Erkännanden

Jag erkänner direkt. Jag kände mig dum när jag läste din blogg. Jag känner att jag har blivit dum. Jag känner att jag har hamnat på efterkälken, och att du möjligtvis kommer att få ta snöret och försöka dra mig efter dig på söndag för att få mig att hänga med. En värdelös hemmafru med apatiska problem. Jag försöker skriva, det går inte, värdelöst. Jag känner att jag vill börja plugga, fylla mig med värdefull lärdom, kunskap, analytisk förmåga, självständiga tankar. Bli intelligent. Då kommer jag bara sakna det här. Det kvittar vad jag gör så vill jag göra något annat och sakna det jag gjorde.

Hur länge kommer du ursäkta min dumhet? Inte länge, om jag känner dig rätt.

Jag har läst A Room of Once Own. Räknas det? Jag har diskuterat kapitel efter kapitel på en bokscirkel. Räknas det? Jag har diskuterat femninism med Sabina. Räknas det? Jag försöker praktisera feminism. Räknas det?

Jag tänker att när jag får en unge ska jag vägra säga vad det är för kön. Tonny kommer att få sånna problem med att kommmuniscera med denna stackars varelse som har kommmit till världen enabart för att morden gillar att göra genusexperiment...

Jo, jag sitter fortfarande i Nässjö och jag kommer inte härifrån. Jag tycker om honom. Och jag tänker inte sluta tycka om honom. Han är alldeles för snäll för det.

Jag erkänner igen. Jag är inte självständig. Inte så självständig som jag trodde att jag var.

Mina naglar är långa igen.

Du har hört den förut och du får höra den igen.

Vi kan leka att jag är en blomma.
Vi kan leka att jag är en källa.
Vi kan leka att jag är en kvinna.
Tills jag blir trött på att leka.

klart slut

Dikter igen

Brud, din betänksamma blå skugga
Din famn av blommor kanske människor
du har en blå liten skugga
du har en blå liten fågel i din slöja, i din vita slöja, i ditt hår
Din blå skugga blundar
Du har blå revor i ditt ansikte, blå revor
Du har blå ögon i ditt ansikte, blå ögon
Det står människor bakom dig kanske träfigurer
De håller ett ljus på var sin sida
Om dig Ett altare av blommor
kanske att offra vid
under blå yta




När blommorna har somnat
stiger jag ut i gräset, barfota

Nattvioler doftar
i den djupblå kvällningen

Jag klättrar upp i trädet
plockar ner stjärnor från grenarna
och lägger dem i mossan, bäddar ner dem i gräset

Jag vandrar i skogarna





Jag är längtan till frihet.
Frihet är min längtan och
Längtan är min enda frihet.
Jag är längtans fånge.
Mitt brott är frihetslängtan
Jag är frihetsfånge.
Längtan är mitt fängelse.

Gustav Vasa och kejsar Nero

Som ni säkert redan vet har vi nyligen fått en uppgift om att i tidningar kan det finnas rubriker vilka kan användas i tillverkandet av… jag ber så hemskt mycket om ursäkt här, my bad… som kan användas i skapandet av skönlitterära texter, så som till exempel kortprosa. Vi fick även uppgifter om intresseväckande anslag, så som gåta, fråga eller problem. Härmed tänker jag slå tre grejer samtidigt med ett enda svingade slag, håll i er. För att väcka ert intresse, er respektingivande nyfikenhet börjar jag alltså med: Vad är det som Gustav Vasa och kejsar Nero har gemensamt?
Jag har ingen aning. Men det får jag absolut inte erkänna för er som läsare. Ty jag är den allsmäktiga skaparen av denna text. Så. Jag ljuger. Jag luras. Jag säger, och talar samtidigt sanning, och säger: det får ni räkna ut själva. Därefter ger jag er ledtrådar, jag, så att säga planterar… och ni ska här som läsare tro att jag har en baktanke med dem. Det har jag inte. Jag vet inte ens innan eller efter jag sätter ut dem . Jag är lika ovetande som er. Men tyst för fan, säg inget. Knip igen. Sjabbla inte bort det här nu (tänk på korten).

Som skrivande människor ska vi ju vara så förbannat bra på att luras… ni får ursäkta mig igen, så förbannat bra på att bli trodda. Och samtidigt säga sanningen. Är det bara jag som ser ett litet problem här. Det finns ett problem … Jag väljer att inte fördjupa mig i det. Men alltså: Min uppgift och mitt ansvar nu (som skrivande människa, för författare är man inte förrän man har publicerat mer än en bok och jag har inte publicerat någon, och därmed är inte Emily Bronte heller författare för hon har bara publicerade typ en bok) min uppgift är alltså att lura er att tro något och samtidigt säga sanning. Jag väljer att först inte tala sanning (det har jag dock redan gjort, talat sanning, jag ber ödmjukast om ursäkt för detta. Som ni redan märkt är jag är en otroligt osäker författare, förlåt, skrivande människa). Jag tänker lura er att tro att jag faktiskt vet vad Gustav Vasa och kejsar Nero har gemensamt. Jag tänker lura er att tro att jag faktiskt visste det hela tiden, ända sedan jag började skriva. Jag tänker lura er så jävla ordentligt att jag kommer tror mig själv och plötsligt har vi löst problemet. Jag kommer tala sanning. Enligt mina beräkningar. Konsten att ljuga är att tro sig själv. Eller kanske, konsten att lyckas med att ljuga är att lyckas ljuga så jävla bra att du tror dig själv och därmed, nästan automatiskt, talar sanning. Ni, kära vänner, får välja vilket av dessa två alternativ ni tycker bäst passar in på er. Jag ger er den konstnärliga friheten som läsare. Ty man måste ge sina läsare konstnärlig frihet. Punkt och tillbaka till grundfrågan: Gustav Vasa och kejsar Nero. Vad fan har de att göra i min text? Och vad fan har de gemensamt?

Jag tyckte så mycket om, eller jag snarare drogs till denna rubrik, denna titel, kände den sa mig något, kände den vill jag ha överst på min text. Så att i alla fall den blir bra. För det är så typiskt dej, Alex, att när du får en uppgift så kan du inte skriva någonting och så skriver du någonting ändå, men det blir för kort. Varför?
Och en annan fråga: Vad gör du här?

Förlåt förlåt förlåt förlåt jag skrev för att jag inte kunde skriva. Gustav Vasa och kejsar Nero ingick maskopi med varandra i mina gråceller. Och Kejsar Nero torterade och korsfäste. Och Gustav Vasa halshögg och satte på pålar, sa att jag var Nils Dacke, att jag måste dö, för jag stred mot allt som var rätt och riktigt bra.

För de som inte förstår: Genom hela denna text har Gustav Vasa och kejsar Nero varit i maskopi med varandra. De har, som de diktatorer de är infekterat min text och censurerat mig. Och som ni alla vet: censur är meningarnas död.

Dock blev denna text till trots allt och på så sätt dödade jag Dackejävel och Vasafan. Igen. Och jag levde någorlunda lyckligare, men utan mat.

Fotnot: Ni kommer att i läsandet av denna text upptäcka ett flertal av de smutsiga ord och de för oss ökända sjukdomar som står uppräknade på The Sigge’s list. Dessutom kommer ni hitta ett antal svordomar. Jag ber om ursäkt. Förlåt.

Kronblad från äppelblommorna

Klang… där ljöd klockan.
Hon stod ännu kvar; lät ljudet eka ut och lyssnade. Åter ett omärkligt ljud och plötsligt var hon vid dörren och i ett enda tag hade hon öppnat den. En vindpust bara. Ingen där.
Trädgården låg stilla och tyst; kronbladen från äppelblommorna regnade ner och lade sig som ett skärt täcke över marken.
Hon hade förilat sig, men kunde inte gå tillbaka. Hon stod på trappan och väntade.

uppgiften: fortsätt på en redan befintlig text.

Alex.