Jag är nattens älskarinna

Detta är en skiss på en dikt:

Jag går barfota genom huset.
Örnen flyger i hallen.
Natten täcker mig.

Alla sover.
Jag ligger ensam hos natten.

Jag sitter i din mörka famn och lyssnar på din röst. Du smeker mig, viskar till mig.
Allt farligt sover.

Jag vilar.
Han kysser mig.

Jag är nattens älskarinna, otrogen dagen. Mörkret är min vän. Natten, min älskare.

Natten nynnar och sjunger. Viskar vackra ord om tysthet och stillhet och drömmar. Allt sover, allt utom nattvarelserna. De kan se i mörker, sägs det. De jagar nu, sägs det.

Jag vaggas till drömmar av min älskare. Nu ska jag jaga. Och jag ska vakna olycklig och trött till dagen. Dagen har sysslor till mig. Natten har bara drömmar och sömn, mörker och stillhet. Han älskar mig som jag är.
Jag ska ligga i hans famn. Jag ligger i hans famn. Han tar mig med. Jag ska drömma i hans famn. Han kysser mig. Jag älskar honom.

Jag viskar: "strö sjärnor i min själ, älskade, så jag kan se när mörkret faller, och du går". Han viskar: "du, min älskade, strör sjärnor i min själ, så du kan se när mörkret faller." Och han stör sjärnor i min själ, så jag kan se när han har gått.

Natten sveper in mig i sin mantel. Vi ska ut på resa. Jag undrar vart vi ska. Han viskar: ”bortom stjärnorna.” Jag säger att jag ser inga stjärnor. Han viskar till mig att de finns bakom molnen. Jag undra hur långt det är dit, dit vi ska. ”En evighet”, svarar han. Jag följer med.