Yeah,
I have done some scribbling
äntligen
on the walls, on the floors
all over the place
och på papper
och på typ allt.
Måla måla måla!
Kludder kladda kludda!
Sluddra!
Imorgon ska jag diska sista gången för den här månaden. Haha!
Igår firade vi midsommar med fulla vagnar, talrikar, glas, regnmätare och magar.
Lovely!

Kören sjunger: Snart är det sommarlov! snart är det sommarlov!
(Jag ska jobba på sommarlovet.)
Och sluuuuuuka böcker filmer allt! och rida pollehäst och gunga träd upp och ned ute i skogen och vandra. Och sen ska jag skrrrrrrrriva. så mycket jag orkar.
å åka festival med fridanvän. aaa måste hinna måste hinna!

och jag håller med om att det äär dåligt skyltat.
men det är väl inte meningen att man ska hitta, varken till poesi eller i poesi. då får man lita till intuitionen, hoppas på det bästa och läsa kartan på alla de sätt som möjliga är.

Alexandra sjunger (falskt må medges, men ändå vackert för det kommer från hjärtat):
Sommarlov!

...

Jag vet inte hur jag alltid lyckas, men det gör jag. Eller så är det så som Anna Greta Wide skriver "ditt liv är mycket starkare än du".

Utan övningskörningsskylt.

Om cirka 44 dagar ska jag köra själv till närmaste bokhandel och haffa den sjunde och sista Harry Potter. Innan dess ska Marina och jag gå på bio.
Och igår körde jag själv till Vaggeryd. Men det är inte annat än att jag fortfarande är livrädd. För det första jag gjorde när jag hade fått mitt körkort var att glömma högerregeln. (Kör aldig bil när du är i ckocktillstånd och just sköjs av en våg lättnadskänslor). Jag ska aldrig mer glömma högerregeln i hela mitt liv, aldrig.
Och så fick de en kram båda två. Jag var en flitig kramare igår. Å, och alla tre av oss fick våra körkort, efter mycket om och men och kanske och fader vår och det här kommer gå åt helvete. Så nu kör vi utan övningskörningskylt.
Det gick inte åt helvete, inte än i alla fall. Men jag vet något annat som kommer gå nånting ditåt. Religion tenderar att gå ditåt åt.
Mammsing är suuk. Smitta mig med.
Jag slukades av alla de där bloggtesten. Har gjort massa sånna nu. På "what kind of writer are you", blev jag, inte så överraskande, poet. Så.
Mina favoriter är nog Stagnelius "Till förruttnelse", som är en dikt att gotta sig i, haha! Och Tranströmers Romerska bågar och haikudiketn "Det har hänt något". Och Jeanette von Heidenstams "Spegeln", Och LillMarit Bugges "Det är synd om människorna" och Bengt Ahlfors "Den första sommaren". C.J.L. Almqvists "Du går inte ensam", eller nått såntdär heter den.

Vi fem igen.

Jag kom på att jag läser inte så mycket av manliga författare... men jag kan ju försöka nämn 5 manliga författare vars böcker jag läser mycket av ändå och ge exempel på den bästa av deras böcker.

J.R.R Tolkien läser jag mycket av. Just nu hållet jag på att ta mig fram igenom Silmarillion på engelska. Där är hans stil lik Biblens språk och det fascinerar. Jag har också läst Sagan om Ringen och Sagan om de två tornen. Han är en sån författare som man måste ta sig mycket tid med för att komma in i språket och flyta med och sen när man har gjort det så är man totalt fast. Det märks att han var perfektionist.

Fjordor Dostojevskijs Idioten. Jag är rätt stålt över mig själv för att jag kom igenom hela, men jag njöt faktiskt. Faktiskt en hel del. Jag gillar såna där författare som man måste ta sig tid med. Fjodor är som Tolkien, perfektionist, och man måste läsa mycket för att komma in i språket och sen flyter man med och är fast. Sånt gillar vi.

Hans Peterssons Malinböcker älskade jag när jag var liten. (Jag hoppar mellan 800 sidiga böcker till 50 sidiga, vilket bevisar något.) Och jag kan ta fram dem och läsa dem fortfarande och älska dem lika mycket. Så underbart härliga! De handlar om en flicka full av fantasi som leker lekar och låtsas att det är på riktigtpå blodigt allvar, för det är ju på sätt och vis på riktigt. Så enkelt, så fyndigt. Bland de första böckerna som jag läste helt själv. Och som sagt, jag kan njuter av dem fortfarande.

Peter Pohl gillade jag när jag gick i högstadiet. Särskilt boken Jag saknar dig, jag saknar dig (skriven tillsammans med Kinna Geith, jag tror det stavas så, och fick augustpris, jag tror det var 1995). Den handlar om en tvillingsyster som tvingas leva kvar när hennes syster dör. Han är filosofisk och jag gillar det mycket. Han får en att öppna ögonen och se mer av världen på ett annat sätt.(Ni behöver dock inte läsa När alla ljuger. I don't like.)

Nu blir det faktiskt en poet. Poeten heter Bob Hansson och Bob Hansson blir man glad av. Och arg av och inspererad av. Härligt egen stil har han och han har gett ut Heja Världen, Lugna puckars mosebok, Här ligger jag och duger och Bräcklighetens poetik. Så totalt befriande, frihetsgörande härlig! Jag gillar.

Så.