Jag manövrerar kring i skärvorna utan skråmsår

Jag vet inte.
Jag vet ingenting.
För någon dag sedan kändes det verkligen jättebra. Jag kom tillbaka till mitt älskade 19km2 och kunde sitta ensam i mitt rum utan att känna frustration, orolighet eller ensamhet. Sedan knackade Mohammed på min dörr för att han inte hade sett mig på hela dagen. Jag sa att det var snällt gjort av honom. Det var det inte alls.
Jag kommer ut när jag vill ur mitt rum. Han ska inte knacka eller ringa eller terrorisera mig eller kräva av mig att jag ska komma ut och prata med honom.
We are friends, you know, säger han.
Akta du dig, annars kanske vi inte alls är vänner mer. Ta du din skåning under armen och vändra iväg på vänskapens väg med honom istället. Ställ inga krav på mig, att jag ska komma ut i korridoren och prata med dig, bara för att jag har gjort det förrut.
Men inte längre. Glöm det.
Jag känner mig osocial igen. Eller vad heter det? Skaldjur. Asocial. Musla. Fast jag kan inte ställa mig till musselsläktet, för jag kan vara så obärmhärtigt öppen ibland, så folk måste dra efter andan eller backa ett steg för att de trodde visst inte att hon tog så mycket plats den där som höll käft. Gud! Eller så blir de generade å mina vägnar. Tack så mycket folket. Ni är så generösa. Det kan jag också vara ibland. När jag vill.
Jag är som katten. Allting ska ske på mina villkor. Jag stryker mig mot folk tills jag tröttnar på dem sedan överger jag dem, för jag har hittat någon som kliar mig bättre under hakan. Eller så har jag bara lust att vara borta i tre veckor och hitta mat själv. Och ibland ska jag bara var i ansiktet på folk. Men jag brukar komma tillbaka. Om jag inte hittar ett bättre ställe.
Så är det.
Man ska inte planera. Planer spricker bara. Planer är till för att spricka som glas. Planer är gjorda för att sprickas. Därför ska man inte planera.
Du måste lägga upp en plan, säger mamma.
Så fan. Den spricker bara.
Men då har du ju i alla fall en plan.
Och vad ska jag med den till när den bara spricker? Skära mig på? Skära mig med? Skära av mig med?
Du får väl lära dig att hålla din plan.
Hur då?
Du få väl det helt enkelt. (sånt argument, skitdåligt, men fruktansvärt effektivt. svarar egentligen inte på min fråga, utan menar bara att det få du ta reda på själv. Tack för hjälpen.)
Får och får, som om jag har något val.
Någon säger: Du alltid har ett val. Jag har alltid ett val. Det är bara det, att gör jag fel val enligt majoriteten eller aktoriten blir jag bestraffad och bestraffning är inte bekvämt.
Någon säger: Du kan inte alltid göra det som är bekvämt.
Nej, jag kan väl inte det. Även om jag alltid har ett val. Och jag vet inte vad som är bekvämast, att hålla en plan tills den är genomförd eller spräcka den. Nångång borde jag skära mig riktigt ordentligt på skärvorna av min plan men på nått sätt ordnar det sig alltid för mig ändå på något konstigt mysko sätt. Jag har bra på att dansa kring i skävorna och klara mig utan större skråmsår.
Min mammas säger: Bara gör det, så är det färdigt sen. Ja, säger hon också för att förtydliga att hon menar det hon säger och det gör hon.
Och om jag frågar hur mycket salt jag ska ha, hur mycket krydda jag ska häva på, eller hur mycket jag ska gasa så säger hon alltid, det känner man.
Hon går på känsla min mamma.
Det gör jag också. Annar skulle jag aldig klarat av att manövrera kring i skärvorna och slira runt i kurvor när det blir lite brottom över splittret. Om ni fattar vad jag menar men inte säger.
Hon säger: Upp med mungiporna så går allt mycket lättare.
Jag ska nåla fast de jävlarna i öronen, en pearcing i varje mungipa bara och så lite ståltråd. Vad lätt att skulle gå sen.
Tills dess...ska jag går runt och vara... skaldjur, nej, katt på soffa, som vägrar flytta sig.
Krrr...krrr...krrr...

Nyårskrönika...

Nyårsafton+nyårsdagen:
Jag sprang runt som en osalig ande i huset och undrade vad jag skulle ha med mig och vad jag skulle ha på mig och kissade minst två gånger innan vi åkte iväg, jag och Frida, i bikini och morgonrock, med en varmeldad balja med vatten på en traktorkärra framför oss i bilen, med facklor och mashaler, granar och skylten "grattis Magnus 25 år". Mamma hade retat mig för den mössa jag hade valt, skrattade och menade att jag såg ut som en champingjon. Hon fick välja en ny mössa. I den såg jag ut som en klassisk byfåne. Jag gjorde en min och såg ut som en tandlös kärring med blå mössa med öronlappar. Hon var tvungen att ta kort.
Jag blev kissenödig igen och började vid Albohulta vägskäl upprepa "vem fan vad det som kom på det här" och "och jag var så jälva du så jag gick med på det, varför gick jag med på det, varför gick vi med på det, Frida." Frida sa att nu börjar jag bli nervös.
När vi hade kört ut från Lökeryd stannade vi och jag sa att jag var tvunge att kissa. Mamma föreslog att jag skulle öppna bildörrarna och sätta mig mitt emellan. Då syns du inte sa hon. Jag testade. Jag hörde ett garv. Jag syntes visst. Sedan tog jag ett beslut. Jag trarjade upp i skogen, kallt som fan vad det, och innan jag hade satt mig och kissa hade fötterna domnat bort.
Sedan startade Tonny lassestefans i sina traktorhögtalare och körde in på Magnus gårdsplan. Därefter gick de in och tvingade på Magnus ett par neongröna boratbadbyxor. Jag och Frida tog en cider till och plaskade i baljan för att invänta sällskap i baljan av fyra andra och avfärd mot Kvarnen i Hagafors.
I Hagafors ville jag inte gå ur baljan, men gjorde det sedan i alla fall och rusade in i bastun där vi satt och kuckilurade tillsammans innan folk tyckte att vi skulle äta. Vi bytte om och gick upp och sjöng för Magnus och gav honom paket och käkade smögostårta (den enda mat man får när Magnus bjuder på fest, om det inte är grillfest eller, förlåt, kräftskiva). Jag hade en stor lyckobubbla inom mig med bara skratt och brydde mig inte ens om att pilla bort räkorna (kanske mest för att jag var oförmögen att göra det). Frida och Erik höll en konversation som fick Frida att utbrista att "jag visste inte att han var så trevlig".
Sedan gick vi ner och bastade igen och drack cider och badade i baljan. I baljan utspelade sig en obekväm insident i slutet av mitt badande som fick mig att därefter lämna baljan tillsammans med Frida.
Den roligaste studen på kvällen var vår lilla pratstund med Fredrik i bastun. Vi satt där inne, i bastun tills de började skjuta raketer och vi antog att det var tolvslaget. Då gick vi ut och checkade himlen på raketer. De lila är mina favoriter.
Tillbaka i bastun sprutade vi iskallt vatten på varandra. Jag fick reda på att Fredriks pappa höll på med masage och fick för mig att masera Sölves fötter, innan jag fick för mig att vi skulle gå ut och bada igen.
På väg ut såg vi Magnus. Han hade visst gjort sig illa i huvudet när han skulle gå ur baljan, halkat på isen och rullat under kärran och fått ett sår i huvudet. Mamma sa att det var tur att han var full annars hade han kunnat göra sig riktigt illa. Jag sa att hade han inte varit full så hade han kanske inte ramlat alls. Så kom jag på mig själv med att tänka att somliga straffar Gud med detsamma.
Erik hade somnat på en bänk med Fridas kläder som huvudkudde.
Ute la vi oss i baljan. Jag fick lust att kramas, sedan sa jag en replik från en film som lyder "jag ska bli hora jag. då får man betalt för och kramas". Och hela vägen hem låg jag, Frida, Sölve och Fredrik där i baljan som fyra döda fiskar. Jag såg gatlycktor, kommer jag ihåg, och flöt runt och tyckte att det var skönt som inget annat.

Frida, din utmaning blir att berätta din historia om kvällen. Haha!

Min nyttighetsfaktor kommer alltid att förbli låg, enligt mina beräkningar

Detta är mitt 50de inlägg på denna blogg. För några dagar sedan satt jag i sängen bredvid mamma, hon låg med en deckare i knäet, och jag pratade om framtidsplaner. Vad ska jag göra. Sedan slog det mig hur mycket jag har vuxit i huvudet på bara ett halvår. Från mitten av augusti till januari detta året. Jag sa att det här hade jag aldrig klarat av att planera för ett halvår sen. Jag spekulerade i vad jag kanske kommer göra på sommaren och efter sommaren. Sommarjobba, vilket sommarjobb? Krönikör? Kommer jag få det? Nej. Kommer jag klara av det? Vet ej. Antagligen. Jag tenderar och klara av allting som jag måste klara av. Jag tror och hoppas att jag får G på min första hemtenta, så jag kan läsa litteraturvetenskap B... och jag hoppas och tror att jag fick G på A3 kursen. Min älsklingslitteratur under A kursen var Njals saga och Den unge Werthers lidande. Två väldigt olika böcker, skrivna på världig olika sätt. Njals saga är en cool hårdkokt islänningssaga som handlar om släkfejder och där alla är känslokalla och råa. Unge Werthers lidanden är en känslofull sentimental brevroman om en man så blir huvudlöst olycklig förälskad. Den är poetisk. Favoritcitat: Vad jag vet, kan vem som helst veta, men mitt hjärta är jag ensam om.
Njals saga berättas på isbergsprosa. Favoritcitat:
"Var Gunnar hemma?
Det vet jag inte, men hans spjutyxa var hemma.
Därpå föll han död ner."
Jag funderar på att antingen gå nån skrivarkurs eller läsa litteraturvetenskap C. Jag får se hur det känns efter B kursen och sommarn.
Frida ska läsa praktisk filosofi i Göteborg. Vad blir du utav det, frågar de. Knäppare. Och smartare, förhoppningsvis. Och inte det som du är nu, skulle jag vilja säga. Och inget nyttigt över huvudtaget. Jag blev också lite sugen på att läsa filosofi, men då vet jag inte om jag vill plugga teoretisk eller parktisk... Jag vill tänka, jympa hjärnan, även om jag kanske inte har tillräckligt många intelligenta hjärnceller för att göra det.
Jag riskerar att bli lärare eller jobba med något som har med röda korser eller unicf att göra. Nä, usch.
I en av mina guldböcker (min Bibel) står det kompromissa inte med dig själv, använd din gåva. I en almanacka någon gång stod det "Dölj inte dina talanger. De gavs till dig för att användas. Vad är väl ett solur i skuggan?" Synd att inte Benjamin Franklin gav en något mer citat om hur man ska hitta dem. Annars måste man gå ut och testa varenda jäkla pinne som man har i solen och testa om den funkar som solur. Solen kommer i alla fall att roas, eller gå i moln. Tänk om man inte tror att man har några pinnar!
Andra tenderar att veta vad man är bra på. Själv vet man bara vad man tycker är roligt. Och det man kan hoppas på är att man är bra på det som man tycker är roligt, så att man få göra det, och på det sättet hjälper både sig själv och andra lite mer. Vissa gör det som de tycker är kul, för att bli glada, andra gör det som de tycker är nyttigt och blir antingen glada eller sura. Därför hade jag tänkt att jag skulle skutta runt i livet och göra det som jag tycker är roligt, irritera gamla sura tanter, trampa folk på hela jävla foten och skrika åt dem att de står i vägen och ramla omkull om det är någon som inte flyttar på sig. Få blåmärke, lära sig kickboxning och slå tillbaka. Alexandras revanch på världen.
Och jag som har kommit på att det jag värdesätter mest hos en människa är omtänksamhet och ödmjukhet. Och ryggrad.
Min nyttighetsfaktor kommer alltid att förbli låg, enlig mina beränkningar. Men sedan har jag aldig varit bra på matte. Jag göra alltid allting lite försent. Och gör jag en lista, så har jag någon slags förbannelse över mig som gör att jag alltid har en sak kvar på den där förbaskade lista, som jag (surprise, surprise) alltid gör lite för sent.
I nästa inlägg kommer jag att berätta delar av min nyårsafton (det jag kommer ihåg) (det jag vill komma ihåg).
Puss på er folket.
Och träna ryggen, så slipper ni tungt hjärta och krokig rygg.