Jag erkänner direkt. Jag kände mig dum när jag läste din blogg. Jag känner att jag har blivit dum. Jag känner att jag har hamnat på efterkälken, och att du möjligtvis kommer att få ta snöret och försöka dra mig efter dig på söndag för att få mig att hänga med. En värdelös hemmafru med apatiska problem. Jag försöker skriva, det går inte, värdelöst. Jag känner att jag vill börja plugga, fylla mig med värdefull lärdom, kunskap, analytisk förmåga, självständiga tankar. Bli intelligent. Då kommer jag bara sakna det här. Det kvittar vad jag gör så vill jag göra något annat och sakna det jag gjorde.
Hur länge kommer du ursäkta min dumhet? Inte länge, om jag känner dig rätt.
Jag har läst A Room of Once Own. Räknas det? Jag har diskuterat kapitel efter kapitel på en bokscirkel. Räknas det? Jag har diskuterat femninism med Sabina. Räknas det? Jag försöker praktisera feminism. Räknas det?
Jag tänker att när jag får en unge ska jag vägra säga vad det är för kön. Tonny kommer att få sånna problem med att kommmuniscera med denna stackars varelse som har kommmit till världen enabart för att morden gillar att göra genusexperiment...
Jo, jag sitter fortfarande i Nässjö och jag kommer inte härifrån. Jag tycker om honom. Och jag tänker inte sluta tycka om honom. Han är alldeles för snäll för det.
Jag erkänner igen. Jag är inte självständig. Inte så självständig som jag trodde att jag var.
Mina naglar är långa igen.
Du har hört den förut och du får höra den igen.
Vi kan leka att jag är en blomma.
Vi kan leka att jag är en källa.
Vi kan leka att jag är en kvinna.
Tills jag blir trött på att leka.
klart slut
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Då får du ett erkännande av mig, jag kände mig lite dum när jag läste ditt förrförra inlägg om Gustav Vasa och Nero. Förstod inte så mycket, det var därför som jag inte kommenterade den... :)
Dumhet kan jag ursäkta men inte osjälvständighet. Fast vem är självständig? Inte jag i alla fall, och därför tenderar jag att aldrig ursäkta mig själv.
Jag tror förresten att man inte är dum förrän man är nöjd med den kunskapen man har och inte vill utveckla sig mer. Inom vilket ämne spelar ingen roll. Men nöjdheten är densamma. Och det är den man blir dum av. Och om jag känner dig rätt är du inte nöjd, och därmed inte dum.
Tyckte om dikten med längtan och frihet i ditt förra inlägg. Den var väldigt vacker. :)
kramar
Du är en häftig jävel, du! Jag diggar dig.
Skicka en kommentar