Mina små offer som jag ska skära blodiga med vässat instrument

Fridavän, var ska jag börja? Vi läste Gregorius. Ett fängslande personporträtt av en av de värsta skurkarna i svensk litteratur, pratade de om. Skurk? frågade jag. Han är väl bara en helt vanlig äckelgubbe med problem med bröstet. Det finns hur många som helst i världen att välja på och han är tyvärr inte den värsta. Och jag frågade: Kan allting rättfärdigas bara man har kärlek som motiv för sina handlingar? Som när skolpojkar snärtar BH-band. Och det har man ju fått lära sig att det gör de bara för att de tycker om en, för att de tycker att man är snygg eller söt eller sexig, inte för att de fascineras av BH-band. Det är en filosofisk fråga (tror jag) som väcktes under min läsning av Augustpristagaren 2004. Och det skulle vara intressant med en filosofs utläggning kring just den frågan. En fråga som jag tycker att det är värt att fundera över. Fast, med vilka andra motiv kan man rättfärdiga en handling? Vad är en god handling? Vad är kärlek? Ochsåvidareochsåvidare... (i all ohändlighet som avslutas med vad är meningen med allting, liv, jag förstår dig inte.)
Och dessutom. Är det inte farligt att stoppa i sig hjärtmedicin när man inte har något hjärtfel?
Jag plockar fram slutbetyg och fyller i ansökan till sörängens folkhögskola. Jag måste säga upp rummet, måste kopiera slutbetyg från grundskolan, måste rösta i kårvalet, måste skriva hemtenta, måste läsa böckerna, måste ta reda på vilket län jag bor i, vilken kommun jag bor i, vilken församling jag tillhör... ta reda på var jag bor helt enkelt. Jag vet inte det. Och sen måste jag bestämma mig för uppsatsämne. Jag vill jämföra Harry Potter och Ringentriologin, vad gäller Voldermort och Sauron och deras ringar och horocruxer. Det finns slående likheter mellan dem. Men jag vet inte om det godkänns som uppsatsämne av henne. Det gör det säkert inte. Skithög.
Jag måste skriva ett jävla personligt brev till folkhögskolan också. Jag hatar personliga brev. De ska inte ens vara personliga. Och: jag hatar att smöra. Jag funderar på att rätt och slätt bombhota dem om de inte tar in mig, säga att jag är en riktig jävelunge som de kommer ångra att de inte tar in, för om de inte gör det, kommer jag att göra livet surt för dem.
Jag kunde inte beskriva mig själv på ett mer felaktigt. Du vet det, jag vet det. Jag är inte sådan. Jag skulle vilja vara hora, men jag är mer madonna. Faktiskt. Jag är ingen sådan som erbjuder mina tjänster. Jag sitter tyst och väntar (det får du inget bra jobb av. Nej, idiot, jag vet, jag kan inte hjälpa att jag blev uppfostrad på fel sätt).
Man borde ha fått öva på att skriva personliga brev och presentera sig själv mer i skolan: "Såhär skriver du ett (o)personligt brev", liksom. Skulle inte skolan förbereda en för arbetslivet?
Nej, är du dum eller? De skulle proppa dig full med vetskap som du inte har nån nytta av, eftersom de inte har lärt dig att få jobb. Behöver man lära sig det?
Skitsamma, jag kommer skriva det där brevet i alla fall, precis som jag kommer göra allt annat som nån jävel har bestämt att jag måste göra (jag befarar att det är jag själv). Frågan är bara, kommer jag att göra det för sent eller inte? Det är frågan. En mycket bra fråga. Och jag inser att jag sitter här som Hamlet och monologiserar och aldrig får tummen ur röven.
Jag fick reda på idag att Malin och Camilla också vill bli författare. Hur många sånna finns det egentligen?
Jag funderar även på vem jag ska ha som referens. Mona? Raymond? Emma? Magnus eller Ulla kanske?
Himlen är orange. Jag funderar på att skriva min självbiografi och namnge alla med samma namn som deras föräldrar gav de stackarna och göra så att det blir ännu mer synd om dem. Mina små offer som jag ska skära blodiga med vässat instrument. Skulle jag klara av det? Innan skulle jag inte ha gjort det, men nu känns det som om jag skulle kunna göra det. Skriva en förbannelse över skolan och mänskligheten där i. Elever, lärare, jag själv.
Min fot har somnat.