Jag sitter hemma hos Dick och skriver och lyssnar på Marinas musik. Tåget hem går inte förrän om två timmar. Jag orkade inte gå upp vid tio och hinna med tåget till elva. Jag orkade inte.
Ikväll ska jag hem till Sabina och Elin och äta (förhoppningsvis).
Jag ringde mamma innan och hon berättade att de hade hittat en döing nere vid sjön i Nässjö. Jag sa att det var ju spännande, då får man nästan gå ner och kika. Jag skojade.
När jag kommer hem ska jag visa min syster de två svarta klänningarna som jag köpte häromdan. Faktum är: Man kan köpa lycka.
Nu lyssnar jag på Rise Against.
Jag har skrivit cirka fyra sidor som jag har skickat till Karin och så har jag gett henne respons på lite omarbetade texter. Jag har dock ingen aning om var i berättelsen dess olika små scener som ihopklistrade blir fyra sidor ska vara någonstans. Jag funderar på saken och skriver vidare, måste ju i vilket fall som helst skriva om alltihop sen i alla fall, och då kommer det bli tusen gånger bättre. Jag vet hur jag vill ha det.
Fridavän, hur kommer det sig att du plötsligt blivit så festig? Vad har hänt? Hur blev det så?
Och hur i hela friden kommer det sig att jag sitter här och känner mig lite som en hemmafru? Han har gått till jobbet och jag har diskat och bäddat sängen. Hur blev det så?
Stora frågor vi kan fundera på.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Haha din lilla husfru! :)
Men du är i alla fall en med stil, som lyssnar på Rise Against, och varvar med att skriva!
Jag vet inte varför jag har blivit så här... Rädslan för att dö ensam kanske... Eller rädslan för att vi har rätt angående kärlek, att den inte finns... Eller för att vi har fel, och jag går miste om den... Jag vet inte varför jag är så här, men full är jag under tiden :)
Hoppas att du inte har alltför ont i huvud och axel!!!
kramar
man mår som man förtjänar...hade skitdåligt samvete dagen efter...nu fick han uppleva inbunden alexandra dagen efter också...kan vara en upplevelse...jag fortsätter med min skepsis mot kärlek...jag vet inte, allt man kan göra (känns det som (för mig)) är att gilla människor mer eller mindre och sedan vara attraherade av dem, mer eller mindre, eller inte alls... haha! sedan kan de där två (att gilla och vara attraherad) klaffa rätt bra...ibland, då och då. that's it.
du kommer inte dö ensam...om inte jag hinner dö först vill säga;)
usch för att må som man förtjänar!
tänker nästan likadant om kärlek, fast mer biologiskt, att man attraheras av den som man tror sig kunna producera bäst avkomma. fast väldigt undermedvetet... och kärlek inom familjer och vänner är till för att individen ska ha skydd mot sig, så att det inte blir allas krig mot alla (på individ nivå), utan den egen gruppen skyddar varandra så att den fortsätter leva och konkurrera ut andra grupper. det är genernas fortlevnad.
eller nåt sånt, tror jag i mina pessimistiska stunder. i mina optimistiska stunder tror jag fortfarande samma sak, fast skillnaden är att jag skulle kunna godta vilket skäl som helst för kärlekens existens i sann optimistisk anda.
kramar
Skicka en kommentar