Jag tänkte att nu passar det att spela små lätta moln

Filip sitter på andra sidan väggen och spelar musik. Som vanligt. Det är bra musik, härlig musik. Det är det enda. Jo, förresten, vi båda håller käft när vi är i köket tillsammans. Vi pratar inte med varandra. Vi kan inte det.
Och jag har fått omvärdera. Han är mer social än vad jag är, eller i alla fall med de människorna som finns i denna korridor, förutom att han inte pratar med mig och jag pratar inte med honom. För det går helt enkelt inte.
Mohammed har lånat min kamera för att gå ut och ta kort uppe på taket för det var så fint där, sa han. Jag fick ju tillbaka de hundra kronorna jag lånade ut till honom så jag hoppas att jag får tillbaka kamran också. Och cykeln fick jag också tillbaka.
Jag har skrivit en tenta. Jag var nervös över att jag inte var nervös och längtade efter att få känna den känslan man känner när man går ut och har skrivit klart tentan. Då har man gjort något ordentligt. Scorat en tio poängare i nyttighet. Det är viktigt. Det har jag lärt mig. Att vara nyttig. Känner du dig nyttig? Sällan. Ibland, men väldigt sällan. Nyttighet är att ha förhållandevis städat, göra någonting man senare kan ha nytta av, plocka in ved, tvätta, diska, ge hästarna mat, rida, mocka, röja, jobba, studera till ett yrke (alltså inte det jag gör nu), skriva en tenta, plugga till en tenta, laga mat, damsuga...
Inte läsa. Och inte skriva.
Jag var aldrig född till nyttighetsmänniska.
Men här, här är det annorlunda. Lite. Eller mer. Här ska man läsa, här ska man kunna mycket, här får man sitta på sitt rum och studera. Nu har jag på något sätt gjort mina onyttiga intressen någorlunda nyttiga.
Jag såg ett talkshowprogram innan. Skavlan. Och där pratade de om hur man kan höra sig själv säga saker som en föräldrar har sagt och man tänker inte förrens efteråt att oj.
Då får du ju ta tag i det och göra det du behöver göra, jag kan höra mig själv säga det till mig själv och sedan sätta en not efter det och källhänvisa till min allrakäraste mor.
Men när man har tagit en tiopängare i nyttighet då får man skita i lite saker för en stund. Jag har till exempel suttit och tittat på Skavlan sedan i morse. Jag funderar på att gå och handla, men jag har ingen lust och jag har ingen lust att lag mat heller, och jag funderar på om jag ska diska för jag har knappt något porslin att ät eller dricka ur, allt ligger och möglar, nej så farligt är det inte, och jag funderar på att läsa Ett drömspel, och jag funderar på om jag skulle gå på bio ikväll. Åh, jag älskar att gå på bio! Men jag gillar också att läsa, så jag funderar fortfarande på om jag ska läsa Ett drömspel eller gå på bio.
Igår var det små lätta moln överallt att studsa runt på och glädjas skratta lyckligt över och jag tänkte att nu passar det att spela små lätta moln ser jag på min himmel, min himmel som är blå- nej- rosa, som i en soluppgång eller solnedgång. Nu är den tid jag har längtat efter i en vecka, tentan är skriven, jag har all tide i världen. Nästan. Och jag kan göra som jag vill och känner för, en ny fräsh kurs ska starta och... ja. Bra. Förutom att jag kunde skrivit att Gösta Berling kom ut 1891 och att under åttitalet kom mycket tendenslitteratur som svar på Brandes uppmaning att litteraturens uppgift var att sätta samhällsfrågor under debatt...
I started out with nothin and I still got most of it left, heter en skiva med Seasick Steve. Jumper sjunger: det är så mycket som jag inte vet nått om, men jag tror jag vet vem jag är. I Drottningens juvelsmycke skriver Almqvist att Tintomara tänker: Gud är död, men jag är en människa, jag måste leva.
Och jag spelade Små lätta moln och Här kommer natten. Pugh Rogerfeldt. För ibland kan man också märka att den musik de där föräldararna har spelat ibland kommer ut från ens egna högtalare.
Puss i jumsken