inte vad hon gjorde, hon kommer inte ihåg.
Men när mamma kom hem och ringde ett samtal, frågade hon var pappa var. Tyst, Li, sa mamma, jag pratar i telefon.
Mamma bad Li att hämta My och Finn, så hon gjorde det. Sen gick de in i vardagsrummet och de satte sig i soffan. Och det var i vardagsrummet, i soffan som mamma sa det, att pappa är i himlen nu. Men de förstod inte. Hur skulle de förstå? De frågade igen, var pappa var, frågade de. Pappa är i himlen nu, sa hon. Han är uppe i himlen nu. Men mamma, sa de, var är pappa? Pappa är död. Pappa finns inte mer.
Det var då de började gråta, som i en klump i soffan grät de, och mamma satt där, med tre barn i famnen.
Mamma ringde fler samtal.
Människor kom. Människor i orangea kläder. Fast Li vet inte ens om hon kommer ihåg att det var orangea kläder, men hon tror att det var det, hon tror det var reflexer på också, men hon är inte säker, för allting var grått och dimmigt och allt kommer hon inte ihåg. Men hon kommer ihåg att de pratade om att det var problem med att lyfta upp en kärra, de pratade om en kran och brandbilar och att de hade svårt att lyfta upp en kärra. Hon kommer ihåg att farmor kom och hon kramade farmor och att de grät.
Hon kommer ihåg att mamma satt i soffan i vardagsrummet och att en man i sånadär kläder försökte fråga henne saker, men att en annan man fick ta över. Du är bättre på det här, sa han och lämnade över pennan. Den andra mannen satte sig på huk, med block och penna och skrev svar till frågorna han ställde till mamma. Li vet inte vad det var frågor de ställde.
Nu får du sitta lite själv, Li, sa mamma och Li satte sig själv i den andra soffan. Men sen tog Li med mamma ut i hallen och fråga om de kunde laga pappa. Nej, Li, sa mamma, de kan inte laga pappa.
Mamma jag vill sova, sa Li. Nej, du får inte sova, sa mamma. Men, mamma jag vill sova. Jag är så trött.
Men Li fick inte sova, inte än, och inte vakna heller, när allt var bra igen, fast hon var så trött. Hon målade en teckning istället, den fulaste teckning hon någonsin målat. Hon målade pappa på ett moln och satte upp den på mammas och pappas dörr, fast den var ful.
Mormor och morfar stannade. Nu stannar vi ett par dagar, sa mormor, och hjälper dig med allt, Malin. Mamma sa att de inte behövde. Men jo, sa de. Nu blir det så.
Li hörde My fortsatte fråga när pappa kommer hem och de fortsatte svara att pappa kommer inte hem. Pappa är död, My. Pappa finns inte mer. Han kommer inte hem. Han är i himlen nu. Han skulle aldrig mer komma hem.

Idag skrev jag en text som går såhär.

2009-10-09T04:29:00.000-07:00

Idag skrev jag en text som går såhär och den skulle enligt uppgift vara expressionistisk.

Jag skulle vilja döda dig med något vasst föremål. Först skulle jag göra ett snabbt snitt över ditt bröst, och sedan ett till. Det skulle bli ett kors och i korsets mitt skulle ditt hjärta vara. Men jag skulle vänta med det till sist. Du skulle ha avvärjningsskador på underarmarna och det skulle lukta blod i hela rummet. Du skulle inte kunna försvara dig, inte med någonting. Du skulle stå helt hjälplös, tryckt mot väggen, rädd för mig, rädd för mitt nyvässade föremål, vässat endast för dig och din rädsla luktar blod och gör dig livrädd. Du undrar vad jag håller på med. Men jag fortsätter och du blir räddare och räddare för du förstår att jag inte kommer att sluta.
Jag gör ett nytt snitt över ditt bröst. Och du blöder ymnigt. Jag höjer min hand och min penna mot ditt ansikte. Du står livrädd, tryckt mot väggen, och med en snabb rörelse har jag stuckit ut ditt vänstra öga. Med ännu snärtande rörelse har jag stuckit ut ditt högra. Nu ser du ingenting och du är livrädd, för du ser ingenting, och trycker dig mot väggen. Dödsångesten sprider sig i ditt bröst. Jag har startat en epidemi. Och det sista jag gör är att hugga dig i bröstet, mitt i korset, där ditt hjärta sitter. Pennan bryts av och hälften av den sitter krav i ditt hjärta och skaver där. Du känner blyertsspetsen, hur den sticker, skaver, hur blodet sakta, sakta rinner ur dig och din vämjeliga varelse, hur du blir kall, den kallaste kyla du någonsin känt, medan du inte kan gör någonting. Du känner pennspetsen i hjärtat. Den skaver. Och du dör sakta, med mycket lidande, mördad, ihjälstucken av mig och min blyertspenna. Nyvässad, bara för dig. Jag ska döda dig med en penna. Du anar inte min tillfredställelse.

Alex.

September

2009-09-28T09:26:00.000-07:00

såhär blev min Septemberdikt. jag var tvungen att komprimera den, en sida var max. så såhär blev den, jag har ingen aning om den blev bra, får se.

Jag ser en kvinna från förr
stå vid ett fönster och söka med blicken
utåt,
vattnet porlar mellan stenarna,
de fallna löven flyter på ytan
i den lilla trädgårdsbäcken.
Himlen bär en slöja av regn,
och marken går svept i dimma
daggbeströdd,
doftande mylla.
Träden står och faller
det sista av sommaren,
bäddar marken,
tar av sig sin gyllene krona
för att vila huvudet
som en gammal man tappar sitt hår
Äpplena rodnar
vid de lättklädda träden
Höstens andedräkt viskar
allt ska döden dö,
och jorden täcks av löv och dimma,
medan mamma bakar äppelpajer
Krispiga, gyllene september,
snart är det läggdags, säger hon,
Snart kommer röd oktober, säger jag.
och lyssnar på en döende kvinnas klinkande på ett piano,
en ung flicka stryker en fiols strängar
och framföra höstens ankomst.
En man väntar i kulisserna
och jag kommer aldrig att glömma den dagen
då det var snö på blommorna.

Då var det färdigt. Frustration och idioter.

2009-09-28T08:56:00.000-07:00

Jaha.
Då var det färdigt.
Det blev nog inte så bra, men det blev färdigt, inskickat, i tid. Det är huvudsaken. Nu är det gjort. Analysuppgiften. September. Och Avatar.
Idag har jag räckt upp handen på nästan varenda fråga och lyckats med att inte somna eller resa mig upp och störta ut ur klassrummet när han håller sina långrandiga, aldrig komma till saken föreläsningar framme vid kartedern. Idag ringde telefonen tre gånger, första gången svarade han, andra gången satte han den på ljudlöst, tredje gången stängde han av den.
Cim bad honom att komma till saken nångång (bra sagt) då sa han att han skulle det. Jag vet inte riktigt. Men det är otroligt tråkigt och frustrerande.
Jag städar mitt rum nu. Jag brukar alltid göra det efter en period med mycket att göra. Men jag vet inte om jag ska damsuga eller om jag ska skjuta upp det ett par dagar till. Jag får fundera på saken.
Jag tror jag ska ta ett glas vin. Och så ska jag börja läsa Mot fyren av Virginia Woolf. Måste bara bestämma mig för om jag ska läsa på svenska eller engelska, det blir nog engelska, men det är inte säkert. Och så ska jag läsa ett par texter till torsdag också. Maria bad om ursäkt för det där med bortglömd på närläsningslistan. Men jag har inte fått allas texter än. De var nog med att jag skulle lämna min, men det tänkte inte på att jag behövde deras. Men, men, tycker de att deras texter är så dåliga så att de inte vill lämna ut dem så gärna för mig. Jag läser bara de som jag får. Haha! Idioter.
Jag blir klassens know-it-all. Nåt måste jag ju bli. Men varför just det? För att jag inte har lust att hålla käft med saker som jag kan. Och för att jag inte har lust att hålla käft med saker som jag kanske kan. De andra bara sitter där och håller käft, gärna för mig, då få jag prata mer, haha! Idioter.
Men Alexandra, du kan ju inte bara idiotförklara några sådär. JO. Det kan jag. Men det gör jag inte. Det är bara som jag skriver för att ge uttryck för min frustration.
Och jag, min idiot, jag tror jag kan allt. Haha!
Men varför inte? Nån kan väl vara dum nog att tro det. Man kan ju i alla fall försöka. Jag vill delta i lektionena, inte sitta som en passiv avlyssnare, då kan jag lika gänra sätta en bandspelare på record och göra något roligare medan de sitter på hårda obekväma stolar och vrider sig fram och tillbaka, och när lektionen är slut så kan jag gå ut och gå och lyssna igenom bandet (så att jag inte somnar). Jag blir så frustrerad! Vad är det med folk? Varför är det så fel att räcka upp handen om man kan, eller om man tror att man kan? Det skulle vara kul om några fler gjorde det, så kanske man skulle får igång en liten diskussion.
Ja, mamma, jag är nog elitist. Jag är nog know-it-all. But so what? SHIT the same!
Och han säger att jag viftar med handen förtvivlat. Förtvivlat? Ser jag ut att drunkna? Har du sett Hermione i Harry Potter vifta med sin hand? Så ser inte jag ut. Hur jag vet det? Jag ser min hand när jag räcker upp den.
Jaha. Nu ska jag dricka vin och fortsätta med mitt liv. Läsa texter och betala räkning och bli full i fan. Och städa klart till nästa omgång. Snart är det oktober.

Avatar x2

2009-09-21T12:58:00.000-07:00

Hej igen!

Jag behöver lite hjälp med min Avatar (kort presentation av mig själv/mitt författarego) Jag har två utkast och jag behöver förslag och slaktande kritik. Jag har två exemplar. Vilken är bäst? Ska jag stryka något? Ska jag lägga till något?

Avatar:

Alexandra (Sara Magdalena) Melander, född fredagen den 17 februari år 1989 kl.12.40, planerar inte att dö någon gång snart (även om hon oskyldigt leker med tanken för att göra sin existens mer spännande). Hon skriver ord. Hon läser bok. Hon dricker te. Hon tittar film. (Det har nyttighetsfaktor plus minus noll, men hon hoppas att hon högaktningsfullt skiter i det.) De säger att hon verkar veta vem hon är, men hon vet inte vem hon är. Hon vet bara vad hon vill. Det är allt.

Alexandra (Sara Magdalena) Melander, född fredagen den 17 februari år 1989 kl.12.40, planerar inte att dö någon gång snart (även om hon oskyldigt leker med tanken för att göra sin existens mer spännande). Hon spenderar sitt liv med att skriva ord, läsa bok, se film och dricka te, vilket har nyttighetsfaktor plus minus noll, men hon hoppas att hon högaktningsfullt skiter i det. De säger att hon verkar veta vem hon är, men hon vet inte vem hon är. Hon vet bara vad hon vill. Det är allt.

En novell: Mammas dust med mormor.

2009-09-21T08:37:00.000-07:00

Mitt emellan det rödvita huset och den rödvita ladugården, står en grön leksakstraktor parkerad bredvid en stor blå Valmet. Och i den stora blå Valmeten sitter en liten snorig pojke med mycket välanvänd keps och sover med ena kinden tryckt mot sidoruta. Pappa har orange skogshuggarutstyrsel och ställer motorsågen och de två bensindunkarna i traktorskopan. Han vinkar till mamma som sitter i trädgårdslandet bakom huset innan han hoppar in i traktorn och kör iväg.
Mamma har bikini och stålhättakängor och jordiga jobbarhandskar och rensar ogräs som hon slänger ner i en skotkärra, och bredvid den skottkärran står en mindre som har tre små grästuvor i sig. Överallt kring henne, ligger bollar, racketar och kubbspel. Hinkarna, spadarna, silen och formarna ligger förvånansvärt långt från sandlådan och vid skogskanten längst bort sitter två flickor på ett rostrött utedass, med byxorna neddragna, och en ask växer in genom taket. En tredje liten flicka står vid enebusken utanför den öppna utedassdörren, och har tummen i munnen, en röd toppluva på huvudet och gröna stövlar på fötterna. Hon är minst och heter Tea och måste vänta på sin tur.
Medan hon står där och väntar på sin tur berättar Karin hemska historier om hömogulen som bor uppe på höloftet. Det är ett höloftsspöke, berättar Karin, som mördades med en grep av den som ägde huset innan och nu spökar den som en levande höhög och äter huggormar till frukost och småbarn till efterrätt. Samtidigt som Karin berättar det hörs en bil. Det är inte ofta bilar hörs här och därför springer Tea fram för att se vilken bil det är och om det är någon hon känner.
”Vem är det?” skriker Karin från utedasset.
”Jag vet inte”, skriker Tea tillbaka från husknuten. ”Det är en Saab.”
”Vilken färg är det?”
”Silver.”
Bilen svänger in på gårdsplanen.
”Mamma” ropar Tea och springer tillbaka. ”Mamma, det kommer någon!”
Mamma slänger fort av sig handskarna och springa in i huset för att ta på sig något över bikinin. Någon kliver ur en bil och smäller igen dörren. Steg hörs på grusgången, ringklockan till huset plingar och någon knackar på dörren.
”Hallå! Fia, Hallå! Är du hemma?” Någon öppnar dörren och tittar in.
”Fort!” väser Karin och torkar sig. ”Det är mormor! Göm er!”
”Fort då, Tea, göm dig!” väser Lisa, men Tea står kvar och ser hur mamma kommer ut i hallen i sin regnbågsfärgade stora fransT-shirt som hon ser ut som en indian i och får syn på mormor. Hon tvärstannar och stirrar på mormor.
”Du kan ju se lite glad ut över att se mig, Fia.
”Jag är glad, jag blev bara lite överraskad. Jag trodde du var i Spanien.”
”Herregud, Fia, vad är det du har på dig! Tänk om det hade varit någon annan som kommit på besök och så hade du visat upp dig i dom kläderna! Man får ju skämmas för dig.”
”Det är ingen som bryr sig här ute, mamma.”
”Kanske inte, men du kan ju i alla fall tänka på vad du sätter på dig. Och jösses som här ser ut!” Mormor klev över några Barbiedockor och ett legotorn. ”Flyget till Spanien blev inställt, så jag tänkte att jag kunde komma hit ut lite och hjälpa dig med hushållsbestyren och barnen. Jag ser att det behövs. Dessutom så ser stället faktiskt ut som ett semesterparadis, även om det inte luktar så. Så man kan ju håll för näsan och låtsas.” Mormor svepte runt i hallen.
”Så farligt är det väl inte.”
”Och Fredrik, var har du honom, han är inte hemma antar jag?”
”Han arbetar, mamma.”
”Jaja, det brukar du ju säga.”
”Det var synd att du missade honom. Han åkte precis och tog Emil med sig.”
”Jasså, det gjorde han. Det är ju tur att han intresserar sig för ett av barnen ni fått i alla fall.”
”Nu är du orättvis, mamma. Han leker jämt med flickorna, han avgudar dem.”
”Konstigt att jag alltid tycks missa honom, när jag är här. Men jag ska ju stanna ett tag nu, så jag kanske ser en liten skymt av honom, vem vet?”
”Stanna ett tag? Ska du stanna ett tag?”
”Det ser bedrövligt ut här.” Mormor pekade runt omkring på alla sakerna.
”Mamma, vi trivs såhär.”
”Men lilla vännen, har du sett hur det ser ut på det här stället eller är du totalt blind? Saker överallt och hur länge sen var det du dammsög? Det bara flyger dammråttor under trappan.”
Mamma följer med mormor ut när hon sveper genom hallen ut på baksidan av huset.
”Mamma, kan inte du åka hem.”
”Var inte dum. Jag kom ju precis, jag kan ju inte åka härifrån när jag precis har kommit. Var har du ungarna nånstans, du får säga till dem att komma hit och hjälp till nu. Du kan inte göra allting själv, vännen, det vet du. Det är ju deras saker som ligger här och skräpar överallt.”
”De skräpar inte och de har lovat och hjälpa till och plocka ihop sen ikväll när de har lekt färdigt.”
Mormor börjar plocka upp plastleksaker i famnen.
”Bara låt leksakerna ligga. Jag kan sätta på kaffe eller nåt. Vill du ha kaffe? Jag har bullar också. Vi gjorde bullar i förrgår.”
”Bry dig inte om mig du. Var brukar ni lägga dehär?”
”I korgen där vid husknuten.”
”Men var har du ungarna nånstans egentligen?”
”De har gömt sig.”
”Gömt sig? Och varför i hela friden har de gömt sig? Leker de kurragömma, eller vad?
”Nej.”
”Varför har de gömt sig då?”
”De vill inte träffa dig, mamma. De tycker inte om dig och det gör inte Fredrik heller.”
”Du har då ingen koll på dem över huvud taget.”
”De klarar sig själva.”
”Ja, vi klarar oss själva, faktiskt”, säger Tea och kliver fram.
”Nämen, där har vi ju en av dem. I röd toppluva och gummistölvar, Fia, när det är över 20 grader varmt ute. Du klär dina ungar lika illa som dig själv.”
”Hon fick faktiskt den i julklapp, mamma, av en granne som gillar att sticka och hon har haft den på sig enda sen i julas. Hon blir ledsen om hon inte får ha den på sig när hon är ute. Kan inte du åka härifrån och lämna oss ifred, mamma? Kan inte jag få ha mitt liv ifred?”
”Fia, jag kom bara hit för att hjälpa dig, och för att underlätta för dig, så att du kan få lite mer tid för dig själv. Jag vet hur det kan vara med fyra ungar och en karl som aldrig är hemma och hjälper till.”
”Fredrik hjälper visst till. Han är jättefin och han hjälper visst till.”
Då drar mormor av den röda toppluvan från Teas huvud. Tea skriker till, böjar gråta och sträcker sig efter sin toppluva i mormors hand.
”Mamma blir nog arg nu”, viskar Lisa bakom utedasset.
”Mmm. Det ser man. Hon får de där ögonen nu”, säger Karin.
”Du rör inte Teas toppaluva!” skriker mamma och rycker till sig toppluvan ur mormors hand. ”Om Tea vill ha sin toppaluva på sig, så får hon det!”
”Men, herregud Fia, det är övar 20 grader ute!”
Då tar mamma grepen från landet som hon har vänt jord med och sätter upp den mot mormor, så att hon backar undan lite. Fia slutar gråta och mormor stirrar på mamma.
”Du kommer inte hit och talar om för oss hur vi ska ha det! Fattar du? Vi hade det skitbra här innan du kom. Jag älskar det här stället, och om inte du gör det så kan du åka tillbaka till stan och dina jäkla kapitalistsöner. Vi ska grilla fisk ikväll, fisk som vi allihop var ute och fiskade igår kväll, hela familjen. Så du kommer inte hit och talar om för mig vad min man är och inte är! Bara för att du var oförmögen att hitta en som ville ta hand om sina egna ungar, betyder inte det att alla är sånna. Du håller dina stora käft! Måste du komma hit och förstöra för oss? Om du vill underlätta för mig så åker du härifrån nu! Jag behöver inte din hjälp. Stick.” Mamma väser ut det sista och morrmor backar.
”Fia”, säger mormor, ”nu lugnar du ner dig.”
”Stick härifrån! Fattar du vad jag säger? Stick härifrån! Försvinn ur mitt liv!
Mormor stirrar förskräckt på mamma som hotar med grepen, sedan vänder om och skyndar tillbaka till den nya silversaaben.
”Och du rör inte Teas toppluva igen!” skriker mamma efter henne, innan bildörren slår igen och bilen startar och åker iväg så att gruset sprutar. Mamma sätter ner grepen med pannan lutad mot handtaget.
”Mamma”, säger Tea. ”Kommer du också bli såndär när du blir gammal?”
Mamma börjar skratta.
”Om jag blir sån, Tea, lovar mig att ni hotar mig med en grep då. Lova du mig det?”
Tea nickar och lovar och mamma sätter på henne den röda toppluvan.
”Tack, älsklingen. Utan dig hade jag inte kunnat bli av med henne.”

Nifelheim brinner

2009-09-20T04:27:00.000-07:00

Min vän är hög som en ko på vårbete och stavar som en full kårka med dyslexi...jag hoppas hon har fått ordning på huvudet och halsen och imunförsvaret innan jag kommer... och jag hoppas att jag har gjort klart alla mina uppgifter innan dess. jag har läst ut Den onämnbare av Samuel Beckett nu. Svår att komma in i och lite trögt slut, men annars var den riktigt tankeväckande och ordlekfull och urflippat kul. absurdims, typ. kille visste inte om han var eller om han inte var eller var han var någonstans och han bara pratade och pratade och pratade ord ord ord och försökte ta reda på allt det där, men han visste inte om han hade en röst eller om det var någon annas röst eller...ja. Så var det.
jag ska skriva något självbiografiskt under temat då gungade världen till och sedan byta ut jag mot tredje person. jag ska skriva en analys på max två sidor om Medea, Den onämnbare och Sapfos poesi. jag ska skriva en dikt med titeln september. jag ska skriva en Avatar, alltså en kort presentation av mitt författarjag. jag ska läsa en novell och hitta på tre frågor att ställa om den novellen (vad handlar den om? vem handlar det om? vad tyckte du om den?) och så ska jag skriva ett inlägg om varför jag skriver...
Inlämning: Onsdag den 23e. Måndag den 28e.
Jag har börjat trivas på Sörängen nu. Jag kan nästan umgås med folket. Jag har hittat samtalsämnen att göra inlägg om vid matbordet. Jag köpte vin och skrev en slags novell som heter Mammas dust med mormor. Den slutar med att mamma hotar mormor med en grep. Jag skrev så att jag glömde mattiden. Var inte fullt närvarande när jag satte mig vid ett av borden och råkade märka att där satt bara en som jag kände...
Jag gillar mig själv mest när jag är som mest borta. Och jag är som mest bort när jag har skrivit och glömt bort tiden. Därför tänker jag fortsätta lite på det spåret, så kanske jag får för mig att trivas ännu mer på sörängen, vem vet?
En dikt som jag skrev: Nifelheim brinner.
Jag står på balkongen, alldeles nära räcket, och ser mot horisonten. Jag ser äppelträden precis nedanför i trädgården. Jag står och ser himlen spraka och flamma. Och brinnande spegla sig i isen. Jag ser skogen stå mörk och vänta. Himlen brinner. Jorden ska bli aska. Och allt jag känner är frihet. Allt jag känner är frihet. Jag står på balkongen, alldeles nära räcket, och ser Nifelheim brinna. Jag är Livtrase och Ragnarrök kom.

Mellan två klippväggar på stenig stig i Småland

2009-09-13T09:59:00.001-07:00

Tänk dig Småland, Eksjö, där kyrkogården ligger precis bredvid militärbyggnaderna. Passande.
Tänk dig kringelikrokväg, där till och med föraren blir åksjuk och där det suger i magen i nerförsbackarna. Och en sjö. Precis intill vägen. Och ett grönblått berg på andra sidan med granar på.
Det är vägen till Skurugata och Skuruhatt. Skyltarna blir mindre och mindre. Naturen vackrare och vildare.
Mitt ute i ingenstans, sa någon som satt i bilen med samma luftfuktighet som en regnskog.
Ingenstans? Verkligen?
Det fanns i alla fall en rastplats. Och det fanns skyltar. Och utedass och sopptunnor som luktar illa.
Vi får en uppgift. Fånga atmosfären på Skurugata och Skuruhatt med ord och bild.
OK. Atmosfär. Ord och bild.
Jag börjar gå in i skogen och upp på ett berg. Det är Skuruhatt. Or so I’m told. Jag har bättre utsikt hemma. Men jag tar kort. Försöker fånga atmosfär. Skogen där långt ner och långt bort blir gråblå. Snyggt, typ.
Vi fortsätter. Den Enkla vägen (den är skyltad) ner till Skurugata. Och vi finner liten söt källa. Det ser ut som i ett annat land, utbrister någon. Varför måste alltid allt vackert se ut som i ett annat land? säger jag. Personen blir stött och säger att jag fattar vad hon menar.
Jag knäpper kort. Försöker tänka ljus, former, linjer. Atmosfääär.
Och vi fortsätter in mellan två klippväggar på stenig stig, där det ser ut som om någon har skurit upp klippan i två för att den inte orkade klättra över. Där i skrevan som vi går i luktar det fuktig sten och kylig luft.
Jag tog nästan två hundra bilder.
Mindre än hälften blev bra. Mindre än den hälften blev riktigt bra. Måste öva kamerainställningar och tänka ljus, former och linjer. Atmosfääär.
Jag kom tillbaka från min eskapad i annat land än Sverige (nämligen Småland) svimfärdiga av hunger. Mat: kycklingsallad.
Mina skor blev utslitna. Jag blev nöjd med fem bilder. Det räcker i alla fall för uppgiften Atmosfär.

En vårdag i en kristallkula av rödvin

2009-09-04T04:47:00.000-07:00

Uppgiften var att skriva om att vi sitter på ett café i Paris, en vårdag, med antingen vin eller kaffe på bordet framför oss. Vi ser någon i ögonvrån som inresserar oss. Vad gör vi? A) Vänder oss om, tittar på personen, ler och får den att sätta sig vid vårt bord. B) Tittar på personen, men vågar inte göra någonting. C)Sitter passiv och väntar på att ödet ska bestämma.
Han som gav oss uppgiften sa att det handlade lite om existensialism, vilket jag tyckte var lite kul. "Vi är dömda till frihet." Vi måste göra autentiska val,medvetna val som vi måste ta ansvar för, annars är vi inte människor... eller nåt sånt är det. Fyll i om ni tycker att jag har lämnat nåt viktigt.

En vårdag i en kristallkula av rödvin.

I Paris, en vårdag sitter hon på uteserveringen och stirrar in i vinglaset. Hon har hittat världens vackraste människa. I Paris. En vårdag. I en röd kristallkula, på ett bord, där sitter han. Hon har fångat honom.
Han har svart rock.
Han sitter helt stilla med händerna i rocken.
Hon undrar vad han ska göra. Dricka ur sin kaffekopp? Resa sig och gå? Dra handen genom håret? Lägga ena benet över det andra?
Han måste göra något. Men han gör ingenting. Han bara sitter och ser. Så hon lyfter glaset och vänder på det, för då blir han blir han större och tydligare. Men han rör sig fortfarande inte.
Hon försöker spå i vinglaset. Vad ska han göra? Väntar han på någon? Vem väntar han på? En vän, en flicka? En vacker flicka? En vacker fransk flicka?
Vad ser han? En fågel som flyger? Ett barn som har socker runt munnen? Eller ser han det röda vinet?
Vad gör han? Tittar han långt in eller långt bort eller inte alls? Och vad tänker han?
Hon tar en klunk av vinet, ställer ner glaset, flyttar det lite, vrider, så att hon kan se honom igen. Han har lagt ena benet över det andra, ena handen bakom huvudet och lutar sig mot ryggstödet nu.
Vad väntar han på?
Han vrider på kaffekoppen, lyfter upp den, dricker och ställer ner den med ett klirr.
Surr på franska omger henne. Alla pratar med någon om något. Men inte han. Han pratar inte med någon. Inte i mobil, inte ens i hörsnäcka, så att det såg ut som att han pratade med någon.
Hon prövade det en gång. Att gå runt med en hörsnäcka i örat. Och prata med någon. Hon pratade med sig själv. Det gick bra. Över förväntan, faktiskt. Människorna som gick förbi henne märkte inte ens att hon pratade med sig själv.
Om hon skulle prata med sig själv nu skulle hon viska: ”jag har hittat världens vackraste människa. I Paris. På ett café. En vårdag i en kristallkula av rödvin sitter han och tar handen som han hade bakom huvudet och sticker ner i fickan och tar upp en mobil. Det ringer inte. Nej. Han knapprar.”
Och hon kan höra honom knapprar, fast det surrar högt på franska runt omkring. Sedan stoppar han ner mobilen.
Hon tänker att snart reser han sig eller så kommer det någon snart. Hon behöver inte vänta länge nu. Snart kommer det någon. I vinglaset ser hon att han lyfter kaffekoppen, tömmer den, för att ställa ner med ett klirr och skjuter ut stolen.
Skrapljudet får henne att titta upp. Men han har inte rest sig än. Inte än. Bara skjutit ut stolen. Och han gör en gest, för han vill betala.
Snart går han. Han går snart.
Men servitrisen ser honom inte. Hon sveper mellan borden och ser honom inte. Han ler och hon vänder sig om för att se om det kommer någon, för hon vill veta varför han ler. Men det kommer ingen. Ingen kommer. Servitrisen kommer inte heller. Fast han ler. Så hon reser sig upp. För han ler.

Novell(?) till en bild

2009-09-02T11:38:00.000-07:00

Det hängde en tavla i bakgrunden som föreställande ett hav och kvinnan framför satt framåtlutad över bordet, nästan låg, och vilade hakan i handen med ett frånvarande uttryck. Hennes andra hand höll hon på stolsryggen med ett par handskar i och en ring på långfingret. Den matchade öronhängena.
Hon bar vitt. Han mittemot bar svart och deras armbågar möttes.
Han vilade också ena armbågen mot bordet, avslappnat, såg på henne. Ur bröstfickan tog han upp ett cigarrettpaket och bjöd henne genom att öppna med bara ena handen. Frånvarande tog hon en cigarett och placerade den i ena mungipan, pekande nonchalant uppåt.
Han tände den och hon drog in röken i ett djupt andetag, tog cigaretten mellan pekfingret och långfingret i en elegant gest och blåste ut röken, medan han också tog en cigarett. Han tände den och sedan värmeljuset som stod på bordet, innan han la ner tändaren i bröstfickan.
De satt tysta, rökte.
Hon blåste röken uppåt, han, neråt. Ändå samlades deras rök i den andres ansikte.
”Skulle inte du sluta?” sa han.
”Skulle inte du aldrig mer se mig?” sa hon.
”Aldrig mer se dig? Det är omöjligt. Jag ser dig jämt.”
”Vad gör du här?”
”Inget, ser mig omkring”, sa han och såg sig omkring, blåste ut rök.
”Och vad ser du? Inte mycket kan jag tro.”
”Nej, inte mycket.”
”Är det av nyfiken, du ser dig omkring, eller rastlöshet kanske, eller letar du efter något, är det något du har tappat bort, något du saknar? Ledsen, men jag har inte lust att hjälpa dig att leta.”
”Det behövs inte.”
”Så bra då.” Hon tog ett bloss och han också.
”Liv…”, sa han, men fortsatte aldrig.
”Död”, sa hon. ”Sånt är livet. Så varför är du ens här?”
Hon blåste ut rök i ansiktet på honom. Och han tog upp ett brev ur bröstfickan och höll det som en sköld mellan sig och henne.
”Och vad ska jag med det till? Använda som värmekälla?”
”Läs det.”
”Lägg det på bordet.”
Han gjorde som hon sa.
”Var det bara post du skulle lämna, så kan du gå nu.”
Han suckade, fimpade och reste sig. Sedan gick han.
Frånvarande tog hon brevet och sköt till sig värmeljuset som han hade tänt. Ett bloss till drog hon, innan hon stoppade in brevet i lågan. Och det fattade eld.
När hon inte kunde hålla i det längre släppte hon resterna i ljuset och lät dem brinna av sig själv. Hon satte sig tillrätta igen, framåtlutade över bordet, med blicken långt bort. Och när servitören kom förbi beställde hon en konjak.

2009-08-30T12:52:00.000-07:00

Sörängen låter som en kohage.
Första gången jag skulle till Sörängen körde jag fel. Jag svängde i första rondellen istället för i andra. Andra gången körde jag rätt. Tredje gången visste jag vart jag skulle. Fjärde gången skulle jag hämta en nyckel.
Jag skulle hämta nyckeln till röda ängar med vita knutar.
Astrid Lindgrens Bullerbyn och Carl Larssons målningar.
Här skulle man kunna filma runt lite om man vill göra reportage om Sverige demokraterna. Äkta svensk idyll. (Det fattas bara en stor svensk flaga i stången.)
I dörren står två män. Den ena sträcker fram en hand, säger han är rektor här. Välkommen.

Jag fick nyckeln till Lindängen nummer 11.
Jag skriver hymner till livet.
Jag är en av dem som inte led tillräckligt.
Jag är hyperentusiastisk och livrädd, rädd för att få kramp.
Krampkänningarna ska jag ta som ett tecken på att jag lever.

Carl Larsson- liknande målningar i taket med timmerbjälkar mellan vår, sommar, höst och vinter.

Vad vill ni göra med er tid här? frågade han.
Vilken tid? frågade jag. Tiden här?
Ja, tiden här, sa han.
Jag vill skriva så mycket som möjligt och så bra som möjligt, sa jag.
Och de andra, ska de bara stå bredvid och applådera?
Nej, sa jag. Jag ska hjälpa dem och de ska hjälpa mig.

Jag köpte tvål på Netto. Så nu kan jag tvätta mig och bli ren.
Jag köpte äpplen också.

Jag letar citat. Hittar ett som passer. ’”Ah, they put pigeons’ feathers in the pillows – no wonder I couldn’t die!”’

Jag är nattens älskarinna

2009-08-18T14:12:00.000-07:00

Detta är en skiss på en dikt:

Jag går barfota genom huset.
Örnen flyger i hallen.
Natten täcker mig.

Alla sover.
Jag ligger ensam hos natten.

Jag sitter i din mörka famn och lyssnar på din röst. Du smeker mig, viskar till mig.
Allt farligt sover.

Jag vilar.
Han kysser mig.

Jag är nattens älskarinna, otrogen dagen. Mörkret är min vän. Natten, min älskare.

Natten nynnar och sjunger. Viskar vackra ord om tysthet och stillhet och drömmar. Allt sover, allt utom nattvarelserna. De kan se i mörker, sägs det. De jagar nu, sägs det.

Jag vaggas till drömmar av min älskare. Nu ska jag jaga. Och jag ska vakna olycklig och trött till dagen. Dagen har sysslor till mig. Natten har bara drömmar och sömn, mörker och stillhet. Han älskar mig som jag är.
Jag ska ligga i hans famn. Jag ligger i hans famn. Han tar mig med. Jag ska drömma i hans famn. Han kysser mig. Jag älskar honom.

Jag viskar: "strö sjärnor i min själ, älskade, så jag kan se när mörkret faller, och du går". Han viskar: "du, min älskade, strör sjärnor i min själ, så du kan se när mörkret faller." Och han stör sjärnor i min själ, så jag kan se när han har gått.

Natten sveper in mig i sin mantel. Vi ska ut på resa. Jag undrar vart vi ska. Han viskar: ”bortom stjärnorna.” Jag säger att jag ser inga stjärnor. Han viskar till mig att de finns bakom molnen. Jag undra hur långt det är dit, dit vi ska. ”En evighet”, svarar han. Jag följer med.

Kräftskiva

2009-08-16T09:16:00.000-07:00

Jag spenderade kvällen bredvid Erik. Jag gav honom en spritpenna, sen målade han traktorer på duken. Jag målade en kräfta. Jag försökte måla en traktor också, men då skakade han på huvudet och sa att det såg ut som en låda. Då gav jag honom pennen och han fixade till den så att den såg ut som en traktor. Det är detaljerna som gör det, sa han. Han målar ta mig fan i slow motion. Han hade även åsikter om mitt ätande, precis som mitt ekologiska drickande och mina studier. Äter du inte kräfter? frågade han. Nej. Varför inte då? Det är äckligt. Han skakade på huvudet och suckade. Eva frågade mig vad jag skulle plugga. Jag sa att jag skulle gå en skrivarkurs. Erik skakade på huvudet igen, suckade, skrattade och undrade vad det var för jäkla studier. Ja, det kan man undra, när man har levt hela sitt liv isolerad på en bondgård utan intressa för kultiverad beläsning.
Fredrik var så kul så jag grät av skratt. Han berättade saker om sin jobbarkompis som hade köpt andra cigaretter än de vanliga och sin katt som hade besökt honom på jobbet. Han undrade hur katten hade vetat att han jobbade just där.
Klockan tolv på kvällen när alla hade blivit trötta och större delen av gänget åkt hem fick jag tråkigt, så jag satte på hitmusik från 2003 och började dansa. Erik skakade på huvudet igen, suckade och undrade vad det var för jäkla skitmusik, samtidigt som han målade två traktorer till på en papptalrik. Sen somnade han.
Jag fortsatte att vika mig av skratt åt Fredriks livshistorier och fundera på vilken bok jag ska ta mig an härnäst.

Inga äckeldjur, ingen sup

2009-08-14T11:39:00.000-07:00

Wuthering Heights. Kärlekshistoria. Spökhistoria. Släktkrönika. Efter Twilightsagan var den som Piccinis opera Turandot efter fyra relativt tama poplåtar om kärlek. I Svindlande höjder pinar de livet ur varandra värre än i en isländsk släktsaga. Den var som metalriv efter smörballad.
Nog med reklam.
Mitt hår är rakt med guldbruna slingor överallt. Det håret fixade jag idag. Det håret ska jag sitta med vid bordet i morgon tillsammans med 17 personer som suger rödkokta äckeldjur mellan benen. Najs.
Nog med skryt.
För att förhinda att jag dricker för mycket har jag anmält mig som frivillig chaufför åt Marina som ska ner till Vaggeryd efter kräftskivan.
Det är nämligen så att jag befarar närmanden under denna trevliga tillställning som jag gör bäst i att parera i relativt nyktert tillstånd.
Jag hoppas att du inte kommer ihåg förra helgen vi var ute. Det gör jag. Tyvärr. Det här är inte bra. Inte bra alls. Det här är vad man får för sina synder.
Förlåt mig fader, ty jag har syndat.
Ja?
Jag har druckit sprit. Och jag har flörtat alldeles för lyckat med fel personer.
Tio Ave Maria, tjugo Gud som haver och tretti Fader vår. Sen kanske någon hjälper dig här uppe med att genomleva kräftskivan.
Tack.
Varsågod.
Det känns som jag befinner mig i en ytterst utsatt position. Jag planerar att försöka genomleva kvällen med Sölve, Jennie och Marina vid min sida, som livvakter, ha minst ett bord mellan mig och Fredrik och undvika att varken titta eller lyssna på Icke Önskvärd nr 1. Inte nog med att Tonny agerar Emma med snopp och utan större finkänsla, nu har han fått hjälp av Johan också. Skithögar. Jag behöver ingen hjälp på det hållet. Jag klarar mig alldels utmärkt själv. Speciellt med att få puckon att falla omkull och slå i huvudet hårt. Alldeles för hårt. Kan inte nån hjälpa dem att plocka upp vettet? Det rann ut när de slog i huvudet.
Därför har jag bestämt mig för att agera vaksam, samt "som om ingenting rör mig i röven" på lördag.
Alltså: Kräftskiva: inga äckeldjur, ingen sup, skratta å va glad.
Nog med gnäll.
Skrik åt mig på Liseberg. Det kan behövas.

Hej, jag heter Alexandra och jag är bokoholist

2009-08-06T16:44:00.000-07:00

Det var länge sedan jag skrev här. Sedan sist har jag packat upp alla mina böcker och stuvat in dem i bokhyllan. Jag har haft ett ovälförtjänt sommarlov. Jag har läst böcker. Mörkret hjärta, Emma, The Hours, dikter av Edith Södergran, Twilightböckerna och nu håller jag på med Wuthering Heights och den verkar vara den bästa hittills. Jag känner ingen missbrukarsymtomer i min bokkonsumsion. Jag känner mig beroende, frustrerad när jag inte har en bok att läsa och ångest när jag ska välja vilken jag ska läsa.
Hej, jag heter Alexandra och jag är bokoholist.

Jag har sökt studiebidrag igen. Nu fattas bara studieförsäkran innan pengarna kommer. De frågade hur länge jag hade tänkt att studera. 2014 fylllde jag i. Det var mitt emellan 2013 och 2015. Det kändes lagaom och alldeles för länge. Jag hoppas jag hinner bli desperat innan dess.

Marina har kommit hem från Värmland där hon har lekt med barnen och städat toaletter och träffat killar tillsammans med Sofia. Mamma säger att hon inte får åka dit igen utan p-piller, för det räcker inte bara med kondom.
Marina och jag har samma stolek på både kläder och skor nu, så vi kör gemensam garderob.

Jag tror jag ska köpa lite filmer nu. Vi behöver det, jag och Marina. Vi har sett alla filmer vi har alldeles för många gånger. Och jag fortsätter att se fram emot biopremiärer som ett barn ser fram emot julafton.

Och jag fortsätter att skriva hymner till natten. Insekter dras till ljuset, vildar håller till i mörkret.

böcker i katonger

2009-05-29T09:23:00.000-07:00

Jag har packat ner alla mina böcker i kartonger. Mina papper och pärmar ligger i lådor, mina porslinsfigurer, talrikar och gals i tidningspapper. Jag är redo. Jag längar. Jag vill hem. Men inte än. Först ska jag ut med tjejerna i denna ljuva sommarkväll och sitta med drinkar i händerna på Uplands och spilla lite ångest över att jag skrev fel utgivningsår på En herrgårdssägen. Men jag har kommit över det nu. Det kändes bara inte bra när jag upptäckte det eller när jag råkade säga det när vi hade uppsatsventilering idag och de inte hade märkt något och läraren sa, när jag hade sagt det, att det var ju inte bra, då vet jag inte vad vi ska göra. Nehe.
Skitsamma. Jag bryr mig inte längre. Innan gjorde jag det. Men inte nu längre.
Jag var vid slottet idag och inspekterade. Det byggdes av Gustav Vasa, eller han lät bygga det. Sedan var jag inne på en konstutställning med bland annat Lars K nånting. Mörkt ljus.
Från slottet gick jag över till botaniska trädgården. Jag gick mest i den barocka trädgården. Så. Nu har jag varit där. Nu kan jag åka hem. Hej då Uppsala. Nu lämnar jag det här.
Men först: utekväll med tjejerna.

I väntan på sommar

2009-05-23T10:50:00.000-07:00

Jag skriver på min B-uppsats. Det går ganska bra.
Vi hade lite möte igår för att diskuter dem och fick jättemycket hjälp, så sen när jag kom hem och hade ätit satte jag mig och skrev och skrev om igen in på klockan tre på natten, jag kunde inte sluta förrän jag hade blivit klar. Nu måste jag bara läsa igenom och göra några småändringar och sen ska den lämnas in på tisdag klockan tre. Det känns rätt bra, måste bara läsa igenom den en gång till.
Jag har knappt inga pengar kvar. Jag funderar på vad jag har gjort av dem. Jag har köpt böcker. Närheten till bokhandlarna här gör att jag inte har råd med mat. Vet du om det kommer något mer studiebidrag innan sommaren? Det kanske det inte gör. Då får jag börja använda mina besparingar som jag har gett mig fan på att inte röra förrän det blir sommar.
Jag har börjat packa lite. Funderar lite på hur vi ska kunna knöka in alla grejer i bilen och i släpkärran, men det gick förra gången, det kanske går nu också.
Såg att Krig och Fred av Tolstoj, en polare till Dostojevskij, har börjat gå som serie på svt. Jag gillade den. Den var helt okej.
Jag har börjat läsa och har snart läst klart Persuasion av Jane Austen, en paus som är välbehövlig efter att ha suttit och skrivit på uppsats. Jag hade nästan glömt hur det känns att få läsa böcker i sin egent tackt utan att behöva tänka på att den måste var utläst i morgon. Nu kan man njuta. Och jag ska göra det i sommar.
Pratade med mamma härom dagen. Jag sa att det ska bli spännande att se vad jag ska ta itu med första veckan då jag kommer hem. Hon tog det nog som om jag trodde att jag inte skulle ha någonting och göra, för hon sa att det finns nog att göra här hemma, det är bara att säga till om man har tråkigt. Där tog du död på det roliga, tack ska du ha. Som tur är ska jag flytta ut till Sörängen i höst.
Nej, jag kommer att älska att var hemma igen och jag vet (för helvete) att jag kommer ha massor att göra och att jag inte kommer hinna ha tråkigt för en sekund, men den där meningen som jag citerade ovan från min mamma är så himla vanlig i hennes mun att man ibland bara vill trycka på en knapp så att man inte hör den när den kommer, utan det sprakar som störningar i radion när hon säger den och därefter säger någon att ursäkta störningarna men du bad om att vi skulle censurera vid fall av för vanliga och störande meningar.
Inte så. Jag tror faktiskt helt ärligt att kommer att ha min livs bästa tid i sommar. Det känns så. Jag har varit i Uppsala och läst litteraturvetenskap, jag är nöjd, jag vill hem, jag kommer hem, i höst ska jag läsa skrivarlinje på Sörängens. Det här måste bli bra.
När kommer du hem? Jag funderar på att fira Sveriges nationaldag i Jönköping, men jag gör det inte utan dig. Det vet du. Desstom måste jag hållar mig upptagen så att jag med gott samvete kan tacka nej till grillfester du-vet-var.
Hänger du med på poesifestivalen, jag tror det var 11-13. Skogstema. Hur kul som helst. Det tolfte är det i och för sig avslutning för Sanna på Fenix, men jag tror inte jag missar för mycket av något av dem.
Sen. Midsommarafton. Sen. Metaltown.
Ska vi vara tillsammans midsommaraftonshelgen också? Det skulle vara kul. Vet dock inte vad helt vi skulle göra... men vi hittar väl alltid på nått.
Hur går det annars? När slutar du?
Ja, nu ska jag läsa ut Persuasion och läsa och pilla med uppsatsen.

Puss och kram

Angående lagen om rattfylleristerna

2009-05-07T13:46:00.000-07:00

Min spontana reaktion är att det inte är rätt, den där lagen. Varför? För att jag tycker att det generellt är fel att döda. Den är en primitiv lösning på ett problem som man kan lösa på ett bättre humanare sätt. Det är bättre att informera om riskerna med rattfylleri, än att hota och avrätta liv. Förresten kan man inte vara säker på att man räddar någon. Det kan man aldig vet. Anta tänker jag inte göra heller. De som har dött har dött, de som lever lever. Låt de levande leva och de döda vila i frid. Ingen har rätt att döda, om det inte gäller extrema situationer. Som Tolkien skrev: vissa som lever förtjänar att dö, och vissa som är döda förtjänar att leva. Kan du inte ge dem livet åter, ska du inte vara så snar med att bestämma om vem som ska dö. De kan fortfarande ha något att göra här i livet som vi inte vet och inte borde ta ifrån dem. Dessutom har du en bra poäng i, tycker jag, att man inte kan döda någon för att man tror att den kommer att döda senare. Det kan man aldig vara säker på.
Dessutom tycker jag att det nästan kan vara straff nog för rattfylleristerna att de har tagit ett liv, att de har ett annat liv på sitt samvete. Det är nog det värst straffet. Värre än döden. Om man nu är en vanlig människa, med normal sympati och empatiförmåga och medkänsla. Detta kanske får dem att aldrig köra rattfulla mer.

Hon hade rätt att leva eftersom någon älskade henne

2009-05-06T06:51:00.000-07:00

Jag måste inse det. Jag är en småländsk skogsmulle som gillar hålor att gräva ner mig i. Jag flyttar hem. Jag undrar om det var rätt beslut eller om jag kommer att fortsätta fly fram och tillbaka... Jag får helt enkelt se.
Jag irriterar mig också. Jag hade en dröm om att jag pekade fuck you åt honom och att jag sen ångrade mig och ville säga förlåt, men att jag råkade säga förlåt till fel person, och sen vaknade jag, så jag hann aldrig säga förlåt. Sen tännkte jag att det var rätt bra. Det kändes skönt.
Det regnar som bajsingen ute. Eller om det är hagel. Jag vet inte. Det låter hårt. Häromdagarna när det var fint väder cyklade jag ner till bryggan och satte mig vid ån och lapade sol. Jag köpte En herrgårdssägen av Selma Lagerlöf oc kopierade Orfeus och Eurydike av Ovidius för att jämföra dem. "Hon hade rätt att leva, eftersom någon älskade henne."
Det haglar som fan. Jag har identifierat det nerfallande på fönsterbläcket nu. Vitt. Isigt. Hårt. Härligt vårväder.
Jag tynnar bort på en stol vid datorn. Det är därför jag flyttar hem. Jag saknar småländsk skog mitt utanför dörren där man kan gå ut mitt i natten utan att behöva vara rädd för våldtäcksman eller att någon ska höra att man håller allvarligt samtal med sig själv. Åt helvete med asfaltsvägar och Flogsta.
Jag vill galoppera på grusväg genom skog och hisna av farten. Jag vill vara i mitt timmerhus, med tända ljus framför mitt skrivbord och skriva och titta ut genom fönstret och tänka att detta är paradiset på jorden.
Och jag har bestämt mig för att skärpa mig. I sommar får hon skärpa sig, Alexandra. Det återstår dock ännu att se om hon kommer att göra det.
Jag kommer sakna Emma, Malin, Camilla och Matilda. Jag kommer sakna närheten till bion och teatern och domkyrkan. Jag kommer få ångestattacker varje gång mamma skriker något om att det där måste göras för att det där har inte gjorts än och varför har ni inte gjort det och nu måste jag göra det bara för det...
Men hon ska skärpa sig Alexandra. Så hon ska slippa höra det där och få de där ångestattckerna. Hon ska bli duktig, Alexandra. Hon ska göra nyttiga saker. Hon ska inte tynna bort på en stol framför datorn och inte kunna gå ut för att det inte finns någon omgivning där ute som hon vill gå ut till. Och hon ska förhoppningsvis inte reta gallfeber på sin bror och sin syster, utan hålla sig borta som om hon inte vore hemma, och bara komma tillbaka lite då och då.
"And to all this she must yet add something more substantial, in the improvement of her mind by extensive reading."
Hon ska flytta hem. Sen kanske hon bestämmer sig för att rädda världen.

Lägger upp förråd av olika slag

2009-04-29T07:30:00.000-07:00

Lugnet innan stormen.
Uppsala förbereder sig.
Vid Universitetsparken har de ställt ut återvinningsstationsburkar, på systemet har de ställt ut securitasvakter, folket köar för sprit, på gågatan hänger en "varannan vatten - för en bättre valborg".
Lugnet innan stormen.
Alexandra förbereder sig.
Lägger upp förråd av olika slag, mest sprit och mat, men också sekundärlitteratur. Snart ska hon fira valborg, snart ska hon skriva B-uppsats. Nu sak hon raka benen. Efter det ska hon läsa sekundärlitterarur, fundera på ringar och horokruxer, skriva uppsats-PM och så kommer helvetet braka loss.
Men än så länge är det lungt.

VAD GÖR DU?

Och plötsligt är du nöjd med din tillvaro, vännen

2009-04-25T07:13:00.000-07:00

De gångerna du konstligt nog tycker om din tillvara och du skulle kunna säga att du är lycklig.De kommer oväntat. Och plötsligt är du nöjd med din tillvaro fast du inte trodde att du skulle vara det. Med en kväll ute med tjejerna och en jordgubbslimedrink och en skvätt vin gjorde susen och sen verkligen få fingararna ur röven och börja skriva hemtentan, då börjar man tycka om livet igen, tillvaron. Solen skiner, det är varmt som sommarväder och du ska käka keldasoppa som Camilla föreslog. Och det ordnade sig med allt som du inte hann, det ordnade sig som det alltid ordnar sig, som det brukar göra, du känner det nu. Och den lite för gamla mjölken drack du upp i morse med chokladpulver i och den var god. Du ska fortsätta med Ferlinghetti och Åkesson och Mörkret hjärta och Apocalyps now och Dracula och Låt den rätte komma in och Det går an och Månne det går an. Och du har kommit på att du hyser en stor kärlek för Almqvist som var före sin tid flera mil. Du har kommit på att du är ett fan av androgyniteten och att du ska rösta fram den i nästa val mellan manligt eller kvinnligt. Igår satt vi och slösade vår tid i solen på en bänk vid Fyrisån med Camilla och slösade pengar på mjukglass och fruktsmoothie som var underbart god. Ni blev lite solbrända, lite röda om skinnet och somnade nästan på bänken. Du känner för tillfället att det här kommer att gå bra. Du har läst Malins texter och ska läsa dem igen och sen ska du säga någonting om dem, som hon kommer göra om dina och hon sa att du skulle komma in på Sörängen och du hoppas att du tror på henne. Det gör du. Nu ska du återgå till livet igen, innan livet slinker iväg ifrån dig.
Chicken caribsoppa nu. Ikväll Brottet och Straffet. Nu livet. Nu.

De gångerna du inte tycker om dig själv...kan det se ut såhär

2009-04-22T13:03:00.001-07:00

Det här är det jag cencurerade, som jag nu har cencurerat delar av och nu väljer att delge dig.

De gångerna du inte tycker om dig själv, då andra är mycket bättre än du, eller inte alls bättre, men de säger en massa saker som du aldrig skulle ha en tanke på att säga. Socialt accepterade saker.
Kom bara ihåg att inte säga någonting. Kom ihåg det.
Viktigt.

Kom, låt mig känna något annat än mig själv. Låt mig känna något annat. Låt mig glömma mig själv. Jag är så trött på mig själv. Kan jag få någon annan ett tag. Vila från mig själv.

Nej. Jag vet inte. Det går inte längre. Jag hade tänkt att jag skulle börja i tid. Men som vanligt tänker jag bara och gör absolut Ingenting.
Varför sätter du inte igång med det nu då?
Jag är sjuk. Host. Host. Jag är trött. Snark. Jag orkar inte, jag...måste handla mat.
Hej, kan jag göra en beställning?
Ja, visst det går bra i denna här kassan.
Ja, då skulle jag vilja ha ett liv på luft ett tag för jag har ingen lust att handla mat.
Vem fan kom på den här världen, Frida? Jag vill rusa genom korridoren, kasta mig genom balkongdörren och flyga ut över räcket och skrika "fly för ditt liv!" Men jag sitter kvar i min halvsnuskiga 19km2, halvfeber och du anar inte hur trött jag är på Allting.

Kom, låt mig känna något annat än mig själv. Låt mig känna något annat. Låt mig glömma mig själv. Jag är så trött på mig själv. Kan jag få någon annan ett tag. Vila från mig själv.

Jag önskar jag kunde skiva dikter, men det kan jag inte. Inte längre. Jag ska försöka en sista gång med läsåret som kommer, sen…vet jag inte.
Jag känner mig helt uttorkad. Men det kanske inte är rätta tillfället att känna efter.
Söp mig full häromdagen. Och blev kompis med Bettie igen. (Hon snodde min nalle, funderar på att bli ovän med henne igen för det.) Det är så man blir kompis med folk. Det visste Criage. Han är en vis man. Jag lurade i nån dum jävel att jag var från Dublin. Fast han föreslog det själv. Först försökte jag lura i honom att jag var tysk, men det gick han inte på, så han föreslog Dublin.
I Skottland är jag tysk, när jag pratar engelska, i Sverige är jag irländare. Coolt.
Jag förvånades över hur lätt det är att ragga också. Stilla hungern med en banan, sopa i dig en stor fantaflaska vodka och multivitamindryck och därefter två glas vin. Sedan går du ut på dansgolvet och skaffar ögonkontakt med nån. När han tror att han har halva inne så sticker du. Skitenkelt. Så enkelt att det nästan borde vara förbjudet. Och man är inte ens snygg. Inte det minsta.
Jag har fått mitt personbevis nu (så att jag vet vem jag är), kopierat betyg (MVG, MVG, VG, så jag vet hur duktig jag är) Så jag har i alla fall gjort någon nytta idag. Jag har läst lite också och funderat på hur jag ska fixa tentan. Jag funderar på om jag inte skulle det… fixa den.
Jag har tittat på film, romantisk komedi. Känner som Doktor Glas, snart mördar jag någon.
Faktum är att Matilda frågade mig om jag inte ibland kände att jag ville döda någon. Jag sa att jag var mest likgiltig inför människorna. Lögnhals är du, Alexandra. Sedan kom jag på att jag nog kanske skulle vilja döda min förskollärare. Så jag sa det. Där ser du, sa Matilda. Ibland vill jag döda min tandläkare. Dra ut alla tänderna på honom. Ja, sa jag, eller peta ut ögonen. Då tittade någon konstigt på mig från ett annat bord och jag log mot denne, föreställde mig hur jag petade ur ögonen. Jag föreslog också att man skulle psyka sitt offer, som på film. Släcka lampan, skrämma upp, göra det långsamt, utdraget. Och sedan, i sista stund… låter man sitt lilla offer gå, allt för att den ska få vet att den lever och uppskatta livet. Eller så kommer hjälten och räddar offret och tänder lampan och så får förövaren (förföraren, alltså jag) i förhöret gråta ut, men ingen känner nån riktig sympati för mig i och med att jag är en kallblodig mördare…
Jag ryser. Förlåt. Tänderna och ögonen och över balkongräcket var lite överdrivet.
Annar så, var det rätt exakt. Men snart, snart, snart kommer det bli lite bättre, när jag lämnat in tentan, när jag börjat lite med uppsatsen, då kommer det kännas lite bättre. Det vet jag. Det gör det alltid. Och snart, snart ska jag flytta, flytta, flytta härifrån och tillbaka till trähuset i skogen där jag hör hemma i småländska skogen. Och sen, och sen, när jag tröttnar på det, flyttar jag nånannanstans.
Älskar dig.
Kram, från en felplacerad smålänning.

I hope I will buy the flower myself

2009-04-22T11:24:00.000-07:00

Jag skrev ett inlägg för nån dag sen, men jag censurerade det. Ifall utiatt någon mer än du skulle läsa det. Men nu kommer det här i stället.

Hopplös. Det är jag. Inte misslyckad, inte värdelös, bara hopplös.
De skulle kunna vara utan mig. Det skulle visst inte göra någon skillnad.
I Kallocain tas det fram ett medel som ska göra att man bara talar sanning, eller avslöjar saker om sig själv som man kanske inte vill avslöja. Han liknar den vid effekten av alkohol. Emma berättar om en kompis som tog ett glas vin på morgonen innan en redovisning för att blir mer avslappnad. Jag berättade om hur mycket trevligare, socilare, roligare jag blir när jag har tagit två glas vin. Jag är smått frestad av att bli alkoholist.
Dessutom utövar jag tvångsmässig understrykning i mina böcker och hinner inte läsa några till slut. Alexis förslog att det kanske var därför jag inte hinner läsa ut dem. Good point, pojken, good point. Idag frågade han om han fick titta på min bok. Han tittade i min bok också. Han frågade varför jag gör så mycket understrykningar. Jag sa att jag inte visste. Jag sa att det var en tvångshandling, tvångstankar som tar sig uttryck. Jag har alltid haft problem med dem. Det är av samma anledning som jag skriver sådana där anteckningar på seminarierna. Jag är rädd för att missa något viktigt. Malin beundrar mina understrykningar, sa hon. Jag förstår inte vad det är hon beundrar. Sedan bläddrade jag vidare och sa att mina understrykningar var privata. Privata saker är sånt som man inte tycker att andra har med att göra och som man egentligen skäms över. Hela jag är mer eller mindre privat. Därför är jag som jag är. Som alla andra, och som ingen annan.
Scott och Alexis sa att de skulle skaffa B-uppsatsskägg, precis som hockeyspelare skaffar skägg när det är slutspel… Jag förslog för Emma och Camilla att vi skulle köra den kvinnliga varianten.
Det ville de inte.
Blommor, sa jag. Blommor är mer dekoration, scenerier än teman, sa hon. Jo, sa jag. Fast sen fick jag prata om mina blommor i alla fall. Hon sa att det fanns mycket gula rosor i boken. Jag sa att det fanns vita och krämfärgade också. Äntligen! Underbart! Jag var Rolig. Jag fick dem att skratta. Jag sa någonting som var värt att sägas. Jag sa att det fanns gula rosor när de begraver fågeln och gula rosor nånstans mer? På tårtan, sa hon. Jag sa att de lägger rosorna runtomkring på graven och på tårtan och att Mrs Brown kommer på att hon borde ha lagt på rosorna efter glasyren. Barnet lägger ut rosorna före hon lägger dit fågeln och Mrs Woolf tycker att hon borde ha gjort tvärtom. Jag sa att det kunde tyda på en utveckling hos Mrs Brown, att hon, när hon gör en ny tårta, lägger på glasyren först och sen rosorna.

Mina små offer som jag ska skära blodiga med vässat instrument

2009-04-17T10:34:00.000-07:00

Fridavän, var ska jag börja? Vi läste Gregorius. Ett fängslande personporträtt av en av de värsta skurkarna i svensk litteratur, pratade de om. Skurk? frågade jag. Han är väl bara en helt vanlig äckelgubbe med problem med bröstet. Det finns hur många som helst i världen att välja på och han är tyvärr inte den värsta. Och jag frågade: Kan allting rättfärdigas bara man har kärlek som motiv för sina handlingar? Som när skolpojkar snärtar BH-band. Och det har man ju fått lära sig att det gör de bara för att de tycker om en, för att de tycker att man är snygg eller söt eller sexig, inte för att de fascineras av BH-band. Det är en filosofisk fråga (tror jag) som väcktes under min läsning av Augustpristagaren 2004. Och det skulle vara intressant med en filosofs utläggning kring just den frågan. En fråga som jag tycker att det är värt att fundera över. Fast, med vilka andra motiv kan man rättfärdiga en handling? Vad är en god handling? Vad är kärlek? Ochsåvidareochsåvidare... (i all ohändlighet som avslutas med vad är meningen med allting, liv, jag förstår dig inte.)
Och dessutom. Är det inte farligt att stoppa i sig hjärtmedicin när man inte har något hjärtfel?
Jag plockar fram slutbetyg och fyller i ansökan till sörängens folkhögskola. Jag måste säga upp rummet, måste kopiera slutbetyg från grundskolan, måste rösta i kårvalet, måste skriva hemtenta, måste läsa böckerna, måste ta reda på vilket län jag bor i, vilken kommun jag bor i, vilken församling jag tillhör... ta reda på var jag bor helt enkelt. Jag vet inte det. Och sen måste jag bestämma mig för uppsatsämne. Jag vill jämföra Harry Potter och Ringentriologin, vad gäller Voldermort och Sauron och deras ringar och horocruxer. Det finns slående likheter mellan dem. Men jag vet inte om det godkänns som uppsatsämne av henne. Det gör det säkert inte. Skithög.
Jag måste skriva ett jävla personligt brev till folkhögskolan också. Jag hatar personliga brev. De ska inte ens vara personliga. Och: jag hatar att smöra. Jag funderar på att rätt och slätt bombhota dem om de inte tar in mig, säga att jag är en riktig jävelunge som de kommer ångra att de inte tar in, för om de inte gör det, kommer jag att göra livet surt för dem.
Jag kunde inte beskriva mig själv på ett mer felaktigt. Du vet det, jag vet det. Jag är inte sådan. Jag skulle vilja vara hora, men jag är mer madonna. Faktiskt. Jag är ingen sådan som erbjuder mina tjänster. Jag sitter tyst och väntar (det får du inget bra jobb av. Nej, idiot, jag vet, jag kan inte hjälpa att jag blev uppfostrad på fel sätt).
Man borde ha fått öva på att skriva personliga brev och presentera sig själv mer i skolan: "Såhär skriver du ett (o)personligt brev", liksom. Skulle inte skolan förbereda en för arbetslivet?
Nej, är du dum eller? De skulle proppa dig full med vetskap som du inte har nån nytta av, eftersom de inte har lärt dig att få jobb. Behöver man lära sig det?
Skitsamma, jag kommer skriva det där brevet i alla fall, precis som jag kommer göra allt annat som nån jävel har bestämt att jag måste göra (jag befarar att det är jag själv). Frågan är bara, kommer jag att göra det för sent eller inte? Det är frågan. En mycket bra fråga. Och jag inser att jag sitter här som Hamlet och monologiserar och aldrig får tummen ur röven.
Jag fick reda på idag att Malin och Camilla också vill bli författare. Hur många sånna finns det egentligen?
Jag funderar även på vem jag ska ha som referens. Mona? Raymond? Emma? Magnus eller Ulla kanske?
Himlen är orange. Jag funderar på att skriva min självbiografi och namnge alla med samma namn som deras föräldrar gav de stackarna och göra så att det blir ännu mer synd om dem. Mina små offer som jag ska skära blodiga med vässat instrument. Skulle jag klara av det? Innan skulle jag inte ha gjort det, men nu känns det som om jag skulle kunna göra det. Skriva en förbannelse över skolan och mänskligheten där i. Elever, lärare, jag själv.
Min fot har somnat.

B-uppsats som antgaligen också kommer bli B.

2009-04-15T11:49:00.000-07:00

Snart sticker jag härifrån. Snart sticker jag bort från sunkig, tattarkorridor med kletigt golv och hon full med högar av disk. Bort från all litteratur som jag aldrig hinner läsa hur mycket jag än försöker. Bort från att aldrig hinna skriva det jag vill skriva.
Småland nästa.
Men jag kommer sakna folk ur klassen. Jag kommer sakna Uppsala stad. Jag kommer sakna våra lunscher i Matikum.
Idag pratade vi relationer vid lunschbordet. Vissa har mycket komplicerade relationer. Jag har inga alls. Eller snarare: jag har ett komplicerat förhållande till relationer.
Mamma ringde till mig idag och frågade om jag hade valt. Jag hade valt. Nässjö eller Växjö. Jag behöver komma härifrån innan jag blir en blöt fläck på golvet. Jag behöver de småländska skogarna att springa runt i, jag behöver röda stugor med vita knutar och smyga in i. Jag ska gå på lösdrift nu, efter pärs med B-uppsats (som antagligen också kommer bli B), så att folk verkligen undrar och frågar vad fan jag ska bli. Ingenting. Vilket kommer bli en utmaning. Det är bäst jag tränar redan nu.
Men nått måste du ju bli.
Och därför tänker jag inte fundera över det. I och med att jag måste bli något. Jag blir något hur jag än gör. Därför ligger den största utmaningen i att inte bli någonting. Det är det svåraste.
Det är det ju inte alls.
Oroa dig inte. Kniper det sticker jag till Afrika med mina studeiskulder och räddar svarta barn.
Färgade heter det. Eller mörkhyade.
Ja, det finns många benämningar. Eller så kan man bara kalla dem för människor. Som den humanist jag är eller kommer att bli. Se, jag kommer att bli något.
Humanist? Och vad kan du bli av det då?
Idiot. Varför mynnar det alltid ut i den här frågan? Du är så jäkla jobbig.
Mamma sa att hon skulle skicka ett paket till mig. Jag frågade om det var en brevbomb, ett hundben eller mat. Hon skrattade och sa att det skulle hon inte säga. Jag slår vad om att det är ett hundben. Eller nått jäkla skit som jag har glömt men inte behöver.
Innan vi la på sa mamma nått om att jag inte skulle göra för mycket, men jag hörde fel och trodde att hon sa att jag skulle uppföra mig. Hon sa att det behövde hon inte påminna mig om, det vet jag att du gör. Ja, för jag är så jäkla ordentlig jämt. Och jag ska göra som mamma säger.
Jag facineras av sådana där beskymmerslösa människor som bara säger att du kan väl hänga med eller på och hela tiden verkar så glada, lättsamma, trevliga, sociala, roliga och lössläppta, det verkar vara så kul att vara sån människa. Jag tycker de är underbara. Och jag ser upp till sånna männsiskor som har smarta saker att slå till med.
De säger att jag är duktig som stryker under och gör anteckningar i mina böcker och att det kanske är därför som jag inte hinner läsa ut dem. Jag säger att det är tvångsbeteende och att jag inte är hälften så duktig som jag verkar.
Jag ska läsa ut Gregorius tills på fredag klockan nio. Jag är på sidan 57. Åt helvete med Gregorius.
Jag ska skriva hemtenta. Den kan också dra åt helvete. Jag har ett liv efter detta. Faktiskt. Otroligt nog.
Smålands skogar nästa.
"I've got my best shoes on, I'm ready for it all. Bring in your best crew, come on, I'm ready for it all." Not.

Solsting.

2009-04-01T09:05:00.000-07:00

Jag tror jag har fått solsting. Uppsatsen är inlämnad, lämnades in i måndags kl ca. 15.40, tillsammans med Emmas som var sjuk och hostade och hoppades på att det onda skulle föra någoting bra med sig så som magrutor kanske, men idag sa hon att hon inte hade fått det tyvärr. På fredag ska vi fem gå på Lång dags färd mot natt och se filmen Apocalypes now och käka pizza hos Camilla. Superkulturellt.
Har fått två böcker som jag skickade efter. To the Lighthouse av Virginia Woolf med skitfin framsida och The Stranger av Camus. Camus var en fransk filosof, anhängare av en slags existensialism där han menar att vi människor inte har någon mening...universum är likgiltiga inför oss. Främlingen handlar om en känslolös, amoralisk, ateist som blir arresterad för att ha mördat en person av ingen orsak. Han säger att det var för att han fått solsting, men när han väl sitter i domstolen beskylles han mer för att inte har gråtit på sin mors begravning än att ha dödat en människa... Verkar rätt intressant efter vad jag har hört.
Alla som förut sa hej till mig i korridoren har slutat säga hej till mig nu. Fast jag mår inte bättre eller sämre för det. Jag mår lika bra. Puss och kram folket. Märker de nu hur de kommer bra överens med dem som de förut inte tyckte om, och hur de inte längre tycker om dem som de tyckte bra om i början? Pappaskalla och idioter. Folket är konstigt. Jag fattar dem inte. Och de fattar inte mig. Vi förstår inte varann. Skitsamma. Jag tror felet ligger i att jag har alldeles för stort frihetsbehov. Så fort människor har lärt känna en till en viss gräns vill de äga en på nått sätt. Då sparkar jag bakut. Kissekatt. Mjau.
Gud, vad kul med dina korridorskompisar! Sup på, snart är det valborg! Då är det vilt i Uppsalatrackterna. Jag ska försöka lära mig hur man gör... Jag hoppas att någon av de fem tar med mig ut och visar mig och guider mig runt bland fylleristerna på parkbänkar och nationer.
Knepigt det där med dygdetik, tycker jag. Fast allt är lite knepigt det där du håller på med=) men kul och interessant. Jag tror folk skulle sätta sig och gör mer såntdär hjärngympa. Jag fick för en stund för mig att det kanske skulle göra världen lite bättre, men sen kom jag på att nej... det funkar kanske inte för det...
Ska vi se nån film, för du kommer väl hem nångång under påsk? Bio? Om vi har råd med det? Ska vi klä ut oss till påskkärringar också och flyga kvast med kaffepanna och katt. Du får helt enkelt sno nån i buskarna, jag får ta den feta i stallet. Sen sticker vi till blåkulla och gör allting omavänt och kamratar med Hinhåle och hans andra häxor. En brasa också kanske skulle sitta fint. Vad ska vi elda ner? Ett hus? en båt? ett tåg? eller kanske en lastbil? Eller så kan vi hålla oss till hederlig ved? Det kvittar för mig bara jag får elda! och förbli häxa!

Korsnedtagningen

2009-03-27T11:32:00.000-07:00

Jag fick mina pengar härom onsdagen. Nu har jag köpt Lily Allens senaste, Veronica Maggios, Hammerfalls och Ane Bruns, plus två böcker. Ekononiskt. Jag skulle visst spara till sommaren. Det är inte bra att titta på popcirkus och bli kär i alla musik de sjunger.
Det går bra med analysen än så länge, det känns som jag har grepp om det hela, i alla fall nästan, annars brukar det känns som om jag inte har grepp om det över huvudtaget och jag bara slänger ihop något. Gött. Jag har suttit hela dagen med den. Jag känner mig jätteduktig. Igår satt jag inte hela dagen med den... Jag fick ett sms om att en bok hade kommit och då kände jag mig tvungen att hämta den, fast det nog inte var något brottom med den. Sen kom jag på att det skulle vara en föreläsning med Bob Hansson i Ihrésalen, men jag kom inte ihåg vilken tid så jag cyklade ner till skolan och kollade. Den var kl. 19. Klockan var 17. Hm. Vad ska jag göra tänkte jag för jag hade inte tänkt att cykla hem bara för två timmar. Så jag gick in i skivbutik... och sen gick jag en sväng inne i domkyrkan och funderade på om jag skulle lägga fem kronor i en bössa och tända ett ljus för andra, men jag gick runt och tittade på taket istället och såg ett superfint konstverk. Korsnedtagningen, eller något sådant hette den. Den var belyst med starka lampor, strålkastare och var helt i trä, oslipat, ohyvlat. Riktigt fin! Det såg ut som utmäglade människor, som skeletter syns. Kyrkan kan konst.
Sen gick jag på föreläsningen med Bob Hansson. Det var som när vi lyssnade på honom på Värnamo bibliotek fast ändå bättre. Ungefär lika bra som när vi hörde honom på Poesiaftonen.

C uppsats om Pettson och Findus, kackel i grönsakslandet.

2009-03-25T14:47:00.000-07:00

Jag längtar efter sommaren. Jag har börjat spara. Jag vet inte om jag får något sommarjobb, så... Och det är inte hela världen om jag inte får det.
Mamma sa att vi skulle ha vårat lilla paradis hemma. Vi har alltid ett paradis på sommaren. Då bevhöver man inte elda lika mycket i pannan. Då kan man bada i polen och sola och lyssna eller läsa bok och rida på morgonen och skriva till in på natten. Jag vet inte om jag kommer göra det, men man skulle kunna. Jag har brukat göra det på sommaren.
Jag fick en fråga idag på lektionen, om hur jag skulle beskriva notisskrivaren i Pölsan av Torgny Lindgren. Jag sa att han var fantasifull. Jag kom inte på något annat. Jag kom inte på något mer att säga sen. Eller jo, jag sa att jag ser det som att han hittar på hela sin notishistoria, därför såg jag honom som fantasifull. Den var otroligt fantasieggande. Du skulle läsa den. Du skulle gilla den, tror jag. Den har enkelt språk, fantasieggande fantasifullt, lite smått knasig, lite elak, men på ett knasigt kul, nästan oskyldigt sätt. Den påminner mig lite om de få raderna jag läste ur Naiv Super. Pär sa att han skulle vilja döpa om den till Fantasins lov. Notisskrivaren gör meningar och skriver ur minnet... minnet är allt man kommer ihåg. Han gör meningar. Den enda verklighet som finns är minnet. Det som har varit, det som kommer att vara, det som inte har varit...men ändå är...
Imorgon ska jag skriva en analys om Tonio Kröger. Camilla hjälpte mig att hitta bra sekundärlitteratur idag på tyska hyllan. Allt var skrivet på tyska, utom två böcker. Den ena var på engelska, den andra var på svenska. Hon hittade den svenska. Jag har läst den nu och pratat med mamma och tittat på filmen Elegy. Jag ville ringa igår till henne, men sen blev klockan halv tio och för sent.
Jag har börjat göra upphopp och situps och armhävningar och cykla till skolan. Idag gjorde jag 50 tåhävningar också, sedan åt jag den där helbruna Ben and Jerry's med brownies i... Den som du också gillade.
På måndag är det inlämning och start av nu kurs, förberedningskurs för B uppsatsen. Tills hösten kanske jag skriver C uppsats. Kanske om kvinno- och manssynen i Melleniumtriologin, kanske om nått om Astrid Lindgren, kanske om Pettson och Findus. Jaha, du skriver C uppsats, vad skriver du C uppsats om då? Pettson och Findus, kackel i grönsakslandet. Hur många gånger har jag inte läst den! Du vet hur de tittar på en då, om man skulle säger något så dumt. Det socialt accepterade är att säga att man inte skriver om något särskilt. Då glömmer de att de någonsin frågade och börjar tänka på något annat... Eller så låter man dem få chocken. Jaha, kan man skriva om det? Man kan skriva om allt, Emma vet en som har skrivit om snöns betydelse i irländsk poesi, fast det handlar ju i och för sig i alla fall om något med betydelse, så jag vet inte om det är samma sak som att skriva om Pettson och Findus, men, vem vet, jag kanske kommer att skriva om köttbullens betydelse i grönsakslandet? Eller hur det oligger potatis i vartenda hål. Jag kan göra en mening, som notisskrivaren i Pölsan.
Just nu ligger det potatis i mitt kylskåp. Jag funderar på när de kan börja gå...
Jag gillar när du skriver om dig själv. Jag gillar när du skriver om filosofiska problem också, men jag gillar när du skriver om dig själv. Skrev du verkligen så ofta innan? Jag vet inte hur ofta jag skriver längre. Jag skriver ganska ofta i huvudet, nästan varje kväll, men det är sällan jag sätter det på pränt... Men jag kanske skriver en gång i veckan, bara några rader nonsens, några meningar, jag gör lite meningar i alla fall, och så skriver jag här. Till dig, för mig själv.

2009-03-19T04:43:00.000-07:00

Det luktar vår. Det är vår.
Igår gick vi runt i Uppsala och lapade sol, jag, Emma och Camilla. Vi gick in på ett café och satt och pratade stunt i flera timmar. Strunt och strunt, alla pratar mer eller mindre strunt, och det gjorde vi också.
Människorna i Uppsala har börjat sätta sig på parkbänkarna ner vid vattnet. Camilla sa att det var ett säkert vårtecken. Jag säger att det luktar vår och att det är ett säkert vårtecken. Jag och Emma ville köpa glass och jag tog det som ett vårtecken. Det är vår konstaterar jag och skiter i om snödroppar har ploppat upp ur rabatterna, om blåsippor eller vitsippeknoppar tittat fram mellan vissna löv i skogen. Det är vår.
I morgon är det seminarium om Makten och härligheten och två dikter av Aspenström. Jag har läst Aspenström och fundear fortfarande på om jag skulle läsa lite mer i Makten och härligheten.
Om cirka en vecka ska vi lämna in en prosaanalys av en författare som vi har läst under denna kursen, men inte av det verk som vi har tagit upp på seminariet utan ett annat som ni väljer själva. Jämför gärna de två verken. Jag ska antagligen analysera en novell av Thomas Mann, nobelpristager 1929 tror jag det var, Tonio Kröger heter novellen. Döden i Venedig var jätteintressant så jag tänkte att denna novellen nog också kunde vara det. Dock har jag inte läst den än...
Jag är hopplös. Jag vill hellre begrava mig i en massa lyrik och läsa det. Jag vill att The Reader ska ha premiär nu så att jag kan gå och se den. Jag såg Taken igår och den var inte så bra, å andra sidan fick jag gå gratis. Jag hinner inte läsa ut en enda bok, bara börja på nya hela tiden och snart börjar kursen där vi ska förbereda oss för B-uppsatsen. Den verkar spännande, men jag kommer inte hinna läsa ut hälften av litteraturen där heller. Hopplöst.
Den 15 april ska vi söka till nya kurser. Jag riskerar att söka till C-kursen och när jag har gått klart den, söka till en engelskakurs i Jönköping eller kanske filosofi, för att därefter pausa med folkhögskolan i Nässjö eller skrivarlinje i Växjö. Eller om jag skulle ta folkhögskolan i Nässjö på en gång? Fast när jag ändå är inne i litteraturtänker och universitetstänket så kan jag ju lika gärna köra på C-kursen och när jag ändå har bostad här som jag måste säga upp mig från om jag skulle flytta hem för en tid.
Jag kommer i vilket fall hem till påsk, 8-14 april. Då ska jag kolla blåpipporna och vitsipporna och vårlöken och isen på ån och sitta utanför stallet och solen hela ansiktet och fika, rida och få ont i rumpan och mocka och borsta fällande hästar och bära vattenhinkar och elda och titta på tv och film, kanske gå på bio, kanske träffa Frida, kanske gå ut i Jönköping, kanske inte hinna någonting av detta?
I sommar vill jag läsa och skriva allt det som jag inte hunnit läsa och skriva nu. Jag ska slösa så lite pengar som möjligt ifall jag inte får nått sommarjobb, dock har jag sökt på två ställen, och sola mig neger, nu är jag vit som en död, och rida lite då och då och åka till Göteborg på metaltown, kanske även Kalmar nu då, och hänga med mamma på nån semester. Kulkul!
Nu, nu ska jag läsa lite ur Makten och härligheten. Amen.

Situationsrapport 23.43- 00.53 (med små uppehåll)

2009-03-11T15:40:00.000-07:00

Jag funderar på vad jag ska göra, men jag gör ingenting. Kurser: litteraturvetenskap C, engalska, sörängens folkhögskola, estetsik linje, isländska, genusvetenskap, filosofi, fanska, tyska...
Vad blir du av det då? Vad ska du bli? Vad ska du blir när du blir stor?
Vad läser du? Vad pluggar du?
Litteraturvetenskap.
Vad blir du av det då? Ska du blir författare? Ska du skriva en bok?
Nils heter min nya kompis i korridoren. Han har flyttat in i rummet med solrosen på dörren. Jag gissade på att han var fransk, men när jag frågade var han tysk. Jag har aldig varit i Tyskland. Jag fick för mig att jag skulle gilla det. Det är något med Tyskland. Det ligger så nära. Nästan närmare än de nordiska länderna. Någonstans sa de att de som är mest genetiskt lika svenskar är tyskar eller om det var tvärt om. Andra brukar alltid ha sånna problem att uttala svenska ord. De vrider liksom tungan av sig. Men tyskarna tycks inte göra det. Våra språk, tyskan och svenskan, ligger så nära varandra, att det knappt blir något problem för tungan i munnen. Igår sa Nils köttfärsås med biljerande uttal. Jag blev rent imponerad, förvirrad över hur bra det lät. Men jag har ofta märkt det, när vissa tyskar pratar svenska, att jag ibland blir imponerad, rent förvirrad, över hur perfekt deras uttal är och ändå hörs det något knappt märkbart i bakgrunden... Jag vet inga andra som kan prata svenska så förvirrade likt svenskar som tyskar kan. Dock finns det fortfarande dem som verkligen låter tyskar...
Jag gillar Nils. Än så länge har jag bara sett honom gör spagetti och köttfärsås. Han frågade om jag inte ville ha, men jag sa nej, för jag hade precis börjat göra min egen.
Jag antar att jag gillar honom för att han gör ett snällt, vänligt, något tafatt intryck. Jag antar att jag har lite svårt för Filip för att han gör ett litet snobbigt intryck, med sin ryckiga, nonchalanta, lite nervösa röresler. Desstom så känns det som om allt man säger till honom blir dumförklarat. Han är säkert smartare än vad jag är. Men jag tror inte att det finns någon som vet lika bra som jag hur dum jag egentligen är. Eller jo, förresten. Kanske.
Det känns som om de som inte tycker om mig har genomskådat mig. De ser genom mina försök att dölja min fel.
Någongång tänkte jag att det är egentligen inte ens egenskaper som är bra eller dåliga utan hur man använder dem som gör dem bra eller dåliga. Jag vet inte om det stämmer.
Tills på fredag ska jag läsa Barabass och Bödeln. Pär Lagerkvist. Dvärgen, du vet, kära Fridavän.
Jag är så glad för att du trivs i Göteborg. Fisken i vattnet. Frida i Göteborg, läser filosofi, hämnas ljuvligt på Magnus som bara gav henne VG i filosofi... that barsted. Only joking! Det är bara jag som tänker på revansh och hämd på mitt förflutna och världen.
Mig misstog han sig också på. Och jag som kände det som att han hade genomskådat mig. Jag misstog mig också.
Idag skulle vi har läst Mot fyren av Virginia Woolf. Jag läste 30 sidor, sedan hann jag inte mer, för jag var hemma över helgen och hade fullt upp med min familj. Jag får inget gjort när jag är hemma. Enda gången som jag fick något gjort var när jag skrev hemtentan hemma över jullovet. Där finns så mycket annat att göra: tvätta, diska, elda, mocka, släppa ut hunden okopplad och se honom försvinna bort, följa spåren in mellan ogenomträngliga granar och höra honom skälla och få skoskav, ge upp, gå hem och vänta i två timmar inna han börjar tröntan och nosa hemmåt... är några saker som man kan göra när man är hemma.
Alla förhållanden är så sköra. Men det finns vissa få förhållanden som verkligen håller. Och dem tröstar man sig med. Dem lutar man sig tillbaka mot. De är tryggheten.
På kylskåpsdörren hemma står det "let this joyful smile remind us how much there is to be happy about" och "en mamma är en vän som man aldig växer ifrån".
Det har bara funnits en enda kärlek i mitt liv, än så länge, som jag skulle kunna kalla kärlek. Äkta kärlek.

Grön papegoja

2009-02-24T15:12:00.000-08:00

Jag pratar en massa skit, men det gör i och för sig alla andra också!
"Med struntprat når man sanningen! Jag pratar strunt - alltså är jag en människa. Ingen har någonsin kommit på en sanning utan att först ha pratat strunt fjorton eller hundra gånger; på sätt och vis är det alltid lovvärt. Men vi, vi kan ju inte ens prata strunt med egna ord! Prata på för all del, men prata med egna ord - och jag skulle kunna kyssa dig för det. Att prata strunt med egna ord är ju nästan bättre än att tala sanning med andras. I första fallet är man människa, i andra fallet är man en papegoja!"
Goda, goda, jag är en grön papegoja.
"Du anar inte hur mycket skit de pratar! (...) Och förresten, varför inte? Vi pratar väl en massa strunt vi också? Låt dem prata bara så blir de väl vettigare sen..."

"ja, det är som att vara död och levande på samma gång, alla fördelar samtidigt."

Brott och straff
Fjordor Dostojevskij

Tintomara!

2009-02-23T15:28:00.000-08:00

Tintomara! två ting äro vita
Oskuld - Arsenik.

drottningens juvelsmycke av Amqvist.

Så. Det är inte bara jag som har blivit gravt studieskadad, snöat in och varit för snobbig för att ta fram snöskyfflen och skotta undan lite.
Jo, du måste förklara hur du tycker att "Gud är död, men jag är människa, jag måste leva" är lite som "cogito ergo sum". Jag förstår inte hur du menar, resonerar. För mig handlar det första citatet mer om att även om Gud är död, även om Gud inte finns, existerar, så exiserar vi människor, så måste vi människor existera, så måste vi finnas, vi kan inte bara sluta leva för att Han inte lever. Vad vi sedan lever för kan vara 40-talet i Liftarens guide till galaxen eller att odla sin trädgård, som i Candide, eller Fånga dagen!
Ah! Jag tror jag förstår hur du menar nu. Nu när jag skrev det själv. Men förstår du hur jag menar? Vi, männsiskor, måste leva vidare, även utan Gud.
Och dessutom fuskade jag lite med citatiseringen. Måste skulle vara betonat, kursivt, men jag vet inte riktigt hur man gör det här.

Jag fick chokladpudding i födelsedagspresent av Tonny. Bland annat. Jag fick en massa annat smått och gott med prislappar på också som han hade varit och köpt på Hoks lanthandel. Men denna choklandpudding vispade jag till idag, för hand, med grädde, för hand, och sedan kom Bettie in i köket, bra, då slipper jag gå och knacka på din dörr. Vill du ha chokladpudding, frågade jag och hon sa att hon ville ha. Nä, vad gullig, du är, Alexandra, sa hon. Hon säger alltid ens namn. Hej Alexandra, säger hon, medan andra bara säger hej. Jag säger inte ens hej. Jo, om jag känner för det. Nä, vad gulligt du är, säger hon. Och jag säger att det känns ju bra att i alla fall vara snäll och gullig mot någon.
Jag fann busstidtabeler idag också och då tänkte jag på Mohammed, och på att han inte vill stå ute i 40 min och vänta på bussen, upplysningsvis behöver han inte stå ute och vänta på bussen så länge, han kan gå in, och då tog jag två busstidtabeler och gav en till honom, så att han slipper knacka på min dörr och fråga om jag kan hjälpa honom kolla busstidtabellen på internet för att allting står på svenska. Nu knackade jag på hans dörr i stället. Hämnden är ljuv. Han såg helt förstörd och yrvaken ut.
Jag pratade med Filip idag. Jag sa inte hej. Du vet inte om Mohammed är hemma? frågade jag. Nej, det visste han inte. Nähä.
Men han spelar fortfarande underbar gudamusik och är generös nog att dela med sig av den till alla i korridoren som vill höra. Dessutom är han en av mycket få personer som kan vissla utan att det är irriterande. Det är väl det enda som inte är irriterande...
Du borde hålla käft om sånt, Alex, speciellt här på internet, syberspace, där alla kan se och läsa och stackarn inte kan försvara sig.
Han försvarar sig nog så väl i verkligheten. Dessutom hoppas jag på att det bära är du som läser, för jag skriver egentligen bara till dig, det vet du, min insnöade Fridafilosof.
snökyss och vinterpuss!

Jag tänkte att nu passar det att spela små lätta moln

2009-02-21T06:44:00.000-08:00

Filip sitter på andra sidan väggen och spelar musik. Som vanligt. Det är bra musik, härlig musik. Det är det enda. Jo, förresten, vi båda håller käft när vi är i köket tillsammans. Vi pratar inte med varandra. Vi kan inte det.
Och jag har fått omvärdera. Han är mer social än vad jag är, eller i alla fall med de människorna som finns i denna korridor, förutom att han inte pratar med mig och jag pratar inte med honom. För det går helt enkelt inte.
Mohammed har lånat min kamera för att gå ut och ta kort uppe på taket för det var så fint där, sa han. Jag fick ju tillbaka de hundra kronorna jag lånade ut till honom så jag hoppas att jag får tillbaka kamran också. Och cykeln fick jag också tillbaka.
Jag har skrivit en tenta. Jag var nervös över att jag inte var nervös och längtade efter att få känna den känslan man känner när man går ut och har skrivit klart tentan. Då har man gjort något ordentligt. Scorat en tio poängare i nyttighet. Det är viktigt. Det har jag lärt mig. Att vara nyttig. Känner du dig nyttig? Sällan. Ibland, men väldigt sällan. Nyttighet är att ha förhållandevis städat, göra någonting man senare kan ha nytta av, plocka in ved, tvätta, diska, ge hästarna mat, rida, mocka, röja, jobba, studera till ett yrke (alltså inte det jag gör nu), skriva en tenta, plugga till en tenta, laga mat, damsuga...
Inte läsa. Och inte skriva.
Jag var aldrig född till nyttighetsmänniska.
Men här, här är det annorlunda. Lite. Eller mer. Här ska man läsa, här ska man kunna mycket, här får man sitta på sitt rum och studera. Nu har jag på något sätt gjort mina onyttiga intressen någorlunda nyttiga.
Jag såg ett talkshowprogram innan. Skavlan. Och där pratade de om hur man kan höra sig själv säga saker som en föräldrar har sagt och man tänker inte förrens efteråt att oj.
Då får du ju ta tag i det och göra det du behöver göra, jag kan höra mig själv säga det till mig själv och sedan sätta en not efter det och källhänvisa till min allrakäraste mor.
Men när man har tagit en tiopängare i nyttighet då får man skita i lite saker för en stund. Jag har till exempel suttit och tittat på Skavlan sedan i morse. Jag funderar på att gå och handla, men jag har ingen lust och jag har ingen lust att lag mat heller, och jag funderar på om jag ska diska för jag har knappt något porslin att ät eller dricka ur, allt ligger och möglar, nej så farligt är det inte, och jag funderar på att läsa Ett drömspel, och jag funderar på om jag skulle gå på bio ikväll. Åh, jag älskar att gå på bio! Men jag gillar också att läsa, så jag funderar fortfarande på om jag ska läsa Ett drömspel eller gå på bio.
Igår var det små lätta moln överallt att studsa runt på och glädjas skratta lyckligt över och jag tänkte att nu passar det att spela små lätta moln ser jag på min himmel, min himmel som är blå- nej- rosa, som i en soluppgång eller solnedgång. Nu är den tid jag har längtat efter i en vecka, tentan är skriven, jag har all tide i världen. Nästan. Och jag kan göra som jag vill och känner för, en ny fräsh kurs ska starta och... ja. Bra. Förutom att jag kunde skrivit att Gösta Berling kom ut 1891 och att under åttitalet kom mycket tendenslitteratur som svar på Brandes uppmaning att litteraturens uppgift var att sätta samhällsfrågor under debatt...
I started out with nothin and I still got most of it left, heter en skiva med Seasick Steve. Jumper sjunger: det är så mycket som jag inte vet nått om, men jag tror jag vet vem jag är. I Drottningens juvelsmycke skriver Almqvist att Tintomara tänker: Gud är död, men jag är en människa, jag måste leva.
Och jag spelade Små lätta moln och Här kommer natten. Pugh Rogerfeldt. För ibland kan man också märka att den musik de där föräldararna har spelat ibland kommer ut från ens egna högtalare.
Puss i jumsken

Halleluja amen, Dostojevskij!

2009-02-03T11:07:00.000-08:00

Halleluja amen, Dostojevskij!
Jag har läst många texter det senaste året, men få texter har jag läst med förbehåll och njutning, men den där boken, den jättelånga, jättetjocka, jättestora Brott och Straff, läser jag, njuter jag av, slurpar upp, med förbehåll. Konstigt är det och knäppt, för det är ju så mycket text och den är så lång och den är så tjock. (Så tung är den inte för jag har en pocketutgåva.)
En bra bok är sådan, så att man sugs in i den och börjar tänka och slutar tänka på att man läser, maler text, för helt plötsligt maler man inte text längre. Man upplever någonting, tänker samtidigt som man läser, läser inte bara. Man behöver inte ens tvinga sig vidare, texten försvinner nästan, och något annat formar sig i huvudet istället.
Även om jag måste läsa den tycker jag att den är bra. Konstig är det, och knäppt. Men boken fascinerar mig. Det är psykologi, Dostojevskij. Och jag gillar att vara i folks huvuden, att var i en annan människas tankar, speciellt speciella människor, med speciella fixa idéer. De är de mest intressanta. Att undersöka människor, tankar, reaktioner, hur man fungerar. Tankar och handlingar, hur de hänger ihop.
Människor är underligt konstiga varelser som kan tänka sig in i andras situation, de kan tänka sig in i situationer som de aldig har varit i fast de aldig har varit där. Och i nästa sekund, helt plötsligt kan dessa varelser bara stänga av. Totalt. De är mycket konstiga, de varelserna. De kallas människor. Och jag har fortfarande mer medlidande med hästar än med människor.
Puss på dig Dostojevskij. Tack för att du skrev en bok med läsupplevelse i, för det är en upplevelse.
Ibland blir man glad, över att tvingas läsa viss litteratur som är så bra och som man blir uppfylld av, andra gånger förstår man att de tvingar en att läsa annan litteratur, för man skulle aldrig läst tråkigheten själv annars.
Men bättre än berusning är det, bättre än någon annan känsla är det och slår allt, att få en riktigt bra bok i händerna som man få Uppleva, knapra på, smaka på, käka av. Och är den bra så är det ju bara bra att den är lite längre, för då varar det bra lite längre, förhoppningsvis.

Jag manövrerar kring i skärvorna utan skråmsår

2009-01-21T10:47:00.001-08:00

Jag vet inte.
Jag vet ingenting.
För någon dag sedan kändes det verkligen jättebra. Jag kom tillbaka till mitt älskade 19km2 och kunde sitta ensam i mitt rum utan att känna frustration, orolighet eller ensamhet. Sedan knackade Mohammed på min dörr för att han inte hade sett mig på hela dagen. Jag sa att det var snällt gjort av honom. Det var det inte alls.
Jag kommer ut när jag vill ur mitt rum. Han ska inte knacka eller ringa eller terrorisera mig eller kräva av mig att jag ska komma ut och prata med honom.
We are friends, you know, säger han.
Akta du dig, annars kanske vi inte alls är vänner mer. Ta du din skåning under armen och vändra iväg på vänskapens väg med honom istället. Ställ inga krav på mig, att jag ska komma ut i korridoren och prata med dig, bara för att jag har gjort det förrut.
Men inte längre. Glöm det.
Jag känner mig osocial igen. Eller vad heter det? Skaldjur. Asocial. Musla. Fast jag kan inte ställa mig till musselsläktet, för jag kan vara så obärmhärtigt öppen ibland, så folk måste dra efter andan eller backa ett steg för att de trodde visst inte att hon tog så mycket plats den där som höll käft. Gud! Eller så blir de generade å mina vägnar. Tack så mycket folket. Ni är så generösa. Det kan jag också vara ibland. När jag vill.
Jag är som katten. Allting ska ske på mina villkor. Jag stryker mig mot folk tills jag tröttnar på dem sedan överger jag dem, för jag har hittat någon som kliar mig bättre under hakan. Eller så har jag bara lust att vara borta i tre veckor och hitta mat själv. Och ibland ska jag bara var i ansiktet på folk. Men jag brukar komma tillbaka. Om jag inte hittar ett bättre ställe.
Så är det.
Man ska inte planera. Planer spricker bara. Planer är till för att spricka som glas. Planer är gjorda för att sprickas. Därför ska man inte planera.
Du måste lägga upp en plan, säger mamma.
Så fan. Den spricker bara.
Men då har du ju i alla fall en plan.
Och vad ska jag med den till när den bara spricker? Skära mig på? Skära mig med? Skära av mig med?
Du får väl lära dig att hålla din plan.
Hur då?
Du få väl det helt enkelt. (sånt argument, skitdåligt, men fruktansvärt effektivt. svarar egentligen inte på min fråga, utan menar bara att det få du ta reda på själv. Tack för hjälpen.)
Får och får, som om jag har något val.
Någon säger: Du alltid har ett val. Jag har alltid ett val. Det är bara det, att gör jag fel val enligt majoriteten eller aktoriten blir jag bestraffad och bestraffning är inte bekvämt.
Någon säger: Du kan inte alltid göra det som är bekvämt.
Nej, jag kan väl inte det. Även om jag alltid har ett val. Och jag vet inte vad som är bekvämast, att hålla en plan tills den är genomförd eller spräcka den. Nångång borde jag skära mig riktigt ordentligt på skärvorna av min plan men på nått sätt ordnar det sig alltid för mig ändå på något konstigt mysko sätt. Jag har bra på att dansa kring i skävorna och klara mig utan större skråmsår.
Min mammas säger: Bara gör det, så är det färdigt sen. Ja, säger hon också för att förtydliga att hon menar det hon säger och det gör hon.
Och om jag frågar hur mycket salt jag ska ha, hur mycket krydda jag ska häva på, eller hur mycket jag ska gasa så säger hon alltid, det känner man.
Hon går på känsla min mamma.
Det gör jag också. Annar skulle jag aldig klarat av att manövrera kring i skärvorna och slira runt i kurvor när det blir lite brottom över splittret. Om ni fattar vad jag menar men inte säger.
Hon säger: Upp med mungiporna så går allt mycket lättare.
Jag ska nåla fast de jävlarna i öronen, en pearcing i varje mungipa bara och så lite ståltråd. Vad lätt att skulle gå sen.
Tills dess...ska jag går runt och vara... skaldjur, nej, katt på soffa, som vägrar flytta sig.
Krrr...krrr...krrr...

Nyårskrönika...

2009-01-16T14:04:00.000-08:00

Nyårsafton+nyårsdagen:
Jag sprang runt som en osalig ande i huset och undrade vad jag skulle ha med mig och vad jag skulle ha på mig och kissade minst två gånger innan vi åkte iväg, jag och Frida, i bikini och morgonrock, med en varmeldad balja med vatten på en traktorkärra framför oss i bilen, med facklor och mashaler, granar och skylten "grattis Magnus 25 år". Mamma hade retat mig för den mössa jag hade valt, skrattade och menade att jag såg ut som en champingjon. Hon fick välja en ny mössa. I den såg jag ut som en klassisk byfåne. Jag gjorde en min och såg ut som en tandlös kärring med blå mössa med öronlappar. Hon var tvungen att ta kort.
Jag blev kissenödig igen och började vid Albohulta vägskäl upprepa "vem fan vad det som kom på det här" och "och jag var så jälva du så jag gick med på det, varför gick jag med på det, varför gick vi med på det, Frida." Frida sa att nu börjar jag bli nervös.
När vi hade kört ut från Lökeryd stannade vi och jag sa att jag var tvunge att kissa. Mamma föreslog att jag skulle öppna bildörrarna och sätta mig mitt emellan. Då syns du inte sa hon. Jag testade. Jag hörde ett garv. Jag syntes visst. Sedan tog jag ett beslut. Jag trarjade upp i skogen, kallt som fan vad det, och innan jag hade satt mig och kissa hade fötterna domnat bort.
Sedan startade Tonny lassestefans i sina traktorhögtalare och körde in på Magnus gårdsplan. Därefter gick de in och tvingade på Magnus ett par neongröna boratbadbyxor. Jag och Frida tog en cider till och plaskade i baljan för att invänta sällskap i baljan av fyra andra och avfärd mot Kvarnen i Hagafors.
I Hagafors ville jag inte gå ur baljan, men gjorde det sedan i alla fall och rusade in i bastun där vi satt och kuckilurade tillsammans innan folk tyckte att vi skulle äta. Vi bytte om och gick upp och sjöng för Magnus och gav honom paket och käkade smögostårta (den enda mat man får när Magnus bjuder på fest, om det inte är grillfest eller, förlåt, kräftskiva). Jag hade en stor lyckobubbla inom mig med bara skratt och brydde mig inte ens om att pilla bort räkorna (kanske mest för att jag var oförmögen att göra det). Frida och Erik höll en konversation som fick Frida att utbrista att "jag visste inte att han var så trevlig".
Sedan gick vi ner och bastade igen och drack cider och badade i baljan. I baljan utspelade sig en obekväm insident i slutet av mitt badande som fick mig att därefter lämna baljan tillsammans med Frida.
Den roligaste studen på kvällen var vår lilla pratstund med Fredrik i bastun. Vi satt där inne, i bastun tills de började skjuta raketer och vi antog att det var tolvslaget. Då gick vi ut och checkade himlen på raketer. De lila är mina favoriter.
Tillbaka i bastun sprutade vi iskallt vatten på varandra. Jag fick reda på att Fredriks pappa höll på med masage och fick för mig att masera Sölves fötter, innan jag fick för mig att vi skulle gå ut och bada igen.
På väg ut såg vi Magnus. Han hade visst gjort sig illa i huvudet när han skulle gå ur baljan, halkat på isen och rullat under kärran och fått ett sår i huvudet. Mamma sa att det var tur att han var full annars hade han kunnat göra sig riktigt illa. Jag sa att hade han inte varit full så hade han kanske inte ramlat alls. Så kom jag på mig själv med att tänka att somliga straffar Gud med detsamma.
Erik hade somnat på en bänk med Fridas kläder som huvudkudde.
Ute la vi oss i baljan. Jag fick lust att kramas, sedan sa jag en replik från en film som lyder "jag ska bli hora jag. då får man betalt för och kramas". Och hela vägen hem låg jag, Frida, Sölve och Fredrik där i baljan som fyra döda fiskar. Jag såg gatlycktor, kommer jag ihåg, och flöt runt och tyckte att det var skönt som inget annat.

Frida, din utmaning blir att berätta din historia om kvällen. Haha!

Min nyttighetsfaktor kommer alltid att förbli låg, enligt mina beräkningar

2009-01-09T04:16:00.000-08:00

Detta är mitt 50de inlägg på denna blogg. För några dagar sedan satt jag i sängen bredvid mamma, hon låg med en deckare i knäet, och jag pratade om framtidsplaner. Vad ska jag göra. Sedan slog det mig hur mycket jag har vuxit i huvudet på bara ett halvår. Från mitten av augusti till januari detta året. Jag sa att det här hade jag aldrig klarat av att planera för ett halvår sen. Jag spekulerade i vad jag kanske kommer göra på sommaren och efter sommaren. Sommarjobba, vilket sommarjobb? Krönikör? Kommer jag få det? Nej. Kommer jag klara av det? Vet ej. Antagligen. Jag tenderar och klara av allting som jag måste klara av. Jag tror och hoppas att jag får G på min första hemtenta, så jag kan läsa litteraturvetenskap B... och jag hoppas och tror att jag fick G på A3 kursen. Min älsklingslitteratur under A kursen var Njals saga och Den unge Werthers lidande. Två väldigt olika böcker, skrivna på världig olika sätt. Njals saga är en cool hårdkokt islänningssaga som handlar om släkfejder och där alla är känslokalla och råa. Unge Werthers lidanden är en känslofull sentimental brevroman om en man så blir huvudlöst olycklig förälskad. Den är poetisk. Favoritcitat: Vad jag vet, kan vem som helst veta, men mitt hjärta är jag ensam om.
Njals saga berättas på isbergsprosa. Favoritcitat:
"Var Gunnar hemma?
Det vet jag inte, men hans spjutyxa var hemma.
Därpå föll han död ner."
Jag funderar på att antingen gå nån skrivarkurs eller läsa litteraturvetenskap C. Jag får se hur det känns efter B kursen och sommarn.
Frida ska läsa praktisk filosofi i Göteborg. Vad blir du utav det, frågar de. Knäppare. Och smartare, förhoppningsvis. Och inte det som du är nu, skulle jag vilja säga. Och inget nyttigt över huvudtaget. Jag blev också lite sugen på att läsa filosofi, men då vet jag inte om jag vill plugga teoretisk eller parktisk... Jag vill tänka, jympa hjärnan, även om jag kanske inte har tillräckligt många intelligenta hjärnceller för att göra det.
Jag riskerar att bli lärare eller jobba med något som har med röda korser eller unicf att göra. Nä, usch.
I en av mina guldböcker (min Bibel) står det kompromissa inte med dig själv, använd din gåva. I en almanacka någon gång stod det "Dölj inte dina talanger. De gavs till dig för att användas. Vad är väl ett solur i skuggan?" Synd att inte Benjamin Franklin gav en något mer citat om hur man ska hitta dem. Annars måste man gå ut och testa varenda jäkla pinne som man har i solen och testa om den funkar som solur. Solen kommer i alla fall att roas, eller gå i moln. Tänk om man inte tror att man har några pinnar!
Andra tenderar att veta vad man är bra på. Själv vet man bara vad man tycker är roligt. Och det man kan hoppas på är att man är bra på det som man tycker är roligt, så att man få göra det, och på det sättet hjälper både sig själv och andra lite mer. Vissa gör det som de tycker är kul, för att bli glada, andra gör det som de tycker är nyttigt och blir antingen glada eller sura. Därför hade jag tänkt att jag skulle skutta runt i livet och göra det som jag tycker är roligt, irritera gamla sura tanter, trampa folk på hela jävla foten och skrika åt dem att de står i vägen och ramla omkull om det är någon som inte flyttar på sig. Få blåmärke, lära sig kickboxning och slå tillbaka. Alexandras revanch på världen.
Och jag som har kommit på att det jag värdesätter mest hos en människa är omtänksamhet och ödmjukhet. Och ryggrad.
Min nyttighetsfaktor kommer alltid att förbli låg, enlig mina beränkningar. Men sedan har jag aldig varit bra på matte. Jag göra alltid allting lite försent. Och gör jag en lista, så har jag någon slags förbannelse över mig som gör att jag alltid har en sak kvar på den där förbaskade lista, som jag (surprise, surprise) alltid gör lite för sent.
I nästa inlägg kommer jag att berätta delar av min nyårsafton (det jag kommer ihåg) (det jag vill komma ihåg).
Puss på er folket.
Och träna ryggen, så slipper ni tungt hjärta och krokig rygg.

Favoriter i livet och annorlunda b:n.

2008-12-16T09:33:00.000-08:00

det var under ett program på tv som en tant, som hade haft minnesförlust i elva år, sa något så underbar som min favoriter i livet.
jag vill att man ska säga det istället, när man frågar folk vilka intressen de har. vad har du för favoriter i livet?
då kommer vissa männsiskor fråga vad då? vad menar du med farvoriter i livet? och
de underbara människorna som har lite fantasi kommer att tolka det som de vill och entusiastiskt börja berätta om sina favoriter i livet.

dessutom. gott folk. jag har genomgått en förändring, jag skriver inte längre b:n som jag brukade göra. mina b:n är annorlunda nu. jag undrar vad det betyder , det måste betyda något.

jag kom på för någon dag sedan att jag kanske skulle bli stenograf, för jag skriver och antecknar väldigt fort för hand och kan se vad det står efteråt. det är bra. coolt. najs.

mina favoriter i livet? människor som jag trivs med, människor som jag tycker om, människor som jag kan prata med utan att det känns som om allting som jag säger är dumt och korkat och fel. och texter och människor och saker som tröstar och får en att må bra, får en att känna den där känslan som man känner när man har sett en riktigt bra film eller konsert. sånna saker gillar jag. det är mina favoriter i livet.
intressen? jag har inga intressen.

känns bungyjump mot asfalt utan rep

2008-12-16T08:00:00.000-08:00

känsliga läsare varnas för oerhört grova pesimistiska uttalanden.
gott folk. jag har inget bättre att prata om... nu ska jag prata min stuation. för några dagara sedan var det:
jag skiter i om det är kallt som skit ute jag kör med öppet fönserbungyjump med asfalt under

utan rep

och nadja undrar vad jag ska gör i helgen
och jag säger att jag får be om ursäkt för hur jag uttrycker mig,
men att jag ska försöka att inte ta självmord.
som tur var förstod de och skrattade.
sedan sa jag: fan vad pessimistisk jag är, jag borde skjut mig själv.
jag vet, förlåt, man borde inte skämta om sånna här saker, men senast igår kändes det som om de styckar mig och packeterar mig i bitar, säger sitt fint, där ska du ligga. och jag skriker, piper, vrålar som ett barn och säger: jag vill inte.
jag har lurat mig själv, igen, in i ett rum som hade fina tapeter med fina mönster, men i rummet gömde sig den hornbekrönte med vit proffesorrock som började opererar mitt hvududet, planterade en djävul på högra axeln att viska i mitt öra, talade om för mig hur man skulle tolka och se och beskåda dessa jävligt onödiga krumelurerjävlar på väggarna.
och säger du någonting om hur du tycker att de ser ut de där fina mönstren på väggarna blir det bara fel och dåligt och uselt och den hornbekrönte vände sig till de andra i rummet, som är skapta som de skulle och inte behöver opereras, karvas, styckas, slipas, och frågar vad de tycker om tapetjävlarna och krumelurskiten. de säger något mycket välformulerat och ritade upp tapetkrumelurer i luften och säger att den uppritningen av väggmönstret kan visa på det där som välformulerat hade yttrats innan.
jag vill börja odla rikting långa, riktigt vassa klor och klösa ögonbollen ur proffersorrock och sedan gå lös på tapeterna i rummet, men medan jag väntar på att klor ska växa kryper jag in i ett hörn som någon lite ond demon på högra axeln sagt åt mig att sitta vid. sitt fint. och jag är en liten unge som ligger där i hörnet och sparkar och skriker tills jag inte har ork längre.
det känns som om någon lurade in mig i ett rum och sedan vägrar släppa ut mig och jag min dumme fan trodde att jag skulle bli utsläppt. och nu kanske jag har vuxit fast. det känns nästan lite som den där gången då jag ville gå på skrivarkurs och trodde att det var det jag ville göra och sedan mådde förjävligt av det.
vid ingången till uppsala universitetshus står det att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större.
jag tänkte inte kommentera detta, det får står för sig själv.
jag hittade ett citat i "Den unge Werthers lidande" som gick rakt in i hjärtat på mig och fick mig att dra en lättnadens suck där jag låg i soffan till allrummet i korriroren klockan två på natten och lyssnade på Filipskåningens underbara musik, visslingar och sång från sitt rum som han har öppen dörr till ibland. "Ack, vad jag vet, kan vem som helst veta, men mitt hjärta är jag ensam om." vilken kunskap som helst kan du inhämta från böcker, men den där människan du är, den är du ensam om.
nu lyssnar jag på in flames, disconnected, och Frida, du vet vad de sjunger i refrängen.
katharsis, Aritoteles, katharsis. är det därför som den där magiska överjordiska känslan efter en riktigt bra bio eller konsert, slår både berusningskänslan och alla andra känslor.
ja, en kris. där du börjar tvivla på det som du trodde att du var, där du måste börja ifrågasätta din självbild, den du var i dina ögon och i folks ögon, för du möter nytt folk som ser på dig på ett annat sätt än vad som gjordes innan.
nästa år blir det folkhögskola. där hör jag hemma. universitet är för bra för mig, eller jag tycker att tänka fritt är störst. jag skulle lyssnat på mamma. nässjö folkhögskola, det är bra. det sattsar vi på nästa år, Alex, efter somman då vi jobbat och våldgästat Kalmar med Fridavän. London var det med va?
efter denna tragedi, kommer ett satyrspel.
och jag säger: knö idiot, jag lever här!

Som när man sover

2008-12-02T10:29:00.000-08:00

Utmaningen som jag fick av dig, Fridavän, var att skriva in en liten början på en novell och sen skriva fortsättning. Typ. Jag vet inte om du har läst den här, men det är den enda som jag kan komma upp med just nu... Problemet är bara att jag inte vet om det finns någon fortsättning till den. Som när man sover, heter den:

Det känns nog ungefär som när man sover, sa mormor när jag var liten och frågade hur det kändes att vara död. Jag trodde henne inte. För det skulle vara så tråkigt att vara död. Jag hade så roligt. Men vi pratade inte om döden mer efter det. Vi pratade bara om livet sen. Livet hör inte till döden. Det har ni väl hört? Har ni inte hört det? Döden hör inte till livet.
Inte då. När man frågar hur det känns att vara död. Då hör inte döden till livet.
Livet hör inte till döden fören döden blir en del av livet. Inte fören då. Först då. Då blir döden en del av livet. Det sa alltid mormor.
Men mormor hade nog rätt. Det känns nog ungefär som när man sover. Jag tror det i alla fall, jag hoppas på det. Jag lägger mitt hopp på det.
Det var mycket roligare att vakna när man sprang ut barfota i gräset på morgonen och fick vara arg på hela världen för att man var tvungen att gå och lägga sig igen på kvällen. Nu är man inte arg på världen längre, för man har äntligen vuxit upp, och förstått, att det inte är världen som det är fel på, utan på en själv.
För ju äldre jag blir, ju mer märker jag, att jag tycker om att bara få sova. Tillslut kommer jag att lägga mig ner någonstans, i gräset och somna, och aldrig mer vakna till världen. Jag kommer ihåg hur jag bara ville somna och sova mig bort från alltihop en gång. Men det fick jag inte.
Jag hatar att inte ha den friheten. Eller det valet.
Du har alltid ett val, sa någon.
Tala inte osanning, sa mormor.
Du har alltid ett val.
Stor fet lögn, sa mormor.
Man kan inte tvinga nån till nått.
Skitsnack, sa mormor.
Du har alltid ett val.
Jo. Jag hoppas på det. Jag försökte hoppas på det. Faktiskt. Trots allt. Och jag hoppas faktiskt fortfarande. Bara så att du vet.
Ja, jag vet.
Hoppet är det sista som lämnar människan.
Och jag lever än, alltjämt, sa mormor och nu är det min tur att säga det.
Med ett leende. Och en tår i ena ögat.
För ju äldre jag blir, ju mer märker jag, att jag tycker om att bara få sova. Tillslut kommer jag att lägga mig ner i gräset någonstans och somna och sova, och aldrig mer vakna till denna värld. Jag kommer ihåg hur jag bara ville somna och sova mig bort från alltihop en gång. Men det fick jag inte.
Du har fått något i ögat, sa mormor några år efter det att jag hade frågat om hur det kändes att var död.
Jag vet, sa jag.
Vad är det du har fått i ögat?
Jag vet inte, sa jag.
Du har fått nått i ögat. Kom här, så ska jag ta bort det, sa hon.
Och mormor böjde sig fram och såg mig i mitt öga och petade med darrande försiktig hand ut vad som fanns där.
Titta upp, sa mormor och jag tittade upp.
Ser du nått?
Nej. Det finns inget där längre.
Men vet du vad, sa mormor och fattade mig om kinderna med sina mjuka händer. Vet du vad som är det dråpliga här i livet. Jo, det är så, förstår du, att hur dåligt det än går, så ordnar det sig alltid ändå. Det är irriterande då och då. Men för det mesta är det skönt. (Ta vara på de gångerna.) För det är när det ordnar sig, och man inte trodde att det skulle göra det, som det är skönast. Och går det åt helsike nångång, sa mormor. Så känner du ju inte det sen ändå, när du är död och sover så gott, så gott.
Så. Jag antar att jag går genom detta liv, för att tro att det inte kommer att ordna sig, för att bli allt tröttare och tröttare, tills jag plötsligt somnar och sover den allra sötaste sömn. Ibland är det min enda tröst. Att jag snart ska få sova.
Och en ängel kommer och viska i mitt öra. I morgon behöver du inte gå upp. Du behöver inte ens vakna. God natt. Och sov så gott.

Barnvagnsmaffian är ute och går i Uppsala...

2008-11-22T07:09:00.000-08:00

Barnvagnsmaffian är ute och går i Uppsala och säger att det bara är en månad kvar till julafton så du får inga presenter nu, du får vänta till julafton. Jag skulle bara ha en mössa för det börjar bli kallt om öronen när man cyklar i full fart och håller på att åka ner i den lilla bäcken nedanför backen och nästan krockar med en cyklist som är så jävla duktig så att han håller höger när jag råkar hålla vänster och vi båda halkar lite smått när vi ska bromsa. Han blir skitskraj - hans stolthet blöder ymnigt, och han utstöter att det är höger som gäller. Vaddå avsnoppad. Jag ser ut som om jag inte fattar någonting, ser hur han krånglar sig iväg med sin cykel och halkar en gång till på en isfläck. Det kan du ha din jävel. Hela vägen hem tänkte jag på hur han kommer att berätta för sin fru om vilken idiot på cykelvägen som han nästan höll på att krocka med för att hon inte höll höger. Ja, det är rent livsfarligt att ut och cykla nu, säger frun då. Folk vet inte trafikreglerna. Nej då. Så farligt var det inte. Jag höll bara på att ge din stolthet hjärnskakning på isfläck och kastrera dig.
Jag fick en flash back. En annan gång höll jag inte heller höger, men då satt jag på en häst och råkade hålla så mycket vänster som jag kunde och så fick man det där uppslängt i ansiktet på en, att hålla höger, från en som hade bestämt sig för att krocka med mig bara för att jag höll vänster.
Det är vissa människor som har ett visst behov av att påpeka sådant. Så att de på så sätt kan bygga upp sig själva med snyggt avsnittade delar av andra, försvara hotad stolthet genom avsnoppning, mattavdragning, nedtryckning, onödig tillrättavisning. Precis som det finns vissa människor som har ett behov av att cykla mitt i vägen eller hålla vänster. Åh! Jag skulle ju gett honom ett sådant där gnistrande leende och sagt att javisst, herrn, jag ska försöka komma ihåg det till nästa gång, och se honom nästan halka och slå omkull för det. Men åh, det var så otroligt skönt att se rädslan flaxa runt i hans ögon. God jul.
Jag känner det nu, att julen är nära. Igår kom snön till Uppsala, kom fallande från himlen virvlande i luften ner på gator och grenar och torg och tak. Det är så man vill börja sjunga "Hej, tomtegubbar slår i glasen" när man ute på nationerna och prövar drinkar och skålar med glasen så det klirrar.
Häromdagen spatserade jag och Nadja omkring och checkade antikvariat. Det finns fem stycken i Uppsala. Jag köpte Richard III av Shakespeare för tio kronor. Ett klipp, tycker jag. Ja, så nu vet jag var alla antikvariat ligger.
Snart ska jag gå och mysarunt på stan och kolla in lite julklappar. När folk börjar se julpyntet i skyltfönstrena så säger de alltid att åh, jag tycker det är mysigt när de börjar med julpyntet, och (med julstressångest), usch, jag måste börja köpa julklappar snart också. God jul till er människor. Julpynt i skyltfönstren, det höjer bara folks stressnivå ytterligare. Jag är mer för avslappnande glögg och pepparkaksdeg (det blir oftast ingen deg kvar till pepparkakorna. Bra. För då slipper jag stressa med pepparkakor i ugn och förstöra god pepparkaksdeg när det ändå bara blir brända pepparkakor och så kan jag koncentrera mig på ytterst krävande julklappsköp.) Mohammed kom ut och undersökte min glöggflaska en gång, kom underfund med att det var alkohol i och fick för sig att göra alkoholtest genom att be mig försöka gå rakt. Haha!
Jag får inte glömma att jag har lovat Mohammed en julklapp. Han kom ut ur sitt rum häromdagen och Bettie sa att han var ledsen för att han inte kunde följa med familjen på vallfärd för att han var i Sverige och nu kommer han inte att få göra den vallfärden förrän han är typ sextio eller nått. Jag tyckte att om han nu hade vetat att den där vallfärden skulle vara och att den var så viktigt så hade han väl kunnat planera lite och skjuta upp studierna i Sverige nått år, för att gå vallfärd, annars är det väl inget att gå runt ledsna sig över. Nu ska han få julklapp. Undrar om han blir gladare för det?
Dessutom hörde jag honom skratta innan, så så ledsen kan han inte vara. Inte längre i alla fall.
Och snart kommer Fridavän och gör stället osäkert. Heja! Då får ni akta er. För då blir vi två som håller vänster på cykelbanan och präjar barnvagnar på julklappsköp.
Och nu har vi börjat med en ny delkurs. Rykten går om att läraren är jättehård och bara kan peka på en och så måste man svara.
God jul.

2008-11-22T05:14:00.000-08:00

Fridavän!

2008-11-14T13:57:00.000-08:00

Jag har gjort reklam för min blogg lite överallt. Men jag ångrar det nästan lite nu. Nu kan jag inte bara skriva till dig känns det som för nu är det kanske också andra som läser, även om det kanske inte är så stor risk.
Jag skickade ett lite för pesimistiskt mail till Mona härom dagen och berättade om hur det går. Jag funderade länga på om jag skulle göra det eller inte, skrev flera utkast innan jag skrev ner något och skickade iväg det. Hon har inte svarat än. Jag vet inte om hon har fått det, om hon har öppnat och läst, om hon fortfarande jobbar kvar. Jag är nervös varenda gång jag öppnar min mail och blir irriterad varenda gång jag ser att hon inte har svarat.
Jag vet inte om jag ångarar att jag skickade det. Mer kanske jag ångrar vad jag skrev. Du ska få läsa det sen. Du kommer inte att tycka att det var för pesimistisk, vi brukar vara mer pesimistiska än så du och jag och vi skämtar om det, skrattar åt den pesimismen. Du kommer inte tycka att det var något fel med det där mailet.
Jag berättade om dig också. Jag hoppas att det inte gör någonting. Och jag fick lust att skriva till dig nu för att jag kände för det. För att jag ville skriva till någon som läser. Och som svarar. Och som har tid. Och allt annat som hindrar människor från att göra saker. Du vet, lust, tid, pengar...allt det där.
Och jag skickar inget mail heller. Det här har varit vårt sätt att kommunicera med varandra. Och det jag skriver kommer underligt nog från hjärtat även om det kan låta konstigt. Idiotsaker kommer också från hjärtat. Folk kanske inte visste eller trodde det. Men så är det. Kolla bara på alla dagböcker som man har kladdat ner med bläck från hjärtat. Nej, jag borde börja skriva med hjärnan istället. Ja, det borde jag verkligen.
Jag fick tillbaka min tenta idag. Jag fick G plus som kursbetyd, men betyget VG på precis alla svaren som jag hade skrivit på frågorna. Jag är så jävla duktig ibland. När jag kan.
På onsdag är det tenta igen. Jag har inte börjat läsa sekundärlitteraturen än. Jag har inte lust. Jag läser Harry Potter istället. Ibland är jag så jäkla duktig.
Det kändes som jag hade feber innan. Det känns som jag gnäller väldigt mycket. Och du kommer säga att nej, men det gör du inte alls, det gör jag däremot. Och då säger jag att nej, det gör du inte. Hade Denis varit här så hade han sagt att jo, det gör vi. Han höll jämt med mig. Jag undrar vad han gör nu. Vad tror du? Pluggar engelska någonstans eller är han arbetsbefriad?`
Jag fick en idé om vad för intressant jag skulle kunna skriva om här på bloggen igår natt, men jag har inte ork att konstentrara mig på det nu. Det var att skriva om låtar som hade betytt mycket i ens liv och motivera eller skriva någonting om varför. Jag vet att det låter jobbigt. Har du lust att göra det, så utmanar jag dig på det. Min första låt som har betytt mycket är Tusen bitar med Björn Afzelius. Har du hört den? Skitsamma. Jag fattade aldrig vad han sjöng om (jag var sex år) men jag fick för mig att den handlade om pappa. Och det kunde jag har rätt i, har jag kommit fram till nu (jag är nitton, snart tjugo, och fick åldersångest och nästan kallsvetningar när du påminde mig om det, jag undrar hur jag kommer känna när jag blir fyrtio sen, då kommer jag antagligen att dö bara av det.)Det var min tröstesång och kanske är det fortfarande. Jag har inte hört den på långe.
Den andra tröstesången är med Kent. Kärleken väntar. Har du hört den och om du inte har hört den gör det ingenting det heller, men jag tror att du har hört den. Den spelades på radion när vi gick i sjuan. Den tröstade mig när jag gick i korridorerna på hjortsjöskolan och kände mig allmänt vilsen, ensam, rädd... och så spelades den ut över sällskapsrummet där jag satt uppkrupen i ett hörn av en tom stor soffa med en bok eller penna (och Carro kallade mig estetwannabe och då tänkte jag just snyggt för det ska hon säga och nu när jag tänkter på det tänker jag alltid på vad Bob Hansson sa om wannabe, och jag drog en suck av... lättnad, tröstan...(jag hittar inte rätt ord, som vanligt) när det spelade den.
Och så har jag min godnattsång under de tre åren på hjortsjöskolan. Truley, madly, deeply med Savege garden. Mamma inroduserade dem för mig en gång när vi bakade bullar och hon sjöng jättesnabbt med i en jättesnabb sång och jag tänkte att jag ville också kunna sjunga med så snabbt. Och jag har övat, och nu kan jag det. Nästan. I vilket fall. Den somnade jag till.
En annan sång, som jag tycker beskriver mig ganska väl är, I'm not ready to make nice med Dixie Chicks. Jag är långsint och glömmer ALDRIG en oförätt. Och jag är hämndsugen och revanshlysten och allt det där som obotliga tävlingsmänniskor är. Men jag vill inte kalla mig själv för en tävlingsmänniska. Snarare strävningsmänniska. Andra kallar det ibland för ambitiös. (Jag vet inte hur det stavas, jag ber så hemskt mycket om ursäkt.)
Sådär. Nu får det vara nog. Nu får det vara bra för idag. Klockan är kvart i tolv. Snälla. Skriv på din blogg.
Jag längat efter att få våldgästa Kalmar med dig.
Och se till att komma hit fort.
Puss och kram. A.

Lökdikt med kelda ostsås, inte hittad i kyldisken.

2008-10-28T05:59:00.000-07:00

Jag stal en lök från kylskåpet
från den som har sin hylla över mig.
För jag blev sur.
Sur blev jag
för den hade en hel orangefärgad nätsäck med lök
och löken hade smulats ner i min mjölk
och soja har droppat ner på min smörpaket.
Därför tog jag en lök.
Jag behöve den till min mofa special.
Jag tror inte att personen kommer sakna sin lök,
för den hade ganska många.
Men den har nu betalat för att den lökade ner min mjölk.
Med en lök har den batalat.
Med en lök som den inte kommer sakna.
Nu kommer jag att lukta lök om mina händer.
Det gör man alltid när man lagat mat med lök.
Löken satte smak på min mofa special.
som är en köttfärsås mycket enkel att göra.
Man steker lök och köttfärsås
och kryddar lite tills det känns bra
och häver ner kelda ostsås
som man förhoppningsvis hittar vid kyldisken
innan man går och frågar någon på ica
och den hittar kelda ostsås direkt
och förklarar att de har bytt förpakning.
Jaha.
Nu äter jag min köttfärsås.

Sångtextsmeningar

2008-10-24T07:40:00.000-07:00

Varje gång jag lyssnar på sånger, sångtexter så blir det alltid så att det är någon mening i någon sång som får mig att sjunga med. Det måste vara något psykologiskt. Självklart. Jag undrar vad det beror på och vad det betyder.
Här är några exempel:

Kate Nash. Nicest thing.
"I wich that you knew when I said two suggars, actually I meant three."

Sofie Zelmani. Dreamer.
"Take me off the parade, and place me somewhere..." (jag har inte kommit på vad hon sjunger härvid än)

Sofie Zelmani. Bitter Kind.
"Tell him there're some flavours you could be born for."

Analysen av det här överlåter jag till er andra. Jag orkar inte.
Puss och kram.

Ett samtal med en muslim. Avbrutet av en engelsman.

2008-10-23T13:32:00.001-07:00

Vi har en muslim i vår korridor. Han heter Mohammed. Fast det gör ju alla muslimer. Nästan. Jag vill ha det till att Mohammed är vanligare hos muslimerna än Johan och Anna är tillsammans i Sverige. Den här Mohammed kommer från Jordanien. Vi satt och pratade i tre timmar häromdagen. Från halv tolv till halv tre. På natten. Engelsmannen kom in då och då och deklarerade glatt att det var en fest en trappa ner och att han bara skulle hämta öl. Stackarn, han trodde att vi ville vara med. Men det ville vi inte. Mohammed tittade lite förskräckt på honom och sa att jag har nog inte hört honom prata så mycket sen jag kom hit. Nej. Det kallas alkohol. Den har den påverkan på folk. Speciellt västerlänningar. Västerlänningar, speciellt i de nordligare delarna av världen, kan inte umgås socialt om de inte har alkohol i kroppen. Enligt mina undersökningar. Jag har i och för sig hört Craige utstöta några ljud när han hade islossning i frysen med en hammare häromveckan, men sen har jag inte hört honom prata så mycket heller. Det finns en skåning också, som inte säger sig för mycket.
När klockan var runt tre kom engelsmannen in igen och utbrast: vad! sitter ni här än! Vad fan pratar ni om så här länge? Jag sammanfattade i korthet vad vi hade pratat om. Det gör jag inte här.
Vi hade pratat om Gud, om islam och kristendom, om de två olika kulturer vi kommer från, och Mohammed undrade hur jag inte kunde tro på en Gud. Jag sa att det var mycket enkelt. Han sa att men vad tror du har skapat allting? Tror du att allting bara uppstod av sig själv? Ja. Kemi, du vet. Förklarar nästan allt. Mycket bra vetenskap. Men, sa han, hur tror du allting skapades? Big bang, sa jag. Men vad skapade Big bang? sa han. Vem skapade Gud? sa jag. Jag tror att det är en enklare fråga än vem som skapade big bang. Skapade Gud sig själv eller skapades han av människan? Det är frågan. Mohammed sa att där vid slutar hans resonemang, han resonerar inte längre än så. Jag trodde väl det. Man frågar inte om vem som skapade Gud, sa han. Nehe. Antagligen bara för att man inte har något svar på den frågan om man tror på honom.
Men jag kan inte tro på den guden som det står om i Bibeln. Och jag kan inte tro på den guden som det står om i Koranen. Jag vägrar tro på en sådan gud. Dessutom har jag ännu inte något behov av att tro på en. När jag får ett behov av det blir det en tro på en gud som värderar människor utifrån vilka de är och vad de har gjort, inte enligt vilken tro de har. Jag vägrar att tro att det är tron som är det viktigaste. Jag vill tro att det är vem du är och vad du gör som är det viktigaste. Om du är snäll eller dum. För att uttrycka sig… barnsligt.
En sak som jag tycker är lite intressant är att om det händer något fantastiskt så är det Gud som är i görningen. Men om det händer något dåligt då är det människorna. Eller han där nere. Den som den förlåtande guden antagligen kommer att skicka ner mig till om inte jag börjar tro.
Vissa menar att man kan bortse ifrån vad som står i Bibeln. Men hur mycket ska man bortse ifrån? undrar jag då.
Mohammed visade mig några bilder på sin familj också och bjöd mig på te. Jag bjöd honom på te en gång, men han tyckte nog inte om det. Han tyckte säkert att jag hade för lite socker i mitt te, för han häller i ganska mycket socker i sitt. Det är så det stramar i kinderna av socker.
Där, hos honom bryr man sig om familjen mycket mer än här. Man tar hand om sina gamla. Här slänger vi in dem på pensionärshem, för att de inte ska stå i vägen för oss i karriären. Han berättade att hans lillebror ville att föräldrarna skulle bo hos honom, men att han var äldst och att de skulle få bo hos honom istället. Det sa han med ett glatt leende. Där slåss man om vem som ska få ta hand om sina föräldrar. Här bråkar man om vem som ska få slippa.
Sedan hade en kompis till honom sagt att han inte fick går fram och leka eller rufsa barn i håret i Sverige för då tror de att du är pedofil. Och en irländare hade visst sagt att men du kan inte åka till Sverige de tycker inte om muslimer där. Fast som tur är har han inte märkt av något sådant än.
När engelsmannen kom in sedan, vid runt halv tre- tiden, och hade berättat om att han äntligen fått gräs första gången i Sverige. När han fick nys om att vi hade pratat religion sa han att han inte tror på någon världsreligion för i islam får man inte ha sex förens man har gift sig för då kommer man till helvetet och i kristendomen får man inte ha sex förens man har gift sig för då kommer man till helvetet, men hur ska man då veta att man har gift sig med rätt person om man inte få ha sex innan man har gift sig, tänk om personen visar sig vara jättedålig i sängen. Det var därför jag dumpade min förra tjej, säger han då. Sedan förklarade han: Nej, jag bara skojar.
Mohammed sa ingenting. Jag garvade. Jag tror att det är sådana här saker som kallas för kulturkrockar.
Sedan när Craige hade gått, sa Mohammed att det var ju det jag sa, det handlar bara om sex. Jag vet inte hur jag ska ställa mig i den frågan. Jag menar, jag vill inte vara gift med en kille som är jättedålig i sängen, men å andra sidan vill jag inte ha en som är socialt kass heller. Med andra ord har jag ganska höga krav.
Vad jag dock tycker är att om kvinnan ska täcka sin kropp för att den är attraktiv för män, så ska män täcka sin för att inte fresta oss kvinnor. Jag tycker också att musikvideor inte ska vara porrfilm och att schlagerfestivalen mer ska inrikta sig på att vara musiktävling, än att var vem som har på sig minst kläder- tävling. Varför inte sjunga nakna allihop eller kanske i burka direkt på stört, både män och kvinnor. Så behöver männen inte känna att de blir diskriminerade bara för att det råkar avslöjas att de har en ganska liten sak mellan benen.
Tack för mig.

Korv i ugn. Is i frys. Och alcoläsk i postlådan.

2008-10-04T12:03:00.000-07:00

Idag har jag gjort ingen nytta alls.
Jo.
Mat.
Korv i ugn.
Fast det blev i stekpanna och mikro sen.
Jag frågade min skånska korridorkompis om man kunde tjonga in stekpannan i ugnen och han sa att man kunde ju pröva. Jo. Det keunde man jue görrrea.
Jag gjorde inte det sen. Jag ringde till mamma och kollade så att receptet stämde med mitt komihåg och sedan stekte jag korven, gjorde görjan och tjongade in allt i mikron istället.
Det blev gott. Med ris. Som kokade över fem gånger bara för att spishelvete tar sån jävla tid på sig att gå ner från sexan till ettan. Skitspis.
Engelsmannen gjorde pizza i ugn idag igen, men han har visst fått tag i en kökshanduk istället för sin egen tröja. Den enda maten som jag har sett honom äta är pizza. Och så gulaschsoppa med potatismos. Undrar hur det smakar. Jag funderar på om han fick inspiration utav mig vad gäller gulaschsoppan för dagen innan åt jag det. Men innan, när han bara åt pizza, hade han ingen kökshandduk att ta ut pizzan med och inga grytlappar heller, så när han kom på att han inte hade något att ta den varma pizzan med så tog han av sig sin t-shirt och tog pizzan med den istället och gick iväg. Jag skrattade.
Häromdagen när han skulle lägga in en nyinköpt pizza i frysen kunde han inte stänga den för all isen. Han utstötte några ljud innan han satte upp ett finger i luften och gick iväg. Han kom tillbaka med en hammare som han började bryta låss isen med. Jag funderade på ifall inte avfrostning var det bästa allternativet i denna situation. Han förstod nog inte vad jag menade, för han fortsatte att hacka loss isen. De borthackade isbitarna samlade han sedan upp och kastade ut genom fönstret. Vi bor på femte våningen. Watch out skrek han innan han kastade ut dem. Stort hagelregn. De isbitarna han inte orkade plocka upp för de var så små tog han en sopkvast och sopade under frysen. Sådär, tyckte han. Fruktansvärt hypersmart. Hammare och soppkvast vid isbrytning av frys. Så gör engelsmännen.
När han var klar tog jag samma sopkvast och sopade ut allt vatten och all is från under frysen och soppade upp det på en skyffel och la det i diskhon och spolade varmt vatten på så att inte isbitar skulle ligga där sen. Och dagen efter frostade jag och en till tjej ur frysen. För då hade han återigen inte lyckats stänga frysen och ställt en lossnad skåpslucka för frysdörren istället, fast den fortfarande inte gick att stänga för det.
Jag funderar på om de i England tyckte att han var så dum så att de skickade honom till Sverige istället. För att bli av med honom liksom. Eller om de är sånna i england i allmänhet, jamenar, titta bara på mr. Bean. Praktexemplar.
Nu är jag sådär dum igen, Frida. Men vart är männskligheten på väg? Knappast framåt. Utan mer som krabborna. Åt sidan. Med rikting bakåt.
När jag var och handlade idag köpte jag Lingonlängtante. Det var gott. Vi måste ha det på vårt fik sen. Det kanske kan heta Ekofik, eller nått. Ellet kanske Stiglöst. Och så kan vi ha ikeamöbler? Nej, kanske inte. Vi gör dem själva! Då kan det heta vinn för våg.
Jag har läst ur en bok med idag, som inte tillhör kurslitteraturen, utan som jag läser för att jag vill. Den handlar om Astrid Lindgren författarskap. Jag läste om Mio, min Mio. Underskön bok. Mio, min Mio.
Jag funderar på att skriva till Mona, men jag vet inte vad jag ska skriva, eller jo, fast jag vet inte vad jag kan skriva till Mona. I hennes sista mail skev hon att du får gäran skriva ett mail till mig nångång och berätta om hur det går för dig. Hur det går för mig? Emn. Emn. Hur?
Går det bra eller mindre bra?
Det går utför.
Det låter ju inte så bra.
Nehe, jag tycker det låter underbart.
Va? Vad menar du med det?
Vet jag knappt själv. Jag sa det bara för att praktisera metros, grekiska, betyder måtta. Lagom, på ren svenska. Du vet, framhålla både de positiva och negativa sidorna av det hela.
Nu kom jag på en nyttig sak som jag har gjort idag. Jag har damsugit.
Annars har jag bara legat och förtynnat i min gröna soffa och läst om Astrid Lindgrens Mio, min Mio skriven av Vivi Edstöm.
Jag fick sms från Magnus också. Igår. Han skriver: Hur står det till med alex=)(åh, jag föredrar alex, mot fröken melander, så, tackar som frågar, det är alldeles utmärkt efter omständigheterna)? Hoppas det går bra med studiena=)(jag fick den näst värsta kritik jag fått på en uppsats häromdagen, annars går det nog fruktansvärt utmärkt, tror jag). Har du gjort slut på alcoläsken=p (ja, igår, kan du köpa ut lite mer och skicka på posten?)
Han har skickat fyra liknande sms som jag inte heller har svarat på. Vi har en sak gemensamt skrev han i ett sms. Vi är båda ensamma. Det är inte sant. Tror jag. För jag vägarar vara ensam. Våga vägra vara ensam, kamrat. Jag har mina korridorskompisar och klasskompisar och Fridavän och mammelimu och Marinapratarhelatiden utomnärhonärsur eller tittar på tv. Och så har jag ju Magnus. Och han har sina kor. Och sina föräldrar och sin Linushund och sina kompisar E ik och Fe ik. Så nej, jag känner mig inte ett dugg ensam. Och så har jag ju min böcker också och det allrabästa sällskapet jag kan få: mig själv. Jag läste det i en bok en gång. Jag ifrågarsätter det lite gann... Vissa blir tokiga av sig själva, andra blir tokiga av andra. Resten blir tokiga av annat eller bådeoch.
Nu är klockan 22.04. Klockan 22 skriker alla här. Jag vet inte om det är för all studieångest, men klockan tio så är det fritt att skrika. Måste vara hälsosamt.
Jo, jag måste berätta om att på Carolinabiblioteket så finns det ett café och i det cafét finns det det allra underbaraste biträde och han pratade om sin mamma eller nån en gång och sa att hon skulle nog kunna stå utanför sitt hus medan det brinner ner och du frågar henne hur hon mår och hon säga att tackar som frågar, det är alldeles utmärt efter omständigheterna.
Jag ska bli sån, har jag bestämt mig för.
Ungefär som den där engelsmannen som Mona berättade om. Frågade man honom hur det var så sa han alltid. Oh, I'm Perfect!
Så ska jag med säga. Om Mohammed frågar hur det är.
Oh, I'm Perfect.
(eller, äsch, it's bloody fucking brilliantly perfect.)
Som Kjell sa en gång. Det ser ut som om ni inte har gjort ett skapande jäkla dugg. Han hade rätt. Och vad har du åstadkommit i ditt liv då? skulle jag frågat. Inte ett skapande jäkla dugg, nått skapande jäkla dugg, eller bara duggregn? puss på dig, er, ni småjäklar och en stor gruppkram!
Heja Livet!

En okristligt tidig föreläsning

2008-09-22T04:02:00.000-07:00

Idag har jag varit på en okristligt tidigt introduktionsföreläsning. Jag känner mig så jävla uppslyst så det är inte klokt. Mamma ringde innan och sa att hon hade sagt till någon att jag längtar hem och att han sa att vi saknar dig. Jag längtar inte hem. Jag vet i skön vart jag längtar. Innan jag åkte hem längtade jag hem lite grann och när jag kom innanför dörren gick jag med ett fånigt leende genom hela huset och hälsade på folket och fäna.
Men när jag kom hem hit till mitt rum igår (efter att jag spatserat runt i halva Uppsala med en resväska, en ryggsäck och en handväska, så såg ni nån mystisk varelse med mycket packning i går kväll vid halv niotiden i Uppsala var det bara jag) kändes det ännu bättre. Det känns som att där mina saker är, där är också jag. Väldigt mycket i-landsvarning på det, men ändå...
Min allrakäraste Fridavän har bekräftat mina fördomar om New York. Jävla stresstad. Men att du skulle få roligt där och att du skulle trivas det hade jag verkligen hoppats på!
Nu ska jag äta. Mamma och jag kom fram till att det är meningen med livet. Vi fick en inbjudan från missionskyrkan om att de skulle undersöka meningen med livet en kväll. Och då sa mamma att det behöver man inte undersöka, meningen med livet är att äta, är det inte så, Kämpe, frågade hon hunden och det sa han att det var. Och förut har hon frågat hästarna och de har sagt samma sak. Och mycket riktigt, missionskyrkan skulle visst börja sin kväll med en måltid.
Men om mamma och jag skulle komma dit och hävda att en sådan struntsak var meningen med livet skulle vi bli tagna för idioter. Så istället gick vi på kräftskiva och uppfyllde meningen med livet med en hel skock andra som är av samma mening. Så var det med det.
Nu ska jag äta.

En sko i rondellen.

2008-09-22T03:19:00.000-07:00

Mitt förra inlägg äcklar mig. Jag vet inte varför.
I vilket fall som helst så skrev jag en liten sak i måndags, efter att jag lämnat in en gravt misslyckad uppsats (jag överdriver tyvärr inte detta, gott folk, och nu känner jag mig likadan som min uppsats). Men det som tröstar mig är att jag fick en sådan underbar upplevelse att berätta för folk så att jag nu har berättat den för alla som jag har haft lust att berätta den för och som har haft godheten att lyssna. Jag köpte ett anteckningsblock och en penna (tillsammans 40 kr) och skrev ner den. För i måndags var det nog bland de mest spännande dagarna i mitt liv. Texten lyder:
Jag har haft en så underbar dag idag. Jag önskar jag kunde berätta den för någon. Klockan halv åtta gick jag upp och skrev som besatt (jag var besatt) på min uppsats (efter färdigställandet av denna vet jag inte om den är värd att kallas detta). Jag levde på avsvalnat te och bröd utan pålägg som jag hävde i mig som en utsvulten samtidigt som jag smulade måttligt över tangentbordet, fram till klockan halv fem. Klockan ett var jag tvungen att duscha för jag kände mig äcklig. Så jag duschade mig och sedan satt jag i panikartat tillstånd (panikångestskrik!). Mina händer skakade värre än vid 25 minusgrader och mitt hjärta jobbade värre än vid sm-semifinalmachen mellan HV och Linköping.
Uppsatsen skulle vara inlämnad klockan fyra. Den skulle vara högst nio sidor. Klockan halv fyra satt jag och strök på måfå i texten från 12 sidor till det godkända antalet sidor. Jag hoppades att det inte skulle synas på resultatet. Klockan kvart i fyra bifogade jag filen och skickade den per mail och klockan tio i fyra rusade jag ut ur lägenheten och hoppades på att jag hade fått med mig allt som jag behövde.
Det brukar ta en kvart att cykla till universitetet härifrån. Nu skulle det få ta högst sju minuter. Jag flåsade alla cyklister i nacken innan jag svischade förbi dem. Jag tappade min sko i en rondell och lät den ligga (jag hade inte tid) (jag hade brottom) och kom fram med sårig hals och blodsmak i munnen. Jag parkerade cykeln, brydde mig inte om att låsa, rusade genom korridorena med strumplest och en sko i ena handen. Klockan fyra såg jag honom, där var han och jag gav honom uppsatsen, det som jag hoppas att jag i alla fall får godkänt på, jag gav honom det med ett andfått leende och skratt.
Sedan cyklade jag tillbaka och hämtade min sko i rondellen. Den låg kvar.
Efter detta cyklade jag och köpte en soppa och satte mig på ett kafé för att anteckna.
Jag har haft en så underbar dag idag. Jag bara önskar jag kunde berätta den för någon.

Jag ville göra det här innan jag dör.

2008-09-04T11:49:00.000-07:00

Jag tror att jag gör det som man ska göra. Det som man uppmanades att göra när man tog studenten. Gör nu det ni vill. Uppfyll era drömmar.

För några veckor sedan åkte jag och Frida till Skottland, närmare bestämt till Edinbrugh och taxichauffören frågade varför vi hade åkt dit. Jag svarade att det var för att jag ville åka till Edinburgh innan jag dör. Han undrade om jag planerade att dö nån gång snart. Jag sa nej. Då klappade han i händerna och jublade.

Igår gick jag omkring i Uppsala universitets bibliotek och letade efter böcker. Jag har alltid drömt om att få gå omkring i ett bibliotek där taket är högt och böckerna står långt upp på väggarna så att man måste gå uppför sprialtrappan till tredje hyllan längst upp om man vill ha tag på just den boken man vill ha. Jag gjorde det. Och så åkte jag hiss upp för att hämta böcker och jag letade efter olika beteckningar där de böcker jag vill ha skulle finnas och jag fick kopieringskort och kopierade och jag tror inte jag i hela mitt liv har fått så mycket välvillig hjälp på ett ställe, speciellt inte på ett bibliotek. Jag hittade böckerna, jag fick mitt lånekort, jag fick gå i mina spiraltrappor högt upp för att hitta mina böcker och kopier och får kopieringskort och hjälp av snälla underbara människor, som i och för sig får betalt för det, men det finns de som man kan tro får betalt för motsatsen fast de egentligen har samma jobb.

Jag har alltid velat gå på ett universitet. Det låte fint, på nått sätt. Lärt. Och Uppsala. Gammal studentstad. Som Oxford i Severige ungefär. Dit ville jag och dit kom jag. Där är jag nu. Jag läser litteratur, jag går på seminarium, och har studentlitteratur. Och jag har nu gjort det jag alltid velat göra, gjort mesta möjliga nytta genom att läsa en bok på en dag. Jag får göra mesta möjliga nytta genom att läsa om den författare jag älskar mest: Astrid Lindgren. Och jag blir bokstavligen påpackad litteratur och sedan ska jag analysera det också. Jag hoppas bara att jag aldig kommer kvävas i den. Det får vi hoppas.

Och jag har lagt boken i ett bankfack, eller i alla fall, jag har bett mamma göra det nu. Jag ville skriva och det har jag gjort. Så... Nu fattas bara att jag ska rita bilderna... och ta korten.

Och när jag var liten, önskade jag jämt att jag nångång i framtiden skulle få lika långa bibliotekskvitton som mamma fick när hon lånade böcker. Och det fick jag alltid, alltid när jag gick på fenix och jag var alltid lika glad.

Jag har kommit fram till att jag har fått göra väldigt många saker detta året som jag drömt om och vela göra. Dessutom så kan jag skriva och skriva skrivstil så där som jag önskade att jag också en gång i framtiden skulle kunna göra. Och skriva fort, fort på datorn och kunna engelska...

Nu vill jag lära mig franska, åka till frankrike, klara av den här kursen så bra som möjligt, gå på de tre olika biona som jag har tittat ut de två följande veckorna, åka hem och festa kräftskiva den 20:de, rida på hästarna, galoppera, höra mamma tjata, se marina, min underbara syster, sitta framför tv och dator, stå på balkongen hemma med ett tekopp i handen och titta på utsikten över skogen, se hampus spela cs och se hur hela familjen blir mycket gladare på varandra i södra hult när Sanna kommer... Och gå en skrivarkurs nästa år, om det så ska bli på sörängens folkhögskola.

Uppsala universitets humanistiska centrum ligger vid en kyrkogård

2008-09-01T09:48:00.000-07:00

Nu ska jag beskriva min situation:

jag är instalierad på mitt sudentrum sittande i min röda stol med min lapptopdator på skrivbordet med röd lampa vid sidan. lila gardiner (hurläckrasomhelst!) spelar musik, har gröna soffan i hörnet och skön säng som jag ska inviga i natt med silverfärgat överkast. Internet funkade, micro instalerad på rummet (jag är bortskämt barn), brunt litet bord med vit broderad duk och massa kakor på och så klart, mina gosedjur. haha!

Jag skulle läsa kapitel om vermått tills idag och helst kunna versmåtten sen också. Jag läste, men kunde inget alls. skitsvår svensk jävla text, kan inte profesorerna skriva på vanliga svenska, nej det kan de inte för att de är bildade och det måste visas, för ergo liksom, det sa de lärda för i tiden och betyder alltså på latin bara för att det skulle låta att de var bildade, jag vet inte vad man säger nu, nått på engelska säkert. så jag hade tänkt öva lite på versmåtten sedan.

uppsala universitets humanistiska centrum ligger vid en kyrkogård, det måste betyda något, vi pratade om symbolik idag i diktning, jag vet inte vad det kan betyda, men jag fick punka på bakdäcket på vägen tillbaka... hälfen av min grupp belv nervösa när de skulle säga sina namn... stackarna. antingen skäms de över sitt namn eller så blir de nervösa över att tala inför folk. vår lärare eller vad dess nu som sitter vid kartedern heter på universitetet heter var kul och lyssna på, jag gjorde febrila anteckningar men jag kan fortfarande inte allt om versmått, han sa att man inte allt nu, det är inte hela världen, nej men, jag måste säkert illa tvunget kunna det sen i alla fall för att få G typ. kul och kunna vad hexameter är i alla fall. funderar över att bli full på alkoläsk och bli sämst i klassen.
eller bäst, kunna allt.
haha, nu ska jag gör det jag har kommit hit för. plugga litteraturvetenskap. och längta hem.
puss och kram

Vätten är vacker ikväll.

2008-08-24T11:09:00.000-07:00

jag är på bristningsgränsen, jag åker till uppsala i natt, när jag åker kommer jag tänka:

Vätten är vacker ikväll. En flicka gråter. Varför vet jag inte. Busschauffören är snäll och pigg för dagens ålder. Och jag, jag är trött för min ålder. Du vet det, kära Ylvavän. Kamratkompis. Du vet det. Att jag önskar att jag var barn igen, för då skulle världen förlåta mig, för att jag skapat mig en egen värld. Och hellre stannar där.

Vättens vatten glittrar vid Jönköping ikväll. En flicka gråter, Ylvavän. Hon gömmer sig i händerna för världen. Du vet vi är på väg någonstans, utan att vi vill det, allrakäraste. Vi vet inte vart, älskade. Vad ska vi göra? Kidnappa våra liv och begära lösen? Vad är våra liv värda, tror du, för dem? Åh, jag önskar jag var barn igen, för då skulle världen förlåta mig!

Jönköping är vackert ikväll och en ensam båt skvalpar på vågorna i Vätten. Allrakäraste, du vet det. Att jag önskar att jag var barn igen, för då skulle världen förlåta mig, för att jag blundar och inte vill se. Och är rädd i denna verklighet.

Vättens vågor slår mot stranden, Ylvavän. De kanske vill komma upp och vila sig, käraste? Jönköping glimmar i vattnet, som utströdda juveler i natten. Staden lyser. Älsklingsälskade, älskliingsvän.

Ansöker om att leva vidare

2008-08-22T12:42:00.000-07:00

jag lovade kent igår att jag skulle skriva om honom här så nu hade jag tänkt göra det. han frågade vad jag skulle skiva, jag skrev att jag skulle skriva att han är lång och blond och därför syns han på långt håll när man kör förbi lindevallen med röd volvo. kent och jag ska titta på film någon dag, jag hoppas vi hinner göra det innan jag åker till uppsala. jag ska åka till uppsala och bosätta mig där som fattig gröt och nudelätande student i ett rum med dusch den första september. litteraturvetenskap ska jag plugga, får se hur det går, alla säger att det är jättekul, mamma säger att det finns en folkhögskola i nässjö. och att göteborg ligger närmare. ärligt talat vet jag inte varför jag valde uppsala. det är långt bort, de hade isländska, det känns som en seriös skola. undrar hur seriös jag är? blir jag tillräckligt desperat blir jag lärare. herregud! eller så gifter jag mig med en bonde eller en rik man och blir hemmafru. finns bara ett probelm. jag kan inte bli hemmafru. jag hatar att laga mat och jag skulle bli det grövsta deprimerad. jag vet inte... vad ska jag göra efter litteraturvetenskap i två terminer? flytta hem. söka skrivarkurs på nässjö folkhögskola, för att jag skriver för dåligt för att komma in någon annan stans... emn... sedan kanske jag blir desperat. och blir lärare. lärare blir man på jönköpings högskola. tror jag. nej, inte lärare. hjälparebetare. hjälparbetare, jobba för röda korset eller amnesti, bidra till en bättre värld eller vad fan som helst. författare blir jag bara om jag blir fruktansvärt desperat och råkar skicka in nått i fyllan. det är mitt svar på varför alla bra författare har alkoholproblem. konstigt bara att de bästa jag känner till är astrid lindgren och jk rowling.
coolt att ulla läste det där andra, hatkärlek till er alla, jag trodde verkligen att jag bara skrev till frida, därför kom allting från hjärtat, det gör det här med, i och för sig, på egen risk. det där med att jag ska ha utedass är sant, jag vill att mina ungar ska få uppleva den gemenskap som blir när man sitter uppradade alla fem på utedasset med dörren öppen och tittar ut på den gröna sommaren. det där med att jag ska låsa in min man där kommer aldig hända. jag är för snäll för det. däremot kommer jag hota honom med det på skoj, då kommer han säga att han hur lätt som helst skulle kunnat ta sig ut därifrån, men känner sig ändå rädd för jag har gett honom den där blicken som får alla att bli rädd för mig. den blicken går i släkten. själv blir man nästan imun. sedan kommer jag att känna mig som en elak människa och kommer börja laga maten själv och han kommer hjälpa till, annars hade jag inte valt honom, för det första. så är det.
varför jag skrev sådär om utedasset och min karl vara bara alexandraskämt, sånt som får folk att blir rädda för mig och som får frida och mig att skratta. ett så kallat inträdesprov för om du klarar av en relation med alexandra. ta det inte så allvarligt. ta det med en näve salt och en skyffel grus.
det var det här de kallade det verkliga livet när man gick i skolan. bostad, försäkring, jobb, bidrag, körkort, besiktning, ansökan...
varenda gång man skriver en ansökan så känns det som att man ansöker om att leva vidare. så känns det. innan man vänjer sig måste man kämpa tils man vänjer sig.
jag besiktade bilen för första gången igår, var orolig kvällen innan, blev nervös en halvtimme innan och var jublande glad efter, därför åkte jag till biblan och lånade en bok. jag tyckte jag var värde det. har börjat läsa ljudböcker, det är som att se en lååång härlig film. vill jag inte ha med språket utan bara historien, så blir det ljudbok, och om jag känner mig lat. vill jag ha med allting, språket, historien, meningarna, styckeindelningarna så läser jag långsamt från boken, njuter, som jag gör med gösta berling. jag ville inte läsa ut den för allting är så bra, vill bara njuta. men det var inte den jag lånade. jag lånade hundarna i riga. jag ska läsa de mankellböckerna har jag fått för mig, jag har bara sett filmerna.
innan visste man att det alltid skulle orda sig för då var ens liv inrutat, man vågade drömma. det är nu, nu man ska våga göra dem verkliga, men nu vet man inte om det kommer att ordna sig, för ens liv är inte längre inrutat.
man får ta sina chanser. ha lite driv. chansa. driva. hela tiden ansöka om att leva vidare. och hoppas på att det beviljas. annars lever man ändå. då blir man desperat. då slutar man kanske ansöka och slår sig in och fram istället. hej, jag råkar leva här, idiot. det är mitt liv, mitt.
får jag någon gång min röda stuga med vita knutar i skogen och senapsgult runt fodret kring fönstrena kommer jag vara nöjd och lycklig. en tekokare, rinnande vatten och el till min dator, kyl, frys, tvätt diskmaskin och värme och en kakelugn, då blir jag glad. träden nära huset och bara klippa gräset när jag har lust. jag vill ha det. men först måste jag hitta ett sätt att tjäna pengar på ett sätt jag vill så att jag inte hinner bli deprimerad innan jag får allt det där... det kanske jag hinner bli ändå. Haha! Skoj, alex. Kommer aldig hända. Det vet du.
Frida och jag fantiserar om ett cafe ute skogen i ett träd där vi ska ha ekotema, kul glass, glad packad räkmacka, ox pytt, kall kotlett, bangkaka, plank stek och brännbiff ( annat namn för rostbiff, som marina sa när hon skulle beställa det i charken) och bara stigar som leder dit, folk får navigera sig själva. och vi ska bjuda in folkmusiker och bra poeter och ha trevligt. vi ska bara hitta ett sätta att bygga det där cafeet i trädet på...så ska vi ha filmkväll, kent blir speciellt inbjuden och den gången får han välja film. och halloweenparty med massa gosedjur så att folka kan roa sig. och äter folk för mycket så får frida ha sin kvällsgympa inspererad av pampersreklamen. sedan ska vi sätta upp citat från folk, typ, "alltså du dras till snygga människor." "ja, jag vill ju inte känna mig ensam," av sofia och marina.
jag har i alla fall inte slut på ideer...
puss och kram och trevlig dag.
kan ni inte sova så köp en nallen, inte sömnpiller. jag ska ta med min till uppsala.

Hatkärlek till er alla.

2008-06-19T13:46:00.000-07:00

Jag har tagit studenten, jag har en vit mössa på hyllan i mitt rum med söt nalle bredvid, jag samlar på nallar, när jag hade halloweenparty här förra året blev jag fascinerad över andras facsination över de små liven som gjorde ens liv lättare när man var liten och tänkte att fler skulle ha sparat sina nallar. jag har inte hjärta att slänga dem, och kommer aldrig ha.
kära frida tyckte jag skulle skriva lite här så nu gör jag det. vi ska sticka till skottland hade vi tänkt, men vi vet inte när inte vilken vecka inte vilken tid på dygnet helst mitt i natten och nu kom jag på att jag tycker att punkt och stor bokstav är fruktansvärt överskattat. däremot inte rättstavning. stava rätt! vi ska fira midsommar i morgon, nej i övermorgon, hahha, skoja bara, i morgon. undra om det är någon som kan läsa den här texten och fatta den. förresten det är ingen som läser den mer än frida så skitsamma åt helvete. var ligger det, jag vet inte på andra sidan världen, nej i afrika. vilken flagga har afrika frågade stina en gång, nu ska man inte hänga ut folk och så men jag menar europa har ju faktiskt en flagga så varför skulle inte afrika kunna skaffa sig en?
host.
jag har skrivit hela dagen, mitt wannabe författarprojekt tills jag blir författare förståss, alla tycker att det är jättebra. host, jag vet inte om jag ska förlora förtroendet för dem eller inte, har inte bestämt mig än. eller om jag ska göra som Paris Hilton när hon gör vän-test. är det här snyggt frågar hon och ni vet ju att en äkta vän talar sanning. måste man skaffa en lögndetektor då? har ni sett det där programmet, åh, vad heter det? det där med lögndetektor och intima frågor, jättespännande tycker inte jag men andra tycker det tydligen. o shit vad mycket det blev.
jo jag vi var ju på bal också kan jag ju berätta. jag var extremsnygg tyckte jag tills jag såg fotona. jag skulle ha gjort något annat med mitt hår. åt helvete. min kläning var urfuckingjävlaläcker i alla fall, det kan ingen ta ifrån mig, kan dock bero på att den inte är en del av min kropp. håll käft alex, du ääääär snygg, prata inte skit, det vet du att vi inte är. så, men vi trivs med varandra ändå. så. tack och lov.
pratade med mårten om hästar, pratade med klara om feminism och hävde i mig sprit för att bli snygg tillsammans med frida. okej, det sista var nästan sant bara. kul om det skulle varit sant.
det är fan status och supa i vaggeryd. Hjortsjön nästa liksom! Hoppas ni går för långt så ni hinner drunka på vägen.
ja, jag måste ju berätta lite om studenten också. min klänning gick sönder, mina strumbyxor gick sönder och allt var ta mig fan helt perfekt. ja, och så glömde jag mobilen hemma, skrek mig hes, drack rosa panten och blaskig screwdriver, kramade simon, fick puss på kinden av mårten, dansade supersexigt med frida och ana, vet dock inte om de kommer ihåg det eller om jag kommer ihåg fel. alex, man blir inte full på två rosa pantern och en blaskig screwdriver även om det är lite för mycket vodka i. nej, men jag var tvungen att försöka, spänningshöjande faktor du vet i livet. vad? idot, är du skitso. kan du inte ens stav eller? nej, men det låter så när man säger det, idiot.
jag fick underbart mejl från mona också. ärlgit talat, jag kan räkna alla snälla och bra människor jag känner på mina tio fingrar, möjligt att jag får ta till några tår, men så illa är det. världen är ett helvete, man behöver inte åka till afrik för att inse det.
tänk om jag skulle läsa det här på ett poetryslam jag skulle blir diskad direkt för överskridande av tid, annars skulle jag fan soppat mattan med dem. med soppkvasten i munnen.
vi var på poetryslam förresten. jag tror att vi lät för mycket, men det sket vi i, frida trivdes, efter vi båda hade undrat vad fan vi gjorde där under de tre första poeternas tråkiga jävla läsning, vem fan känner till göran palm? sedan kom bob hansson, fan vad pigg man blev, man piggnade till direkt, fast jag satt och skämdes över att jag samtidgit fanns till och det jag hade råkat fråga honom en gång, jag hoppas han inte kommer ihåg det, det gör han säkert inte, jag hoppas han har dåligt minne och är en fruktansvärt upptagen man så han inte hinner komma ihåg saker. tack.
sedan var det poetryslam efter maten. frida och jag skrek bokstavligen efter mat, vi var till och med så desperata att vi gick in och frågade en poet i matsalen om han visste om det fanns mat här någonstans, han sa att för det första jobbar inte jag här, nehe, men det kan du väl det om det finns mat här för det, mat är livsviktigt, vi skulle frågat om han kunde bjuda oss på en potatis från hans talrik, bara för att...liksom. om jag hade vetat att han var poet och att han skulle tävla hade jag inte pratat med honom kan jag säga. vi köpte pizza istället. smällde den på fem minuter, tack vare att det var knott som fan ute. sedan råkade jag säga okej till att vara jury, aldrig mer i mitt jävla liv säger jag bara. jag kände mig oerhört mobbad, jag gav hög poäng till dem som andra gav låga poäng till och tvärt om, alltså räknades aldrig min poäng med ens. varför skulle jag vara jury? pretantiös jävlar.
nån som skrev en dikt om en man som älskade sig själv och som läste den till bob hansson vann. skulle aldrig vågat göra en sådan sak. det gör man inte.
vad ska jag skriva mer?
jo, självklart, metal town nästa helg, jag längtar för så ska jag headbanga och ha svart negellack, göra såntdär tecken med handen, skrika bröla på det där typiska heavy metalsättet och drick och ragga. hahaha. trodde vi inte om dej alexandra, nej inte jag heller. gustav och simon fattade aldrig att vi ska på metal town fast vi sa det tre gånger jag och frida, jag tror inte att de har fattat det än i deras trång hjärnor. sorry gays. nu har ni någon att bevisa. ta inte illa upp. jag tycker om er ändå, även om ni aldig sluta förvånas över att vi inte är dem ni tror att vi är. förresten, vad tror ni att vi är? inte metal town typen, inte metallica, inte iron maden, inte hästtypen, är vi ingenting mera? nej usch, sluta vara så aggresiv alex, de kan bli ledsna, sårade ta åt sig till och med. nej usch, oj då. jag sa ju att jag tycker om dem ändå. räcker inte det? nej.
jag hoppas alexander blir ljudteckniker i alla fall.
mamma säger att jag har vass tunga. jag är inte säker på vad hon menar med det. men folk tenderar generellt att bli förvånade när jag öppnar munnen, jag vet inte vad det beror på. kanske för att de tror att jag inte var någonting och sedan visade jag att jag var det visst ojsan hoppsan så kan det gå.
jag hatar grönt te för övrigt.
för övrig information kan ni ju kontakta mig jag finns i telefonkatalogen. men be warned jag är en mycket otrevlig människa. jag ska isolera mig i skogen och låsa in min karl, om jag hittar nån, på utedasset. ja jag ska ha ett utedass. han får endast komma ut när jag ska sitta där inne. vadå äckligt och skita innne. jag har en förkärlek för utedass faktiskt. när jag var liten hade vi ett utedass, som alla tre barnen satt uppradade i. bajsa nu barn.
vi sprang runt nakna också. perversa typer ute på landet. det är därför jag ska bosätta mig på landet. för att jag ska kunne springa runt naken utan grannnens elaka kommentar om min kropp.
det blir väl bär och rötter till föda, antar jag för jag hatar att laga mat och väldigt mycket pizza och kebab och sånt. äter det naken. med karl i utedasset. hur mycket mat lagar du för att få komma ut? ett, kryss eller två?
nej usch, nu börjar jag svamla för mycket känner jag, lite på gränsen alex, men som sagt, jag menar inget illa, jag tror jag är en god människa innerst inne.
hyser hatkärlek till er alla, inklusive mig själv, och godnatt.
trevlig midsommar.
hoppas ingen läser detta förresten.
hejdå.

bästa böcker detta året.

2007-12-20T10:41:00.000-08:00

femlista på de bästa böcker som jag läst på min måsteläsalista detta året.

jk rowling harry potter and the deathly hallows

franz kafka förvandlingen

selma lagerlöf gösta berlings saga

jane austen stolthet och fördom

viginia woolf mrs dalloway

En jag lista

2007-12-16T07:24:00.000-08:00

Namn: Alexandra Sara Magdalena Melander
Kallas också för: Alex (Fröken Melander)
Född: 17 februari 1989.
Jag kommer från: Bratteborg.
Och bor nu: Södra hult.
Civilstånd: singel.
Barn: nej.
Utbildning: Grundskola, går nu sista året i gymnasiet, samhällsvetenskapliga programmet, planerar för att läsa lingvistik och nordiska språk och litteraturvetenskap.
Mitt tråkigaste jobb någonsin: diskare.
Det karaktärsdrag jag är minst stolt över: ibland kan jag vara för öppen, jag har en förmåga att säga fel saker vid fel tillfällen så att folk tittar konstigt på mig eller blir väldigt tysta och skäms å mina vägnar, bara för att de tror att jag inte har vett nog att skämas över mig själv, vilket jag kan meddela att jag gör dagligen.
Favoritprogram i TV: Prison Break.
Hon spelar mig i filmen om mitt liv: Keira Knightly.
Min stora idol är: Astrid Lindgren.
En kändis jag kan tänka mig att byta plats med: Ingen, för jag har ingen lust att bli jagad av paparazis eller svara på idiotfrågor från jounalister eller bli svärmad av folk på gatan eller bli intervjuad i tv och göra bort mig.
Jag kan det här och det är jag stolt över: se ut som om jag tänker mörda någon med ögonen.
Jag skulle vilja lära mig mer om: hur man skriver en bra novell.
Det här visste ni nog inte om mig: jag fick G i matte B.
När jag är helt ledig gillar jag att: skriva och läsa och rida och titta på film.

Favorit......
......maträtt: älgköttsgryta med kantareller och potatis och lingonsylt.
......film: Finding Neverland, men snart kommer det bli Arn- tempelriddaren.
......lag: HV71!
......musik: klassiskt.
......bok: Bröderna Lejonhjärta.
......drink: hemmagjord milkshake.

Fem karaktärer på midda

2007-11-14T12:39:00.000-08:00

Dessa fiktiva litterära karaktärer skulle jag vilja kalasa med:

Cecilia Blanka från Arnböckerna. Hon är sååå cool. Girlpower! Hon får mig att skratta högt i boken med sin små tuffheter, så hon ska få tillfälle att lära mig lite sånt på middan. Jag ska bli som henne. Vi ska snacka politik och att kvinnor måste hålla ihop. Och så kan hon stämma upp i sång och sjunga för mig, för jag kan inte sjunga och fullkomligt älskbeundrar personer som kan det.

Malin i Malinböckerna av Hans Peterson. Hon och jag är absoluta soulmates. Det vet jag. Medan vi smälter maten kan vi gå ut och fantisera, hunsa med våra syskon och klättra i ekarna. Sedan kan jag berätta för henne vad en hömogul är och efter efträtten kan vi gå ut och kolla höskulle efter dem. Vi hittar säkert några, för vi har ögon för sånna saker.

Luna i Harry Potter. Hon måste komma och fälla fullkomligt underbara kommentarer och varje person på middan och prata om alla skojiga saker som hennes pappa skriver om. Och hon följer säkert gärna med och letar hömogul efter efträtten. Då fäller hon säkert en såndär pricksäker kommentar igen, fullkomligt ärlig och helt igenom välmenande, drömmande och supercool.

Arn i Arnböckerna. Han är en sådan där kille som man kan prata supertrevliga saker med. Och jag tror att han och Luna skulle ha väldigt trevligt också. Han är både mjuk och hård, otroligt kärleksfull, stark och fördomsfri. Fast jag skulle i och för sig riskera att bli kär i honom...

Pippin i Sagan om Ringen. För att lätta upp stämningen, han har underbar humor, får mig att skratta, sjunger underbart, han kan sjunga med Cecilia Blanka, han kan lära mig bordsdansen som de dansar i tredje filmen och så kan vi dansa den på bordet och så kan han vara lite hömogul. Han är så underbart barnsligt roligt naiv och underbar och snäll och skojig. Honom vill jag ha på mitt kalas!

Fem världar jag vill hopp in i

2007-11-14T12:05:00.000-08:00

Fem böcker som jag skulle vilja hoppa in i och vara i en stund.

Harry Potter, så klart! Jag skulle heta Ophelia Rozier och tillhöra Griffindor, enligt testen som jag har gjort. Och jag skulle vara ganska lik Harry, enligt testen som jag gjort, och jag som trodde att jag skulle bli Hermione! Därför, för att jag är mest lik Harry kanske sorteringshatten hade skyfflat in mig i Slytherin. Så hade jag blivit ond häxa. Men det skiter jag i, bara jag får gå genom korridorerna på Hogwarts och säga hej till alla lärare så är jag nöjd. Äventyr? Det skulle väl vara lite spännande också.hihi. Och jag vill vet vilket elevhem jag skulle hamna i, vad jag skulle se i erised-spegeln, vad för patronus jag skulle ha och vad en boggart skulle bli om den skulle skrämma mig och vad för trollstav jag skulle ha.

Riket vid vägens slut, den sista Arnboken. Den skulle jag vilja hoppa in i och jag vill träffa Arn, han verkar vara en helt underbar person, komplex, och snacka med Cecilia Blanka och så kan de sjunga för mig, och Arn får lära mig slåss med svärd och rida samtidigt och så kan jag och hans dotter umgås och ha kul. Haha! Uppleva Sverige då och få höra svenskan då! Haha!

Sagan om Ringen. Jag vill se alver och prata med dem, lära mig alviska, och besöka hobsala och ta en stor "pint" med Pippin och sen gifta mig med honom. Sjunga sånger med Tom Bombadil, uppleva den storslagna naturen och lära mig att prata med träden i skogen, det kan Legolas lära mig.

Nionde gottan av Jean M Auel. Jag vill se hur det är att leva på stenåldern, träffa Ayla och Jondalar och kolla på målningarna i bergen. Möta Zeladonii och prata det övernaturliga och olika trix man kan anväda för att komma dit. HiHi. Jag vill uppleva den världen också!

Jonathan Strange and Mr Norrell av Susanna Clarke. Jag vill träffa mr Norrell. Han fasinerar mig och är gammal och vresig och konservativ. Jag skulle vilja uppleva den där sortens magi som Clarke beskriver och uppleva allt annat hon beskriver. Hennes magi är annorlunda på något sätt, riktig, inte sagolik som J.Ks. Och jag skulle vilja gå omkring i mr Norrell's hus och särskilt i hans bibbla och gå och dra ut böcker och läsa i dem. Och så vill jag träffa Strange också och hans fru.

Fem författare på midda

2007-11-14T11:47:00.000-08:00

Jag skulle vilja äta midda med dessa fem författare:
J.K Rowling. För att hon verkar vara en helt underbar människa som jag skulle vilja lära känna. Och varför inte över en middag. Jag ska göra min ubersmarriga köttfärspaj och sen kommer hon fråga recept... Och sen kommer vi att diskutera olika sätt att skriva, hur vi skriver, varför, när, ja, allt om skrivandet och vad som gör det! Å, gud, jag skulle var sjukt nervös. Herregud, hon är ju som en gud!

Jan Guillou. Jag hoppas att jag har stavat rätt på efternamnet, annars ber jag så mycket om ursäkt. Jag skulle vilja äta middag med dig och prata Arn. Det blir köttfärspaj. Supergott! Vi ska prata om allt, om att jag också känner mig lite kränkt på flygplatser när de söker igenom ens grejer och är allmänt otrevliga och att jag hellre tar tåg eller båt. Fast det är himla kul att flyga! Jag ska säga att Cecilia Blanka är min favorit i Arn och vi ska prata om Sveriges historia och om terrorism och allt sånt inressant!

Bob Hansson. För han verkar vara en skön kille som jag skulle kunna läsa dikter med. Hej hopp. Vilken är din favoritbok, författare, poet, vad intresserar dig, tycker du att min köttfärspaj är god? Vad sägs om mer sallad? Vill du läsa en dikt, vill du höra en jag har skrivit alldeles själv? Haha!

Astrid Lindgren. Hur kunde hon komma så långt ner? Någon får återuppliva henne så att hon kan komma och äta köttfärspaj hos mig. Hon ska berätta allt om sitt skrivande, sina karaktärer, hur hon gjorde, hur hon tänkte när hon skrev. Vad är det bästa du skrivit? Och sen får man de där härliga svaren så att man knappt inte vill våga fråga mer. Haha!

H.C. Andersen. Han ska lära mig att berätta sagor, så att folk lyssnar och inte suckar när de läst några meningar och sedan lägger ifrån sig det när det har läst två sidor. Vi hinner väl det över en middag. Det blir en lång middag. Får göra mycket paj.

Det var en gång fem sagor...

2007-10-02T10:10:00.000-07:00

Jag hoppar på den där bokfemman med sagor.
Det var en gång fem sagor...

Sagan om älgtjuren Skutt och lilla prinsessan Tuvstarr av Helge Kjellin. (Sorry, Andersen, but you are beaten; du får andra tredje, fjärde och femte plats istället.)Ni vet den där sagan som John Bauer har illustrerat. Bilden av Tuvstarr sittandes vid tjärnen sökande sitt guldhjärta är kanske en av hans mest kända illustrationer. Och en av mina favoritillustrationer någonsin. Jag älskar sagan och läser den om och om igen. Den är min absoluta favorit! Jag kommer ihåg när mormor läste den för mig, som hon alltid läste sagor för mig. Hon läste så bra! Och som ni kommer att märka gillar jag och har alltid dragits till lite småsorgliga slut, men inte småsorgliga slut som gör en besviken utan sorgliga slut som man tycker är skitbra och som knyter ihop berättelsen väl, och som man bara blir lite nedstämd och eftertänksam av, som liksom lämnar avtryck. Sorgliga men bra slut är nog bland det svåraste att skriva, tror jag.

Lilla sjöjungfrun av H.C Andersen, sagornas konung. Jag har inte sett Disney's lilla sjöjungfrun, tyck att jag är knäpp. Men även om jag inte har sett den så kan jag slå vad med dig om att H.C Andersens lilla sjöjungfrun är bättre, mycket bättre. Jag har inte läst den här på evinerliga tider, men jag kan fortfarande komma ihåg när mormor och jag satt inbäddade i filtar ute på altanen hemma hos dem en kväll och läste lilla sjöjungfrun och hur hon blev förvandlad till havsskum i slutet och att jag tyckte att det var så sorgligt vackert och ett alldeles underbart slut. Bland de bästa slut som jag har läst eller hört någonsin! (Ja, ännu ett lite sorgligt slut.)

Kejsarens nya kläder av H.C Andersen. Mormor läste den här också för mig. Det jag kommer ihåg var att jag fascinerades över hur otroligt dumma/smarta(?) de var. Och att mormor läste lika bra som alltid. Och att den var annorlunda och meddragande.

Tummelisa av H.C Andersen. (Det här blir som en hyllning till min favoritsagoberättare. Jag ska tvinga mina barn och barnbarn och systerbarn och brorsbarn att lyssna på H.C Andersen när jag läser honom för dem sen. om de vill eller inte. jag ska försvara mig med att det är allmänbildning)Mormor läste den för mig och jag såg den på film och jag tror vi läste den i skolan också. Jag gillar den lilla tumstora flickan som hamnar på äventyr! Spännande!

Flickan med svavelstickorna av H.C Andersen (igen). Den är sådär sorglig som jag tycker om. Jag kom ihåg att bilderna var så fina. Jag tyckte det var så fint med ljusen, så sorgligt att hon hade tappat skorna, och så otroligt underbart med allt vad hon kunde se i svavelstickeljuset. Härom året blev en av mina texter liknade vid den och jag trodde inte att jag hade läst Flickan med svavelstickorna, men när jag fick tag på den på bibblan så kom jag ju ihåg att jag visst hade läst den, eller hört den, någon gång innan när jag gick på Hoks skola. (Jag tyckte dock inte alls att min text var lik Flickan med svavelstickorna.)

Och Frida, snälla, ge mig en bokfemma på de fem bästa sagorna som du har läst!

Ett projekt

2007-09-30T08:48:00.000-07:00

Jag har bestämt mig för vad jag ska göra som projektarbete nu sista året i gymnasiet. Jag är nervös, spänd för vad folk kommer tycka om resultatet och är helentusiastisk över att få sätta igång och jobba. Fy fasen vad hurkul det kommer bli att bara få begrava sig i det arbetet, men fasiken vad jag hatar att undra över vad folk kommer tycka, undra över om det kommer bli bra eller inte. Varför kan man inte bara få göra någoting för att man tycket att det är kul och sluta tänka på att hela tiden prestera. Fy fan vad jag hatar att prestera! Och vad jag älskar att göra det som jag kommer att göra!

Spanien nio dagar

2007-09-30T08:13:00.000-07:00

Jag har varit i spanien i nio dagar.
Sprungit genom Sevilla i ösregn klockan tre på natten för att leta taxi, ätit bara vitt bröd, hamsterskinka, fladdermusskinka, och potatisships till alla maträtter, åkt vild taxitur i Madrid, gjort en hel beställing på bara spanska, badat, svettats, varit varm, duschat två gånger om dagen, slutat bita på naglarna, druckit äckligt badhussmakande vatten, längtat till Sverige, inte velat åka hem, haft resefeber, skrattat högt, sett moriska byggnader och trädgårdar och katolska katedraler, den tredje största i världen, lovat att aldrig mer köpa vatten på flaska i sverige, blivit lite brunare, flugit för första gånger i mitt liv, åkt tåg genom spanien, upplevt den spanska skolan och tyckt om fenix ännu mer än vad jag redan gör, sett film dubbad till spanska och stört mig på spanjorernas skitdåliga engelska, förvånats över att bilbutikerna i svergie ställer bilarna i glasbyggnader utan galler, ätit spansk mat och, framförallt, spansk frukost, och sett de spanska parkeringarna och de buckliga bilarna. Heja sverige!

Häromdagen...

2007-09-02T11:39:00.000-07:00

Häromdagen frågade någon mig om jag var skoltrött. Jag sa nej. För jag är faktiskt inte skoltrött. Jag har varit. Innan. Men nu är jag inte det. Jag har vilat. I sommras vilade jag. Genom att jobba. Och längta tillbaka till skolan, till uppgifterna, till att få lära sig...
Men oroa dig inte Alex, om några veckor kommer du längta till höslovet och känna dig fullkomligt normal, precis som alla andra.

Ett blogginlägg som innehåller åtta fakta om mig själv.

2007-09-02T10:01:00.000-07:00

Utmaning från Malin som jag är hedrad över att få anta.
Regler: Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg som innehåller åtta fakta eller vanor om en själv. I slutet av inlägget utmanar bloggaren åtta nya personer. Glöm inte att lämna en kommentar om utmaningen i deras kommentarrutor på deras bloggar, så att de vet att de har blivit utmanade.

1. Min favoritfärg är grön. Just varför vet jag inte, men min absoluta favoritfärg är GRÖN. Kanske för att...
2. ...jag alltid har älskat naturen och aldrig kommer sluta att göra det, för den är full med alla möjliga gröna färger, jag menar, vartenda träd har ju en annan färg än det som står (ijämte) bredvid (nästan som människor=), och för att den växer och lever och gör mig lugn och för att jag alltid går till den när det känns som det fattas mig något och när jag kommer tillbaka fattas ingenting längre. Eller kanske är det för att...
3. ...min favoritdisneyfilm är Pocahontas, som är en stark, egensinnig, självständig kvinna, väktare av naturen, rättvisan och förståelsen... sådan som jag alltid har velat vara, och...
4. ...när jag var liten (yngre) kunde jag gå och sätta mig och prata med ett träd, precis som Pocahontas gör i filmen. Förresten, det kan jag fortfarande göra...=)
5. Jag är en teälskare. Jag vet inte riktigt när eller hur det började, men jag tror det var så att jag behövde trösta mig och värma händerna och kroppen på samma gång. Sedan önskade jag mig en vattenkokare och sedan har det bara blivit mer och mer...Vissa tröstar sig mer alkohol, jag tröstar mig med te. Jag vet inte vilket som är värst.
6. Jag läser samma bok eller ser samma film, nästan alltid, fler än en gång, helst tills jag har tittat eller läser sönder den och aldrig mer vill se den i hela mitt liv...tills jag läser eller ser den igen... Marina och jag är precis lika dana (men bara när det gäller filmer). Vi kan sitta vid matbordet eller vara ute och rida och helt plötsligt börjar vi citera hela dialoger i filmer vi sett. Eller, "gissa vilken film denna kommer ifrån:'Danne sa precis att du var snygg, asså kanske inte läckrast i världen, men helt okej-snygg.'"
7. Jag vill gärna lyssna på musik innan jag somnar. När jag var liten (yngre) lyssnade jag på band med AL-sagor sedan övergick jag till musik. I högstadiet var min godnattlåt Truly, madly, deeply, och nu är det Flickan och kråkan och Eg veit himmerik ei borg.
8. Mitt favoritdjur är katter. (jag känner mig kanske lite skyldig, kanske har lite dåligt samvete, över att det inte är hästar,) Men för mig syboliserar katter någonting som jag gillar, absolut självständighet, ändå sociala och keliga, de lyder ingen utom sig själva, de är sin egen herre, de är mystiska och har alltid varit ett magiskt djur som sagts ha kontakt med det övernaturliga...
hihi, jag gillar...

Nu kommer jag inte klara denna utmanigen för jag har inte den reputuar av åtta bloggvänner som krävs, men Frida får gärna göra en lista som den här om hon vill...

Puss. Puss.
Alex.

2007-08-16T11:58:00.000-07:00

Malin! Jag har läst ut Pride and Prejudice! Jag lånade den i måndags och läste ut den igår. Jag sträckläste (långsamt, as always). Jag gillar verkligen hennes underhållande otåliga språk, hennes sarkasm, klarsynthet och humor och alla kuliga och härliga personporträtt. Lessen att behöva göra dig besviken, men det är inte den bästa boken som jag har läst...´=)
Nu tänkte jag börja i Mrs Dalloway...
"Mrs Dalloway said she would bay the flowers herself..."

Jag skäms inte alls.

2007-08-09T10:06:00.000-07:00

Sådärja.
Nu har jag läst ut triologin om tempelriddarArn.
Jag är stolt.
Jag läste första boken i åttan nåntång och nu har jag tagit igen och läst de två sista på en vecka. Det är bra för att vara jag, eller rättare sagt, det låter som jag.
Och jag skäms inte alls när jag säger att imorgon ska vi gå på bio och se fenixorden igen. Och jag skäms inte alls när jag säger att idag försummade jag det fiiina vädret och satt under tak på balkongen med pencil. (Malin, jag har skickat på fc, Frida du får läsa snart, som alltid.) Jag har bränt mig på både mage, rygg och axlar efter att ha sträckläst Arnböckerna i solsken.
Och ja, jag har ätit osmacka och druckit te och ridit häst och suttit uppe till klockan ett med tända ljus.
Haha! Idag åt jag winebröd till frukost, som grannen kom förbi med när jag satt på toa.