Grön papegoja

Jag pratar en massa skit, men det gör i och för sig alla andra också!
"Med struntprat når man sanningen! Jag pratar strunt - alltså är jag en människa. Ingen har någonsin kommit på en sanning utan att först ha pratat strunt fjorton eller hundra gånger; på sätt och vis är det alltid lovvärt. Men vi, vi kan ju inte ens prata strunt med egna ord! Prata på för all del, men prata med egna ord - och jag skulle kunna kyssa dig för det. Att prata strunt med egna ord är ju nästan bättre än att tala sanning med andras. I första fallet är man människa, i andra fallet är man en papegoja!"
Goda, goda, jag är en grön papegoja.
"Du anar inte hur mycket skit de pratar! (...) Och förresten, varför inte? Vi pratar väl en massa strunt vi också? Låt dem prata bara så blir de väl vettigare sen..."

"ja, det är som att vara död och levande på samma gång, alla fördelar samtidigt."

Brott och straff
Fjordor Dostojevskij

Tintomara!

Tintomara! två ting äro vita
Oskuld - Arsenik.

drottningens juvelsmycke av Amqvist.

Så. Det är inte bara jag som har blivit gravt studieskadad, snöat in och varit för snobbig för att ta fram snöskyfflen och skotta undan lite.
Jo, du måste förklara hur du tycker att "Gud är död, men jag är människa, jag måste leva" är lite som "cogito ergo sum". Jag förstår inte hur du menar, resonerar. För mig handlar det första citatet mer om att även om Gud är död, även om Gud inte finns, existerar, så exiserar vi människor, så måste vi människor existera, så måste vi finnas, vi kan inte bara sluta leva för att Han inte lever. Vad vi sedan lever för kan vara 40-talet i Liftarens guide till galaxen eller att odla sin trädgård, som i Candide, eller Fånga dagen!
Ah! Jag tror jag förstår hur du menar nu. Nu när jag skrev det själv. Men förstår du hur jag menar? Vi, männsiskor, måste leva vidare, även utan Gud.
Och dessutom fuskade jag lite med citatiseringen. Måste skulle vara betonat, kursivt, men jag vet inte riktigt hur man gör det här.

Jag fick chokladpudding i födelsedagspresent av Tonny. Bland annat. Jag fick en massa annat smått och gott med prislappar på också som han hade varit och köpt på Hoks lanthandel. Men denna choklandpudding vispade jag till idag, för hand, med grädde, för hand, och sedan kom Bettie in i köket, bra, då slipper jag gå och knacka på din dörr. Vill du ha chokladpudding, frågade jag och hon sa att hon ville ha. Nä, vad gullig, du är, Alexandra, sa hon. Hon säger alltid ens namn. Hej Alexandra, säger hon, medan andra bara säger hej. Jag säger inte ens hej. Jo, om jag känner för det. Nä, vad gulligt du är, säger hon. Och jag säger att det känns ju bra att i alla fall vara snäll och gullig mot någon.
Jag fann busstidtabeler idag också och då tänkte jag på Mohammed, och på att han inte vill stå ute i 40 min och vänta på bussen, upplysningsvis behöver han inte stå ute och vänta på bussen så länge, han kan gå in, och då tog jag två busstidtabeler och gav en till honom, så att han slipper knacka på min dörr och fråga om jag kan hjälpa honom kolla busstidtabellen på internet för att allting står på svenska. Nu knackade jag på hans dörr i stället. Hämnden är ljuv. Han såg helt förstörd och yrvaken ut.
Jag pratade med Filip idag. Jag sa inte hej. Du vet inte om Mohammed är hemma? frågade jag. Nej, det visste han inte. Nähä.
Men han spelar fortfarande underbar gudamusik och är generös nog att dela med sig av den till alla i korridoren som vill höra. Dessutom är han en av mycket få personer som kan vissla utan att det är irriterande. Det är väl det enda som inte är irriterande...
Du borde hålla käft om sånt, Alex, speciellt här på internet, syberspace, där alla kan se och läsa och stackarn inte kan försvara sig.
Han försvarar sig nog så väl i verkligheten. Dessutom hoppas jag på att det bära är du som läser, för jag skriver egentligen bara till dig, det vet du, min insnöade Fridafilosof.
snökyss och vinterpuss!

Jag tänkte att nu passar det att spela små lätta moln

Filip sitter på andra sidan väggen och spelar musik. Som vanligt. Det är bra musik, härlig musik. Det är det enda. Jo, förresten, vi båda håller käft när vi är i köket tillsammans. Vi pratar inte med varandra. Vi kan inte det.
Och jag har fått omvärdera. Han är mer social än vad jag är, eller i alla fall med de människorna som finns i denna korridor, förutom att han inte pratar med mig och jag pratar inte med honom. För det går helt enkelt inte.
Mohammed har lånat min kamera för att gå ut och ta kort uppe på taket för det var så fint där, sa han. Jag fick ju tillbaka de hundra kronorna jag lånade ut till honom så jag hoppas att jag får tillbaka kamran också. Och cykeln fick jag också tillbaka.
Jag har skrivit en tenta. Jag var nervös över att jag inte var nervös och längtade efter att få känna den känslan man känner när man går ut och har skrivit klart tentan. Då har man gjort något ordentligt. Scorat en tio poängare i nyttighet. Det är viktigt. Det har jag lärt mig. Att vara nyttig. Känner du dig nyttig? Sällan. Ibland, men väldigt sällan. Nyttighet är att ha förhållandevis städat, göra någonting man senare kan ha nytta av, plocka in ved, tvätta, diska, ge hästarna mat, rida, mocka, röja, jobba, studera till ett yrke (alltså inte det jag gör nu), skriva en tenta, plugga till en tenta, laga mat, damsuga...
Inte läsa. Och inte skriva.
Jag var aldrig född till nyttighetsmänniska.
Men här, här är det annorlunda. Lite. Eller mer. Här ska man läsa, här ska man kunna mycket, här får man sitta på sitt rum och studera. Nu har jag på något sätt gjort mina onyttiga intressen någorlunda nyttiga.
Jag såg ett talkshowprogram innan. Skavlan. Och där pratade de om hur man kan höra sig själv säga saker som en föräldrar har sagt och man tänker inte förrens efteråt att oj.
Då får du ju ta tag i det och göra det du behöver göra, jag kan höra mig själv säga det till mig själv och sedan sätta en not efter det och källhänvisa till min allrakäraste mor.
Men när man har tagit en tiopängare i nyttighet då får man skita i lite saker för en stund. Jag har till exempel suttit och tittat på Skavlan sedan i morse. Jag funderar på att gå och handla, men jag har ingen lust och jag har ingen lust att lag mat heller, och jag funderar på om jag ska diska för jag har knappt något porslin att ät eller dricka ur, allt ligger och möglar, nej så farligt är det inte, och jag funderar på att läsa Ett drömspel, och jag funderar på om jag skulle gå på bio ikväll. Åh, jag älskar att gå på bio! Men jag gillar också att läsa, så jag funderar fortfarande på om jag ska läsa Ett drömspel eller gå på bio.
Igår var det små lätta moln överallt att studsa runt på och glädjas skratta lyckligt över och jag tänkte att nu passar det att spela små lätta moln ser jag på min himmel, min himmel som är blå- nej- rosa, som i en soluppgång eller solnedgång. Nu är den tid jag har längtat efter i en vecka, tentan är skriven, jag har all tide i världen. Nästan. Och jag kan göra som jag vill och känner för, en ny fräsh kurs ska starta och... ja. Bra. Förutom att jag kunde skrivit att Gösta Berling kom ut 1891 och att under åttitalet kom mycket tendenslitteratur som svar på Brandes uppmaning att litteraturens uppgift var att sätta samhällsfrågor under debatt...
I started out with nothin and I still got most of it left, heter en skiva med Seasick Steve. Jumper sjunger: det är så mycket som jag inte vet nått om, men jag tror jag vet vem jag är. I Drottningens juvelsmycke skriver Almqvist att Tintomara tänker: Gud är död, men jag är en människa, jag måste leva.
Och jag spelade Små lätta moln och Här kommer natten. Pugh Rogerfeldt. För ibland kan man också märka att den musik de där föräldararna har spelat ibland kommer ut från ens egna högtalare.
Puss i jumsken

Halleluja amen, Dostojevskij!

Halleluja amen, Dostojevskij!
Jag har läst många texter det senaste året, men få texter har jag läst med förbehåll och njutning, men den där boken, den jättelånga, jättetjocka, jättestora Brott och Straff, läser jag, njuter jag av, slurpar upp, med förbehåll. Konstigt är det och knäppt, för det är ju så mycket text och den är så lång och den är så tjock. (Så tung är den inte för jag har en pocketutgåva.)
En bra bok är sådan, så att man sugs in i den och börjar tänka och slutar tänka på att man läser, maler text, för helt plötsligt maler man inte text längre. Man upplever någonting, tänker samtidigt som man läser, läser inte bara. Man behöver inte ens tvinga sig vidare, texten försvinner nästan, och något annat formar sig i huvudet istället.
Även om jag måste läsa den tycker jag att den är bra. Konstig är det, och knäppt. Men boken fascinerar mig. Det är psykologi, Dostojevskij. Och jag gillar att vara i folks huvuden, att var i en annan människas tankar, speciellt speciella människor, med speciella fixa idéer. De är de mest intressanta. Att undersöka människor, tankar, reaktioner, hur man fungerar. Tankar och handlingar, hur de hänger ihop.
Människor är underligt konstiga varelser som kan tänka sig in i andras situation, de kan tänka sig in i situationer som de aldig har varit i fast de aldig har varit där. Och i nästa sekund, helt plötsligt kan dessa varelser bara stänga av. Totalt. De är mycket konstiga, de varelserna. De kallas människor. Och jag har fortfarande mer medlidande med hästar än med människor.
Puss på dig Dostojevskij. Tack för att du skrev en bok med läsupplevelse i, för det är en upplevelse.
Ibland blir man glad, över att tvingas läsa viss litteratur som är så bra och som man blir uppfylld av, andra gånger förstår man att de tvingar en att läsa annan litteratur, för man skulle aldrig läst tråkigheten själv annars.
Men bättre än berusning är det, bättre än någon annan känsla är det och slår allt, att få en riktigt bra bok i händerna som man få Uppleva, knapra på, smaka på, käka av. Och är den bra så är det ju bara bra att den är lite längre, för då varar det bra lite längre, förhoppningsvis.