Snöflingornas vals.

Jag såg fram emot torsdag. Jag såg fram emot textsamtal och kommentarer. Men nu har jag bara huvudvärk och det enda de tycktes säga om mina texter var att de var fina. Tack, det skulle min mamma också kunna säga. Men jag går en skrivarkurs. Medan jag ger en massa massa kommentarer och förslag på deras texter... jag vet inte, men jag känner mig utpumpad för jag få ingenting tillbaka. Jag tar mig verkligen tid med texterna och tänker igenom dem, analyserar dem... Äsch. Eller så är jag bara kräsen och aldrig nöjd. Vad vill jag att de ska säga? Jag ville att de skulle analysera mitt översnöade svart får och min vinter och jag ville att de skulle föreslå onödiga ord som kunde strykas (fast de kanske inte ser några). Det känns som jag kan lura dem med fina ord och formuleringar även om det finns noll innehåll. Fast de sa några bra saker också...
Och så blev jag lite sur på att M inte hade läst allas texter och kommenterat och att vi inte fick så mycket kommentarer av S.
Men i alla fall. Här är texten, Snöflingornas vals.

Snöflingornas vals.
tre satser, utifrån titeln, innan jag lyssnade på musiken.
(Peter Tjajkovskijs Nötknäpparen: Snöflingornas vals.)

första satsen:
Sara säger såhär dansar man snöflingedans och jag säger det ser ut som vals.
Sara säger man följer bara takten som finns i luften, för flingorna snöar i vals.
Jag försöker följa i takten och tänker att nu lär jag mig snöflingevals.
Vi skrattar och snurrar och tittar på himlen och stjärnorna knastrar och knakar.
Sara snubblar och låtsas det var med flit och viftar med fötter och armar.
Jag snubblar också och lägger mig ner så att hon inte ska känna sig ensam.
Sedan sprattlar vi snö och skapar
änglar av oss själva
och vi får snöflingor nerrasande i ansiktet
och jag tänker att Sara är en snöflinga.
Om vi ligger här tillräckligt länge snöar vi över eller så fryser vi fast, säger Sara.
Ska vi ligga och testa vilket som händer? undrar jag.
Änglarna har säkert haft kuddkrig, säger Sara.
Eller så är det bebisänglarna som fäller dun, säger jag.
Du är ett svart får, säger Sara, totalt översnöad.
Ja, säger jag, jag är ett svart får med snöflingor på.
Rätt snyggt, säger Sara.
Ska vi singla en dans från himlen och hit igen, undrar jag
och flingorna valsar i luften och yrar i huvudet på mig.
En snövalsdans från moln till mark, säger Sara, får jag lov?
Och Sara får lov och vi fortsätter valsa vår vinterdans
där Sara gör spår och jag följer
snöflingornas vals.

andra satsen:
Jag valsar kring i luften
snöar lite
stora snöflingor
dansar lite
snöflingsdans
som kallas
snöflingevals.
Den måste dansas
från moln till mark
(med minst sex ben)
i luften
från himlen och hit
i tretakt.
(Sedan ska man lägga sig ner
och smälta bort.)

tredje satsen:
(tretakt)
jag räknar alltid fel.
speciellt när jag ska räkna får.
det blir ofta snöflingor
när jag ska somna.
jag räknar snöflingorna i sängen
istället för får.
de dansar vals för mig utanför fönstret.
jag är ett svart får
som räknar
snöflingor
istället.

Snöflingornas vals.
sista satsen, i två versioner, efter jag lyssnat på musiken.
(Peter Tjajkovskij, Nötknäpparen: Snöflingornas vals.)

Vi brukar ha våra duster, jag och min Vinter.
Vi brukar börja med frost och istappar och valsande flingor
för att sedan övergår till kraftigt snöfall.
Han brukar förebrå mig för att inte ha skottat garageuppfarten
och jag brukar beskylla honom för blötsnö
eller gnälla över att det är för kallt.
Då brukar det bli snöstorm och en aning isande vind
innan jag kramar en snöboll och kastar den i huvudet på honom.
Då brukar han bryta en istapp som han vill döda mig med
men innan han hinner
ramlar snön ner från taket
och vi halkar på isgatan
och älskar tills isen smält
och snöflingorna upphört att dansa.
Vi brukar kalla det för snöflingornas vals.
Det är vår favoritdans.

andra versionen:
Det hade singlat snöflingor mellan oss.
Jag kramade en snöboll och kastade i huvudet på dig
och du bröt en istapp som du ville döda mig med
men innan du hunnit döda mig
ramlade snön ner från taket
och vi halkade på isgatan
och älskade tills isen smält
och snöflingorna upphört att dansa.
Vi brukar kalla det för snöflingornas vals,
det blev vår favoritdans.

Jag tycker mest om "Jag och min Vinter" av allihop, vilken tycker du om mest om?

vad jag gör.

Jag har så jävla mycket att göra. Men det är saker som är roliga och jag gör dem gärna. Jag har skrivit om snöflingor och snöflingornas vals idag, jag lägger snart in den eller de texter för det blev flera och jag har ingen aning om om någon blev bra, jo, en blev bra, men sen behövde jag en dikt till och då kunde jag inte välja utöver den så då tog jag tre...det blev fyra dikter, tre sidor, med ett och ett halvt radavstånd...de andra har skrivt typ en, en och en halv...skitsamma. jag känner mig lite smått stolt också.
vi har fått en ny lärar istället för den jag inte kom överens med riktigt och han verkar helt okej bra, rolig och ger bra textkritik, jag gav honom en text, september, som han kommenterade.
jag fick lite frustrerande kommentarer av läraren i växjö om septemberdikten, men jag tror att jag förstår vad han menar med dem nu, men det tog lite bearbetning i hjärnan och lite förklaringar innan dess. jag kanske kan lägga ut dem någon annan gång, just nu har jag inte lust. kl är 22.39, helst ska jag sova vid 23.15 för att få mina åtta timmar, de är jag noga med annars kanske jag går in i väggen eller nått, men snart har jag lov, en vecka, det kan behövas lite paus.
var på en teatergruppgrej i går (fast jag egentligen inte hade tid) och kände mig utsatt och inte som en bra skådespelare, men samtidigt var det intressant och kul. vi jobbade med socialstatus, låg status, hög status och vad det är som gör att man får den, hur folk beter sig... sånt.
det är lite vad jag håller på med förutom att försöka producera texter, (sälla något att ha) tänka över kommentarer, skriva nytt, ändra, fundera på hur man ska bli bättre och kommentara andras texter och läsa...ja. men jag trivs i det också. jag funderar och skriver och läser vidare.
såg förresten direktsändningen av tillkännagivandet av nobelpris i växjö i homerossalen, det var lite kul och första gången, och jag hade faktiskt hört talas om Herat Müller innan, vilket också var lite kul. och nu läst en lite snutt av henne. gillar hennes språk.

Han skulle aldrig mer komma hem

Det var så det började, att de satt vid köksbordet, att de väntade, och mamma sa att de skulle börja äta för att maten inte skulle kallna. Hon tror att det var så, att mamma sa att de skulle börja äta för att maten inte skulle kallna och de åt. De kanske åt, hon kommer inte ihåg.
Men hon satt vid köksbordet och kanske hade hon ätit upp, kanske åt hon fortfarande, kanske kom det sakta, kanske kom det fort, känslan, förebådandet, insikt, vetskapen. Hon vet inte vad hon ska kalla det. Hon satt vid köksbordet och kände, eller kanske visste hon? Han kommer inte. Han kommer inte hem. Han kommer aldrig mer hem.
Mamma sprang ner till skogen för att kolla var pappa var. Hon kommer inte ihåg vad hon gjorde medan mamma sprang ner till skogen och sen sprang tillbaka igen, men kanske lekte hon med Finn och My, kanske gick hon omkring. Hon vet inte vad hon gjorde, hon kommer inte ihåg.
Men när mamma kom hem och ringde ett samtal, frågade hon var pappa var. Tyst, Li, sa mamma, jag pratar i telefon.
Mamma bad Li att hämta My och Finn, så hon gjorde det. Sen gick de in i vardagsrummet och de satte sig i soffan. Och det var i vardagsrummet, i soffan som mamma sa det, att pappa är i himlen nu. Men de förstod inte. Hur skulle de förstå? De frågade igen, var pappa var, frågade de. Pappa är i himlen nu, sa hon. Han är uppe i himlen nu. Men mamma, sa de, var är pappa? Pappa är död. Pappa finns inte mer.
Det var då de började gråta, som i en klump i soffan grät de, och mamma satt där, med tre barn i famnen.
Mamma ringde fler samtal.
Människor kom. Människor i orangea kläder. Fast Li vet inte ens om hon kommer ihåg att det var orangea kläder, men hon tror att det var det, hon tror det var reflexer på också, men hon är inte säker, för allting var grått och dimmigt och allt kommer hon inte ihåg. Men hon kommer ihåg att de pratade om att det var problem med att lyfta upp en kärra, de pratade om en kran och brandbilar och att de hade svårt att lyfta upp en kärra. Hon kommer ihåg att farmor kom och hon kramade farmor och att de grät.
Hon kommer ihåg att mamma satt i soffan i vardagsrummet och att en man i sånadär kläder försökte fråga henne saker, men att en annan man fick ta över. Du är bättre på det här, sa han och lämnade över pennan. Den andra mannen satte sig på huk, med block och penna och skrev svar till frågorna han ställde till mamma. Li vet inte vad det var frågor de ställde.
Nu får du sitta lite själv, Li, sa mamma och Li satte sig själv i den andra soffan. Men sen tog Li med mamma ut i hallen och fråga om de kunde laga pappa. Nej, Li, sa mamma, de kan inte laga pappa.
Mamma jag vill sova, sa Li. Nej, du får inte sova, sa mamma. Men, mamma jag vill sova. Jag är så trött.
Men Li fick inte sova, inte än, och inte vakna heller, när allt var bra igen, fast hon var så trött. Hon målade en teckning istället, den fulaste teckning hon någonsin målat. Hon målade pappa på ett moln och satte upp den på mammas och pappas dörr, fast den var ful.
Mormor och morfar stannade. Nu stannar vi ett par dagar, sa mormor, och hjälper dig med allt, Malin. Mamma sa att de inte behövde. Men jo, sa de. Nu blir det så.
Li hörde My fortsatte fråga när pappa kommer hem och de fortsatte svara att pappa kommer inte hem. Pappa är död, My. Pappa finns inte mer. Han kommer inte hem. Han är i himlen nu. Han skulle aldrig mer komma hem.

Idag skrev jag en text som går såhär.

Idag skrev jag en text som går såhär och den skulle enligt uppgift vara expressionistisk.

Jag skulle vilja döda dig med något vasst föremål. Först skulle jag göra ett snabbt snitt över ditt bröst, och sedan ett till. Det skulle bli ett kors och i korsets mitt skulle ditt hjärta vara. Men jag skulle vänta med det till sist. Du skulle ha avvärjningsskador på underarmarna och det skulle lukta blod i hela rummet. Du skulle inte kunna försvara dig, inte med någonting. Du skulle stå helt hjälplös, tryckt mot väggen, rädd för mig, rädd för mitt nyvässade föremål, vässat endast för dig och din rädsla luktar blod och gör dig livrädd. Du undrar vad jag håller på med. Men jag fortsätter och du blir räddare och räddare för du förstår att jag inte kommer att sluta.
Jag gör ett nytt snitt över ditt bröst. Och du blöder ymnigt. Jag höjer min hand och min penna mot ditt ansikte. Du står livrädd, tryckt mot väggen, och med en snabb rörelse har jag stuckit ut ditt vänstra öga. Med ännu snärtande rörelse har jag stuckit ut ditt högra. Nu ser du ingenting och du är livrädd, för du ser ingenting, och trycker dig mot väggen. Dödsångesten sprider sig i ditt bröst. Jag har startat en epidemi. Och det sista jag gör är att hugga dig i bröstet, mitt i korset, där ditt hjärta sitter. Pennan bryts av och hälften av den sitter krav i ditt hjärta och skaver där. Du känner blyertsspetsen, hur den sticker, skaver, hur blodet sakta, sakta rinner ur dig och din vämjeliga varelse, hur du blir kall, den kallaste kyla du någonsin känt, medan du inte kan gör någonting. Du känner pennspetsen i hjärtat. Den skaver. Och du dör sakta, med mycket lidande, mördad, ihjälstucken av mig och min blyertspenna. Nyvässad, bara för dig. Jag ska döda dig med en penna. Du anar inte min tillfredställelse.

Alex.