Barnvagnsmaffian är ute och går i Uppsala...

Barnvagnsmaffian är ute och går i Uppsala och säger att det bara är en månad kvar till julafton så du får inga presenter nu, du får vänta till julafton. Jag skulle bara ha en mössa för det börjar bli kallt om öronen när man cyklar i full fart och håller på att åka ner i den lilla bäcken nedanför backen och nästan krockar med en cyklist som är så jävla duktig så att han håller höger när jag råkar hålla vänster och vi båda halkar lite smått när vi ska bromsa. Han blir skitskraj - hans stolthet blöder ymnigt, och han utstöter att det är höger som gäller. Vaddå avsnoppad. Jag ser ut som om jag inte fattar någonting, ser hur han krånglar sig iväg med sin cykel och halkar en gång till på en isfläck. Det kan du ha din jävel. Hela vägen hem tänkte jag på hur han kommer att berätta för sin fru om vilken idiot på cykelvägen som han nästan höll på att krocka med för att hon inte höll höger. Ja, det är rent livsfarligt att ut och cykla nu, säger frun då. Folk vet inte trafikreglerna. Nej då. Så farligt var det inte. Jag höll bara på att ge din stolthet hjärnskakning på isfläck och kastrera dig.
Jag fick en flash back. En annan gång höll jag inte heller höger, men då satt jag på en häst och råkade hålla så mycket vänster som jag kunde och så fick man det där uppslängt i ansiktet på en, att hålla höger, från en som hade bestämt sig för att krocka med mig bara för att jag höll vänster.
Det är vissa människor som har ett visst behov av att påpeka sådant. Så att de på så sätt kan bygga upp sig själva med snyggt avsnittade delar av andra, försvara hotad stolthet genom avsnoppning, mattavdragning, nedtryckning, onödig tillrättavisning. Precis som det finns vissa människor som har ett behov av att cykla mitt i vägen eller hålla vänster. Åh! Jag skulle ju gett honom ett sådant där gnistrande leende och sagt att javisst, herrn, jag ska försöka komma ihåg det till nästa gång, och se honom nästan halka och slå omkull för det. Men åh, det var så otroligt skönt att se rädslan flaxa runt i hans ögon. God jul.
Jag känner det nu, att julen är nära. Igår kom snön till Uppsala, kom fallande från himlen virvlande i luften ner på gator och grenar och torg och tak. Det är så man vill börja sjunga "Hej, tomtegubbar slår i glasen" när man ute på nationerna och prövar drinkar och skålar med glasen så det klirrar.
Häromdagen spatserade jag och Nadja omkring och checkade antikvariat. Det finns fem stycken i Uppsala. Jag köpte Richard III av Shakespeare för tio kronor. Ett klipp, tycker jag. Ja, så nu vet jag var alla antikvariat ligger.
Snart ska jag gå och mysarunt på stan och kolla in lite julklappar. När folk börjar se julpyntet i skyltfönstrena så säger de alltid att åh, jag tycker det är mysigt när de börjar med julpyntet, och (med julstressångest), usch, jag måste börja köpa julklappar snart också. God jul till er människor. Julpynt i skyltfönstren, det höjer bara folks stressnivå ytterligare. Jag är mer för avslappnande glögg och pepparkaksdeg (det blir oftast ingen deg kvar till pepparkakorna. Bra. För då slipper jag stressa med pepparkakor i ugn och förstöra god pepparkaksdeg när det ändå bara blir brända pepparkakor och så kan jag koncentrera mig på ytterst krävande julklappsköp.) Mohammed kom ut och undersökte min glöggflaska en gång, kom underfund med att det var alkohol i och fick för sig att göra alkoholtest genom att be mig försöka gå rakt. Haha!
Jag får inte glömma att jag har lovat Mohammed en julklapp. Han kom ut ur sitt rum häromdagen och Bettie sa att han var ledsen för att han inte kunde följa med familjen på vallfärd för att han var i Sverige och nu kommer han inte att få göra den vallfärden förrän han är typ sextio eller nått. Jag tyckte att om han nu hade vetat att den där vallfärden skulle vara och att den var så viktigt så hade han väl kunnat planera lite och skjuta upp studierna i Sverige nått år, för att gå vallfärd, annars är det väl inget att gå runt ledsna sig över. Nu ska han få julklapp. Undrar om han blir gladare för det?
Dessutom hörde jag honom skratta innan, så så ledsen kan han inte vara. Inte längre i alla fall.
Och snart kommer Fridavän och gör stället osäkert. Heja! Då får ni akta er. För då blir vi två som håller vänster på cykelbanan och präjar barnvagnar på julklappsköp.
Och nu har vi börjat med en ny delkurs. Rykten går om att läraren är jättehård och bara kan peka på en och så måste man svara.
God jul.

Fridavän!

Jag har gjort reklam för min blogg lite överallt. Men jag ångrar det nästan lite nu. Nu kan jag inte bara skriva till dig känns det som för nu är det kanske också andra som läser, även om det kanske inte är så stor risk.
Jag skickade ett lite för pesimistiskt mail till Mona härom dagen och berättade om hur det går. Jag funderade länga på om jag skulle göra det eller inte, skrev flera utkast innan jag skrev ner något och skickade iväg det. Hon har inte svarat än. Jag vet inte om hon har fått det, om hon har öppnat och läst, om hon fortfarande jobbar kvar. Jag är nervös varenda gång jag öppnar min mail och blir irriterad varenda gång jag ser att hon inte har svarat.
Jag vet inte om jag ångarar att jag skickade det. Mer kanske jag ångrar vad jag skrev. Du ska få läsa det sen. Du kommer inte att tycka att det var för pesimistisk, vi brukar vara mer pesimistiska än så du och jag och vi skämtar om det, skrattar åt den pesimismen. Du kommer inte tycka att det var något fel med det där mailet.
Jag berättade om dig också. Jag hoppas att det inte gör någonting. Och jag fick lust att skriva till dig nu för att jag kände för det. För att jag ville skriva till någon som läser. Och som svarar. Och som har tid. Och allt annat som hindrar människor från att göra saker. Du vet, lust, tid, pengar...allt det där.
Och jag skickar inget mail heller. Det här har varit vårt sätt att kommunicera med varandra. Och det jag skriver kommer underligt nog från hjärtat även om det kan låta konstigt. Idiotsaker kommer också från hjärtat. Folk kanske inte visste eller trodde det. Men så är det. Kolla bara på alla dagböcker som man har kladdat ner med bläck från hjärtat. Nej, jag borde börja skriva med hjärnan istället. Ja, det borde jag verkligen.
Jag fick tillbaka min tenta idag. Jag fick G plus som kursbetyd, men betyget VG på precis alla svaren som jag hade skrivit på frågorna. Jag är så jävla duktig ibland. När jag kan.
På onsdag är det tenta igen. Jag har inte börjat läsa sekundärlitteraturen än. Jag har inte lust. Jag läser Harry Potter istället. Ibland är jag så jäkla duktig.
Det kändes som jag hade feber innan. Det känns som jag gnäller väldigt mycket. Och du kommer säga att nej, men det gör du inte alls, det gör jag däremot. Och då säger jag att nej, det gör du inte. Hade Denis varit här så hade han sagt att jo, det gör vi. Han höll jämt med mig. Jag undrar vad han gör nu. Vad tror du? Pluggar engelska någonstans eller är han arbetsbefriad?`
Jag fick en idé om vad för intressant jag skulle kunna skriva om här på bloggen igår natt, men jag har inte ork att konstentrara mig på det nu. Det var att skriva om låtar som hade betytt mycket i ens liv och motivera eller skriva någonting om varför. Jag vet att det låter jobbigt. Har du lust att göra det, så utmanar jag dig på det. Min första låt som har betytt mycket är Tusen bitar med Björn Afzelius. Har du hört den? Skitsamma. Jag fattade aldrig vad han sjöng om (jag var sex år) men jag fick för mig att den handlade om pappa. Och det kunde jag har rätt i, har jag kommit fram till nu (jag är nitton, snart tjugo, och fick åldersångest och nästan kallsvetningar när du påminde mig om det, jag undrar hur jag kommer känna när jag blir fyrtio sen, då kommer jag antagligen att dö bara av det.)Det var min tröstesång och kanske är det fortfarande. Jag har inte hört den på långe.
Den andra tröstesången är med Kent. Kärleken väntar. Har du hört den och om du inte har hört den gör det ingenting det heller, men jag tror att du har hört den. Den spelades på radion när vi gick i sjuan. Den tröstade mig när jag gick i korridorerna på hjortsjöskolan och kände mig allmänt vilsen, ensam, rädd... och så spelades den ut över sällskapsrummet där jag satt uppkrupen i ett hörn av en tom stor soffa med en bok eller penna (och Carro kallade mig estetwannabe och då tänkte jag just snyggt för det ska hon säga och nu när jag tänkter på det tänker jag alltid på vad Bob Hansson sa om wannabe, och jag drog en suck av... lättnad, tröstan...(jag hittar inte rätt ord, som vanligt) när det spelade den.
Och så har jag min godnattsång under de tre åren på hjortsjöskolan. Truley, madly, deeply med Savege garden. Mamma inroduserade dem för mig en gång när vi bakade bullar och hon sjöng jättesnabbt med i en jättesnabb sång och jag tänkte att jag ville också kunna sjunga med så snabbt. Och jag har övat, och nu kan jag det. Nästan. I vilket fall. Den somnade jag till.
En annan sång, som jag tycker beskriver mig ganska väl är, I'm not ready to make nice med Dixie Chicks. Jag är långsint och glömmer ALDRIG en oförätt. Och jag är hämndsugen och revanshlysten och allt det där som obotliga tävlingsmänniskor är. Men jag vill inte kalla mig själv för en tävlingsmänniska. Snarare strävningsmänniska. Andra kallar det ibland för ambitiös. (Jag vet inte hur det stavas, jag ber så hemskt mycket om ursäkt.)
Sådär. Nu får det vara nog. Nu får det vara bra för idag. Klockan är kvart i tolv. Snälla. Skriv på din blogg.
Jag längat efter att få våldgästa Kalmar med dig.
Och se till att komma hit fort.
Puss och kram. A.