Sörängen låter som en kohage.
Första gången jag skulle till Sörängen körde jag fel. Jag svängde i första rondellen istället för i andra. Andra gången körde jag rätt. Tredje gången visste jag vart jag skulle. Fjärde gången skulle jag hämta en nyckel.
Jag skulle hämta nyckeln till röda ängar med vita knutar.
Astrid Lindgrens Bullerbyn och Carl Larssons målningar.
Här skulle man kunna filma runt lite om man vill göra reportage om Sverige demokraterna. Äkta svensk idyll. (Det fattas bara en stor svensk flaga i stången.)
I dörren står två män. Den ena sträcker fram en hand, säger han är rektor här. Välkommen.

Jag fick nyckeln till Lindängen nummer 11.
Jag skriver hymner till livet.
Jag är en av dem som inte led tillräckligt.
Jag är hyperentusiastisk och livrädd, rädd för att få kramp.
Krampkänningarna ska jag ta som ett tecken på att jag lever.

Carl Larsson- liknande målningar i taket med timmerbjälkar mellan vår, sommar, höst och vinter.

Vad vill ni göra med er tid här? frågade han.
Vilken tid? frågade jag. Tiden här?
Ja, tiden här, sa han.
Jag vill skriva så mycket som möjligt och så bra som möjligt, sa jag.
Och de andra, ska de bara stå bredvid och applådera?
Nej, sa jag. Jag ska hjälpa dem och de ska hjälpa mig.

Jag köpte tvål på Netto. Så nu kan jag tvätta mig och bli ren.
Jag köpte äpplen också.

Jag letar citat. Hittar ett som passer. ’”Ah, they put pigeons’ feathers in the pillows – no wonder I couldn’t die!”’

Jag är nattens älskarinna

Detta är en skiss på en dikt:

Jag går barfota genom huset.
Örnen flyger i hallen.
Natten täcker mig.

Alla sover.
Jag ligger ensam hos natten.

Jag sitter i din mörka famn och lyssnar på din röst. Du smeker mig, viskar till mig.
Allt farligt sover.

Jag vilar.
Han kysser mig.

Jag är nattens älskarinna, otrogen dagen. Mörkret är min vän. Natten, min älskare.

Natten nynnar och sjunger. Viskar vackra ord om tysthet och stillhet och drömmar. Allt sover, allt utom nattvarelserna. De kan se i mörker, sägs det. De jagar nu, sägs det.

Jag vaggas till drömmar av min älskare. Nu ska jag jaga. Och jag ska vakna olycklig och trött till dagen. Dagen har sysslor till mig. Natten har bara drömmar och sömn, mörker och stillhet. Han älskar mig som jag är.
Jag ska ligga i hans famn. Jag ligger i hans famn. Han tar mig med. Jag ska drömma i hans famn. Han kysser mig. Jag älskar honom.

Jag viskar: "strö sjärnor i min själ, älskade, så jag kan se när mörkret faller, och du går". Han viskar: "du, min älskade, strör sjärnor i min själ, så du kan se när mörkret faller." Och han stör sjärnor i min själ, så jag kan se när han har gått.

Natten sveper in mig i sin mantel. Vi ska ut på resa. Jag undrar vart vi ska. Han viskar: ”bortom stjärnorna.” Jag säger att jag ser inga stjärnor. Han viskar till mig att de finns bakom molnen. Jag undra hur långt det är dit, dit vi ska. ”En evighet”, svarar han. Jag följer med.

Kräftskiva

Jag spenderade kvällen bredvid Erik. Jag gav honom en spritpenna, sen målade han traktorer på duken. Jag målade en kräfta. Jag försökte måla en traktor också, men då skakade han på huvudet och sa att det såg ut som en låda. Då gav jag honom pennen och han fixade till den så att den såg ut som en traktor. Det är detaljerna som gör det, sa han. Han målar ta mig fan i slow motion. Han hade även åsikter om mitt ätande, precis som mitt ekologiska drickande och mina studier. Äter du inte kräfter? frågade han. Nej. Varför inte då? Det är äckligt. Han skakade på huvudet och suckade. Eva frågade mig vad jag skulle plugga. Jag sa att jag skulle gå en skrivarkurs. Erik skakade på huvudet igen, suckade, skrattade och undrade vad det var för jäkla studier. Ja, det kan man undra, när man har levt hela sitt liv isolerad på en bondgård utan intressa för kultiverad beläsning.
Fredrik var så kul så jag grät av skratt. Han berättade saker om sin jobbarkompis som hade köpt andra cigaretter än de vanliga och sin katt som hade besökt honom på jobbet. Han undrade hur katten hade vetat att han jobbade just där.
Klockan tolv på kvällen när alla hade blivit trötta och större delen av gänget åkt hem fick jag tråkigt, så jag satte på hitmusik från 2003 och började dansa. Erik skakade på huvudet igen, suckade och undrade vad det var för jäkla skitmusik, samtidigt som han målade två traktorer till på en papptalrik. Sen somnade han.
Jag fortsatte att vika mig av skratt åt Fredriks livshistorier och fundera på vilken bok jag ska ta mig an härnäst.

Inga äckeldjur, ingen sup

Wuthering Heights. Kärlekshistoria. Spökhistoria. Släktkrönika. Efter Twilightsagan var den som Piccinis opera Turandot efter fyra relativt tama poplåtar om kärlek. I Svindlande höjder pinar de livet ur varandra värre än i en isländsk släktsaga. Den var som metalriv efter smörballad.
Nog med reklam.
Mitt hår är rakt med guldbruna slingor överallt. Det håret fixade jag idag. Det håret ska jag sitta med vid bordet i morgon tillsammans med 17 personer som suger rödkokta äckeldjur mellan benen. Najs.
Nog med skryt.
För att förhinda att jag dricker för mycket har jag anmält mig som frivillig chaufför åt Marina som ska ner till Vaggeryd efter kräftskivan.
Det är nämligen så att jag befarar närmanden under denna trevliga tillställning som jag gör bäst i att parera i relativt nyktert tillstånd.
Jag hoppas att du inte kommer ihåg förra helgen vi var ute. Det gör jag. Tyvärr. Det här är inte bra. Inte bra alls. Det här är vad man får för sina synder.
Förlåt mig fader, ty jag har syndat.
Ja?
Jag har druckit sprit. Och jag har flörtat alldeles för lyckat med fel personer.
Tio Ave Maria, tjugo Gud som haver och tretti Fader vår. Sen kanske någon hjälper dig här uppe med att genomleva kräftskivan.
Tack.
Varsågod.
Det känns som jag befinner mig i en ytterst utsatt position. Jag planerar att försöka genomleva kvällen med Sölve, Jennie och Marina vid min sida, som livvakter, ha minst ett bord mellan mig och Fredrik och undvika att varken titta eller lyssna på Icke Önskvärd nr 1. Inte nog med att Tonny agerar Emma med snopp och utan större finkänsla, nu har han fått hjälp av Johan också. Skithögar. Jag behöver ingen hjälp på det hållet. Jag klarar mig alldels utmärkt själv. Speciellt med att få puckon att falla omkull och slå i huvudet hårt. Alldeles för hårt. Kan inte nån hjälpa dem att plocka upp vettet? Det rann ut när de slog i huvudet.
Därför har jag bestämt mig för att agera vaksam, samt "som om ingenting rör mig i röven" på lördag.
Alltså: Kräftskiva: inga äckeldjur, ingen sup, skratta å va glad.
Nog med gnäll.
Skrik åt mig på Liseberg. Det kan behövas.

Hej, jag heter Alexandra och jag är bokoholist

Det var länge sedan jag skrev här. Sedan sist har jag packat upp alla mina böcker och stuvat in dem i bokhyllan. Jag har haft ett ovälförtjänt sommarlov. Jag har läst böcker. Mörkret hjärta, Emma, The Hours, dikter av Edith Södergran, Twilightböckerna och nu håller jag på med Wuthering Heights och den verkar vara den bästa hittills. Jag känner ingen missbrukarsymtomer i min bokkonsumsion. Jag känner mig beroende, frustrerad när jag inte har en bok att läsa och ångest när jag ska välja vilken jag ska läsa.
Hej, jag heter Alexandra och jag är bokoholist.

Jag har sökt studiebidrag igen. Nu fattas bara studieförsäkran innan pengarna kommer. De frågade hur länge jag hade tänkt att studera. 2014 fylllde jag i. Det var mitt emellan 2013 och 2015. Det kändes lagaom och alldeles för länge. Jag hoppas jag hinner bli desperat innan dess.

Marina har kommit hem från Värmland där hon har lekt med barnen och städat toaletter och träffat killar tillsammans med Sofia. Mamma säger att hon inte får åka dit igen utan p-piller, för det räcker inte bara med kondom.
Marina och jag har samma stolek på både kläder och skor nu, så vi kör gemensam garderob.

Jag tror jag ska köpa lite filmer nu. Vi behöver det, jag och Marina. Vi har sett alla filmer vi har alldeles för många gånger. Och jag fortsätter att se fram emot biopremiärer som ett barn ser fram emot julafton.

Och jag fortsätter att skriva hymner till natten. Insekter dras till ljuset, vildar håller till i mörkret.