Sörängen låter som en kohage.
Första gången jag skulle till Sörängen körde jag fel. Jag svängde i första rondellen istället för i andra. Andra gången körde jag rätt. Tredje gången visste jag vart jag skulle. Fjärde gången skulle jag hämta en nyckel.
Jag skulle hämta nyckeln till röda ängar med vita knutar.
Astrid Lindgrens Bullerbyn och Carl Larssons målningar.
Här skulle man kunna filma runt lite om man vill göra reportage om Sverige demokraterna. Äkta svensk idyll. (Det fattas bara en stor svensk flaga i stången.)
I dörren står två män. Den ena sträcker fram en hand, säger han är rektor här. Välkommen.

Jag fick nyckeln till Lindängen nummer 11.
Jag skriver hymner till livet.
Jag är en av dem som inte led tillräckligt.
Jag är hyperentusiastisk och livrädd, rädd för att få kramp.
Krampkänningarna ska jag ta som ett tecken på att jag lever.

Carl Larsson- liknande målningar i taket med timmerbjälkar mellan vår, sommar, höst och vinter.

Vad vill ni göra med er tid här? frågade han.
Vilken tid? frågade jag. Tiden här?
Ja, tiden här, sa han.
Jag vill skriva så mycket som möjligt och så bra som möjligt, sa jag.
Och de andra, ska de bara stå bredvid och applådera?
Nej, sa jag. Jag ska hjälpa dem och de ska hjälpa mig.

Jag köpte tvål på Netto. Så nu kan jag tvätta mig och bli ren.
Jag köpte äpplen också.

Jag letar citat. Hittar ett som passer. ’”Ah, they put pigeons’ feathers in the pillows – no wonder I couldn’t die!”’