Tre skriverier

Som när man sover

Det känns nog ungefär som när man sover, sa mormor när jag frågade hur det kändes att vara död. Jag trodde henne inte. Det verkade tråkigt att vara död om det kändes som att sova. Jag ville inte sova. Jag hoppade i sängen när mormor bäddade om till rosarutiga flanellakan och efter att hon läst Flickan med svavelstickorna, ljög jag ihop någonting så bra att hon var tvungen att ringa till min lärare nästa dag och fråga om det var sant.
Jag låg och bläddrade i sagoboken till långt in på nätterna, fast jag inte kunde läsa. Jag gjorde mina egna historier av bilderna.
På morgonen vaknade jag alltid först av oss och kröp ner i hennes uppfällbara säng och hon sa att jag hade kalla fötter. Vi åt honungsmackor och drack te till frukost.
Jag äter inte frukost längre. Och nu är det bara bilderna som kan hålla mig vaken.
Du har fått nåt i ögat, sa mormor flera år efter att jag hade frågat om hur det kändes att var död. Det var samma dag som jag slutade att äta frukost.
Jag vet, sa jag.
Vad är det du har fått i ögat?
Jag vet inte, sa jag.
Du har fått nåt i ögat. Kom här, så ska jag ta bort det, sa hon.
Och mormor böjde sig fram, såg mig i mitt öga och petade med darrande försiktig hand ut vad som fanns där.
Titta upp, sa mormor och jag tittade upp.
Ser du nåt?
Nej. Det finns inget där längre.
Jag tror att mormor hade rätt. Det känns nog ungefär som när man sover. Jag hoppas på det i alla fall. Jag längtar efter att någon ska säga att i morgon behöver du inte gå upp. Du behöver inte ens vakna.

Gravbesökaren

Hon gick på grusgången mot gravstenen, bärandes på en svart lykta, ett tredygnsljus, en tändsticksask och en bukett med röda nejlikor. Ljus brann på andra gravar och lös upp stenarna så att namnen fick liv. Grusgången knastrade och hon kände bilnycklarna skava i bröstfickan.
Hon stannade mitt framför graven. Gräset hade inte hunnit börja växa än och hon kunde se precis var kistan låg under jorden. En stund stod hon där och tittade innan hon gick fram, satte sig på huk och la fram tändsticksasken, tredygnsljuset, den svarta lyktan och de röda nejlikorna på marken.
Tre tändstickor fick hon tända innan tredygnsljuset brann och hon satte ner det i lyktan, stängde locket och tryckte ner pinnen i jorden framför gravstenen.
Sedan gick hon för att hämtade en grön vas som hon tryckte ner bredvid lyktan och satte nejlikorna i vatten. Hon satt kvar en stund, stirrade genom glaset på lågan och på ljuset över nejlikorna som fick dem att glöda. Bilnycklarna skavde fortfarande i bröstfickan.

Nycklarna

Hennes ögon får mig känna världen ny när de sträcker händerna vill gripa vackerheterna känna,

vidgar ögonen för att inget missa, strålar, glänser glädje, speglar vackerheter över sig, bildar lycksaligt leende skimrande i bebislent ansikte,

blir vackrare än vad hon ser, gör barnsliga rörelser att nå och rör sig redan mot himlen, mot skimmerheter,

hur skrammel stannar armar, händer stilla, lyssnar, tystnar, upphör andas, hysha, höra vad ljud låter, tyst, jag

höra ljud lyssnar hon aldrig hört förut, stillnar rörelser, stilla. Hör ni titta jag hittat något säger ögon förundrat.

Hon liknar dig, han säger tittar henne, ser vackerhet, blir vackerhet själv, jag tänker vackerheter på jorden.