känns bungyjump mot asfalt utan rep

känsliga läsare varnas för oerhört grova pesimistiska uttalanden.
gott folk. jag har inget bättre att prata om... nu ska jag prata min stuation. för några dagara sedan var det:
jag skiter i om det är kallt som skit ute jag kör med öppet fönserbungyjump med asfalt under

utan rep

och nadja undrar vad jag ska gör i helgen
och jag säger att jag får be om ursäkt för hur jag uttrycker mig,
men att jag ska försöka att inte ta självmord.
som tur var förstod de och skrattade.
sedan sa jag: fan vad pessimistisk jag är, jag borde skjut mig själv.
jag vet, förlåt, man borde inte skämta om sånna här saker, men senast igår kändes det som om de styckar mig och packeterar mig i bitar, säger sitt fint, där ska du ligga. och jag skriker, piper, vrålar som ett barn och säger: jag vill inte.
jag har lurat mig själv, igen, in i ett rum som hade fina tapeter med fina mönster, men i rummet gömde sig den hornbekrönte med vit proffesorrock som började opererar mitt hvududet, planterade en djävul på högra axeln att viska i mitt öra, talade om för mig hur man skulle tolka och se och beskåda dessa jävligt onödiga krumelurerjävlar på väggarna.
och säger du någonting om hur du tycker att de ser ut de där fina mönstren på väggarna blir det bara fel och dåligt och uselt och den hornbekrönte vände sig till de andra i rummet, som är skapta som de skulle och inte behöver opereras, karvas, styckas, slipas, och frågar vad de tycker om tapetjävlarna och krumelurskiten. de säger något mycket välformulerat och ritade upp tapetkrumelurer i luften och säger att den uppritningen av väggmönstret kan visa på det där som välformulerat hade yttrats innan.
jag vill börja odla rikting långa, riktigt vassa klor och klösa ögonbollen ur proffersorrock och sedan gå lös på tapeterna i rummet, men medan jag väntar på att klor ska växa kryper jag in i ett hörn som någon lite ond demon på högra axeln sagt åt mig att sitta vid. sitt fint. och jag är en liten unge som ligger där i hörnet och sparkar och skriker tills jag inte har ork längre.
det känns som om någon lurade in mig i ett rum och sedan vägrar släppa ut mig och jag min dumme fan trodde att jag skulle bli utsläppt. och nu kanske jag har vuxit fast. det känns nästan lite som den där gången då jag ville gå på skrivarkurs och trodde att det var det jag ville göra och sedan mådde förjävligt av det.
vid ingången till uppsala universitetshus står det att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större.
jag tänkte inte kommentera detta, det får står för sig själv.
jag hittade ett citat i "Den unge Werthers lidande" som gick rakt in i hjärtat på mig och fick mig att dra en lättnadens suck där jag låg i soffan till allrummet i korriroren klockan två på natten och lyssnade på Filipskåningens underbara musik, visslingar och sång från sitt rum som han har öppen dörr till ibland. "Ack, vad jag vet, kan vem som helst veta, men mitt hjärta är jag ensam om." vilken kunskap som helst kan du inhämta från böcker, men den där människan du är, den är du ensam om.
nu lyssnar jag på in flames, disconnected, och Frida, du vet vad de sjunger i refrängen.
katharsis, Aritoteles, katharsis. är det därför som den där magiska överjordiska känslan efter en riktigt bra bio eller konsert, slår både berusningskänslan och alla andra känslor.
ja, en kris. där du börjar tvivla på det som du trodde att du var, där du måste börja ifrågasätta din självbild, den du var i dina ögon och i folks ögon, för du möter nytt folk som ser på dig på ett annat sätt än vad som gjordes innan.
nästa år blir det folkhögskola. där hör jag hemma. universitet är för bra för mig, eller jag tycker att tänka fritt är störst. jag skulle lyssnat på mamma. nässjö folkhögskola, det är bra. det sattsar vi på nästa år, Alex, efter somman då vi jobbat och våldgästat Kalmar med Fridavän. London var det med va?
efter denna tragedi, kommer ett satyrspel.
och jag säger: knö idiot, jag lever här!