Tårsamlerskan

Mamma var tvungen att åka och jobba på kvällarna varje onsdag klockan åtta, sa hon. Varje onsdag klockan nio låga Saga i sin säng med gosedjuren runt hela huvudet som en gloria och hade täcket upp till näsan (för täckte hon näsan kunde hon inte andas). Hon kramade Nalle och han var huvudkudde och livboj och hon behövde räddas. Han var bra att gråta i. Han stacks bara i ögonen när hon hade gråtit så mycket att de hade blivit rosasvullna som inflammerade sår. Och spindelnätslampan var alltid tänd så att inte mörkret skulle kväva och strypa henne.
Varje onsdag grät Saga sig till sömns, men det var ingen som visste. För ingen fick veta att hon var barnslig och livrädd och grät. Ingen fick veta att hon låg spänd och stel och skräckslagen och bad till Gud att mamma skulle ligga i sin säng i morgon, att mamma skulle väcka henne i morgon och inte försvinna som pappa hade gjort. Hon bad till Gud att skydda mamma från alla älgar och alla halheter och alla bromsar som inte fungerade och alla träd som man kunde krascha in i och dö av. Hon visste hur det kunde gå och bad till Gud om att mamma skulle kom hem och inte försvinna. Hon tänkte att två föräldrar var för lite, för förlorar du en har du bara en kvar och därför är det tur för dem som har fyra. Om de förlorade en har de tre kvar. Hon visste de som hade fyra.
Men en kväll precis innan hon somnade såg hon hur en skimrande kvinna med vit fladdrande klänning flög in genom fönstret utan att öppna. Kvinnan klev ner från skrivbordet och gick fram till henne så tyst att det var konstigt att höra. Hon ställde sig vid sängkanten och såg så sorgset ner på Saga i sängen. Och när hon gjorde det började Sagas tårar att pärlade sig ovanpå täcket och kudden och ovanpå Nalle, som regndroppar på en vaxduk. Sedan såg det ut som om Nalle hade pärlhalsband i knäet eller som om sängen var en äng med dagg och Nalle var en daggkåpa.
Saga såg hur tusen tårar fyllde kvinnans ögon medan hon tittade ner på Saga. Tillslut rann en tår ur hennes ena ögonvrå och hon öppnande silverskrinet som hon hade haft i sina händer. Tårarna droppade ner i skrinet på den blodröda sammetsbädden. Det påminde om mormors vackra smyckeskrin med silversnirklerier över locket och blodröd sammet och tassar som små katter. Fast detta glittrade och sken och skimrade, precis som kvinnan gjorde.
Så böjde sig kvinnan ner och försiktigt plockade hon upp tårpärlorna från lakanen som om de vore såpbubblor hon var rädd för att spräcka. Saga tänkte att nu är sängen en äng och daggen har blivit smultron. Hon lägger dem i silverskrinet och spräcker inte en enda för hon har så mjuka försiktiga händer.
Hela tiden medan kvinnan plockade tårarna av täcke, kudde och Nalle som dagg från en äng sa hon en ramsa eller kanske var det en vaggvisa:
”Man får gråta, älsklingsvän”, viskade hon och det var konstigt att hon sa så, för det var så mamma hade sagt när pappa hade dött. ”Man får gråta, älsklingsälskade älsklingsvän”, sa ängeln. ”Vad har du fått tårar till, om inte för att gråta dem när du behöver? De är inte för dig att samla på. De är inte för dig att bära på. Här, jag samlar upp dem nu, älsklingsälskade älsklingsvän.”
”Vad ska du med tårarna till?” frågade Saga. Ängeln tittade förvånat på henne.
”De ska jag ge till dem som inte har något vatten”, viskade ängeln.
Och när ängeln hade plockat upp alla tårar från kudden och täcket och från Nalle, torkade hon de sista tårarna av Sagas kinder med de mjukaste fingrar och fick Sagas ögon att svida mindre. Sedan reste sig ängeln och gick bort till skrivbordet framför fönstret med samma ljudlösa barfotasteg som förut. Hon log mot den slumrande Saga i sägen innan hon klev upp på skrivbordet och fladdrade ut genom fönstret utan att öppna, så tyst som om hon aldrig varit där.
Alex.