Idag skrev jag en text som går såhär.

Idag skrev jag en text som går såhär och den skulle enligt uppgift vara expressionistisk.

Jag skulle vilja döda dig med något vasst föremål. Först skulle jag göra ett snabbt snitt över ditt bröst, och sedan ett till. Det skulle bli ett kors och i korsets mitt skulle ditt hjärta vara. Men jag skulle vänta med det till sist. Du skulle ha avvärjningsskador på underarmarna och det skulle lukta blod i hela rummet. Du skulle inte kunna försvara dig, inte med någonting. Du skulle stå helt hjälplös, tryckt mot väggen, rädd för mig, rädd för mitt nyvässade föremål, vässat endast för dig och din rädsla luktar blod och gör dig livrädd. Du undrar vad jag håller på med. Men jag fortsätter och du blir räddare och räddare för du förstår att jag inte kommer att sluta.
Jag gör ett nytt snitt över ditt bröst. Och du blöder ymnigt. Jag höjer min hand och min penna mot ditt ansikte. Du står livrädd, tryckt mot väggen, och med en snabb rörelse har jag stuckit ut ditt vänstra öga. Med ännu snärtande rörelse har jag stuckit ut ditt högra. Nu ser du ingenting och du är livrädd, för du ser ingenting, och trycker dig mot väggen. Dödsångesten sprider sig i ditt bröst. Jag har startat en epidemi. Och det sista jag gör är att hugga dig i bröstet, mitt i korset, där ditt hjärta sitter. Pennan bryts av och hälften av den sitter krav i ditt hjärta och skaver där. Du känner blyertsspetsen, hur den sticker, skaver, hur blodet sakta, sakta rinner ur dig och din vämjeliga varelse, hur du blir kall, den kallaste kyla du någonsin känt, medan du inte kan gör någonting. Du känner pennspetsen i hjärtat. Den skaver. Och du dör sakta, med mycket lidande, mördad, ihjälstucken av mig och min blyertspenna. Nyvässad, bara för dig. Jag ska döda dig med en penna. Du anar inte min tillfredställelse.

Alex.