Favoriter i livet och annorlunda b:n.

det var under ett program på tv som en tant, som hade haft minnesförlust i elva år, sa något så underbar som min favoriter i livet.
jag vill att man ska säga det istället, när man frågar folk vilka intressen de har. vad har du för favoriter i livet?
då kommer vissa männsiskor fråga vad då? vad menar du med farvoriter i livet? och
de underbara människorna som har lite fantasi kommer att tolka det som de vill och entusiastiskt börja berätta om sina favoriter i livet.

dessutom. gott folk. jag har genomgått en förändring, jag skriver inte längre b:n som jag brukade göra. mina b:n är annorlunda nu. jag undrar vad det betyder , det måste betyda något.

jag kom på för någon dag sedan att jag kanske skulle bli stenograf, för jag skriver och antecknar väldigt fort för hand och kan se vad det står efteråt. det är bra. coolt. najs.

mina favoriter i livet? människor som jag trivs med, människor som jag tycker om, människor som jag kan prata med utan att det känns som om allting som jag säger är dumt och korkat och fel. och texter och människor och saker som tröstar och får en att må bra, får en att känna den där känslan som man känner när man har sett en riktigt bra film eller konsert. sånna saker gillar jag. det är mina favoriter i livet.
intressen? jag har inga intressen.

känns bungyjump mot asfalt utan rep

känsliga läsare varnas för oerhört grova pesimistiska uttalanden.
gott folk. jag har inget bättre att prata om... nu ska jag prata min stuation. för några dagara sedan var det:
jag skiter i om det är kallt som skit ute jag kör med öppet fönserbungyjump med asfalt under

utan rep

och nadja undrar vad jag ska gör i helgen
och jag säger att jag får be om ursäkt för hur jag uttrycker mig,
men att jag ska försöka att inte ta självmord.
som tur var förstod de och skrattade.
sedan sa jag: fan vad pessimistisk jag är, jag borde skjut mig själv.
jag vet, förlåt, man borde inte skämta om sånna här saker, men senast igår kändes det som om de styckar mig och packeterar mig i bitar, säger sitt fint, där ska du ligga. och jag skriker, piper, vrålar som ett barn och säger: jag vill inte.
jag har lurat mig själv, igen, in i ett rum som hade fina tapeter med fina mönster, men i rummet gömde sig den hornbekrönte med vit proffesorrock som började opererar mitt hvududet, planterade en djävul på högra axeln att viska i mitt öra, talade om för mig hur man skulle tolka och se och beskåda dessa jävligt onödiga krumelurerjävlar på väggarna.
och säger du någonting om hur du tycker att de ser ut de där fina mönstren på väggarna blir det bara fel och dåligt och uselt och den hornbekrönte vände sig till de andra i rummet, som är skapta som de skulle och inte behöver opereras, karvas, styckas, slipas, och frågar vad de tycker om tapetjävlarna och krumelurskiten. de säger något mycket välformulerat och ritade upp tapetkrumelurer i luften och säger att den uppritningen av väggmönstret kan visa på det där som välformulerat hade yttrats innan.
jag vill börja odla rikting långa, riktigt vassa klor och klösa ögonbollen ur proffersorrock och sedan gå lös på tapeterna i rummet, men medan jag väntar på att klor ska växa kryper jag in i ett hörn som någon lite ond demon på högra axeln sagt åt mig att sitta vid. sitt fint. och jag är en liten unge som ligger där i hörnet och sparkar och skriker tills jag inte har ork längre.
det känns som om någon lurade in mig i ett rum och sedan vägrar släppa ut mig och jag min dumme fan trodde att jag skulle bli utsläppt. och nu kanske jag har vuxit fast. det känns nästan lite som den där gången då jag ville gå på skrivarkurs och trodde att det var det jag ville göra och sedan mådde förjävligt av det.
vid ingången till uppsala universitetshus står det att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större.
jag tänkte inte kommentera detta, det får står för sig själv.
jag hittade ett citat i "Den unge Werthers lidande" som gick rakt in i hjärtat på mig och fick mig att dra en lättnadens suck där jag låg i soffan till allrummet i korriroren klockan två på natten och lyssnade på Filipskåningens underbara musik, visslingar och sång från sitt rum som han har öppen dörr till ibland. "Ack, vad jag vet, kan vem som helst veta, men mitt hjärta är jag ensam om." vilken kunskap som helst kan du inhämta från böcker, men den där människan du är, den är du ensam om.
nu lyssnar jag på in flames, disconnected, och Frida, du vet vad de sjunger i refrängen.
katharsis, Aritoteles, katharsis. är det därför som den där magiska överjordiska känslan efter en riktigt bra bio eller konsert, slår både berusningskänslan och alla andra känslor.
ja, en kris. där du börjar tvivla på det som du trodde att du var, där du måste börja ifrågasätta din självbild, den du var i dina ögon och i folks ögon, för du möter nytt folk som ser på dig på ett annat sätt än vad som gjordes innan.
nästa år blir det folkhögskola. där hör jag hemma. universitet är för bra för mig, eller jag tycker att tänka fritt är störst. jag skulle lyssnat på mamma. nässjö folkhögskola, det är bra. det sattsar vi på nästa år, Alex, efter somman då vi jobbat och våldgästat Kalmar med Fridavän. London var det med va?
efter denna tragedi, kommer ett satyrspel.
och jag säger: knö idiot, jag lever här!

Som när man sover

Utmaningen som jag fick av dig, Fridavän, var att skriva in en liten början på en novell och sen skriva fortsättning. Typ. Jag vet inte om du har läst den här, men det är den enda som jag kan komma upp med just nu... Problemet är bara att jag inte vet om det finns någon fortsättning till den. Som när man sover, heter den:

Det känns nog ungefär som när man sover, sa mormor när jag var liten och frågade hur det kändes att vara död. Jag trodde henne inte. För det skulle vara så tråkigt att vara död. Jag hade så roligt. Men vi pratade inte om döden mer efter det. Vi pratade bara om livet sen. Livet hör inte till döden. Det har ni väl hört? Har ni inte hört det? Döden hör inte till livet.
Inte då. När man frågar hur det känns att vara död. Då hör inte döden till livet.
Livet hör inte till döden fören döden blir en del av livet. Inte fören då. Först då. Då blir döden en del av livet. Det sa alltid mormor.
Men mormor hade nog rätt. Det känns nog ungefär som när man sover. Jag tror det i alla fall, jag hoppas på det. Jag lägger mitt hopp på det.
Det var mycket roligare att vakna när man sprang ut barfota i gräset på morgonen och fick vara arg på hela världen för att man var tvungen att gå och lägga sig igen på kvällen. Nu är man inte arg på världen längre, för man har äntligen vuxit upp, och förstått, att det inte är världen som det är fel på, utan på en själv.
För ju äldre jag blir, ju mer märker jag, att jag tycker om att bara få sova. Tillslut kommer jag att lägga mig ner någonstans, i gräset och somna, och aldrig mer vakna till världen. Jag kommer ihåg hur jag bara ville somna och sova mig bort från alltihop en gång. Men det fick jag inte.
Jag hatar att inte ha den friheten. Eller det valet.
Du har alltid ett val, sa någon.
Tala inte osanning, sa mormor.
Du har alltid ett val.
Stor fet lögn, sa mormor.
Man kan inte tvinga nån till nått.
Skitsnack, sa mormor.
Du har alltid ett val.
Jo. Jag hoppas på det. Jag försökte hoppas på det. Faktiskt. Trots allt. Och jag hoppas faktiskt fortfarande. Bara så att du vet.
Ja, jag vet.
Hoppet är det sista som lämnar människan.
Och jag lever än, alltjämt, sa mormor och nu är det min tur att säga det.
Med ett leende. Och en tår i ena ögat.
För ju äldre jag blir, ju mer märker jag, att jag tycker om att bara få sova. Tillslut kommer jag att lägga mig ner i gräset någonstans och somna och sova, och aldrig mer vakna till denna värld. Jag kommer ihåg hur jag bara ville somna och sova mig bort från alltihop en gång. Men det fick jag inte.
Du har fått något i ögat, sa mormor några år efter det att jag hade frågat om hur det kändes att var död.
Jag vet, sa jag.
Vad är det du har fått i ögat?
Jag vet inte, sa jag.
Du har fått nått i ögat. Kom här, så ska jag ta bort det, sa hon.
Och mormor böjde sig fram och såg mig i mitt öga och petade med darrande försiktig hand ut vad som fanns där.
Titta upp, sa mormor och jag tittade upp.
Ser du nått?
Nej. Det finns inget där längre.
Men vet du vad, sa mormor och fattade mig om kinderna med sina mjuka händer. Vet du vad som är det dråpliga här i livet. Jo, det är så, förstår du, att hur dåligt det än går, så ordnar det sig alltid ändå. Det är irriterande då och då. Men för det mesta är det skönt. (Ta vara på de gångerna.) För det är när det ordnar sig, och man inte trodde att det skulle göra det, som det är skönast. Och går det åt helsike nångång, sa mormor. Så känner du ju inte det sen ändå, när du är död och sover så gott, så gott.
Så. Jag antar att jag går genom detta liv, för att tro att det inte kommer att ordna sig, för att bli allt tröttare och tröttare, tills jag plötsligt somnar och sover den allra sötaste sömn. Ibland är det min enda tröst. Att jag snart ska få sova.
Och en ängel kommer och viska i mitt öra. I morgon behöver du inte gå upp. Du behöver inte ens vakna. God natt. Och sov så gott.