Fridavän!

Jag har gjort reklam för min blogg lite överallt. Men jag ångrar det nästan lite nu. Nu kan jag inte bara skriva till dig känns det som för nu är det kanske också andra som läser, även om det kanske inte är så stor risk.
Jag skickade ett lite för pesimistiskt mail till Mona härom dagen och berättade om hur det går. Jag funderade länga på om jag skulle göra det eller inte, skrev flera utkast innan jag skrev ner något och skickade iväg det. Hon har inte svarat än. Jag vet inte om hon har fått det, om hon har öppnat och läst, om hon fortfarande jobbar kvar. Jag är nervös varenda gång jag öppnar min mail och blir irriterad varenda gång jag ser att hon inte har svarat.
Jag vet inte om jag ångarar att jag skickade det. Mer kanske jag ångrar vad jag skrev. Du ska få läsa det sen. Du kommer inte att tycka att det var för pesimistisk, vi brukar vara mer pesimistiska än så du och jag och vi skämtar om det, skrattar åt den pesimismen. Du kommer inte tycka att det var något fel med det där mailet.
Jag berättade om dig också. Jag hoppas att det inte gör någonting. Och jag fick lust att skriva till dig nu för att jag kände för det. För att jag ville skriva till någon som läser. Och som svarar. Och som har tid. Och allt annat som hindrar människor från att göra saker. Du vet, lust, tid, pengar...allt det där.
Och jag skickar inget mail heller. Det här har varit vårt sätt att kommunicera med varandra. Och det jag skriver kommer underligt nog från hjärtat även om det kan låta konstigt. Idiotsaker kommer också från hjärtat. Folk kanske inte visste eller trodde det. Men så är det. Kolla bara på alla dagböcker som man har kladdat ner med bläck från hjärtat. Nej, jag borde börja skriva med hjärnan istället. Ja, det borde jag verkligen.
Jag fick tillbaka min tenta idag. Jag fick G plus som kursbetyd, men betyget VG på precis alla svaren som jag hade skrivit på frågorna. Jag är så jävla duktig ibland. När jag kan.
På onsdag är det tenta igen. Jag har inte börjat läsa sekundärlitteraturen än. Jag har inte lust. Jag läser Harry Potter istället. Ibland är jag så jäkla duktig.
Det kändes som jag hade feber innan. Det känns som jag gnäller väldigt mycket. Och du kommer säga att nej, men det gör du inte alls, det gör jag däremot. Och då säger jag att nej, det gör du inte. Hade Denis varit här så hade han sagt att jo, det gör vi. Han höll jämt med mig. Jag undrar vad han gör nu. Vad tror du? Pluggar engelska någonstans eller är han arbetsbefriad?`
Jag fick en idé om vad för intressant jag skulle kunna skriva om här på bloggen igår natt, men jag har inte ork att konstentrara mig på det nu. Det var att skriva om låtar som hade betytt mycket i ens liv och motivera eller skriva någonting om varför. Jag vet att det låter jobbigt. Har du lust att göra det, så utmanar jag dig på det. Min första låt som har betytt mycket är Tusen bitar med Björn Afzelius. Har du hört den? Skitsamma. Jag fattade aldrig vad han sjöng om (jag var sex år) men jag fick för mig att den handlade om pappa. Och det kunde jag har rätt i, har jag kommit fram till nu (jag är nitton, snart tjugo, och fick åldersångest och nästan kallsvetningar när du påminde mig om det, jag undrar hur jag kommer känna när jag blir fyrtio sen, då kommer jag antagligen att dö bara av det.)Det var min tröstesång och kanske är det fortfarande. Jag har inte hört den på långe.
Den andra tröstesången är med Kent. Kärleken väntar. Har du hört den och om du inte har hört den gör det ingenting det heller, men jag tror att du har hört den. Den spelades på radion när vi gick i sjuan. Den tröstade mig när jag gick i korridorerna på hjortsjöskolan och kände mig allmänt vilsen, ensam, rädd... och så spelades den ut över sällskapsrummet där jag satt uppkrupen i ett hörn av en tom stor soffa med en bok eller penna (och Carro kallade mig estetwannabe och då tänkte jag just snyggt för det ska hon säga och nu när jag tänkter på det tänker jag alltid på vad Bob Hansson sa om wannabe, och jag drog en suck av... lättnad, tröstan...(jag hittar inte rätt ord, som vanligt) när det spelade den.
Och så har jag min godnattsång under de tre åren på hjortsjöskolan. Truley, madly, deeply med Savege garden. Mamma inroduserade dem för mig en gång när vi bakade bullar och hon sjöng jättesnabbt med i en jättesnabb sång och jag tänkte att jag ville också kunna sjunga med så snabbt. Och jag har övat, och nu kan jag det. Nästan. I vilket fall. Den somnade jag till.
En annan sång, som jag tycker beskriver mig ganska väl är, I'm not ready to make nice med Dixie Chicks. Jag är långsint och glömmer ALDRIG en oförätt. Och jag är hämndsugen och revanshlysten och allt det där som obotliga tävlingsmänniskor är. Men jag vill inte kalla mig själv för en tävlingsmänniska. Snarare strävningsmänniska. Andra kallar det ibland för ambitiös. (Jag vet inte hur det stavas, jag ber så hemskt mycket om ursäkt.)
Sådär. Nu får det vara nog. Nu får det vara bra för idag. Klockan är kvart i tolv. Snälla. Skriv på din blogg.
Jag längat efter att få våldgästa Kalmar med dig.
Och se till att komma hit fort.
Puss och kram. A.