Lägger upp förråd av olika slag

Lugnet innan stormen.
Uppsala förbereder sig.
Vid Universitetsparken har de ställt ut återvinningsstationsburkar, på systemet har de ställt ut securitasvakter, folket köar för sprit, på gågatan hänger en "varannan vatten - för en bättre valborg".
Lugnet innan stormen.
Alexandra förbereder sig.
Lägger upp förråd av olika slag, mest sprit och mat, men också sekundärlitteratur. Snart ska hon fira valborg, snart ska hon skriva B-uppsats. Nu sak hon raka benen. Efter det ska hon läsa sekundärlitterarur, fundera på ringar och horokruxer, skriva uppsats-PM och så kommer helvetet braka loss.
Men än så länge är det lungt.

VAD GÖR DU?

Och plötsligt är du nöjd med din tillvaro, vännen

De gångerna du konstligt nog tycker om din tillvara och du skulle kunna säga att du är lycklig.De kommer oväntat. Och plötsligt är du nöjd med din tillvaro fast du inte trodde att du skulle vara det. Med en kväll ute med tjejerna och en jordgubbslimedrink och en skvätt vin gjorde susen och sen verkligen få fingararna ur röven och börja skriva hemtentan, då börjar man tycka om livet igen, tillvaron. Solen skiner, det är varmt som sommarväder och du ska käka keldasoppa som Camilla föreslog. Och det ordnade sig med allt som du inte hann, det ordnade sig som det alltid ordnar sig, som det brukar göra, du känner det nu. Och den lite för gamla mjölken drack du upp i morse med chokladpulver i och den var god. Du ska fortsätta med Ferlinghetti och Åkesson och Mörkret hjärta och Apocalyps now och Dracula och Låt den rätte komma in och Det går an och Månne det går an. Och du har kommit på att du hyser en stor kärlek för Almqvist som var före sin tid flera mil. Du har kommit på att du är ett fan av androgyniteten och att du ska rösta fram den i nästa val mellan manligt eller kvinnligt. Igår satt vi och slösade vår tid i solen på en bänk vid Fyrisån med Camilla och slösade pengar på mjukglass och fruktsmoothie som var underbart god. Ni blev lite solbrända, lite röda om skinnet och somnade nästan på bänken. Du känner för tillfället att det här kommer att gå bra. Du har läst Malins texter och ska läsa dem igen och sen ska du säga någonting om dem, som hon kommer göra om dina och hon sa att du skulle komma in på Sörängen och du hoppas att du tror på henne. Det gör du. Nu ska du återgå till livet igen, innan livet slinker iväg ifrån dig.
Chicken caribsoppa nu. Ikväll Brottet och Straffet. Nu livet. Nu.

De gångerna du inte tycker om dig själv...kan det se ut såhär

Det här är det jag cencurerade, som jag nu har cencurerat delar av och nu väljer att delge dig.

De gångerna du inte tycker om dig själv, då andra är mycket bättre än du, eller inte alls bättre, men de säger en massa saker som du aldrig skulle ha en tanke på att säga. Socialt accepterade saker.
Kom bara ihåg att inte säga någonting. Kom ihåg det.
Viktigt.

Kom, låt mig känna något annat än mig själv. Låt mig känna något annat. Låt mig glömma mig själv. Jag är så trött på mig själv. Kan jag få någon annan ett tag. Vila från mig själv.

Nej. Jag vet inte. Det går inte längre. Jag hade tänkt att jag skulle börja i tid. Men som vanligt tänker jag bara och gör absolut Ingenting.
Varför sätter du inte igång med det nu då?
Jag är sjuk. Host. Host. Jag är trött. Snark. Jag orkar inte, jag...måste handla mat.
Hej, kan jag göra en beställning?
Ja, visst det går bra i denna här kassan.
Ja, då skulle jag vilja ha ett liv på luft ett tag för jag har ingen lust att handla mat.
Vem fan kom på den här världen, Frida? Jag vill rusa genom korridoren, kasta mig genom balkongdörren och flyga ut över räcket och skrika "fly för ditt liv!" Men jag sitter kvar i min halvsnuskiga 19km2, halvfeber och du anar inte hur trött jag är på Allting.

Kom, låt mig känna något annat än mig själv. Låt mig känna något annat. Låt mig glömma mig själv. Jag är så trött på mig själv. Kan jag få någon annan ett tag. Vila från mig själv.

Jag önskar jag kunde skiva dikter, men det kan jag inte. Inte längre. Jag ska försöka en sista gång med läsåret som kommer, sen…vet jag inte.
Jag känner mig helt uttorkad. Men det kanske inte är rätta tillfället att känna efter.
Söp mig full häromdagen. Och blev kompis med Bettie igen. (Hon snodde min nalle, funderar på att bli ovän med henne igen för det.) Det är så man blir kompis med folk. Det visste Criage. Han är en vis man. Jag lurade i nån dum jävel att jag var från Dublin. Fast han föreslog det själv. Först försökte jag lura i honom att jag var tysk, men det gick han inte på, så han föreslog Dublin.
I Skottland är jag tysk, när jag pratar engelska, i Sverige är jag irländare. Coolt.
Jag förvånades över hur lätt det är att ragga också. Stilla hungern med en banan, sopa i dig en stor fantaflaska vodka och multivitamindryck och därefter två glas vin. Sedan går du ut på dansgolvet och skaffar ögonkontakt med nån. När han tror att han har halva inne så sticker du. Skitenkelt. Så enkelt att det nästan borde vara förbjudet. Och man är inte ens snygg. Inte det minsta.
Jag har fått mitt personbevis nu (så att jag vet vem jag är), kopierat betyg (MVG, MVG, VG, så jag vet hur duktig jag är) Så jag har i alla fall gjort någon nytta idag. Jag har läst lite också och funderat på hur jag ska fixa tentan. Jag funderar på om jag inte skulle det… fixa den.
Jag har tittat på film, romantisk komedi. Känner som Doktor Glas, snart mördar jag någon.
Faktum är att Matilda frågade mig om jag inte ibland kände att jag ville döda någon. Jag sa att jag var mest likgiltig inför människorna. Lögnhals är du, Alexandra. Sedan kom jag på att jag nog kanske skulle vilja döda min förskollärare. Så jag sa det. Där ser du, sa Matilda. Ibland vill jag döda min tandläkare. Dra ut alla tänderna på honom. Ja, sa jag, eller peta ut ögonen. Då tittade någon konstigt på mig från ett annat bord och jag log mot denne, föreställde mig hur jag petade ur ögonen. Jag föreslog också att man skulle psyka sitt offer, som på film. Släcka lampan, skrämma upp, göra det långsamt, utdraget. Och sedan, i sista stund… låter man sitt lilla offer gå, allt för att den ska få vet att den lever och uppskatta livet. Eller så kommer hjälten och räddar offret och tänder lampan och så får förövaren (förföraren, alltså jag) i förhöret gråta ut, men ingen känner nån riktig sympati för mig i och med att jag är en kallblodig mördare…
Jag ryser. Förlåt. Tänderna och ögonen och över balkongräcket var lite överdrivet.
Annar så, var det rätt exakt. Men snart, snart, snart kommer det bli lite bättre, när jag lämnat in tentan, när jag börjat lite med uppsatsen, då kommer det kännas lite bättre. Det vet jag. Det gör det alltid. Och snart, snart ska jag flytta, flytta, flytta härifrån och tillbaka till trähuset i skogen där jag hör hemma i småländska skogen. Och sen, och sen, när jag tröttnar på det, flyttar jag nånannanstans.
Älskar dig.
Kram, från en felplacerad smålänning.

I hope I will buy the flower myself

Jag skrev ett inlägg för nån dag sen, men jag censurerade det. Ifall utiatt någon mer än du skulle läsa det. Men nu kommer det här i stället.

Hopplös. Det är jag. Inte misslyckad, inte värdelös, bara hopplös.
De skulle kunna vara utan mig. Det skulle visst inte göra någon skillnad.
I Kallocain tas det fram ett medel som ska göra att man bara talar sanning, eller avslöjar saker om sig själv som man kanske inte vill avslöja. Han liknar den vid effekten av alkohol. Emma berättar om en kompis som tog ett glas vin på morgonen innan en redovisning för att blir mer avslappnad. Jag berättade om hur mycket trevligare, socilare, roligare jag blir när jag har tagit två glas vin. Jag är smått frestad av att bli alkoholist.
Dessutom utövar jag tvångsmässig understrykning i mina böcker och hinner inte läsa några till slut. Alexis förslog att det kanske var därför jag inte hinner läsa ut dem. Good point, pojken, good point. Idag frågade han om han fick titta på min bok. Han tittade i min bok också. Han frågade varför jag gör så mycket understrykningar. Jag sa att jag inte visste. Jag sa att det var en tvångshandling, tvångstankar som tar sig uttryck. Jag har alltid haft problem med dem. Det är av samma anledning som jag skriver sådana där anteckningar på seminarierna. Jag är rädd för att missa något viktigt. Malin beundrar mina understrykningar, sa hon. Jag förstår inte vad det är hon beundrar. Sedan bläddrade jag vidare och sa att mina understrykningar var privata. Privata saker är sånt som man inte tycker att andra har med att göra och som man egentligen skäms över. Hela jag är mer eller mindre privat. Därför är jag som jag är. Som alla andra, och som ingen annan.
Scott och Alexis sa att de skulle skaffa B-uppsatsskägg, precis som hockeyspelare skaffar skägg när det är slutspel… Jag förslog för Emma och Camilla att vi skulle köra den kvinnliga varianten.
Det ville de inte.
Blommor, sa jag. Blommor är mer dekoration, scenerier än teman, sa hon. Jo, sa jag. Fast sen fick jag prata om mina blommor i alla fall. Hon sa att det fanns mycket gula rosor i boken. Jag sa att det fanns vita och krämfärgade också. Äntligen! Underbart! Jag var Rolig. Jag fick dem att skratta. Jag sa någonting som var värt att sägas. Jag sa att det fanns gula rosor när de begraver fågeln och gula rosor nånstans mer? På tårtan, sa hon. Jag sa att de lägger rosorna runtomkring på graven och på tårtan och att Mrs Brown kommer på att hon borde ha lagt på rosorna efter glasyren. Barnet lägger ut rosorna före hon lägger dit fågeln och Mrs Woolf tycker att hon borde ha gjort tvärtom. Jag sa att det kunde tyda på en utveckling hos Mrs Brown, att hon, när hon gör en ny tårta, lägger på glasyren först och sen rosorna.

Mina små offer som jag ska skära blodiga med vässat instrument

Fridavän, var ska jag börja? Vi läste Gregorius. Ett fängslande personporträtt av en av de värsta skurkarna i svensk litteratur, pratade de om. Skurk? frågade jag. Han är väl bara en helt vanlig äckelgubbe med problem med bröstet. Det finns hur många som helst i världen att välja på och han är tyvärr inte den värsta. Och jag frågade: Kan allting rättfärdigas bara man har kärlek som motiv för sina handlingar? Som när skolpojkar snärtar BH-band. Och det har man ju fått lära sig att det gör de bara för att de tycker om en, för att de tycker att man är snygg eller söt eller sexig, inte för att de fascineras av BH-band. Det är en filosofisk fråga (tror jag) som väcktes under min läsning av Augustpristagaren 2004. Och det skulle vara intressant med en filosofs utläggning kring just den frågan. En fråga som jag tycker att det är värt att fundera över. Fast, med vilka andra motiv kan man rättfärdiga en handling? Vad är en god handling? Vad är kärlek? Ochsåvidareochsåvidare... (i all ohändlighet som avslutas med vad är meningen med allting, liv, jag förstår dig inte.)
Och dessutom. Är det inte farligt att stoppa i sig hjärtmedicin när man inte har något hjärtfel?
Jag plockar fram slutbetyg och fyller i ansökan till sörängens folkhögskola. Jag måste säga upp rummet, måste kopiera slutbetyg från grundskolan, måste rösta i kårvalet, måste skriva hemtenta, måste läsa böckerna, måste ta reda på vilket län jag bor i, vilken kommun jag bor i, vilken församling jag tillhör... ta reda på var jag bor helt enkelt. Jag vet inte det. Och sen måste jag bestämma mig för uppsatsämne. Jag vill jämföra Harry Potter och Ringentriologin, vad gäller Voldermort och Sauron och deras ringar och horocruxer. Det finns slående likheter mellan dem. Men jag vet inte om det godkänns som uppsatsämne av henne. Det gör det säkert inte. Skithög.
Jag måste skriva ett jävla personligt brev till folkhögskolan också. Jag hatar personliga brev. De ska inte ens vara personliga. Och: jag hatar att smöra. Jag funderar på att rätt och slätt bombhota dem om de inte tar in mig, säga att jag är en riktig jävelunge som de kommer ångra att de inte tar in, för om de inte gör det, kommer jag att göra livet surt för dem.
Jag kunde inte beskriva mig själv på ett mer felaktigt. Du vet det, jag vet det. Jag är inte sådan. Jag skulle vilja vara hora, men jag är mer madonna. Faktiskt. Jag är ingen sådan som erbjuder mina tjänster. Jag sitter tyst och väntar (det får du inget bra jobb av. Nej, idiot, jag vet, jag kan inte hjälpa att jag blev uppfostrad på fel sätt).
Man borde ha fått öva på att skriva personliga brev och presentera sig själv mer i skolan: "Såhär skriver du ett (o)personligt brev", liksom. Skulle inte skolan förbereda en för arbetslivet?
Nej, är du dum eller? De skulle proppa dig full med vetskap som du inte har nån nytta av, eftersom de inte har lärt dig att få jobb. Behöver man lära sig det?
Skitsamma, jag kommer skriva det där brevet i alla fall, precis som jag kommer göra allt annat som nån jävel har bestämt att jag måste göra (jag befarar att det är jag själv). Frågan är bara, kommer jag att göra det för sent eller inte? Det är frågan. En mycket bra fråga. Och jag inser att jag sitter här som Hamlet och monologiserar och aldrig får tummen ur röven.
Jag fick reda på idag att Malin och Camilla också vill bli författare. Hur många sånna finns det egentligen?
Jag funderar även på vem jag ska ha som referens. Mona? Raymond? Emma? Magnus eller Ulla kanske?
Himlen är orange. Jag funderar på att skriva min självbiografi och namnge alla med samma namn som deras föräldrar gav de stackarna och göra så att det blir ännu mer synd om dem. Mina små offer som jag ska skära blodiga med vässat instrument. Skulle jag klara av det? Innan skulle jag inte ha gjort det, men nu känns det som om jag skulle kunna göra det. Skriva en förbannelse över skolan och mänskligheten där i. Elever, lärare, jag själv.
Min fot har somnat.

B-uppsats som antgaligen också kommer bli B.

Snart sticker jag härifrån. Snart sticker jag bort från sunkig, tattarkorridor med kletigt golv och hon full med högar av disk. Bort från all litteratur som jag aldrig hinner läsa hur mycket jag än försöker. Bort från att aldrig hinna skriva det jag vill skriva.
Småland nästa.
Men jag kommer sakna folk ur klassen. Jag kommer sakna Uppsala stad. Jag kommer sakna våra lunscher i Matikum.
Idag pratade vi relationer vid lunschbordet. Vissa har mycket komplicerade relationer. Jag har inga alls. Eller snarare: jag har ett komplicerat förhållande till relationer.
Mamma ringde till mig idag och frågade om jag hade valt. Jag hade valt. Nässjö eller Växjö. Jag behöver komma härifrån innan jag blir en blöt fläck på golvet. Jag behöver de småländska skogarna att springa runt i, jag behöver röda stugor med vita knutar och smyga in i. Jag ska gå på lösdrift nu, efter pärs med B-uppsats (som antagligen också kommer bli B), så att folk verkligen undrar och frågar vad fan jag ska bli. Ingenting. Vilket kommer bli en utmaning. Det är bäst jag tränar redan nu.
Men nått måste du ju bli.
Och därför tänker jag inte fundera över det. I och med att jag måste bli något. Jag blir något hur jag än gör. Därför ligger den största utmaningen i att inte bli någonting. Det är det svåraste.
Det är det ju inte alls.
Oroa dig inte. Kniper det sticker jag till Afrika med mina studeiskulder och räddar svarta barn.
Färgade heter det. Eller mörkhyade.
Ja, det finns många benämningar. Eller så kan man bara kalla dem för människor. Som den humanist jag är eller kommer att bli. Se, jag kommer att bli något.
Humanist? Och vad kan du bli av det då?
Idiot. Varför mynnar det alltid ut i den här frågan? Du är så jäkla jobbig.
Mamma sa att hon skulle skicka ett paket till mig. Jag frågade om det var en brevbomb, ett hundben eller mat. Hon skrattade och sa att det skulle hon inte säga. Jag slår vad om att det är ett hundben. Eller nått jäkla skit som jag har glömt men inte behöver.
Innan vi la på sa mamma nått om att jag inte skulle göra för mycket, men jag hörde fel och trodde att hon sa att jag skulle uppföra mig. Hon sa att det behövde hon inte påminna mig om, det vet jag att du gör. Ja, för jag är så jäkla ordentlig jämt. Och jag ska göra som mamma säger.
Jag facineras av sådana där beskymmerslösa människor som bara säger att du kan väl hänga med eller på och hela tiden verkar så glada, lättsamma, trevliga, sociala, roliga och lössläppta, det verkar vara så kul att vara sån människa. Jag tycker de är underbara. Och jag ser upp till sånna männsiskor som har smarta saker att slå till med.
De säger att jag är duktig som stryker under och gör anteckningar i mina böcker och att det kanske är därför som jag inte hinner läsa ut dem. Jag säger att det är tvångsbeteende och att jag inte är hälften så duktig som jag verkar.
Jag ska läsa ut Gregorius tills på fredag klockan nio. Jag är på sidan 57. Åt helvete med Gregorius.
Jag ska skriva hemtenta. Den kan också dra åt helvete. Jag har ett liv efter detta. Faktiskt. Otroligt nog.
Smålands skogar nästa.
"I've got my best shoes on, I'm ready for it all. Bring in your best crew, come on, I'm ready for it all." Not.

Solsting.

Jag tror jag har fått solsting. Uppsatsen är inlämnad, lämnades in i måndags kl ca. 15.40, tillsammans med Emmas som var sjuk och hostade och hoppades på att det onda skulle föra någoting bra med sig så som magrutor kanske, men idag sa hon att hon inte hade fått det tyvärr. På fredag ska vi fem gå på Lång dags färd mot natt och se filmen Apocalypes now och käka pizza hos Camilla. Superkulturellt.
Har fått två böcker som jag skickade efter. To the Lighthouse av Virginia Woolf med skitfin framsida och The Stranger av Camus. Camus var en fransk filosof, anhängare av en slags existensialism där han menar att vi människor inte har någon mening...universum är likgiltiga inför oss. Främlingen handlar om en känslolös, amoralisk, ateist som blir arresterad för att ha mördat en person av ingen orsak. Han säger att det var för att han fått solsting, men när han väl sitter i domstolen beskylles han mer för att inte har gråtit på sin mors begravning än att ha dödat en människa... Verkar rätt intressant efter vad jag har hört.
Alla som förut sa hej till mig i korridoren har slutat säga hej till mig nu. Fast jag mår inte bättre eller sämre för det. Jag mår lika bra. Puss och kram folket. Märker de nu hur de kommer bra överens med dem som de förut inte tyckte om, och hur de inte längre tycker om dem som de tyckte bra om i början? Pappaskalla och idioter. Folket är konstigt. Jag fattar dem inte. Och de fattar inte mig. Vi förstår inte varann. Skitsamma. Jag tror felet ligger i att jag har alldeles för stort frihetsbehov. Så fort människor har lärt känna en till en viss gräns vill de äga en på nått sätt. Då sparkar jag bakut. Kissekatt. Mjau.
Gud, vad kul med dina korridorskompisar! Sup på, snart är det valborg! Då är det vilt i Uppsalatrackterna. Jag ska försöka lära mig hur man gör... Jag hoppas att någon av de fem tar med mig ut och visar mig och guider mig runt bland fylleristerna på parkbänkar och nationer.
Knepigt det där med dygdetik, tycker jag. Fast allt är lite knepigt det där du håller på med=) men kul och interessant. Jag tror folk skulle sätta sig och gör mer såntdär hjärngympa. Jag fick för en stund för mig att det kanske skulle göra världen lite bättre, men sen kom jag på att nej... det funkar kanske inte för det...
Ska vi se nån film, för du kommer väl hem nångång under påsk? Bio? Om vi har råd med det? Ska vi klä ut oss till påskkärringar också och flyga kvast med kaffepanna och katt. Du får helt enkelt sno nån i buskarna, jag får ta den feta i stallet. Sen sticker vi till blåkulla och gör allting omavänt och kamratar med Hinhåle och hans andra häxor. En brasa också kanske skulle sitta fint. Vad ska vi elda ner? Ett hus? en båt? ett tåg? eller kanske en lastbil? Eller så kan vi hålla oss till hederlig ved? Det kvittar för mig bara jag får elda! och förbli häxa!