Råttballe

Plötsligt blev allt mycket klarare, löven, grenarna på träden, gruset på marken, människors ansikten, kråkfötter på tavlan. Jag kan se igen!
Imorgon ska vi har textsamtal. Jag ser fram emot det, men kommer möjligen bli besviken. (Det blev jag förra gången, remember?) Äsch.
Igår glodde jag på Taxidriver. Störde mig något på kvinnoporträttet, men annars var det bra. Jag såg Life of Brian. Det är inte riktigt min humor, men... jag skrattade ändå en sex gånger.
Jag har en fjärdedel drucken vinflaska väntande på skrivbordet. Jag funderar på när jag ska dricka ur den, om jag möjligtvis skulle bjuda in någon till "sen kväll med en vinflaska"?
Jag har läst allas texter en gång och skummat igenom dem en gång till, förutom den jag skulle närläsa. Jag orkar inte mer. De där smågrejerna är det ingen som har tålamod till i alla fall. De är bara små. Dessutom brukar jag ha mer åsikter och grejer att säga än de flesta så det får faktiskt räcka att jag har läst dem en gång. Dessutom fick de värsta skrivna kommentarerna förra gången fast jag var borta och jag fick bara skrivna kommentarer av tre. Så jag har inte lust att göra mer än jag behöver längre. Jag försöker koncentrera mig på att skriva istället, skriva så bra som möjligt, koncentrera mig på mina egna texter. Men det gick ju inte så bra i torsdags, men bättre i måndags i och för sig... Vara lite självisk... Jag kan fortfarande höra Siewert ord i mina öron. "Och vad ska de andra göra? Ska de bara sitta bredvid och applådera?" Nej, jag ska hjälpa dem och de ska hjälpa mig.
Jag skulle tydligen sagt att jag ville utveckla mitt skrivande. Det var nog vad han var ute efter.
Råttballe. Mitt nya favoritord. Jag kom på det igår när jag skrev om nån jag inte tyckte om. Råttballe.
Undrar om det blir trevlig soffsittning eller om vi får bänka oss i klassrummet vid textsamtalet?
Jag har suttit och skrivit in datum, namnsdagar och månader idag till min kalender som jag ska göra, har nån bestämt. Jag har inga foton riktigt som jag vill ha till kalendern eller jo kanske ett eller tre men inte fler så jag funderar på att göra bilder av bokstäver ord meningar istället... Kanske sätta in nåt foto, men...
Gudrun undrade vad jag behövde hjälp med. Inget, sa jag. Allt, sa jag sen. Men det är inget akut.
Jag blev inte nöjd med min minibok, så nu försöker jag sälja den till högst bjudande. Jag föreslog tio kronor för den till Karin som tyckte att den var så fin, man borde ha gjort en sån själv istället, men hon sa bara sluta när jag försökte sälja den. Så vet man vad de verkligen tycker! Haha! Nej, jag får väl ge bort den i julklapp till mofa eller nåt, de gillar allt fult man har gjort själv, bara man är barnbarn och har gjort det själv.
Mamma läste på min blogg häromdagen om fönster som behövde putsas, så när jag kom hem i fredags hade hon putsat fönstren. Nu kan du skriva det i din blogg, sa hon, att jag har putsat fönstrena. Så nu gör jag det. Hon går med skor inomhus nu, för hon har ont i fötterna. Hon fyller år om två veckor. Det är säkert det hon känner av. Men här ska inte jag sitta och vara katig, sån kommer jag också bli när jag blir gammal.
Jag lämnad in massa gamla och lite omarbetade blogginlägg till textsamtalet, typ om mina före detta korridorskomisar… Kommer bli lite kul och få reda på vad det tycker om dem. De kommer säkert föreslå omarbetning av text, lite slarvigt skriven, mindre personer i, tack, korta ner och ta bara med de viktigaste delarna. Den spretar. Den är lite rolig på vissa ställen… Men jag förstår inte riktigt här, det är ologiskt. Med mer med mera. Kommer bli kul och få veta vad de tycker om Sally, hon som jag har skrivit är bloggaren. Haha!
Hoppas du har det bra kompis. Och glöm inte att hinna med att uppdatera mig.
//Alex

Tårsamlerskan

Mamma var tvungen att åka och jobba på kvällarna varje onsdag klockan åtta, sa hon. Varje onsdag klockan nio låga Saga i sin säng med gosedjuren runt hela huvudet som en gloria och hade täcket upp till näsan (för täckte hon näsan kunde hon inte andas). Hon kramade Nalle och han var huvudkudde och livboj och hon behövde räddas. Han var bra att gråta i. Han stacks bara i ögonen när hon hade gråtit så mycket att de hade blivit rosasvullna som inflammerade sår. Och spindelnätslampan var alltid tänd så att inte mörkret skulle kväva och strypa henne.
Varje onsdag grät Saga sig till sömns, men det var ingen som visste. För ingen fick veta att hon var barnslig och livrädd och grät. Ingen fick veta att hon låg spänd och stel och skräckslagen och bad till Gud att mamma skulle ligga i sin säng i morgon, att mamma skulle väcka henne i morgon och inte försvinna som pappa hade gjort. Hon bad till Gud att skydda mamma från alla älgar och alla halheter och alla bromsar som inte fungerade och alla träd som man kunde krascha in i och dö av. Hon visste hur det kunde gå och bad till Gud om att mamma skulle kom hem och inte försvinna. Hon tänkte att två föräldrar var för lite, för förlorar du en har du bara en kvar och därför är det tur för dem som har fyra. Om de förlorade en har de tre kvar. Hon visste de som hade fyra.
Men en kväll precis innan hon somnade såg hon hur en skimrande kvinna med vit fladdrande klänning flög in genom fönstret utan att öppna. Kvinnan klev ner från skrivbordet och gick fram till henne så tyst att det var konstigt att höra. Hon ställde sig vid sängkanten och såg så sorgset ner på Saga i sängen. Och när hon gjorde det började Sagas tårar att pärlade sig ovanpå täcket och kudden och ovanpå Nalle, som regndroppar på en vaxduk. Sedan såg det ut som om Nalle hade pärlhalsband i knäet eller som om sängen var en äng med dagg och Nalle var en daggkåpa.
Saga såg hur tusen tårar fyllde kvinnans ögon medan hon tittade ner på Saga. Tillslut rann en tår ur hennes ena ögonvrå och hon öppnande silverskrinet som hon hade haft i sina händer. Tårarna droppade ner i skrinet på den blodröda sammetsbädden. Det påminde om mormors vackra smyckeskrin med silversnirklerier över locket och blodröd sammet och tassar som små katter. Fast detta glittrade och sken och skimrade, precis som kvinnan gjorde.
Så böjde sig kvinnan ner och försiktigt plockade hon upp tårpärlorna från lakanen som om de vore såpbubblor hon var rädd för att spräcka. Saga tänkte att nu är sängen en äng och daggen har blivit smultron. Hon lägger dem i silverskrinet och spräcker inte en enda för hon har så mjuka försiktiga händer.
Hela tiden medan kvinnan plockade tårarna av täcke, kudde och Nalle som dagg från en äng sa hon en ramsa eller kanske var det en vaggvisa:
”Man får gråta, älsklingsvän”, viskade hon och det var konstigt att hon sa så, för det var så mamma hade sagt när pappa hade dött. ”Man får gråta, älsklingsälskade älsklingsvän”, sa ängeln. ”Vad har du fått tårar till, om inte för att gråta dem när du behöver? De är inte för dig att samla på. De är inte för dig att bära på. Här, jag samlar upp dem nu, älsklingsälskade älsklingsvän.”
”Vad ska du med tårarna till?” frågade Saga. Ängeln tittade förvånat på henne.
”De ska jag ge till dem som inte har något vatten”, viskade ängeln.
Och när ängeln hade plockat upp alla tårar från kudden och täcket och från Nalle, torkade hon de sista tårarna av Sagas kinder med de mjukaste fingrar och fick Sagas ögon att svida mindre. Sedan reste sig ängeln och gick bort till skrivbordet framför fönstret med samma ljudlösa barfotasteg som förut. Hon log mot den slumrande Saga i sägen innan hon klev upp på skrivbordet och fladdrade ut genom fönstret utan att öppna, så tyst som om hon aldrig varit där.
Alex.

Nio ljusglimtar.

I
Smaragdgrönt glitter.
Sol speglar sig i klippan
över stenig stig.

II
Lekande bland löven hittade jag ljus och skugga
Jag stod fascinerad under trädet
jublade över vad jag hittat.

III
Solljus kröp ner mellan golvbrädorna
och målade om källargolvet,
randigt.
Jag funderar på att ha det så.

IV
Ljus skapar skugga
och sakerna som skymmer.
Du kan inte skylla på mörkret längre.

V
Solljus strilade in genom fönsterglaset
dammkorn gjorde kullerbyttor i rummet
och när ljuset föll på blommorna vände de sig om.

VI
En solkatt sitter och spinner
ljus och skugga över väggen
och pollinerar blommorna i tapeten.

VII
Det är nu man ser den luft man andas
Och att man behöver putsa fönstret.

VIII
Ett barn jagade skrattande en solkatt med en flugsmäll.
Du kan inte fånga ljus.
Det fångar dig.

IX
Jag tittade ut genom fönstret
på en himmel som var gråvit och molnig
Plötsligt sprack den
och solen föll på backen där borta på kullen.
Jag funderade på att springa dit
fast jag inte skulle hinna.
Men ändå. Jag hade sett det hända.