Jag erkänner direkt. Jag kände mig dum när jag läste din blogg. Jag känner att jag har blivit dum. Jag känner att jag har hamnat på efterkälken, och att du möjligtvis kommer att få ta snöret och försöka dra mig efter dig på söndag för att få mig att hänga med. En värdelös hemmafru med apatiska problem. Jag försöker skriva, det går inte, värdelöst. Jag känner att jag vill börja plugga, fylla mig med värdefull lärdom, kunskap, analytisk förmåga, självständiga tankar. Bli intelligent. Då kommer jag bara sakna det här. Det kvittar vad jag gör så vill jag göra något annat och sakna det jag gjorde.
Hur länge kommer du ursäkta min dumhet? Inte länge, om jag känner dig rätt.
Jag har läst A Room of Once Own. Räknas det? Jag har diskuterat kapitel efter kapitel på en bokscirkel. Räknas det? Jag har diskuterat femninism med Sabina. Räknas det? Jag försöker praktisera feminism. Räknas det?
Jag tänker att när jag får en unge ska jag vägra säga vad det är för kön. Tonny kommer att få sånna problem med att kommmuniscera med denna stackars varelse som har kommmit till världen enabart för att morden gillar att göra genusexperiment...
Jo, jag sitter fortfarande i Nässjö och jag kommer inte härifrån. Jag tycker om honom. Och jag tänker inte sluta tycka om honom. Han är alldeles för snäll för det.
Jag erkänner igen. Jag är inte självständig. Inte så självständig som jag trodde att jag var.
Mina naglar är långa igen.
Du har hört den förut och du får höra den igen.
Vi kan leka att jag är en blomma.
Vi kan leka att jag är en källa.
Vi kan leka att jag är en kvinna.
Tills jag blir trött på att leka.
klart slut
onsdag 27 oktober 2010
Dikter igen
Brud, din betänksamma blå skugga
Din famn av blommor kanske människor
du har en blå liten skugga
du har en blå liten fågel i din slöja, i din vita slöja, i ditt hår
Din blå skugga blundar
Du har blå revor i ditt ansikte, blå revor
Du har blå ögon i ditt ansikte, blå ögon
Det står människor bakom dig kanske träfigurer
De håller ett ljus på var sin sida
Om dig Ett altare av blommor
kanske att offra vid
under blå yta
När blommorna har somnat
stiger jag ut i gräset, barfota
Nattvioler doftar
i den djupblå kvällningen
Jag klättrar upp i trädet
plockar ner stjärnor från grenarna
och lägger dem i mossan, bäddar ner dem i gräset
Jag vandrar i skogarna
Jag är längtan till frihet.
Frihet är min längtan och
Längtan är min enda frihet.
Jag är längtans fånge.
Mitt brott är frihetslängtan
Jag är frihetsfånge.
Längtan är mitt fängelse.
Din famn av blommor kanske människor
du har en blå liten skugga
du har en blå liten fågel i din slöja, i din vita slöja, i ditt hår
Din blå skugga blundar
Du har blå revor i ditt ansikte, blå revor
Du har blå ögon i ditt ansikte, blå ögon
Det står människor bakom dig kanske träfigurer
De håller ett ljus på var sin sida
Om dig Ett altare av blommor
kanske att offra vid
under blå yta
När blommorna har somnat
stiger jag ut i gräset, barfota
Nattvioler doftar
i den djupblå kvällningen
Jag klättrar upp i trädet
plockar ner stjärnor från grenarna
och lägger dem i mossan, bäddar ner dem i gräset
Jag vandrar i skogarna
Jag är längtan till frihet.
Frihet är min längtan och
Längtan är min enda frihet.
Jag är längtans fånge.
Mitt brott är frihetslängtan
Jag är frihetsfånge.
Längtan är mitt fängelse.
fredag 8 oktober 2010
Gustav Vasa och kejsar Nero
Som ni säkert redan vet har vi nyligen fått en uppgift om att i tidningar kan det finnas rubriker vilka kan användas i tillverkandet av… jag ber så hemskt mycket om ursäkt här, my bad… som kan användas i skapandet av skönlitterära texter, så som till exempel kortprosa. Vi fick även uppgifter om intresseväckande anslag, så som gåta, fråga eller problem. Härmed tänker jag slå tre grejer samtidigt med ett enda svingade slag, håll i er. För att väcka ert intresse, er respektingivande nyfikenhet börjar jag alltså med: Vad är det som Gustav Vasa och kejsar Nero har gemensamt?
Jag har ingen aning. Men det får jag absolut inte erkänna för er som läsare. Ty jag är den allsmäktiga skaparen av denna text. Så. Jag ljuger. Jag luras. Jag säger, och talar samtidigt sanning, och säger: det får ni räkna ut själva. Därefter ger jag er ledtrådar, jag, så att säga planterar… och ni ska här som läsare tro att jag har en baktanke med dem. Det har jag inte. Jag vet inte ens innan eller efter jag sätter ut dem . Jag är lika ovetande som er. Men tyst för fan, säg inget. Knip igen. Sjabbla inte bort det här nu (tänk på korten).
Som skrivande människor ska vi ju vara så förbannat bra på att luras… ni får ursäkta mig igen, så förbannat bra på att bli trodda. Och samtidigt säga sanningen. Är det bara jag som ser ett litet problem här. Det finns ett problem … Jag väljer att inte fördjupa mig i det. Men alltså: Min uppgift och mitt ansvar nu (som skrivande människa, för författare är man inte förrän man har publicerat mer än en bok och jag har inte publicerat någon, och därmed är inte Emily Bronte heller författare för hon har bara publicerade typ en bok) min uppgift är alltså att lura er att tro något och samtidigt säga sanning. Jag väljer att först inte tala sanning (det har jag dock redan gjort, talat sanning, jag ber ödmjukast om ursäkt för detta. Som ni redan märkt är jag är en otroligt osäker författare, förlåt, skrivande människa). Jag tänker lura er att tro att jag faktiskt vet vad Gustav Vasa och kejsar Nero har gemensamt. Jag tänker lura er att tro att jag faktiskt visste det hela tiden, ända sedan jag började skriva. Jag tänker lura er så jävla ordentligt att jag kommer tror mig själv och plötsligt har vi löst problemet. Jag kommer tala sanning. Enligt mina beräkningar. Konsten att ljuga är att tro sig själv. Eller kanske, konsten att lyckas med att ljuga är att lyckas ljuga så jävla bra att du tror dig själv och därmed, nästan automatiskt, talar sanning. Ni, kära vänner, får välja vilket av dessa två alternativ ni tycker bäst passar in på er. Jag ger er den konstnärliga friheten som läsare. Ty man måste ge sina läsare konstnärlig frihet. Punkt och tillbaka till grundfrågan: Gustav Vasa och kejsar Nero. Vad fan har de att göra i min text? Och vad fan har de gemensamt?
Jag tyckte så mycket om, eller jag snarare drogs till denna rubrik, denna titel, kände den sa mig något, kände den vill jag ha överst på min text. Så att i alla fall den blir bra. För det är så typiskt dej, Alex, att när du får en uppgift så kan du inte skriva någonting och så skriver du någonting ändå, men det blir för kort. Varför?
Och en annan fråga: Vad gör du här?
Förlåt förlåt förlåt förlåt jag skrev för att jag inte kunde skriva. Gustav Vasa och kejsar Nero ingick maskopi med varandra i mina gråceller. Och Kejsar Nero torterade och korsfäste. Och Gustav Vasa halshögg och satte på pålar, sa att jag var Nils Dacke, att jag måste dö, för jag stred mot allt som var rätt och riktigt bra.
För de som inte förstår: Genom hela denna text har Gustav Vasa och kejsar Nero varit i maskopi med varandra. De har, som de diktatorer de är infekterat min text och censurerat mig. Och som ni alla vet: censur är meningarnas död.
Dock blev denna text till trots allt och på så sätt dödade jag Dackejävel och Vasafan. Igen. Och jag levde någorlunda lyckligare, men utan mat.
Fotnot: Ni kommer att i läsandet av denna text upptäcka ett flertal av de smutsiga ord och de för oss ökända sjukdomar som står uppräknade på The Sigge’s list. Dessutom kommer ni hitta ett antal svordomar. Jag ber om ursäkt. Förlåt.
Jag har ingen aning. Men det får jag absolut inte erkänna för er som läsare. Ty jag är den allsmäktiga skaparen av denna text. Så. Jag ljuger. Jag luras. Jag säger, och talar samtidigt sanning, och säger: det får ni räkna ut själva. Därefter ger jag er ledtrådar, jag, så att säga planterar… och ni ska här som läsare tro att jag har en baktanke med dem. Det har jag inte. Jag vet inte ens innan eller efter jag sätter ut dem . Jag är lika ovetande som er. Men tyst för fan, säg inget. Knip igen. Sjabbla inte bort det här nu (tänk på korten).
Som skrivande människor ska vi ju vara så förbannat bra på att luras… ni får ursäkta mig igen, så förbannat bra på att bli trodda. Och samtidigt säga sanningen. Är det bara jag som ser ett litet problem här. Det finns ett problem … Jag väljer att inte fördjupa mig i det. Men alltså: Min uppgift och mitt ansvar nu (som skrivande människa, för författare är man inte förrän man har publicerat mer än en bok och jag har inte publicerat någon, och därmed är inte Emily Bronte heller författare för hon har bara publicerade typ en bok) min uppgift är alltså att lura er att tro något och samtidigt säga sanning. Jag väljer att först inte tala sanning (det har jag dock redan gjort, talat sanning, jag ber ödmjukast om ursäkt för detta. Som ni redan märkt är jag är en otroligt osäker författare, förlåt, skrivande människa). Jag tänker lura er att tro att jag faktiskt vet vad Gustav Vasa och kejsar Nero har gemensamt. Jag tänker lura er att tro att jag faktiskt visste det hela tiden, ända sedan jag började skriva. Jag tänker lura er så jävla ordentligt att jag kommer tror mig själv och plötsligt har vi löst problemet. Jag kommer tala sanning. Enligt mina beräkningar. Konsten att ljuga är att tro sig själv. Eller kanske, konsten att lyckas med att ljuga är att lyckas ljuga så jävla bra att du tror dig själv och därmed, nästan automatiskt, talar sanning. Ni, kära vänner, får välja vilket av dessa två alternativ ni tycker bäst passar in på er. Jag ger er den konstnärliga friheten som läsare. Ty man måste ge sina läsare konstnärlig frihet. Punkt och tillbaka till grundfrågan: Gustav Vasa och kejsar Nero. Vad fan har de att göra i min text? Och vad fan har de gemensamt?
Jag tyckte så mycket om, eller jag snarare drogs till denna rubrik, denna titel, kände den sa mig något, kände den vill jag ha överst på min text. Så att i alla fall den blir bra. För det är så typiskt dej, Alex, att när du får en uppgift så kan du inte skriva någonting och så skriver du någonting ändå, men det blir för kort. Varför?
Och en annan fråga: Vad gör du här?
Förlåt förlåt förlåt förlåt jag skrev för att jag inte kunde skriva. Gustav Vasa och kejsar Nero ingick maskopi med varandra i mina gråceller. Och Kejsar Nero torterade och korsfäste. Och Gustav Vasa halshögg och satte på pålar, sa att jag var Nils Dacke, att jag måste dö, för jag stred mot allt som var rätt och riktigt bra.
För de som inte förstår: Genom hela denna text har Gustav Vasa och kejsar Nero varit i maskopi med varandra. De har, som de diktatorer de är infekterat min text och censurerat mig. Och som ni alla vet: censur är meningarnas död.
Dock blev denna text till trots allt och på så sätt dödade jag Dackejävel och Vasafan. Igen. Och jag levde någorlunda lyckligare, men utan mat.
Fotnot: Ni kommer att i läsandet av denna text upptäcka ett flertal av de smutsiga ord och de för oss ökända sjukdomar som står uppräknade på The Sigge’s list. Dessutom kommer ni hitta ett antal svordomar. Jag ber om ursäkt. Förlåt.
Kronblad från äppelblommorna
Klang… där ljöd klockan.
Hon stod ännu kvar; lät ljudet eka ut och lyssnade. Åter ett omärkligt ljud och plötsligt var hon vid dörren och i ett enda tag hade hon öppnat den. En vindpust bara. Ingen där.
Trädgården låg stilla och tyst; kronbladen från äppelblommorna regnade ner och lade sig som ett skärt täcke över marken.
Hon hade förilat sig, men kunde inte gå tillbaka. Hon stod på trappan och väntade.
uppgiften: fortsätt på en redan befintlig text.
Alex.
Hon stod ännu kvar; lät ljudet eka ut och lyssnade. Åter ett omärkligt ljud och plötsligt var hon vid dörren och i ett enda tag hade hon öppnat den. En vindpust bara. Ingen där.
Trädgården låg stilla och tyst; kronbladen från äppelblommorna regnade ner och lade sig som ett skärt täcke över marken.
Hon hade förilat sig, men kunde inte gå tillbaka. Hon stod på trappan och väntade.
uppgiften: fortsätt på en redan befintlig text.
Alex.
onsdag 8 september 2010
Monolog
Vi skulle skriva en monolog av en person så olik en själv som möjligt. Detta blev resultatet jag skrev:
Bakom mörka Max Mara: Stadslivet. Människornas röster mellan skyltfönstren som dämpade surr, trafikens rastlösa motorljud. Och jag, jag håller kassar från Viktoria Secret, följer strömmen, och älskar att vara bland människor. Deras, något stressade, meningslösa prat, vårt oavbrutna ivägkilande någon annanstans. Aldrig stanna, aldrig still, alltid på väg till. Stadslivet.
Det är något som jag hatar mer än ovårdade alkoholister på T-centralen och svenssons utan stil. Ensamhet. Fattar ni? Det värsta. The worst. Ensamhet, lika med utsatthet, lika med Nobody. Och därför, ett erkännande: jag är hellre med en bunt idioter än helt jävla själv, jag är hellre med folk utan stil än helt (jävla) själv, fattar ni? För helt- jävla- själv- ensamhet är det värsta.
Men inte jag, aldrig jag. Jag blir aldrig ensam. Jag vet hur man tar folk, jag vet hur man bemöter människor. Jag följer strömmen och jag passar in utan ansträngning. Jag har övat länge.
Alex
Bakom mörka Max Mara: Stadslivet. Människornas röster mellan skyltfönstren som dämpade surr, trafikens rastlösa motorljud. Och jag, jag håller kassar från Viktoria Secret, följer strömmen, och älskar att vara bland människor. Deras, något stressade, meningslösa prat, vårt oavbrutna ivägkilande någon annanstans. Aldrig stanna, aldrig still, alltid på väg till. Stadslivet.
Det är något som jag hatar mer än ovårdade alkoholister på T-centralen och svenssons utan stil. Ensamhet. Fattar ni? Det värsta. The worst. Ensamhet, lika med utsatthet, lika med Nobody. Och därför, ett erkännande: jag är hellre med en bunt idioter än helt jävla själv, jag är hellre med folk utan stil än helt (jävla) själv, fattar ni? För helt- jävla- själv- ensamhet är det värsta.
Men inte jag, aldrig jag. Jag blir aldrig ensam. Jag vet hur man tar folk, jag vet hur man bemöter människor. Jag följer strömmen och jag passar in utan ansträngning. Jag har övat länge.
Alex
fredag 3 september 2010
Skatan
Han såg henne fortfarande stå utanför i regnet när han hade hämtat hagelgeväret och skatan fortsatte knacka på fönstret. Där stod hon i regnet som smattrade på rutan, även efter att han hade blinkat flera gånger och gnuggat sig i ögonen. Där stod hon med ryggsäck på ryggen och knackade på fönstret och mimade ”får jag komma in”.
Han famlade fram till dörren och öppnade. Och där kom hon, med en ryggsäck i ena handen och en teförpakning i den andra. Han blinkade.
– (Det var som attan), sa han. Vad gör du här?
– Får jag sova här i natt? frågade hon. Jag klarar inte av att vara hemma längre.
Han stapplade baklänges och släppte in henne. Han ville gömma sig under sängen, men stod kvar. Han ville låsa in sig på toaletten, men sedan kom han på att han inte hade något lås på toalettdörren och blev rädd för att hon skulle komma instormande där också. Så han stod kvar. Hon kom in, trampade av sig skorna, hängde av sig regnjackan och gick in i köket, medan han stod kvar i hallen och undrade om han trots allt inte skulle gå ut och skjuta skatan som knackade på fönstret och sedan putsa det i morgon när han kom hem från jobbet.
– Var har du kastrullerna? frågade hon och tydligen hade hon lyckats stänga av musiken, för det hade blivit tyst och han kunde höra regnet och hennes röst.
– I skåpet nere till vänster om spisen, svarade han och stängde dörren. Han hörde hur hon skramlade med en kastrull, hörde hur hon fyllde vatten i kastrullen och ställde den på spisen.
– Vill du också ha? frågade hon.
– Nej tack, det är bra, svarade han. Han gick ut till köket med hagelbössan och satte sig på en stol och tittade på henne. Hon fanns i hans kök.
– Var kom du ifrån? frågade han.
– Från skogen, sa hon. Jag gick hit.
– I det här vädret?
– Nej, i ett annat väder. Vad ska du ha den där till? frågade hon, lutade sig mot diskbänken och nickade mot hagelbössan.
– Jag hade tänkte skjuta en skata, sa han.
– Nu? Det är becksvart ute.
– Ja, sa han.
Hon log, vände sig sedan om och utan att fråga öppnade hon rätt skåp till muggarna och tog ut två stycken. Sedan öppnade hon rätt låda till teskedarna och frågade om han inte hade honung eller socker. Han sa att han hade socker, men inte honung och att han hoppades att det gick bra ändå. Hon sa att det gick bra. Han frågade om hon hade varit här förut och det sa hon ju att hon hade varit. Sedan öppnade hon tepaketet som hon hade haft med sig och tog upp två tepåsar. När vattnet hade börjat koka hällde hon upp det och la i en sockerbit i varje kopp. Sedan gick hon till kylskåpet och hällde i lite mjölk.
– Du vill inte ha en grogg? sa han.
– Jag ska bli nykterist, sa hon.
– Ajdå. Det var som attan. Inte ens en öl då?
– Nej. Vissa tröstar sig med alkohol, jag tröstar mig med te.
– Vad tröstar du dig emot då?
– Allt, sa hon och så tittade hon ner på de två muggarna. Förlåt, jag glömde att du inte ville ha, sa hon.
– Jag får väl dricka ändå, sa han.
– Ja, det är du så illa tvungen till nu, sa hon, log.
– Vad är det för te? frågade han.
– Earl Gray, sa hon. Det tröstar mest. Kan vi sätta oss där inne? Hon pekade in i vardagsrummet.
De reste sig och gick in dit. Hon satte sig i den bruna fåtöljen med uppdragna fötter och händerna om den rykande koppen, han satte sig i soffan, med hagelbössan liggande bredvid sig och den rykande koppen mellan händerna. Han såg på henne. Hon höll om sin kopp och blåste.
– Jag trodde det var en skata, sa han och nickade mot fönstret. Jag trodde att det var en skata som knacka på fönstret.
– Det var det ju också, sa hon. De skrattade och hon skrattade underbarast. Han tänkte att han måste spela in det någon gång för att ha att lyssna till.
– Varför kunde du inte vara hemma? frågade han.
– Jag tål inte stället, sa hon.
– Varför inte?
Hon rynkade pannan och munnen blev stram.
– Hade du nån öl?
Han blev förvånad, det var som attan, sa han, jag har en öl kvar i kylskåpet, men skulle inte du bli nykterist?
– Har du bara en? beordrade hon. Ingen annan sprit?
– Jo, jag har ju de där, sa han och pekade på spritflaskorna på hyllan. Han hade inte hunnit dricka dem än. Men jag har bara en öl. Vad vill du ha?
– Ölen, beordrade hon. Jag kan ta ölen först.
– Då kan jag joina dig med den här, sa han och viftade glatt med groggen.
Hon gav groggen en blick som borde ha fryst den till is i sin flaska, och den blicken fick honom att omedelbart resa sig och gå ut och hämta ölen i kylskåpet. Hon tog den och öppnade.
– Vill du ha? frågade hon kort och räckte honom.
Han skakade på huvudet.
– Nej, ta du den, du ville ju ha, sa han, undrade vad hon höll på med.
Då reste hon sig, gick fram till fönstret, öppnade det och började hälla ut ölen i rabatten.
– Vad gör du? frågade han och gjorde en ansatts att resa sig. Häller du ut ölet?
När hon hade hällt ut ölen gick hon fram till spritflaskorna, skruvade av korken och gick fram och tömde en i var hand.
– Vad gör du? utropade han och reste sig.
– Jag dränker skatjäveln, sa hon. Han stannade upp och stirrade på henne. Så gick hon och hämtade de två sista flaskorna. Han tog tag i en av dem för att hejdade henne, men hon ryckte den bara ur handen på honom och fortsatte hälla.
När allt var slut, stängde hon fönstret och satte sig ner i fåtöljen igen.
– Ska du inte ta den här med? frågade han och höll upp på den sista halvdruckna groggen. Hon började skratta.
– Varför då? Tyckte du inte att den var god? frågade hon.
– Jo då, sa han. Den var inte så dum, fast den smakade mest päronsaft.
Då log hon igen och skrattade och han blev tvungen att sätta sig.
– Jag ska betala för dem sen, sa hon, tog en sipp av teet, svalde, lutade sig tillbaka, suckade. Så ställde hon ner koppen, tog upp kortleken, började blanda så att korten snärtade i bordet, och fråga om de inte skulle spela skitgubbe.
Efter en vecka luktade det päronsaft och parfym i hela hans hus. Hans funderade på att skaffa ett lås till toaletten.
Han famlade fram till dörren och öppnade. Och där kom hon, med en ryggsäck i ena handen och en teförpakning i den andra. Han blinkade.
– (Det var som attan), sa han. Vad gör du här?
– Får jag sova här i natt? frågade hon. Jag klarar inte av att vara hemma längre.
Han stapplade baklänges och släppte in henne. Han ville gömma sig under sängen, men stod kvar. Han ville låsa in sig på toaletten, men sedan kom han på att han inte hade något lås på toalettdörren och blev rädd för att hon skulle komma instormande där också. Så han stod kvar. Hon kom in, trampade av sig skorna, hängde av sig regnjackan och gick in i köket, medan han stod kvar i hallen och undrade om han trots allt inte skulle gå ut och skjuta skatan som knackade på fönstret och sedan putsa det i morgon när han kom hem från jobbet.
– Var har du kastrullerna? frågade hon och tydligen hade hon lyckats stänga av musiken, för det hade blivit tyst och han kunde höra regnet och hennes röst.
– I skåpet nere till vänster om spisen, svarade han och stängde dörren. Han hörde hur hon skramlade med en kastrull, hörde hur hon fyllde vatten i kastrullen och ställde den på spisen.
– Vill du också ha? frågade hon.
– Nej tack, det är bra, svarade han. Han gick ut till köket med hagelbössan och satte sig på en stol och tittade på henne. Hon fanns i hans kök.
– Var kom du ifrån? frågade han.
– Från skogen, sa hon. Jag gick hit.
– I det här vädret?
– Nej, i ett annat väder. Vad ska du ha den där till? frågade hon, lutade sig mot diskbänken och nickade mot hagelbössan.
– Jag hade tänkte skjuta en skata, sa han.
– Nu? Det är becksvart ute.
– Ja, sa han.
Hon log, vände sig sedan om och utan att fråga öppnade hon rätt skåp till muggarna och tog ut två stycken. Sedan öppnade hon rätt låda till teskedarna och frågade om han inte hade honung eller socker. Han sa att han hade socker, men inte honung och att han hoppades att det gick bra ändå. Hon sa att det gick bra. Han frågade om hon hade varit här förut och det sa hon ju att hon hade varit. Sedan öppnade hon tepaketet som hon hade haft med sig och tog upp två tepåsar. När vattnet hade börjat koka hällde hon upp det och la i en sockerbit i varje kopp. Sedan gick hon till kylskåpet och hällde i lite mjölk.
– Du vill inte ha en grogg? sa han.
– Jag ska bli nykterist, sa hon.
– Ajdå. Det var som attan. Inte ens en öl då?
– Nej. Vissa tröstar sig med alkohol, jag tröstar mig med te.
– Vad tröstar du dig emot då?
– Allt, sa hon och så tittade hon ner på de två muggarna. Förlåt, jag glömde att du inte ville ha, sa hon.
– Jag får väl dricka ändå, sa han.
– Ja, det är du så illa tvungen till nu, sa hon, log.
– Vad är det för te? frågade han.
– Earl Gray, sa hon. Det tröstar mest. Kan vi sätta oss där inne? Hon pekade in i vardagsrummet.
De reste sig och gick in dit. Hon satte sig i den bruna fåtöljen med uppdragna fötter och händerna om den rykande koppen, han satte sig i soffan, med hagelbössan liggande bredvid sig och den rykande koppen mellan händerna. Han såg på henne. Hon höll om sin kopp och blåste.
– Jag trodde det var en skata, sa han och nickade mot fönstret. Jag trodde att det var en skata som knacka på fönstret.
– Det var det ju också, sa hon. De skrattade och hon skrattade underbarast. Han tänkte att han måste spela in det någon gång för att ha att lyssna till.
– Varför kunde du inte vara hemma? frågade han.
– Jag tål inte stället, sa hon.
– Varför inte?
Hon rynkade pannan och munnen blev stram.
– Hade du nån öl?
Han blev förvånad, det var som attan, sa han, jag har en öl kvar i kylskåpet, men skulle inte du bli nykterist?
– Har du bara en? beordrade hon. Ingen annan sprit?
– Jo, jag har ju de där, sa han och pekade på spritflaskorna på hyllan. Han hade inte hunnit dricka dem än. Men jag har bara en öl. Vad vill du ha?
– Ölen, beordrade hon. Jag kan ta ölen först.
– Då kan jag joina dig med den här, sa han och viftade glatt med groggen.
Hon gav groggen en blick som borde ha fryst den till is i sin flaska, och den blicken fick honom att omedelbart resa sig och gå ut och hämta ölen i kylskåpet. Hon tog den och öppnade.
– Vill du ha? frågade hon kort och räckte honom.
Han skakade på huvudet.
– Nej, ta du den, du ville ju ha, sa han, undrade vad hon höll på med.
Då reste hon sig, gick fram till fönstret, öppnade det och började hälla ut ölen i rabatten.
– Vad gör du? frågade han och gjorde en ansatts att resa sig. Häller du ut ölet?
När hon hade hällt ut ölen gick hon fram till spritflaskorna, skruvade av korken och gick fram och tömde en i var hand.
– Vad gör du? utropade han och reste sig.
– Jag dränker skatjäveln, sa hon. Han stannade upp och stirrade på henne. Så gick hon och hämtade de två sista flaskorna. Han tog tag i en av dem för att hejdade henne, men hon ryckte den bara ur handen på honom och fortsatte hälla.
När allt var slut, stängde hon fönstret och satte sig ner i fåtöljen igen.
– Ska du inte ta den här med? frågade han och höll upp på den sista halvdruckna groggen. Hon började skratta.
– Varför då? Tyckte du inte att den var god? frågade hon.
– Jo då, sa han. Den var inte så dum, fast den smakade mest päronsaft.
Då log hon igen och skrattade och han blev tvungen att sätta sig.
– Jag ska betala för dem sen, sa hon, tog en sipp av teet, svalde, lutade sig tillbaka, suckade. Så ställde hon ner koppen, tog upp kortleken, började blanda så att korten snärtade i bordet, och fråga om de inte skulle spela skitgubbe.
Efter en vecka luktade det päronsaft och parfym i hela hans hus. Hans funderade på att skaffa ett lås till toaletten.
Blod och värk!
Jag ska säga som det är. Jag tror att jag kan säga det här, men jag är inte helt säker. Fast jag säger det ändå. Jag gick runt i några dagar och trodde att jag var gravid. Det var en ny upplevelse. Min mens var nämligen försenad med exakt sju dagar. (Jag sa tre till mamma när hon frågade. Förlåt mamma.) Snacka om att jag var nervig.
Men nu! Nu rinner blodet ur mig och det värker skönt i äggstockarna som kramas ur som två gamla disktrasor. Å! Jag älskar blod och värk! Jag besjunger det! Jag skriver hymner till det. Och längtar efter att det ska gå över så att jag kan ha sex igen.
Var lugn. Jag har beställt tid för p-piller. Och jag vet hur man gör abort. Jag läste om det. Och jag vet alla symtom man har när man är gravid. Och hur man gör graviditetstest.
Idag hade vi vårt första riktiga textsamtal. Jag undrar om du har läst den texten. Jo, jag tror det. Men jag lägger upp den här i alla fall. De gillade den allmänt.
Förresten, kollade du musiklänkarna som jag skickade dig? Valravn? Jag gillar även Gjallarhorn, speciellt balladen I riden så varliga genom lunden... Och en isländsk typ godnattvisa som heter Modir min i kvi kvi. här är den version som jag ÄLSKAR: http://www.youtube.com/watch?v=DtKTkSMO5Us&feature=related
Jag hade en dag då jag sökte ballader på youtube och fick fram lite annat också...
Keep in touch, bitch.
puss och kram A
Men nu! Nu rinner blodet ur mig och det värker skönt i äggstockarna som kramas ur som två gamla disktrasor. Å! Jag älskar blod och värk! Jag besjunger det! Jag skriver hymner till det. Och längtar efter att det ska gå över så att jag kan ha sex igen.
Var lugn. Jag har beställt tid för p-piller. Och jag vet hur man gör abort. Jag läste om det. Och jag vet alla symtom man har när man är gravid. Och hur man gör graviditetstest.
Idag hade vi vårt första riktiga textsamtal. Jag undrar om du har läst den texten. Jo, jag tror det. Men jag lägger upp den här i alla fall. De gillade den allmänt.
Förresten, kollade du musiklänkarna som jag skickade dig? Valravn? Jag gillar även Gjallarhorn, speciellt balladen I riden så varliga genom lunden... Och en isländsk typ godnattvisa som heter Modir min i kvi kvi. här är den version som jag ÄLSKAR: http://www.youtube.com/watch?v=DtKTkSMO5Us&feature=related
Jag hade en dag då jag sökte ballader på youtube och fick fram lite annat också...
Keep in touch, bitch.
puss och kram A
söndag 29 augusti 2010
Dimma. Dålig sikt.
Jag har ingen annat att skriva än det jag redan skrivit=)
Vi fick en skrivuppgift att knåpa ihop fyra dikter, temat resa, men med olika motiv på fyrtio minuter. Jag fuskade lite och tog några meningar ur en gammal grej jag skrivit i den sista dikten. Jag hade inte tid.
1.
Över ölandsbron en vinterdag
Mamma håller krampaktigt i ratten:
tittar bara rakt fram tittar bara rakt fram
jag ser på himlen
jämför med havet
- ser ingen skillnad
2.
Dimma. Dålig sikt.
Vättern - en himmel.
Jag reser i höjd med träden.
3.
Vi skulle tagit bussen till paradiset, säger du.
Den stod precis här utanför.
Du pekar och jag tittar.
Missade vi den? frågar jag.
Mm, den gick precis.
Fan, säger jag.
Mm.
Var det direktbuss?
Nej, den gör ett stopp i helvetet
och ett i skärselden också, säger du.
Jaha, säger jag. Inte fler?
Nej, säger du.
4.
Vättern är vacker i kväll
En flicka gråter
Varför vet jag inte
Vi fick en skrivuppgift att knåpa ihop fyra dikter, temat resa, men med olika motiv på fyrtio minuter. Jag fuskade lite och tog några meningar ur en gammal grej jag skrivit i den sista dikten. Jag hade inte tid.
1.
Över ölandsbron en vinterdag
Mamma håller krampaktigt i ratten:
tittar bara rakt fram tittar bara rakt fram
jag ser på himlen
jämför med havet
- ser ingen skillnad
2.
Dimma. Dålig sikt.
Vättern - en himmel.
Jag reser i höjd med träden.
3.
Vi skulle tagit bussen till paradiset, säger du.
Den stod precis här utanför.
Du pekar och jag tittar.
Missade vi den? frågar jag.
Mm, den gick precis.
Fan, säger jag.
Mm.
Var det direktbuss?
Nej, den gör ett stopp i helvetet
och ett i skärselden också, säger du.
Jaha, säger jag. Inte fler?
Nej, säger du.
4.
Vättern är vacker i kväll
En flicka gråter
Varför vet jag inte
torsdag 12 augusti 2010
Döing funnen i Nässjö, vid sjön
Jag sitter hemma hos Dick och skriver och lyssnar på Marinas musik. Tåget hem går inte förrän om två timmar. Jag orkade inte gå upp vid tio och hinna med tåget till elva. Jag orkade inte.
Ikväll ska jag hem till Sabina och Elin och äta (förhoppningsvis).
Jag ringde mamma innan och hon berättade att de hade hittat en döing nere vid sjön i Nässjö. Jag sa att det var ju spännande, då får man nästan gå ner och kika. Jag skojade.
När jag kommer hem ska jag visa min syster de två svarta klänningarna som jag köpte häromdan. Faktum är: Man kan köpa lycka.
Nu lyssnar jag på Rise Against.
Jag har skrivit cirka fyra sidor som jag har skickat till Karin och så har jag gett henne respons på lite omarbetade texter. Jag har dock ingen aning om var i berättelsen dess olika små scener som ihopklistrade blir fyra sidor ska vara någonstans. Jag funderar på saken och skriver vidare, måste ju i vilket fall som helst skriva om alltihop sen i alla fall, och då kommer det bli tusen gånger bättre. Jag vet hur jag vill ha det.
Fridavän, hur kommer det sig att du plötsligt blivit så festig? Vad har hänt? Hur blev det så?
Och hur i hela friden kommer det sig att jag sitter här och känner mig lite som en hemmafru? Han har gått till jobbet och jag har diskat och bäddat sängen. Hur blev det så?
Stora frågor vi kan fundera på.
Ikväll ska jag hem till Sabina och Elin och äta (förhoppningsvis).
Jag ringde mamma innan och hon berättade att de hade hittat en döing nere vid sjön i Nässjö. Jag sa att det var ju spännande, då får man nästan gå ner och kika. Jag skojade.
När jag kommer hem ska jag visa min syster de två svarta klänningarna som jag köpte häromdan. Faktum är: Man kan köpa lycka.
Nu lyssnar jag på Rise Against.
Jag har skrivit cirka fyra sidor som jag har skickat till Karin och så har jag gett henne respons på lite omarbetade texter. Jag har dock ingen aning om var i berättelsen dess olika små scener som ihopklistrade blir fyra sidor ska vara någonstans. Jag funderar på saken och skriver vidare, måste ju i vilket fall som helst skriva om alltihop sen i alla fall, och då kommer det bli tusen gånger bättre. Jag vet hur jag vill ha det.
Fridavän, hur kommer det sig att du plötsligt blivit så festig? Vad har hänt? Hur blev det så?
Och hur i hela friden kommer det sig att jag sitter här och känner mig lite som en hemmafru? Han har gått till jobbet och jag har diskat och bäddat sängen. Hur blev det så?
Stora frågor vi kan fundera på.
måndag 12 juli 2010
Så äckligt romantiskt
Ja, du kan hela historien. Det började under maskeraden, under ölspelet. Jag dog och återuppstod. Som en ny människa. Sedan dess har det hänt väldigt mycket konstiga saker som jag aldrig trodde skulle hända. Bland annat:
Jag gick ut med Jennie och Sölve i Nässjö och där fanns Dick som visade oss runt bland Nässjös festutbud och som vi sov hos. Se inlägget under.
Under poesifestivalen gick vi (du, jag, Sabina och Elin) också ut i sköna Nässjö. Motiv och baktanke till att jag ville gå ut: jag hoppades lite på att träffa någon. (Alltså: jag är inte helt oskyldigt till detta som kommer. Men tack ändå Lisa, för att du ringde och smsade och tjatade på oss att vi skulle komma ner). Och där går jag runt och tittar. Och där sitter jag och spanar. Och plötsligt. Där kommer han ju.
Han ser mig, skiner upp, kommer fram, hälsar, säger att du får en kram, kramar. Plötsligt känner jag mig glad och lättraggad, vi går till baren, han beställer en öl och en cider, vi pratar, vi dansar, han går, jag tror han ska komma tillbaka, han kommer inte tillbaka, jag går till er, Sabina säger att han var där, och plötsligt är han där igen och säger att jag inte fattade vinken, jag säger nej, det gjorde jag inte och skrattar, du skulle följt med säger han, jaha okej, säger jag och skrattar igen och han frågar efter mitt nummer som han redan har för han har redan innan frågat Sabina och Elin om det. Haha! Triumf!
Sedan följer en smskonversation som leder till att jag får en inbjudan till Öland över midsommar och drar med dig dit.
Detta leder till att vi helgen därpå träffas igen. Och detta leder till att vi denna helgen träffas igen. Och vi badar, vi festar, vi tittar på film. Och när vi ska gå hem går vi nästan vilse. I Nässjö.
Igår åkte vi ut till en sjö, lånade en båt och rodde ut i solnedgången. Sååå äckligt romantiskt och så jäkla kul. Jag rodde jätteduktigt och förvånansvärt rakt.
Övrig information just nu:
Det är varmt. Jag jobbar. Och jag kom inte in på Att skriva barnlitteratur, så i höst blir det Kreativt skrivande II i Växjö och Skrivarlinjen Projekt i Nässjö. Jag undrar vad jag ska göra nästa höst. Läsa något i Växjö antagligen. Eller i Linköping. Jag får se. Får nästan ta reda på det snart, så att det inte blir sådär stressigt framåt hösten...
Vad ska jag bli? Vad ska jag bli? Vad ska jag bli? Vad ska jag göra?
Du vet.
Jag gick ut med Jennie och Sölve i Nässjö och där fanns Dick som visade oss runt bland Nässjös festutbud och som vi sov hos. Se inlägget under.
Under poesifestivalen gick vi (du, jag, Sabina och Elin) också ut i sköna Nässjö. Motiv och baktanke till att jag ville gå ut: jag hoppades lite på att träffa någon. (Alltså: jag är inte helt oskyldigt till detta som kommer. Men tack ändå Lisa, för att du ringde och smsade och tjatade på oss att vi skulle komma ner). Och där går jag runt och tittar. Och där sitter jag och spanar. Och plötsligt. Där kommer han ju.
Han ser mig, skiner upp, kommer fram, hälsar, säger att du får en kram, kramar. Plötsligt känner jag mig glad och lättraggad, vi går till baren, han beställer en öl och en cider, vi pratar, vi dansar, han går, jag tror han ska komma tillbaka, han kommer inte tillbaka, jag går till er, Sabina säger att han var där, och plötsligt är han där igen och säger att jag inte fattade vinken, jag säger nej, det gjorde jag inte och skrattar, du skulle följt med säger han, jaha okej, säger jag och skrattar igen och han frågar efter mitt nummer som han redan har för han har redan innan frågat Sabina och Elin om det. Haha! Triumf!
Sedan följer en smskonversation som leder till att jag får en inbjudan till Öland över midsommar och drar med dig dit.
Detta leder till att vi helgen därpå träffas igen. Och detta leder till att vi denna helgen träffas igen. Och vi badar, vi festar, vi tittar på film. Och när vi ska gå hem går vi nästan vilse. I Nässjö.
Igår åkte vi ut till en sjö, lånade en båt och rodde ut i solnedgången. Sååå äckligt romantiskt och så jäkla kul. Jag rodde jätteduktigt och förvånansvärt rakt.
Övrig information just nu:
Det är varmt. Jag jobbar. Och jag kom inte in på Att skriva barnlitteratur, så i höst blir det Kreativt skrivande II i Växjö och Skrivarlinjen Projekt i Nässjö. Jag undrar vad jag ska göra nästa höst. Läsa något i Växjö antagligen. Eller i Linköping. Jag får se. Får nästan ta reda på det snart, så att det inte blir sådär stressigt framåt hösten...
Vad ska jag bli? Vad ska jag bli? Vad ska jag bli? Vad ska jag göra?
Du vet.
måndag 7 juni 2010
Han satte sig i förarsätet och sa att fullast kör
Jag är vacker. Det kanske du allaredan visste, men jag var osäker. Det är jag fortfarande i och för sig, men mer säker än jag var innan. Jag är vacker.
Vad har hänt sedan vi såg sist? Jo, jag fick ett sug av att gå ut, men ingen skulle stanna kvar efter att vi hade slutat på fredagen, så jag smsade Sölve och frågade om de hade lust att hitta på nåt, gå ut? Vi gick ut i Nässjö på lördagen. Jag, Jennie och Sölve. Hotellet, det enda utestället i hela sunkiga Nässjö var proppfullt med fulla studenter. Jennie gjorde iakttagelsen att en av tjejerna där inne såg ut som Alexandra för några vecka sedan. Sölve sa att hon inte skulle vara elak. Jag tackade Jennie för den iakttagelsen och sa att jag på vägen till Jönköping förra veckan hade sett mig själv också, sittande på ett tåg, så jag vet hur jag såg ut när jag var borta.
Vi blev hungriga och bestämde oss för att käka en pizza eller två. Vi tog två och satte oss i baksätet av deras bil och åt. Rätt som det var kom han som gjorde att du ville spela ölspelet och en kompis till honom som jag inte har träffat förut. Han satte sig i förarsätet och sa att "fullast kör", sedan fick han en pizzabit av Jennie. Han undrade hur jag hade mått dagen efter festen. Jag sa förvånansvärt bra (då menade jag fysiskt, mentalt undrade jag ju varför jag inte bara hade kunnat få dö i en buske nånstans, men det sa jag inte, då hade han bara börjat oroa sig för mitt psykiska tillstånd, just nu är det för övrigt stabilt dock).
I alla fall. Dick (som han heter) tog senare med oss på en slags efterfest (eller som Sölve råkade uttrycka det, "efterspel", haha!). Där råkade jag sätta mig på en hög barstol och börja prata med en kille som satt på en lika hög barstol och vinglade oroväckande. Han fascinerades över mitt hår, tog ett kort på mig och sa att jag var vacker. Jag tackade honom så mycket, log överseende och flyttade ner på golvet till Dick och Sölve och Jennie. Hela kvällen petade denna kille sedan på mig och Jennie sa att jag skulle ta detta som en komplimang. Jag tänker att jag ska försöka och flyttade närmare Dick och Sölve och undvek att titta på den petande. Fyllebyltidiot. Hans tjej var där också. Undra vad hon tyckte. Typ, idiot.
Efter att någon annonserat att nu är det nationaldagen och letat upp nationalsången och vi sjungit den tillsammans bestämde vi oss för att åka hem till Dick. Jag hade inte druckit någonting så jag körade. Väl hemma hos honom spelade vi lite gitarr hero (jag var sämst) och låg på varandra i en hög i soffan. Jag sa att jag trodde att jag skulle åka hem nu men sen somnade jag, medan Dick och Jennie hade brottningsmatch i sängen tills de ramlade ner på golvet. Sölve sa att han hade fascinerats över att jag kunde sova i det oväsendet.
Igår, alltså i söndags, hängde jag med Jennie och Sölve ut igen. De skulle äta och dansa. Zara följde också med. Vi åt planka och jag lärde mig dansa gammeldans. Det var faktiskt kul. Och jag lyckades trampa på alla som jag dansade med.
Jo, just det. I torsdags spelade vi upp den där pjäsen vi har övat på sen i januari. Alla tyckte förstås att vi var jätteduktiga (och de som inte tyckte det höll käft). Jag spelade en sexbomb som hette Freja som förut hade varit man men opererat sig. Cim tyckte att jag var som klippt och skuren för rollen. Jag tackade honom. Stefan tyckte att jag skulle fortsätta med att gå i högklackat. Visst, sa jag, det kan jag väl göra fast det ser ut som att jag är full när jag går i dem. Han skrattade. Dagen därpå klagade han på mina låga klackar. Du lovade ju, sa han. Jag sa att det var i alla fall lite klack på. Han sa att det skulle ju var HÖGA klackar. Jag bad om ursäkt och sa att jag skulle bättra mig till nästa gång.
Under avslutning skrev vi också lappar med våra namn på där våra klasskamrater fick skriva bra egenskaper. På min stod det sammanfattningsvis saker om mitt hår, mitt skratt och min begåvning, att jag var härlig, rar, stark, mystisk, knäpp och kul (jag gillar de sista två mest) och att jag har framtiden för mig (som om inte alla unga har framtiden för sig?). Och slutligen: vacker.
Klassen gav kära Stefan och Maria presenter, några grät en skvätt över sorgligheten att kanske aldrig ses mer och så åt vi avslutningslunch i vår vackra sörängsmatsal. Sedan kramades vi och sa hejdå. Jag grät inte och kände mig känslokall. Jag tänkte att de jag vill träffa igen kommer jag träffa igen, resten är skitsamma. De finns på face book och de är vid liv. Det skulle varit värre om någon hade dött, då vet man liksom att det inte finns någon möjlighet att träffa dem igen. Aldrig mer. Men nu vet man i alla fall att man har möjlighet. Och det känns bra. Det känns alltid skönt att veta att man har möjlighet till något annat, även om man kanske aldrig tar den möjligheten. Det är lite känslan av frihet.
Jag längtar till poesifestivalen och metal town. Det var den 18 nångång va? Bra, vi ses snart. Tills dess... går jag runt och känner mig vacker.
Puss och kram
Vad har hänt sedan vi såg sist? Jo, jag fick ett sug av att gå ut, men ingen skulle stanna kvar efter att vi hade slutat på fredagen, så jag smsade Sölve och frågade om de hade lust att hitta på nåt, gå ut? Vi gick ut i Nässjö på lördagen. Jag, Jennie och Sölve. Hotellet, det enda utestället i hela sunkiga Nässjö var proppfullt med fulla studenter. Jennie gjorde iakttagelsen att en av tjejerna där inne såg ut som Alexandra för några vecka sedan. Sölve sa att hon inte skulle vara elak. Jag tackade Jennie för den iakttagelsen och sa att jag på vägen till Jönköping förra veckan hade sett mig själv också, sittande på ett tåg, så jag vet hur jag såg ut när jag var borta.
Vi blev hungriga och bestämde oss för att käka en pizza eller två. Vi tog två och satte oss i baksätet av deras bil och åt. Rätt som det var kom han som gjorde att du ville spela ölspelet och en kompis till honom som jag inte har träffat förut. Han satte sig i förarsätet och sa att "fullast kör", sedan fick han en pizzabit av Jennie. Han undrade hur jag hade mått dagen efter festen. Jag sa förvånansvärt bra (då menade jag fysiskt, mentalt undrade jag ju varför jag inte bara hade kunnat få dö i en buske nånstans, men det sa jag inte, då hade han bara börjat oroa sig för mitt psykiska tillstånd, just nu är det för övrigt stabilt dock).
I alla fall. Dick (som han heter) tog senare med oss på en slags efterfest (eller som Sölve råkade uttrycka det, "efterspel", haha!). Där råkade jag sätta mig på en hög barstol och börja prata med en kille som satt på en lika hög barstol och vinglade oroväckande. Han fascinerades över mitt hår, tog ett kort på mig och sa att jag var vacker. Jag tackade honom så mycket, log överseende och flyttade ner på golvet till Dick och Sölve och Jennie. Hela kvällen petade denna kille sedan på mig och Jennie sa att jag skulle ta detta som en komplimang. Jag tänker att jag ska försöka och flyttade närmare Dick och Sölve och undvek att titta på den petande. Fyllebyltidiot. Hans tjej var där också. Undra vad hon tyckte. Typ, idiot.
Efter att någon annonserat att nu är det nationaldagen och letat upp nationalsången och vi sjungit den tillsammans bestämde vi oss för att åka hem till Dick. Jag hade inte druckit någonting så jag körade. Väl hemma hos honom spelade vi lite gitarr hero (jag var sämst) och låg på varandra i en hög i soffan. Jag sa att jag trodde att jag skulle åka hem nu men sen somnade jag, medan Dick och Jennie hade brottningsmatch i sängen tills de ramlade ner på golvet. Sölve sa att han hade fascinerats över att jag kunde sova i det oväsendet.
Igår, alltså i söndags, hängde jag med Jennie och Sölve ut igen. De skulle äta och dansa. Zara följde också med. Vi åt planka och jag lärde mig dansa gammeldans. Det var faktiskt kul. Och jag lyckades trampa på alla som jag dansade med.
Jo, just det. I torsdags spelade vi upp den där pjäsen vi har övat på sen i januari. Alla tyckte förstås att vi var jätteduktiga (och de som inte tyckte det höll käft). Jag spelade en sexbomb som hette Freja som förut hade varit man men opererat sig. Cim tyckte att jag var som klippt och skuren för rollen. Jag tackade honom. Stefan tyckte att jag skulle fortsätta med att gå i högklackat. Visst, sa jag, det kan jag väl göra fast det ser ut som att jag är full när jag går i dem. Han skrattade. Dagen därpå klagade han på mina låga klackar. Du lovade ju, sa han. Jag sa att det var i alla fall lite klack på. Han sa att det skulle ju var HÖGA klackar. Jag bad om ursäkt och sa att jag skulle bättra mig till nästa gång.
Under avslutning skrev vi också lappar med våra namn på där våra klasskamrater fick skriva bra egenskaper. På min stod det sammanfattningsvis saker om mitt hår, mitt skratt och min begåvning, att jag var härlig, rar, stark, mystisk, knäpp och kul (jag gillar de sista två mest) och att jag har framtiden för mig (som om inte alla unga har framtiden för sig?). Och slutligen: vacker.
Klassen gav kära Stefan och Maria presenter, några grät en skvätt över sorgligheten att kanske aldrig ses mer och så åt vi avslutningslunch i vår vackra sörängsmatsal. Sedan kramades vi och sa hejdå. Jag grät inte och kände mig känslokall. Jag tänkte att de jag vill träffa igen kommer jag träffa igen, resten är skitsamma. De finns på face book och de är vid liv. Det skulle varit värre om någon hade dött, då vet man liksom att det inte finns någon möjlighet att träffa dem igen. Aldrig mer. Men nu vet man i alla fall att man har möjlighet. Och det känns bra. Det känns alltid skönt att veta att man har möjlighet till något annat, även om man kanske aldrig tar den möjligheten. Det är lite känslan av frihet.
Jag längtar till poesifestivalen och metal town. Det var den 18 nångång va? Bra, vi ses snart. Tills dess... går jag runt och känner mig vacker.
Puss och kram
tisdag 4 maj 2010
Jag kan ju alltid trösta mig med att jag inte äter lika mycket sojaböner som en ko
De senaste dagarna har naiva Alexandra tvingats bli medveten: Världen är ett jävla ställe.
Först tittar jag på "Bananas", ont girigt företag gör folk sterila och ger dem cancer genom bananbekämpningsmedel. Därefter ser jag "Blood Diamond", med ännu fler onda giriga människor, inbördeskrig, barnsoldater, åker in i en by och skjuter ner så många människor som möjligt, tar några till fånga, hugger av armarna på dem, låter dem gräva efter diamanter under slavlika förhållanden, åker in i en stad och skjuter ännu fler... På film ser jag lite av verkligheten utan verkligheten.
Sedan har "globalarna" sin presentation om Ecuador och om ett oljebolag, Texaco som genom utsläpp av oljerester har förgiftat grundvattnet och gett människorna där cancer. Ecuadors Tjernobyl. De badar, tvättar och dricker det förgiftade vattnet. Och naiva jag som trodde kolonialismen var över. Icke. Istället för länder så har företagen tagit över och regerar och kör över. Fy fan.
Jag läste lite ur en artikel om sojaböner. Äter jag kött är det lite sämre för världens resurser än om jag inte äter kött, men jag bidrar ändå till regnskogsskövling genom att käka sojaböner. Men jag kan ju alltid trösta mig med att jag inte äter lika mycket sojaböner som en ko. Eller?
Dessutom kvittar det nästan om man kör bil på etanol eller bensin, man bidrar till växthuseffekten och/eller regnskogsskövling i alla fall.
Och här sitter jag och funderar på vad jag ska göra.
Då blir man lite glad när man hör om människor som Engelskan som åkte till Ecuador och byggde en tunna med filter där regnvattnet kunde samlas, så att människorna slapp dricka det förgiftade.
Kanske skulle man här kunna komma på en bättre anordning än vattenklosetten. Det känns ärligt talat sådär att spola ner sin skit i dricksvatten...
Jag funderar på om jag ändå skulle göra minst skada om jag flyttar ut på landet, stannar där, och lever som i gamla tider med utedass. Och varenda gång jag springer ut mitt i vintern i tjugo minusgrader och fryser aslet av mig kan jag tänka på dem som inte har något vatten... Undra om jag fryser mindre då?
Först tittar jag på "Bananas", ont girigt företag gör folk sterila och ger dem cancer genom bananbekämpningsmedel. Därefter ser jag "Blood Diamond", med ännu fler onda giriga människor, inbördeskrig, barnsoldater, åker in i en by och skjuter ner så många människor som möjligt, tar några till fånga, hugger av armarna på dem, låter dem gräva efter diamanter under slavlika förhållanden, åker in i en stad och skjuter ännu fler... På film ser jag lite av verkligheten utan verkligheten.
Sedan har "globalarna" sin presentation om Ecuador och om ett oljebolag, Texaco som genom utsläpp av oljerester har förgiftat grundvattnet och gett människorna där cancer. Ecuadors Tjernobyl. De badar, tvättar och dricker det förgiftade vattnet. Och naiva jag som trodde kolonialismen var över. Icke. Istället för länder så har företagen tagit över och regerar och kör över. Fy fan.
Jag läste lite ur en artikel om sojaböner. Äter jag kött är det lite sämre för världens resurser än om jag inte äter kött, men jag bidrar ändå till regnskogsskövling genom att käka sojaböner. Men jag kan ju alltid trösta mig med att jag inte äter lika mycket sojaböner som en ko. Eller?
Dessutom kvittar det nästan om man kör bil på etanol eller bensin, man bidrar till växthuseffekten och/eller regnskogsskövling i alla fall.
Och här sitter jag och funderar på vad jag ska göra.
Då blir man lite glad när man hör om människor som Engelskan som åkte till Ecuador och byggde en tunna med filter där regnvattnet kunde samlas, så att människorna slapp dricka det förgiftade.
Kanske skulle man här kunna komma på en bättre anordning än vattenklosetten. Det känns ärligt talat sådär att spola ner sin skit i dricksvatten...
Jag funderar på om jag ändå skulle göra minst skada om jag flyttar ut på landet, stannar där, och lever som i gamla tider med utedass. Och varenda gång jag springer ut mitt i vintern i tjugo minusgrader och fryser aslet av mig kan jag tänka på dem som inte har något vatten... Undra om jag fryser mindre då?
måndag 19 april 2010
"Now where is that monkey? I want to shoot something!"
Det där samtalet om projektet gick nog bra. Han började med att förtydliga att jag inte kan skriva, att jag skriver fruktansvärt dåligt och att det här var jättedåligt. Jag förstod skämtet och han fortsatte. Som avslutning sa han att det var mycket bättre än det förra han läst av projektet. Bra, sa jag, tackade för hjälpen och tänkte igenom hans förslag, ansåg dem rimliga.
Jag var beredd att älska honom för att han kom till matsalen så att jag inte behövde knacka på hans dörr. Jag satt och hade ångest för det, men det gick ju fint.
Mamma ringde och sa att jag måste pumpa cykeldäcken. Jag sa att jag går hellre än frågar någon om en cykelpump. Hon sa att jag skulle göra som mamma säger. Jag sa att jag får se.
Jag ska tydligen läsa nåt fult på öppethusdagen. Som det ser ut och känns nu blir det En kvinna satt på en rymdrakets topp. Allt annat känns allt för dödens seriöst för att yppa högt för folk.
Antologierna kom i lådor idag. En tredje del av dem hade streck i sig som inte skulle vara där och som förstör intrycket. Vi funderar på att begära en ny tredjedel eller begära sänkt pris för den första. Du ska få en bok. En med utan streck i. För vänskaps skull.
Jag samlar Captain Jack Sparrow- citat på face book. Det finns inte så mycket annat roligt att göra där, om man inte gillar att övervaka folk. Dessa är citaten jag har fått ihop hittills (den sista är nog ändå min favorit): "You look somewhat familiar. Have I threatened you before?" "Why is the rum always gone?" "Any idea when Jones might release said terrible beastie?" "Where is it? Where is my thump-thump?" "You add an agreeable sense of the macabre to any delirium." "Now where is that monkey? I want to shoot something!"
Jag har precis tittat på Trettondagsafton på DVD. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Kanske skriva. Kanske läsa. Jag får se.
P.S. Sa jag att du skriver roligast, vän, alltid? D.S
Puss och kram
Jag var beredd att älska honom för att han kom till matsalen så att jag inte behövde knacka på hans dörr. Jag satt och hade ångest för det, men det gick ju fint.
Mamma ringde och sa att jag måste pumpa cykeldäcken. Jag sa att jag går hellre än frågar någon om en cykelpump. Hon sa att jag skulle göra som mamma säger. Jag sa att jag får se.
Jag ska tydligen läsa nåt fult på öppethusdagen. Som det ser ut och känns nu blir det En kvinna satt på en rymdrakets topp. Allt annat känns allt för dödens seriöst för att yppa högt för folk.
Antologierna kom i lådor idag. En tredje del av dem hade streck i sig som inte skulle vara där och som förstör intrycket. Vi funderar på att begära en ny tredjedel eller begära sänkt pris för den första. Du ska få en bok. En med utan streck i. För vänskaps skull.
Jag samlar Captain Jack Sparrow- citat på face book. Det finns inte så mycket annat roligt att göra där, om man inte gillar att övervaka folk. Dessa är citaten jag har fått ihop hittills (den sista är nog ändå min favorit): "You look somewhat familiar. Have I threatened you before?" "Why is the rum always gone?" "Any idea when Jones might release said terrible beastie?" "Where is it? Where is my thump-thump?" "You add an agreeable sense of the macabre to any delirium." "Now where is that monkey? I want to shoot something!"
Jag har precis tittat på Trettondagsafton på DVD. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Kanske skriva. Kanske läsa. Jag får se.
P.S. Sa jag att du skriver roligast, vän, alltid? D.S
Puss och kram
söndag 18 april 2010
Känslan av att vara lite snyggare än vanligt och därmed kunna ta lite mer skit
I morgon ska jag ha textsamtal med Stefan om projektet. Jag ska ha krigsmålning (och med krigsmålning menar jag inte tre röda streck rätt över båda kinderna, utan kajal runt ögonen). Inte för att det kanske kommer bli jättehemskt, inte för att jag hade tänkt gå i krig eller starta något, absolut inte, utan bara för ett yttre försvar. Känslan av att känna sig lite snyggare än vanligt och därmed kunna ta lite mer skit.
Jag gick omkring och letade efter ett vin på systemet i fredags. Doktor L. Mycket gott. Vitt. Det skulle bli fest. Jag och Sabina gick till biblioteket och hyrde film som vi trodde att vi eventuellt skulle hinna kolla på, i alla fall en, innan festen, för att liksom förfesta med. På mitt rum: Elin gör i ordning mitt hår till festen medan Sabina talar om intresseproblem och relationsproblem.
Lyckobubbelkänslan infann sig aldrig, däremot kändes det som att jag höll på att ramla ihop. Spy.
Jag gick och la mig. Somnade skönt. Sleep is good.
Nästa dag åkte jag, Sabina och Elin hem till mig. Vi red, vi gjorde varma mackor, vi tittade på film, vi gick ut i skogen och promenerade.
Och efter denna sociala överdos flyr jag i desperation. Och kurerar mig med ensamhet. I morgon kommer jag vara inbunden och osocial (dvs. inte så trevlig).
Nästa helg kommer det var öppet hus på skolan på lördag några timmar bara, du får gärna komma och förgylla min tid. Men annars är jag oförhindrad att disponera min tid själv. Kommer vi jobba mer med den här öpptehusgrejen mer än vad jag vill, så skiter jag i det.
Denna vecka kommer vi också officiellt börja skriva på projektet.
Jag lyssnar fortfarande på sången du gav mig.
Gillar det där om hur du snurrar stil på din stol.
Det blir nog bra med de där valen. Själv sprang jag ifatt brevbäraren och ryckte upp hans dörr för att posta skrivprov och sommarjobbsansökan...
Jag undrar hur det blir.
Jag gick omkring och letade efter ett vin på systemet i fredags. Doktor L. Mycket gott. Vitt. Det skulle bli fest. Jag och Sabina gick till biblioteket och hyrde film som vi trodde att vi eventuellt skulle hinna kolla på, i alla fall en, innan festen, för att liksom förfesta med. På mitt rum: Elin gör i ordning mitt hår till festen medan Sabina talar om intresseproblem och relationsproblem.
Lyckobubbelkänslan infann sig aldrig, däremot kändes det som att jag höll på att ramla ihop. Spy.
Jag gick och la mig. Somnade skönt. Sleep is good.
Nästa dag åkte jag, Sabina och Elin hem till mig. Vi red, vi gjorde varma mackor, vi tittade på film, vi gick ut i skogen och promenerade.
Och efter denna sociala överdos flyr jag i desperation. Och kurerar mig med ensamhet. I morgon kommer jag vara inbunden och osocial (dvs. inte så trevlig).
Nästa helg kommer det var öppet hus på skolan på lördag några timmar bara, du får gärna komma och förgylla min tid. Men annars är jag oförhindrad att disponera min tid själv. Kommer vi jobba mer med den här öpptehusgrejen mer än vad jag vill, så skiter jag i det.
Denna vecka kommer vi också officiellt börja skriva på projektet.
Jag lyssnar fortfarande på sången du gav mig.
Gillar det där om hur du snurrar stil på din stol.
Det blir nog bra med de där valen. Själv sprang jag ifatt brevbäraren och ryckte upp hans dörr för att posta skrivprov och sommarjobbsansökan...
Jag undrar hur det blir.
onsdag 31 mars 2010
Tillägnad en röd mosaikgroda från Barcelona
Förra veckan kändes fruktansvärt lång. På måndagen hade jag fortfarande ont i magen efter Barcelona. Det var säkert nåt jag åt. Kanske mina egna naglar? På måndags morgonen åt bara två rostade bröd med marmelad och en kopp te. Jag brukar äta en tallrik gröt och frukt. Jag gick och la mig vid halv åtta den kvällen och sov till sex på morgonen, vilket blir tio och en halv timme.
På tisdagen och på onsdagen satt jag med Darling River framför nosen och läste frenetiskt. Den skulle vara utläst till torsdag. Det blev den.
I trosdags diskuterade vi den lite lätt, men jag hade velat göra det ännu mer. Efter lektionen var mitt huvud fullt av den. Jag gick och tänkte på den hela torsdagen och fredagen sedan.
På torsdagskvällen var jag dock tvungen att koncentrera mig på andra texter, nämligen mina kursares i Växjö. Detta fortsatte jag med på fredag eftermiddag och de blev äntligen inlämnade. Kvällen ägnade jag sedan åt televisionen. Jag älskar att slösa bort tid framför televisionen. Jag tittar inte på televisionen på hela veckan så när jag kommer hem på helgen är det den som gäller på kvällarna.
Lördagen ägnade jag åt att revidera fem skönlitterära sidor som jag har skrivit. En ny början på Ekon. På söndagen skrev jag fem nya som är i stort behov av revidering. Mitt i natten mellan söndagen och måndagen skrev jag en sidas skrivrapport om min skrivprocess och en sida självkritisk och reflekterande text om mitt arbete. Sedan lämnade jag in alltihop och packade för att tre timmars sömn senare sitta på tåget till Nässjö och ännu en ny vecka.
De sista dagarna har jag tagit det väldigt lugnt. Igår var jag ute och gick, först med Karin och sedan med Sabina och Elin. Det var härligt. Solen sken och det var vår.
Barcelona var det ju också. Jag trodde att jag kunde förtränga hur mycket jag hatar detta land. Men icke.
Mitt första intryck: Jag blir lurad på åtta euro. Såhär går det till: Jag ska köpa en buffé som kostar 6.90. Jag får 5.10 eller 6.10 tillbaka. Som den jubelidiot jag är räknar jag inte växeln förrän långt senare och då är det redan för sent. Jag är skitsur hela dagen sedan.
Jag försöker trösta mig med att sätta mig någonstans på Plaza del Catalonya (eller hur fan det nu stavas) och sola, höra de två fontänernas ljud och insupa det vackra och varma. Jag lyckas nästan övertyga mig själv om att det här kommer att bli bra.
Till råga på att äter vi sedan ute tillsammans på ett underbart veganskt och vegetariskt ställe med helhäftiga målningar på väggarna, typ starka färger, flower power stuk slash graffiti. Efterrätten är bland de ljuvligaste jag har ätit, nån daddelstång med jordgubbar och chokladsås. Dessutom dricker jag säkert en hel karaff rött vin själv och tänker att jag förtjänar detta.
Nästa dag. Vi går till Sangrada Familia, Gaudis kända kyrka. Vi kollar bara på utsidan eftersom det kostar femtio euro att gå in, alltså femhundra spänn. I en turistaffär blir jag huvudlöst förälskad i en röd mosaikgroda. Jag köper den och tröstar mig med den resten utav resan, tänker på den varje gång jag känner att jag inte borde ha följt med. Min röda mosaikgroda. Jag skrev till och med en dikt och tillägnade den, då vi fick en skrivuppgift på fem rader eller meningar med temat staden.
Efter detta gick vi under en triumfbåge, en park och de gotiska kvarteren. Vi tog en sväng på Picassomuseet, sedan åt vi och gick hem. På vägen hem köpte jag en uggla. Men jag måste göra dig besviken. Det var ingen riktig.
Dagen därpå slösar jag bort på en jävla galleria, hungrig och utan vänner. På kvällen, på ett café, läser jag upp mitt mästerverk, dedikerat till min röda mosaikgroda.
Jag tror det är denna kväll jag upptäcker blåmärket på ena vänstra låret. Den är formad lite som en fjäderspiral i en säng. Plötsligt känner jag mig som prinsessan på ärten och bestämmer mig för att sova på andra sidan denna natt. Jag gör det. Och vad händer? Dagen därpå har jag ett nästan lika fett blåmärke på andra låret också. Brilliant.
Torsdag. Och vi åker till nationalmuseet, resans absoluta höjdpunkt. Jag går omkring bland konsten, försvinner in i tavlorna, glömmer var jag är... Tills jag kommer ut och ser den smogbeslöjade staden igen.
Vi går till någon olympisk arena. Jag tar en massa kort. Vi åker hem och äter. Det är antagligen denna mat som jag sedan får äckligt ont i magen av. Men den var väldigt god dock.
Där har du den. Resan.
Snar är det påsk.
På tisdagen och på onsdagen satt jag med Darling River framför nosen och läste frenetiskt. Den skulle vara utläst till torsdag. Det blev den.
I trosdags diskuterade vi den lite lätt, men jag hade velat göra det ännu mer. Efter lektionen var mitt huvud fullt av den. Jag gick och tänkte på den hela torsdagen och fredagen sedan.
På torsdagskvällen var jag dock tvungen att koncentrera mig på andra texter, nämligen mina kursares i Växjö. Detta fortsatte jag med på fredag eftermiddag och de blev äntligen inlämnade. Kvällen ägnade jag sedan åt televisionen. Jag älskar att slösa bort tid framför televisionen. Jag tittar inte på televisionen på hela veckan så när jag kommer hem på helgen är det den som gäller på kvällarna.
Lördagen ägnade jag åt att revidera fem skönlitterära sidor som jag har skrivit. En ny början på Ekon. På söndagen skrev jag fem nya som är i stort behov av revidering. Mitt i natten mellan söndagen och måndagen skrev jag en sidas skrivrapport om min skrivprocess och en sida självkritisk och reflekterande text om mitt arbete. Sedan lämnade jag in alltihop och packade för att tre timmars sömn senare sitta på tåget till Nässjö och ännu en ny vecka.
De sista dagarna har jag tagit det väldigt lugnt. Igår var jag ute och gick, först med Karin och sedan med Sabina och Elin. Det var härligt. Solen sken och det var vår.
Barcelona var det ju också. Jag trodde att jag kunde förtränga hur mycket jag hatar detta land. Men icke.
Mitt första intryck: Jag blir lurad på åtta euro. Såhär går det till: Jag ska köpa en buffé som kostar 6.90. Jag får 5.10 eller 6.10 tillbaka. Som den jubelidiot jag är räknar jag inte växeln förrän långt senare och då är det redan för sent. Jag är skitsur hela dagen sedan.
Jag försöker trösta mig med att sätta mig någonstans på Plaza del Catalonya (eller hur fan det nu stavas) och sola, höra de två fontänernas ljud och insupa det vackra och varma. Jag lyckas nästan övertyga mig själv om att det här kommer att bli bra.
Till råga på att äter vi sedan ute tillsammans på ett underbart veganskt och vegetariskt ställe med helhäftiga målningar på väggarna, typ starka färger, flower power stuk slash graffiti. Efterrätten är bland de ljuvligaste jag har ätit, nån daddelstång med jordgubbar och chokladsås. Dessutom dricker jag säkert en hel karaff rött vin själv och tänker att jag förtjänar detta.
Nästa dag. Vi går till Sangrada Familia, Gaudis kända kyrka. Vi kollar bara på utsidan eftersom det kostar femtio euro att gå in, alltså femhundra spänn. I en turistaffär blir jag huvudlöst förälskad i en röd mosaikgroda. Jag köper den och tröstar mig med den resten utav resan, tänker på den varje gång jag känner att jag inte borde ha följt med. Min röda mosaikgroda. Jag skrev till och med en dikt och tillägnade den, då vi fick en skrivuppgift på fem rader eller meningar med temat staden.
Efter detta gick vi under en triumfbåge, en park och de gotiska kvarteren. Vi tog en sväng på Picassomuseet, sedan åt vi och gick hem. På vägen hem köpte jag en uggla. Men jag måste göra dig besviken. Det var ingen riktig.
Dagen därpå slösar jag bort på en jävla galleria, hungrig och utan vänner. På kvällen, på ett café, läser jag upp mitt mästerverk, dedikerat till min röda mosaikgroda.
Jag tror det är denna kväll jag upptäcker blåmärket på ena vänstra låret. Den är formad lite som en fjäderspiral i en säng. Plötsligt känner jag mig som prinsessan på ärten och bestämmer mig för att sova på andra sidan denna natt. Jag gör det. Och vad händer? Dagen därpå har jag ett nästan lika fett blåmärke på andra låret också. Brilliant.
Torsdag. Och vi åker till nationalmuseet, resans absoluta höjdpunkt. Jag går omkring bland konsten, försvinner in i tavlorna, glömmer var jag är... Tills jag kommer ut och ser den smogbeslöjade staden igen.
Vi går till någon olympisk arena. Jag tar en massa kort. Vi åker hem och äter. Det är antagligen denna mat som jag sedan får äckligt ont i magen av. Men den var väldigt god dock.
Där har du den. Resan.
Snar är det påsk.
fredag 12 mars 2010
Several imposible things before dinner
I några veckor nu har vi hållit på med en antologi. Deadlinen var idag och nu är den skickad. Igår jobbade vi med den till halv tolv på natten. Jag är trött.
Jag har en analysuppgift att göra klart innan måndag. Jag måste packa innan söndag kväll, för på söndag natt sticker vi till Barcelona. Jag har lovat Karin att jag ska skriva brev till henne. Jag kan skriva brev till dig Fridavän också. Det blir kul. Sen efter Barcelona måste jag skriva kommentarer till cirka fem pers gånger tio sidor, för att folk har inte vett att skriva lite om de skriver dåligt utan då skriver de mer. Jag funderar på vad jag ska göra i höst och hur jag ska fixa det med sommarjobb och pengar i sommar.
Ikväll ska jag dricka vin med Sabina och Elin och sen ska vi gå till en fest som är i Gläntan.
Dessutom måste jag läsa ut en bok på trehundra sidor tills på torsdag nästnästa vecka. Jag känner mig inte alls stressad. Inte alls.
Klockan är 16.03 just nu när jag skriver det här. Vid fem är det middag och innan det ska jag har hunnit duscha och göra i ordning busken jag har på huvudet, min stolthet.
Det var bra i Uppsala. Jag sprang omkring med Camilla i bokhandlar och köpte en massa onödigt underbara böcker, så nu har jag inte köpt några böcker på bokrean. Jag gillar inte riktigt det här med att vara ekonomisk. Det är överskattat. Kanske.
Vid lunchen en dag försökte jag hålla nån kort filosofisk utläggning om värden och fenomen och existentialism. Jag insåg hur korkad jag måste vara. Jag läste ett kapitel i Främlingen och insåg att det egentligen inte gör någonting, om jag inte sätter något värde på det. Men det är just det jag gör.
Jag ser fram emot poesifestivalen då jag kan få visa upp dig på denna skola där jag känner mig lite dum och så kan du assistera mig om jag skulle råka hålla någon ohållbar utläggning om nått jag tror jag kan. Fördomar och kunskap är mycket lätta att blanda ihop har jag hört. Det kan också vara en fördom. Du får hjälpa mig i denna komplicerade filosofi, som sagt.
Vad ska jag göra?
Jag håller inte riktigt med om det där med tid. Fast jag har inga snygga argument för det.
Varför kan inte nåt som finns i våra huvuden finnas på riktigt enligt filosofin? Fantasier finns ju och samtidigt finns de inte, eller vad? Precis som tankar. Värden?
Har haft huvudvärk och varit väldigt trött denna veckan. Funderar på om det kan vara stressymtom. Eller detta soliga väder?
Jag har skrivit upp mig som vegetarian på skolan, fast jag är det inte helt, för nära jag är hemma äter jag lite kött. Hade jag stannat här ett år till med de människor som jag är med nu, hade jag slutat som vegan. Det är faktiskt inte så svårt. Stefan är ungefär som Jesus när det gäller att påverkar folk. Det är läskigt att jag och andra blir så påverkade.
Vad är det för sak som du äter som bidrar till regnskogsskövling? Då kanske jag ska återgå till mitt kött och argumentera att det är inte så mycket skillnad vad gäller klimatpåverkan.
Nu kanske jag kommer få nån sjukdom, nån vitaminbrist. Men vad fan, då återgång jag till att käk kött om det blir så. Jag äter hellre mat än piller. Jag är elak människa utan sympatier för mindre levande varelser, eller nått. Jag gillar bara inte att blir så påverkad. Fan.
Och jag som skulle hinna dusha. Skit. Jag måste göra det nu om jag ska hinna. Jag hade gärna skrivit lite till, men jag måste gå... Du vet, tiden som inte finns.
Jo, jag såg också Alice in Wonderland. I kväll ska jag footwackering.
I'm I going mad? Yes, I'm afraid so, but I'll tell you a secret. All the best people are.
Now. The six imposible things before breakfast.
skogsmullealexandra
Jag har en analysuppgift att göra klart innan måndag. Jag måste packa innan söndag kväll, för på söndag natt sticker vi till Barcelona. Jag har lovat Karin att jag ska skriva brev till henne. Jag kan skriva brev till dig Fridavän också. Det blir kul. Sen efter Barcelona måste jag skriva kommentarer till cirka fem pers gånger tio sidor, för att folk har inte vett att skriva lite om de skriver dåligt utan då skriver de mer. Jag funderar på vad jag ska göra i höst och hur jag ska fixa det med sommarjobb och pengar i sommar.
Ikväll ska jag dricka vin med Sabina och Elin och sen ska vi gå till en fest som är i Gläntan.
Dessutom måste jag läsa ut en bok på trehundra sidor tills på torsdag nästnästa vecka. Jag känner mig inte alls stressad. Inte alls.
Klockan är 16.03 just nu när jag skriver det här. Vid fem är det middag och innan det ska jag har hunnit duscha och göra i ordning busken jag har på huvudet, min stolthet.
Det var bra i Uppsala. Jag sprang omkring med Camilla i bokhandlar och köpte en massa onödigt underbara böcker, så nu har jag inte köpt några böcker på bokrean. Jag gillar inte riktigt det här med att vara ekonomisk. Det är överskattat. Kanske.
Vid lunchen en dag försökte jag hålla nån kort filosofisk utläggning om värden och fenomen och existentialism. Jag insåg hur korkad jag måste vara. Jag läste ett kapitel i Främlingen och insåg att det egentligen inte gör någonting, om jag inte sätter något värde på det. Men det är just det jag gör.
Jag ser fram emot poesifestivalen då jag kan få visa upp dig på denna skola där jag känner mig lite dum och så kan du assistera mig om jag skulle råka hålla någon ohållbar utläggning om nått jag tror jag kan. Fördomar och kunskap är mycket lätta att blanda ihop har jag hört. Det kan också vara en fördom. Du får hjälpa mig i denna komplicerade filosofi, som sagt.
Vad ska jag göra?
Jag håller inte riktigt med om det där med tid. Fast jag har inga snygga argument för det.
Varför kan inte nåt som finns i våra huvuden finnas på riktigt enligt filosofin? Fantasier finns ju och samtidigt finns de inte, eller vad? Precis som tankar. Värden?
Har haft huvudvärk och varit väldigt trött denna veckan. Funderar på om det kan vara stressymtom. Eller detta soliga väder?
Jag har skrivit upp mig som vegetarian på skolan, fast jag är det inte helt, för nära jag är hemma äter jag lite kött. Hade jag stannat här ett år till med de människor som jag är med nu, hade jag slutat som vegan. Det är faktiskt inte så svårt. Stefan är ungefär som Jesus när det gäller att påverkar folk. Det är läskigt att jag och andra blir så påverkade.
Vad är det för sak som du äter som bidrar till regnskogsskövling? Då kanske jag ska återgå till mitt kött och argumentera att det är inte så mycket skillnad vad gäller klimatpåverkan.
Nu kanske jag kommer få nån sjukdom, nån vitaminbrist. Men vad fan, då återgång jag till att käk kött om det blir så. Jag äter hellre mat än piller. Jag är elak människa utan sympatier för mindre levande varelser, eller nått. Jag gillar bara inte att blir så påverkad. Fan.
Och jag som skulle hinna dusha. Skit. Jag måste göra det nu om jag ska hinna. Jag hade gärna skrivit lite till, men jag måste gå... Du vet, tiden som inte finns.
Jo, jag såg också Alice in Wonderland. I kväll ska jag footwackering.
I'm I going mad? Yes, I'm afraid so, but I'll tell you a secret. All the best people are.
Now. The six imposible things before breakfast.
skogsmullealexandra
torsdag 18 februari 2010
Jag letar till och med metaforer i diktsamlingar när jag sover nu
Jag visste jag var illa ute när jag började drömma om hur jag letade metaforer i diktsamlingar. Men nu har jag äntligen analyserat klart Runefelts och Tranströmers dikter efter tre dagars hårslitande. Jag är äntligen klar, det är inskickat. Bra.
Det kommer att bli författarbesök i Växjö under våren i samband med föreläsningarna så därför ska jag gå på dem istället för tråkig illustration eller foto. Jag ska bli författare, begrips. Inte leka runt med kamera, ta kort *klick* även om jag sålde tre bilder på Marina igår för 150 spänn *fniss*. Och även om jag illustrera lite av mina texter. Det känns onödigt. När jag blir författare kan jag välja illustratör, for God's sake. Men innan dess ska jag uppföra mig som en nördig litteraturvetare som skippar onödiga lektioner av skapande till förmån för viktiga författarbesök på universitetet. Here I come.
Brilliant. Jag har packat för Uppsala. Jag är klar med analysen och den är inlämnad. Författarbesök är inbokade. Lolita är läst till sidan hundratrettionånting och ska vara någorlunda utläst på fredag. Nästa vecka ska jag frenetiskt jobba på med Ekon där fem sidor ska vara inlämnade den första mars. Det känns som jag har mycket att göra, men att jag hinner nog med. Det går som det går. Det ordnar sig alltid tillslut ändå. För att det måste. Helt enkelt. Även om jag börjar drömma mardrömmar om formuleringsproblem och metaforer som förföljer mig bland boksidorna. Men nu är jag glad, lyriskt glad och euforisk. Jag ska till Uppsala gator i morgon!
Det kommer att bli författarbesök i Växjö under våren i samband med föreläsningarna så därför ska jag gå på dem istället för tråkig illustration eller foto. Jag ska bli författare, begrips. Inte leka runt med kamera, ta kort *klick* även om jag sålde tre bilder på Marina igår för 150 spänn *fniss*. Och även om jag illustrera lite av mina texter. Det känns onödigt. När jag blir författare kan jag välja illustratör, for God's sake. Men innan dess ska jag uppföra mig som en nördig litteraturvetare som skippar onödiga lektioner av skapande till förmån för viktiga författarbesök på universitetet. Here I come.
Brilliant. Jag har packat för Uppsala. Jag är klar med analysen och den är inlämnad. Författarbesök är inbokade. Lolita är läst till sidan hundratrettionånting och ska vara någorlunda utläst på fredag. Nästa vecka ska jag frenetiskt jobba på med Ekon där fem sidor ska vara inlämnade den första mars. Det känns som jag har mycket att göra, men att jag hinner nog med. Det går som det går. Det ordnar sig alltid tillslut ändå. För att det måste. Helt enkelt. Även om jag börjar drömma mardrömmar om formuleringsproblem och metaforer som förföljer mig bland boksidorna. Men nu är jag glad, lyriskt glad och euforisk. Jag ska till Uppsala gator i morgon!
lördag 13 februari 2010
Låt mig göra det jag finner värde i annars slutar jag här
Min vän säger det finns inget värde i världen. Jag säger hon är ett värde. Jag säger jag har ett värde. Vi är värde för andra med. Det finns värde. Ett värde för mig är att skriva annars mår jag inte och att må är värt tycker jag.
Jag har skaffat ny frisyr, det kanske inte har värde men det är kul. Den är guldblonda slingor och uppklippt därbak och längre där fram. Du får se sen.
Jag finner värde i det skrivna. Det kanske inte har nåt värde i det stora hela men det har värde för mig och min överlevnad och jag har värde för andra därför tänker jag leva och om de vill att jag ska leva får de låta mig göra det jag finner värde i annars slutar jag här. They owe me that if they want me to stay here.
Jag har hyrt Tidsresenärens hustru. Romantiskt skit som jag kan gilla. Jag läser Eva Runefelts diktsamling Mjuka mörker. Jag funderar på Ekon. Jag fick fin textkritik på nyskriven eventuell början som jag måste jobba mer med. Jag väntar på att klockan ska bli åtta så att jag kan få titta på sista avsnittet av Tyst vittne. Men först var jag tvungen att skriva till min vän om värden. Ty, min vän måste förstå hon är värde.
Jag har ramat in foton jag har tagit. Jag har varit ute och gått med hundarna i snön.
Vi håller på att framställa en antologi på Sörängen. Håller på att bestämma namn, format, ringa och maila runt efter om nån vill köpa annonser för att få in pengar till kostnaderna av tryckeriet. Igår ringde jag in en helsideannons, alltså tusen spänn. Jag har bidragit med nåt i alla fall.
I helgen sticker jag till Uppsala. Snälla Camilla låter mig komma. Åh, jag saknar Uppsala gator, Uppsala hus, universitetet, Linnécafé, LundeQ, nationer, gamla kykogård...! Haha!
Och min vän låter inte värre än jag när jag är ute och cyklar med nattmössa och pickadoll och leker att jag skjuter mig själv i huvudet. Men sen kommer jag på jag är en seg jävel som hänger i. Och då tar jag av mig nattmössan och klämmer fast pickadollen på pakethållaren, för eventuellt framtida bruk, fortsätter cykla medan flåsar och utstöter huvudlösa skratt till livets ära...
Puss på dig, er, småjävlar, universum är stort, vi är större. ty, meningen skapar vi.
Jag har skaffat ny frisyr, det kanske inte har värde men det är kul. Den är guldblonda slingor och uppklippt därbak och längre där fram. Du får se sen.
Jag finner värde i det skrivna. Det kanske inte har nåt värde i det stora hela men det har värde för mig och min överlevnad och jag har värde för andra därför tänker jag leva och om de vill att jag ska leva får de låta mig göra det jag finner värde i annars slutar jag här. They owe me that if they want me to stay here.
Jag har hyrt Tidsresenärens hustru. Romantiskt skit som jag kan gilla. Jag läser Eva Runefelts diktsamling Mjuka mörker. Jag funderar på Ekon. Jag fick fin textkritik på nyskriven eventuell början som jag måste jobba mer med. Jag väntar på att klockan ska bli åtta så att jag kan få titta på sista avsnittet av Tyst vittne. Men först var jag tvungen att skriva till min vän om värden. Ty, min vän måste förstå hon är värde.
Jag har ramat in foton jag har tagit. Jag har varit ute och gått med hundarna i snön.
Vi håller på att framställa en antologi på Sörängen. Håller på att bestämma namn, format, ringa och maila runt efter om nån vill köpa annonser för att få in pengar till kostnaderna av tryckeriet. Igår ringde jag in en helsideannons, alltså tusen spänn. Jag har bidragit med nåt i alla fall.
I helgen sticker jag till Uppsala. Snälla Camilla låter mig komma. Åh, jag saknar Uppsala gator, Uppsala hus, universitetet, Linnécafé, LundeQ, nationer, gamla kykogård...! Haha!
Och min vän låter inte värre än jag när jag är ute och cyklar med nattmössa och pickadoll och leker att jag skjuter mig själv i huvudet. Men sen kommer jag på jag är en seg jävel som hänger i. Och då tar jag av mig nattmössan och klämmer fast pickadollen på pakethållaren, för eventuellt framtida bruk, fortsätter cykla medan flåsar och utstöter huvudlösa skratt till livets ära...
Puss på dig, er, småjävlar, universum är stort, vi är större. ty, meningen skapar vi.
tisdag 26 januari 2010
En handfull dikter
2010-01-26
Angående osynligt vatten
Vi står inför ett problem:
Om jag bygger ett utedass
och skiter där istället
får jag äta bacon då?
För jag dricker knappt två liter vatten om dagen.
2010-01-26
Dinosauriesafari
Solen drar sig upp, hasande.
Regndropparna låter som fjärilsvingar mot rutan.
Detta är bara en fas i utvecklingen.
Tallarna ser ut som förstelnade enbenta dinosaurier från tågfönstret.
Plötsligt blir resan en dinosauriesafari i ultrarapid
genom svenska skogar,
där jag underhåller mig med att försöka se skillnad på
Tyrannosaurus rex och Megaraptor.
Jag planterade en dinosaurie.
Den började växa,
och blev en historia
om Tyrannödlornas konung och Den största rövaren.
2010-01-23
Solsilande dimmslöjor
Ett landskap glaserat i frost
Skuggorna lägger sig långa
2009-10-28
kokande röda blodbadsscener
en svart mur av självmordsbenägna tändstickssoldater
vaktande slakten av ett föråldrat gyllene djur
och ser de fallna omsorgsfullt bädda marken
2010-01-25
En önskan
Av allt i vår väldiga värld
önskar jag endast en röd liten stuga
där en brasa ska spraka…
Där skulle jag sitta
med en kopp te i handen,
en stor varm kopp te.
Så ser min dröm ut…
2010-01-26
Komihåglapp
Minnena rostar igen
och burkarna går inte att öppna,
men ruskar de dem så hör de
– de skramlar och ekar.
2009-07-11
Jag hade visst försvunnit.
Du dök och dök och trodde att jag hade drunknat.
Mamma letade på land och i lekparken.
Jag glömmer aldrig ditt ansikte
när du berättade för mig var ni trodde
att jag hade försvunnit.
2010-01-24
Rösterna är trådar i väven,
melodislingor i musiken
- jag finns i bakgrunden.
2010-01-26
Consolamentum
Jag kan se hur varm dina skuldror din rygg
kroppsvarmt skjorttyg
Lägga mina händer
Lägga min kind
Lägga handen mot
skulderbladsvärme
min kind
Du
stiga ur
min hand
din rygg
dina skuldror
genom hand känna värme
skuldebladsvärme
mot min kind
kroppsvarmt skjorttyg
mot min hand
Angående osynligt vatten
Vi står inför ett problem:
Om jag bygger ett utedass
och skiter där istället
får jag äta bacon då?
För jag dricker knappt två liter vatten om dagen.
2010-01-26
Dinosauriesafari
Solen drar sig upp, hasande.
Regndropparna låter som fjärilsvingar mot rutan.
Detta är bara en fas i utvecklingen.
Tallarna ser ut som förstelnade enbenta dinosaurier från tågfönstret.
Plötsligt blir resan en dinosauriesafari i ultrarapid
genom svenska skogar,
där jag underhåller mig med att försöka se skillnad på
Tyrannosaurus rex och Megaraptor.
Jag planterade en dinosaurie.
Den började växa,
och blev en historia
om Tyrannödlornas konung och Den största rövaren.
2010-01-23
Solsilande dimmslöjor
Ett landskap glaserat i frost
Skuggorna lägger sig långa
2009-10-28
kokande röda blodbadsscener
en svart mur av självmordsbenägna tändstickssoldater
vaktande slakten av ett föråldrat gyllene djur
och ser de fallna omsorgsfullt bädda marken
2010-01-25
En önskan
Av allt i vår väldiga värld
önskar jag endast en röd liten stuga
där en brasa ska spraka…
Där skulle jag sitta
med en kopp te i handen,
en stor varm kopp te.
Så ser min dröm ut…
2010-01-26
Komihåglapp
Minnena rostar igen
och burkarna går inte att öppna,
men ruskar de dem så hör de
– de skramlar och ekar.
2009-07-11
Jag hade visst försvunnit.
Du dök och dök och trodde att jag hade drunknat.
Mamma letade på land och i lekparken.
Jag glömmer aldrig ditt ansikte
när du berättade för mig var ni trodde
att jag hade försvunnit.
2010-01-24
Rösterna är trådar i väven,
melodislingor i musiken
- jag finns i bakgrunden.
2010-01-26
Consolamentum
Jag kan se hur varm dina skuldror din rygg
kroppsvarmt skjorttyg
Lägga mina händer
Lägga min kind
Lägga handen mot
skulderbladsvärme
min kind
Du
stiga ur
min hand
din rygg
dina skuldror
genom hand känna värme
skuldebladsvärme
mot min kind
kroppsvarmt skjorttyg
mot min hand
torsdag 14 januari 2010
En kvinna satt på en rymdrakets topp
En kvinna satte sig på en rymdrakets topp
med halsduk och benen knutna som rosetter.
Hon räknade ner blänkande hemligheter ända till avfärd
medan spårvagnarna rasslande krängde förbi nedanför.
Uppskjutningen skedde på balkongen.
Mamma, jag åker nu, sa hon
och sovrumsgardinen vinkade adjö.
Hon siktade på det blödande skenet,
gav till ett huvudlöst skratt
och när hon anlände till det rosa slottet
avfyrades kanonen
från det vänstra bröstvärnet.
med halsduk och benen knutna som rosetter.
Hon räknade ner blänkande hemligheter ända till avfärd
medan spårvagnarna rasslande krängde förbi nedanför.
Uppskjutningen skedde på balkongen.
Mamma, jag åker nu, sa hon
och sovrumsgardinen vinkade adjö.
Hon siktade på det blödande skenet,
gav till ett huvudlöst skratt
och när hon anlände till det rosa slottet
avfyrades kanonen
från det vänstra bröstvärnet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)