I väntan med gråtrunkarsånger

Jag gjorde en annan blogg innan, men jag skiter i den.
Idag har jag köpt present. Min syster är så bra på att köpa kläder till folk i present. Det är inte jag. En gång köpte jag en skarf till min bror i fördelsedagspresent. När han tog på sig den skrattade hans vänner åt honom och sa att han såg ut som ett emobarn. Jag är inte bra på att köpa kläder till folk i present. Ändå gjorde jag det idag. Det kan bli katastrofalt. Det kan bli det. Förlåt. Jag känner mig lite dålig som inte kan köpa kläder till folk i present. Det skulle vara så kul om man kunde det...
KLockan är snart tre, vid fyra ska jag snöa av bilen och åka och hämta en släpkärra. Fixa till badrummet som blev buckliga väggar i. Plattsättan undrade om vi hade varit fulla när vi satte väggarna. Nä, men kanske bakis...
Målet var att bli klara med lägenheten till jul. Det blir vi inte. Vi kanske kan flytta in till mitten av januari, så behöver vi inte stressa. Nä, kanske inte.
Jag lyssnar på Melissa Horn. Jag lyssnar på gråtrunkarsånger och tänker: det här är bra skit. Snart ska jag värma mat och äta.

Jag funderar

Såhär skrev jag 2011-07-08.

Jag är så dålig på att ha vänner. Jag borde inte ha några. Jag är dålig på att höra av mig och det måste man om man ska ha några vänner, annars slutar de för de tror att man själv har slutat. Och som straff ringer de mig bara när de har glömt sätta på kanpplåset, så när jag svarar hörs bara prasslet av mobilen i fickan. Jag funderar på att demonstrativt sluta svara i telefon. Jag hatar telefoner.
Jag funderar fortfarande på att smsa mina fåtaliga vänner och fråga om de vill fika med mig. Men jag vågar inte ifall de inte vill och ansträngningen är för stor och jag har framförallt bara 0.23 kronor kvar på mobilen och ansträngningen är alltför stor att fylla på den. Jag funderar på att skaffa abonemang, men jag är osäker på om det kommer löna sig. Jag är så dålig på att höra av mig. Är det någon nutidsmänniska som skulle klara sig utan mobil så är det jag. Jag skulle klara mig hyfsat utan dator också. Funderar på att göra så. Isolera mig totalt. I min mans lägenhet, för honom är jag stört beroende av. Han har köpt en lägenhet som vi håller på att riva väggar i. Och lister. Och gaderober. Och när jag skulle riva en inbyggdgaderob hanterade jag kofoten fel och satte den vassa kanten i handen. Jävligt smart. Idiot. Igår när jag skulle hoppa över ett trästaket fick jag en speta i stortån, typ två jävla centimeter lång.
Nu har jag inte tid med det här längre. Jag är hungrig. Maaaaaat!

Sådär nu finns den

Jag tror jag flyttar denna blogg till nalleros.blogg.se...

Jag är på avgiftning, jag har abstinensbesvär.

Jag fick jobb. Till slut. Nån på Aq ringde och väckte mig i fredags och undrade när jag kunde börja jobba. På måndag, sa jag. Hur länge kan du jobba? Hela sommaren.
Sådär ja.
Så nu står jag och räknar skruvar och lägger i rosa plastpåsar, virar in metallbitar i bubbelplast och andra rosa plastpåsar och lägger skruvpåsen i. Ganska helt okej faktiskt. I måndags första dagen kände jag mig som ett litet barn som fått börja skolan. Jag log från jag började halv sju till elva, sedan blev jag för trött.
Men jag har fortfarande ett problem. Problemet är stort. Problemet är att jag måste bo hemma hos mamma och att Dick är alldeles för långt bort. Jag känner mig sjuk. Jag känner mig konstig och jag har problem. Igen. Ett annat problem dock, men fortfarande.
Jag är fascinerad över att jag saknar någon så, är beroende av någon så, inte tröttnar på någon så, vill vara med någon så hela tiden. Det är sjukt.
Mamma säger att jag är på avgifting. Jag har abstinensbesvär.
Jag undrade om jag fick låna bilen idag, igår. Mamma sa att det inte gick för att hon skulle åka och handla. Jag undrade om hon inte kunde åka och handla på onsdag istället. Hon sa att jag skulle lägga av. Jag lägger inte av, jag kan inte lägga av, det är omöjligt, jag vet inte om jag vill lägga av. Nej, det vill jag inte.
Jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig, varför ringer du inte!? Och det gäller inte bara Dick, det gäller dig också.

Flera magplask och fittsvett

Jag är ett magplask personifierat. Jag slösar bort min tid. Jag borde diska nu. Jag borde söka jobb nu. Jag borde ringa de jag sökt jobb hos nu och tjata på dem, prata in idiotiska meddelande om att va fan ring mig, bli staker, jobbstaker, ingen går säker när Alexandra söker jobb! Men, så här är det: alla går säkra när Alexandra söker jobb. Hon är för dålig för att söka jobb. 1. Hon kan inte skriva personligt brev. I ett personligt brev ska man prata bra om sig själv, helst ljuga. Hon är bättre på sanningar, obekväma sanningar, vulgära brutala sanningar är hon ganska bra på faktiskt, ingen vill veta obekväma vulgära brutala sanningar om en de ska anställa, de vill veta lögner, små söta oskyldiga vita små blommiga lögner som låter åhsåbra! Dessa lögner måste man dock sedan som anställd jobba på efter anställningen. 2. Hon kan inte ringa. Hon vågar inte ringa. Hon är fegfan och har något av telefonfobi. Hon vet inte vad hon ska säga, säger alltid fel, blir dum i huvudet, nervös, panikslagen, svimmar nästan, borde inte få leva i det här samhället. Anpassa dig! 3. Hon är egentligen inte bra till någonting. Många skulle i och för sig protestera vid det påståendet, men hon känner lite så nu. Hon är pessimistisk och borde skjuta sig själv.
Men förr eller senare kommer hon ta tag i det. Hon ska bara gräma sig lite först, gråta lite först, skämmas lite först över att hon inte gör, inte kan. Hon behöver en pojkvän som säger: nu ringer du! Hon behöver en mamma som säger: nu ringer du! Och hon behöver ha sig själv som skäms så mycket över sin feghet och inkompetens att hon fattar sig mod och blir kompetent.
Hon har alltså inte fått nåt sommarjobb. Än.

Jag hade textsamtal i onsdags förra veckan med hela klassen som hade läst min Ekon. Jag hade en livskris varande ungefär två timmar efter detta, innan jag började supa. Jag grät en skvätt på grillfesten och söp ännu mer tillsammans med Håkan och skrattade så högt att till och med de fulla människorna vände sig om och tittade på mig, för Håkan var rolig och bjöd mig på sprit. Dagen efter kunde jag lyckligtvis koncentrera mig mer på den fysiska smärtan i huvudet än den andra livskrissmärtan och därför gjorde den inte lika ont.
Jag sa till Dick att jag skulle sluta läsa och skriva. Men jag läste för tre dagar sedan och jag skriver nu. Så. Men om jag ska sluta måste jag skaffa mig en ny hoppy. Jag tror att min nya hobby är att titta på flera avsnitt av Supernatural varje dag efter att Dick och jag har lagat mat. En hoppy som jag i och för sig har haft ett tag. Den är alltså inte ny.

Jag är missnöjd med vilka kurser jag har sökt till hösten. Jag vill läsa littvet C i Linköping, men sökte barn och ungdomslitt på distans i Växjö för jag tänkte att jag samtidigt skulle jobba och det vet vi ju hur det går med det. Fail. Men jag kanske kan fixa det på nåt sätt.
Men det kommer att gå bra. Jag försöker intala mig själv att det kommer att ordna sig, det ordnar sig, det kommer att gå bra. Jag är ju inte pank än.

Samtidigt funderar jag på om jag vill utbilda mig till lärare, socionom, psykolog eller journalist. De två sistnämnda kan jag ha för lite poäng för att ta mig in på. och dessutom misstror jag psykologin som vetenskap.
Sedan finns det ett program där jag inte riktigt vet vad man kan bli men det heter samhäll, kultur och mediagetaltning. Och sedan tänker jag att jag kanske kan skriva de där professionella infopapperen som företagen inte kan skriva själva, för de kan inte svenska. Och kanske kan jag skriva krönikor också.

Mitt nya favoritord: Fittsvett.

Så. Nu har jag gnällt klart för den här gången.

Jag hade inte hjärta att var självkritisk

Det var längesedan jag skrev här, jag vet. Jag lyssnar på sportify, på Lykke li och Anna Ternheim och Regina Spektor och Veronica Maggios Jag kommer och läser Spill (som jag hann köpa innan bokrean, fatal fail) och har skrivit arbetsrapport som nu är inlämnad - en självkritisk självreflekterande text om hur mitt skivande har gått. Jag hade inte hjärta att var självkritisk; jag gör så gott jag kan.

Jag måste också hinna söka universitet till hösten, och hinna bestämma mig för vad och var. Växjö eller Linköping. Det lutar åt Växjö. Det lutar åt barn- och ungdomslitteratur. Men jag vet inte...

Jag är smått oroad över min ekonomi. Jag ska till Växjö på författarbesök (Sigrid C kommer - hon som skrivit Spill). Jag ska till Milano en vecka med klassgänget och hänga med svenskstuderande italienare. Och: jag ska till Italien en vecka senare, denna gång, skidresa. Det kommer bli askul och skitdyrt. Men va fan.
Jag har lite resfeber. Jag är lite orolig för hur jag ska packa eftersom jag ska vara ekonomisk och bara ha med mig handbagage... Hur gör man med till exempel tandkräm?

För någon vecka sedan var jag och Gunnar på fyradagars skidresa med Jonas och hans nya flamma. Hon heter samma sak som jag vilket är väldigt irriterande. Något annat som är väldigt irriterande är ljudet av kyssar. Jag klarar inte det ljudet. Och det är ingen ny grej, jag har hatat dem enda sedan min bror och hans kompis tog med sig sina flickvänner hem och låg i tv-rummet och grovhånglade medan jag försökte plugga i köket (det hördes. det gick inte att plugga). Slutsats: Nyblivna par som inte kan låta bli att ha förspel på offentlig plats borde inte få vistas på offentlig plats. Jag var så nära att flera gånger säga: om ni ska ha förspel så finns toaletten en trappa ner. Det var en fyra dagars dubbeldejtsskidresa. Och jag har lärt mig att hata dubbeldejter.
Som tur var kunde vi åka ifrån det andra paret i skidbacken och med skotern. Det var underbart. Skotern var bäst och gick snabbast, men jag vet inte säkert, för hastighetsmätaren var sönder. Det kanske var bra... så jag inte behöver veta hur fort det egentligen gick.
Andra dagen på skidor var bäst (förutom dagen på skotern och till fjälls). Linda var med och bröt av fyrenigheten och sedan kom hennes polare... Backarna var långa och roliga och lagom svåra. Jag åkte svart efter svart backe och på eftermiddagen vid fyratiden såg jag solnedgången röd när jag åkte ner för backen. Jag försökte etsa in den bilden i minnet. Ta kort mentalt.
Det var så jag fastnade för skidåkningen.

Jag umgås alldeles för mycket med människor som arbetar och har hederliga jobb. Det är varken bra för ekonomin eller självkänslan (eller självförtroendet?). Jag försöker tänka att snart, snart är jag doktorand, för att liksom ha någonting att trösta mig med, hävda mig med, men det funkar inte riktigt. Jag får jobba på det.

Kulturkrock på nattkröken

Vi har en muslim i vår studentkorridor. Mohammed. Från Jordanien. Vi satt och pratade igår kväll. Min andra granne, Craig, kom in då och då och deklarerade glatt att det var fest en trappa ner och att han bara skulle hämta öl.
Mohammed tittade förvånat på honom och sa att jag har inte hört honom prata så mycket sedan jag kom till Nässjö. Nej. Det kallas alkohol och har den inverkan på folk. Speciellt västerlänningar, särskilt i de nordligare delarna av världen, kan inte umgås socialt om de inte har alkohol i kroppen. Enligt mina undersökningar. Jag har i och för sig hört Craig utstöta ljud då han hade islossning i frysen med en hammare häromveckan, men efter det har jag inte hört något.
När klockan var halv två kom Craig in igen, utbrast: Sitter ni här än! Vad fan pratar ni om? Jag sammanfattade i korthet: vi hade pratat om Gud, om islam och kristendom, om de två olika kulturer vi kommer ifrån, och Mohammed undrade hur jag inte kunde tro på en Gud. Jag sa att det var mycket enkelt. Han sa att men vad tror du har skapat allting? Tror du att allting bara uppstod av sig själv? Ja. Kemi, fysik, du vet. Förklarar allt. Mycket bra vetenskap. Men, sa han, hur tror du allting skapades? Big bang, sa jag. Men vad skapade Big bang? sa han. Vem skapade Gud? sa jag. Skapade han sig själv eller skapades han av människan? Man frågar inte vem som skapade Gud, sa han. Nehe.
Mohammed visade mig bilder på sin familj och bjöd på te. Han berättade att hans lillebror ville att föräldrarna skulle bo hos sig, men att han var äldst och att de skulle få bo hos honom istället. Det sa han med ett leende. Där, hos honom, bryr man sig om familjen och tar hand om sina gamla. Här slänger vi in dem på äldreboende för att de inte ska vara i vägen. Där slåss man nästan om vem som ska få ta hand om sina föräldrar.
När Craig åter kom in vid halv tre och berättade att han äntligen för första gången fått gräs i Sverige drog han fram en stol, satte sig och sa sedan han att han inte tror på någon världsreligion för i islam får man inte ha sex förrän man har gift sig för då kommer man till helvetet och i kristendomen är det likadant, hur ska man då veta att man har gift sig med rätt person, om man inte får ha sex innan? Tänk om personen visar sig vara totally fucked up in bed! Det var därför jag dumpade min förra tjej, sa han och Mohammed stirrade förskräckt på honom. Jag garvade. Jag tror att det är sådana här möten som kallas för kulturkrockar.
När Craig hade gått sa Mohammed att det var ju det jag sa, det handlar bara om sex.
Själv vet jag inte hur jag ska ställa mig i den frågan. Jag menar, jag vill inte vara gift med en kille som är jättedålig i sängen, men å andra sidan vill jag inte ha en som bara vill ha mig för att knulla. Med andra ord har jag höga krav.
Vad jag däremot tycker är att om kvinnan ska täcka sin kropp för att den är attraktiv för män, så ska män göra likadant för att inte fresta oss kvinnor. Jag tycker också att musikvideor inte ska vara porrfilm och att schlagerfestivalen ska inrikta sig på att vara musiktävling, inte en tävling i vem som har minst kläder. Varför inte sjunga nakna eller i burka, både män och kvinnor? Så att männen inte behöver känna sig diskriminerade eller kränkta över att de råkar få avslöja hur liten den egentligen är.
Nu ska jag äta. Mamma och jag kom fram till att det är meningen med livet. Vi fick en inbjudan från missionskyrkan om att de skulle undersöka meningen med livet en kväll. Då sa mamma att det behöver man inte undersöka, meningen med livet är att äta. Och mycket riktigt, missionskyrkan skulle börja sin kväll med en måltid.
Alexandra Melander