Idag har jag varit på en okristligt tidigt introduktionsföreläsning. Jag känner mig så jävla uppslyst så det är inte klokt. Mamma ringde innan och sa att hon hade sagt till någon att jag längtar hem och att han sa att vi saknar dig. Jag längtar inte hem. Jag vet i skön vart jag längtar. Innan jag åkte hem längtade jag hem lite grann och när jag kom innanför dörren gick jag med ett fånigt leende genom hela huset och hälsade på folket och fäna.
Men när jag kom hem hit till mitt rum igår (efter att jag spatserat runt i halva Uppsala med en resväska, en ryggsäck och en handväska, så såg ni nån mystisk varelse med mycket packning i går kväll vid halv niotiden i Uppsala var det bara jag) kändes det ännu bättre. Det känns som att där mina saker är, där är också jag. Väldigt mycket i-landsvarning på det, men ändå...
Min allrakäraste Fridavän har bekräftat mina fördomar om New York. Jävla stresstad. Men att du skulle få roligt där och att du skulle trivas det hade jag verkligen hoppats på!
Nu ska jag äta. Mamma och jag kom fram till att det är meningen med livet. Vi fick en inbjudan från missionskyrkan om att de skulle undersöka meningen med livet en kväll. Och då sa mamma att det behöver man inte undersöka, meningen med livet är att äta, är det inte så, Kämpe, frågade hon hunden och det sa han att det var. Och förut har hon frågat hästarna och de har sagt samma sak. Och mycket riktigt, missionskyrkan skulle visst börja sin kväll med en måltid.
Men om mamma och jag skulle komma dit och hävda att en sådan struntsak var meningen med livet skulle vi bli tagna för idioter. Så istället gick vi på kräftskiva och uppfyllde meningen med livet med en hel skock andra som är av samma mening. Så var det med det.
Nu ska jag äta.
måndag 22 september 2008
En sko i rondellen.
Mitt förra inlägg äcklar mig. Jag vet inte varför.
I vilket fall som helst så skrev jag en liten sak i måndags, efter att jag lämnat in en gravt misslyckad uppsats (jag överdriver tyvärr inte detta, gott folk, och nu känner jag mig likadan som min uppsats). Men det som tröstar mig är att jag fick en sådan underbar upplevelse att berätta för folk så att jag nu har berättat den för alla som jag har haft lust att berätta den för och som har haft godheten att lyssna. Jag köpte ett anteckningsblock och en penna (tillsammans 40 kr) och skrev ner den. För i måndags var det nog bland de mest spännande dagarna i mitt liv. Texten lyder:
Jag har haft en så underbar dag idag. Jag önskar jag kunde berätta den för någon. Klockan halv åtta gick jag upp och skrev som besatt (jag var besatt) på min uppsats (efter färdigställandet av denna vet jag inte om den är värd att kallas detta). Jag levde på avsvalnat te och bröd utan pålägg som jag hävde i mig som en utsvulten samtidigt som jag smulade måttligt över tangentbordet, fram till klockan halv fem. Klockan ett var jag tvungen att duscha för jag kände mig äcklig. Så jag duschade mig och sedan satt jag i panikartat tillstånd (panikångestskrik!). Mina händer skakade värre än vid 25 minusgrader och mitt hjärta jobbade värre än vid sm-semifinalmachen mellan HV och Linköping.
Uppsatsen skulle vara inlämnad klockan fyra. Den skulle vara högst nio sidor. Klockan halv fyra satt jag och strök på måfå i texten från 12 sidor till det godkända antalet sidor. Jag hoppades att det inte skulle synas på resultatet. Klockan kvart i fyra bifogade jag filen och skickade den per mail och klockan tio i fyra rusade jag ut ur lägenheten och hoppades på att jag hade fått med mig allt som jag behövde.
Det brukar ta en kvart att cykla till universitetet härifrån. Nu skulle det få ta högst sju minuter. Jag flåsade alla cyklister i nacken innan jag svischade förbi dem. Jag tappade min sko i en rondell och lät den ligga (jag hade inte tid) (jag hade brottom) och kom fram med sårig hals och blodsmak i munnen. Jag parkerade cykeln, brydde mig inte om att låsa, rusade genom korridorena med strumplest och en sko i ena handen. Klockan fyra såg jag honom, där var han och jag gav honom uppsatsen, det som jag hoppas att jag i alla fall får godkänt på, jag gav honom det med ett andfått leende och skratt.
Sedan cyklade jag tillbaka och hämtade min sko i rondellen. Den låg kvar.
Efter detta cyklade jag och köpte en soppa och satte mig på ett kafé för att anteckna.
Jag har haft en så underbar dag idag. Jag bara önskar jag kunde berätta den för någon.
I vilket fall som helst så skrev jag en liten sak i måndags, efter att jag lämnat in en gravt misslyckad uppsats (jag överdriver tyvärr inte detta, gott folk, och nu känner jag mig likadan som min uppsats). Men det som tröstar mig är att jag fick en sådan underbar upplevelse att berätta för folk så att jag nu har berättat den för alla som jag har haft lust att berätta den för och som har haft godheten att lyssna. Jag köpte ett anteckningsblock och en penna (tillsammans 40 kr) och skrev ner den. För i måndags var det nog bland de mest spännande dagarna i mitt liv. Texten lyder:
Jag har haft en så underbar dag idag. Jag önskar jag kunde berätta den för någon. Klockan halv åtta gick jag upp och skrev som besatt (jag var besatt) på min uppsats (efter färdigställandet av denna vet jag inte om den är värd att kallas detta). Jag levde på avsvalnat te och bröd utan pålägg som jag hävde i mig som en utsvulten samtidigt som jag smulade måttligt över tangentbordet, fram till klockan halv fem. Klockan ett var jag tvungen att duscha för jag kände mig äcklig. Så jag duschade mig och sedan satt jag i panikartat tillstånd (panikångestskrik!). Mina händer skakade värre än vid 25 minusgrader och mitt hjärta jobbade värre än vid sm-semifinalmachen mellan HV och Linköping.
Uppsatsen skulle vara inlämnad klockan fyra. Den skulle vara högst nio sidor. Klockan halv fyra satt jag och strök på måfå i texten från 12 sidor till det godkända antalet sidor. Jag hoppades att det inte skulle synas på resultatet. Klockan kvart i fyra bifogade jag filen och skickade den per mail och klockan tio i fyra rusade jag ut ur lägenheten och hoppades på att jag hade fått med mig allt som jag behövde.
Det brukar ta en kvart att cykla till universitetet härifrån. Nu skulle det få ta högst sju minuter. Jag flåsade alla cyklister i nacken innan jag svischade förbi dem. Jag tappade min sko i en rondell och lät den ligga (jag hade inte tid) (jag hade brottom) och kom fram med sårig hals och blodsmak i munnen. Jag parkerade cykeln, brydde mig inte om att låsa, rusade genom korridorena med strumplest och en sko i ena handen. Klockan fyra såg jag honom, där var han och jag gav honom uppsatsen, det som jag hoppas att jag i alla fall får godkänt på, jag gav honom det med ett andfått leende och skratt.
Sedan cyklade jag tillbaka och hämtade min sko i rondellen. Den låg kvar.
Efter detta cyklade jag och köpte en soppa och satte mig på ett kafé för att anteckna.
Jag har haft en så underbar dag idag. Jag bara önskar jag kunde berätta den för någon.
torsdag 4 september 2008
Jag ville göra det här innan jag dör.
Jag tror att jag gör det som man ska göra. Det som man uppmanades att göra när man tog studenten. Gör nu det ni vill. Uppfyll era drömmar.
För några veckor sedan åkte jag och Frida till Skottland, närmare bestämt till Edinbrugh och taxichauffören frågade varför vi hade åkt dit. Jag svarade att det var för att jag ville åka till Edinburgh innan jag dör. Han undrade om jag planerade att dö nån gång snart. Jag sa nej. Då klappade han i händerna och jublade.
Igår gick jag omkring i Uppsala universitets bibliotek och letade efter böcker. Jag har alltid drömt om att få gå omkring i ett bibliotek där taket är högt och böckerna står långt upp på väggarna så att man måste gå uppför sprialtrappan till tredje hyllan längst upp om man vill ha tag på just den boken man vill ha. Jag gjorde det. Och så åkte jag hiss upp för att hämta böcker och jag letade efter olika beteckningar där de böcker jag vill ha skulle finnas och jag fick kopieringskort och kopierade och jag tror inte jag i hela mitt liv har fått så mycket välvillig hjälp på ett ställe, speciellt inte på ett bibliotek. Jag hittade böckerna, jag fick mitt lånekort, jag fick gå i mina spiraltrappor högt upp för att hitta mina böcker och kopier och får kopieringskort och hjälp av snälla underbara människor, som i och för sig får betalt för det, men det finns de som man kan tro får betalt för motsatsen fast de egentligen har samma jobb.
Jag har alltid velat gå på ett universitet. Det låte fint, på nått sätt. Lärt. Och Uppsala. Gammal studentstad. Som Oxford i Severige ungefär. Dit ville jag och dit kom jag. Där är jag nu. Jag läser litteratur, jag går på seminarium, och har studentlitteratur. Och jag har nu gjort det jag alltid velat göra, gjort mesta möjliga nytta genom att läsa en bok på en dag. Jag får göra mesta möjliga nytta genom att läsa om den författare jag älskar mest: Astrid Lindgren. Och jag blir bokstavligen påpackad litteratur och sedan ska jag analysera det också. Jag hoppas bara att jag aldig kommer kvävas i den. Det får vi hoppas.
Och jag har lagt boken i ett bankfack, eller i alla fall, jag har bett mamma göra det nu. Jag ville skriva och det har jag gjort. Så... Nu fattas bara att jag ska rita bilderna... och ta korten.
Och när jag var liten, önskade jag jämt att jag nångång i framtiden skulle få lika långa bibliotekskvitton som mamma fick när hon lånade böcker. Och det fick jag alltid, alltid när jag gick på fenix och jag var alltid lika glad.
Jag har kommit fram till att jag har fått göra väldigt många saker detta året som jag drömt om och vela göra. Dessutom så kan jag skriva och skriva skrivstil så där som jag önskade att jag också en gång i framtiden skulle kunna göra. Och skriva fort, fort på datorn och kunna engelska...
Nu vill jag lära mig franska, åka till frankrike, klara av den här kursen så bra som möjligt, gå på de tre olika biona som jag har tittat ut de två följande veckorna, åka hem och festa kräftskiva den 20:de, rida på hästarna, galoppera, höra mamma tjata, se marina, min underbara syster, sitta framför tv och dator, stå på balkongen hemma med ett tekopp i handen och titta på utsikten över skogen, se hampus spela cs och se hur hela familjen blir mycket gladare på varandra i södra hult när Sanna kommer... Och gå en skrivarkurs nästa år, om det så ska bli på sörängens folkhögskola.
För några veckor sedan åkte jag och Frida till Skottland, närmare bestämt till Edinbrugh och taxichauffören frågade varför vi hade åkt dit. Jag svarade att det var för att jag ville åka till Edinburgh innan jag dör. Han undrade om jag planerade att dö nån gång snart. Jag sa nej. Då klappade han i händerna och jublade.
Igår gick jag omkring i Uppsala universitets bibliotek och letade efter böcker. Jag har alltid drömt om att få gå omkring i ett bibliotek där taket är högt och böckerna står långt upp på väggarna så att man måste gå uppför sprialtrappan till tredje hyllan längst upp om man vill ha tag på just den boken man vill ha. Jag gjorde det. Och så åkte jag hiss upp för att hämta böcker och jag letade efter olika beteckningar där de böcker jag vill ha skulle finnas och jag fick kopieringskort och kopierade och jag tror inte jag i hela mitt liv har fått så mycket välvillig hjälp på ett ställe, speciellt inte på ett bibliotek. Jag hittade böckerna, jag fick mitt lånekort, jag fick gå i mina spiraltrappor högt upp för att hitta mina böcker och kopier och får kopieringskort och hjälp av snälla underbara människor, som i och för sig får betalt för det, men det finns de som man kan tro får betalt för motsatsen fast de egentligen har samma jobb.
Jag har alltid velat gå på ett universitet. Det låte fint, på nått sätt. Lärt. Och Uppsala. Gammal studentstad. Som Oxford i Severige ungefär. Dit ville jag och dit kom jag. Där är jag nu. Jag läser litteratur, jag går på seminarium, och har studentlitteratur. Och jag har nu gjort det jag alltid velat göra, gjort mesta möjliga nytta genom att läsa en bok på en dag. Jag får göra mesta möjliga nytta genom att läsa om den författare jag älskar mest: Astrid Lindgren. Och jag blir bokstavligen påpackad litteratur och sedan ska jag analysera det också. Jag hoppas bara att jag aldig kommer kvävas i den. Det får vi hoppas.
Och jag har lagt boken i ett bankfack, eller i alla fall, jag har bett mamma göra det nu. Jag ville skriva och det har jag gjort. Så... Nu fattas bara att jag ska rita bilderna... och ta korten.
Och när jag var liten, önskade jag jämt att jag nångång i framtiden skulle få lika långa bibliotekskvitton som mamma fick när hon lånade böcker. Och det fick jag alltid, alltid när jag gick på fenix och jag var alltid lika glad.
Jag har kommit fram till att jag har fått göra väldigt många saker detta året som jag drömt om och vela göra. Dessutom så kan jag skriva och skriva skrivstil så där som jag önskade att jag också en gång i framtiden skulle kunna göra. Och skriva fort, fort på datorn och kunna engelska...
Nu vill jag lära mig franska, åka till frankrike, klara av den här kursen så bra som möjligt, gå på de tre olika biona som jag har tittat ut de två följande veckorna, åka hem och festa kräftskiva den 20:de, rida på hästarna, galoppera, höra mamma tjata, se marina, min underbara syster, sitta framför tv och dator, stå på balkongen hemma med ett tekopp i handen och titta på utsikten över skogen, se hampus spela cs och se hur hela familjen blir mycket gladare på varandra i södra hult när Sanna kommer... Och gå en skrivarkurs nästa år, om det så ska bli på sörängens folkhögskola.
måndag 1 september 2008
Uppsala universitets humanistiska centrum ligger vid en kyrkogård
Nu ska jag beskriva min situation:
jag är instalierad på mitt sudentrum sittande i min röda stol med min lapptopdator på skrivbordet med röd lampa vid sidan. lila gardiner (hurläckrasomhelst!) spelar musik, har gröna soffan i hörnet och skön säng som jag ska inviga i natt med silverfärgat överkast. Internet funkade, micro instalerad på rummet (jag är bortskämt barn), brunt litet bord med vit broderad duk och massa kakor på och så klart, mina gosedjur. haha!
Jag skulle läsa kapitel om vermått tills idag och helst kunna versmåtten sen också. Jag läste, men kunde inget alls. skitsvår svensk jävla text, kan inte profesorerna skriva på vanliga svenska, nej det kan de inte för att de är bildade och det måste visas, för ergo liksom, det sa de lärda för i tiden och betyder alltså på latin bara för att det skulle låta att de var bildade, jag vet inte vad man säger nu, nått på engelska säkert. så jag hade tänkt öva lite på versmåtten sedan.
uppsala universitets humanistiska centrum ligger vid en kyrkogård, det måste betyda något, vi pratade om symbolik idag i diktning, jag vet inte vad det kan betyda, men jag fick punka på bakdäcket på vägen tillbaka... hälfen av min grupp belv nervösa när de skulle säga sina namn... stackarna. antingen skäms de över sitt namn eller så blir de nervösa över att tala inför folk. vår lärare eller vad dess nu som sitter vid kartedern heter på universitetet heter var kul och lyssna på, jag gjorde febrila anteckningar men jag kan fortfarande inte allt om versmått, han sa att man inte allt nu, det är inte hela världen, nej men, jag måste säkert illa tvunget kunna det sen i alla fall för att få G typ. kul och kunna vad hexameter är i alla fall. funderar över att bli full på alkoläsk och bli sämst i klassen.
eller bäst, kunna allt.
haha, nu ska jag gör det jag har kommit hit för. plugga litteraturvetenskap. och längta hem.
puss och kram
jag är instalierad på mitt sudentrum sittande i min röda stol med min lapptopdator på skrivbordet med röd lampa vid sidan. lila gardiner (hurläckrasomhelst!) spelar musik, har gröna soffan i hörnet och skön säng som jag ska inviga i natt med silverfärgat överkast. Internet funkade, micro instalerad på rummet (jag är bortskämt barn), brunt litet bord med vit broderad duk och massa kakor på och så klart, mina gosedjur. haha!
Jag skulle läsa kapitel om vermått tills idag och helst kunna versmåtten sen också. Jag läste, men kunde inget alls. skitsvår svensk jävla text, kan inte profesorerna skriva på vanliga svenska, nej det kan de inte för att de är bildade och det måste visas, för ergo liksom, det sa de lärda för i tiden och betyder alltså på latin bara för att det skulle låta att de var bildade, jag vet inte vad man säger nu, nått på engelska säkert. så jag hade tänkt öva lite på versmåtten sedan.
uppsala universitets humanistiska centrum ligger vid en kyrkogård, det måste betyda något, vi pratade om symbolik idag i diktning, jag vet inte vad det kan betyda, men jag fick punka på bakdäcket på vägen tillbaka... hälfen av min grupp belv nervösa när de skulle säga sina namn... stackarna. antingen skäms de över sitt namn eller så blir de nervösa över att tala inför folk. vår lärare eller vad dess nu som sitter vid kartedern heter på universitetet heter var kul och lyssna på, jag gjorde febrila anteckningar men jag kan fortfarande inte allt om versmått, han sa att man inte allt nu, det är inte hela världen, nej men, jag måste säkert illa tvunget kunna det sen i alla fall för att få G typ. kul och kunna vad hexameter är i alla fall. funderar över att bli full på alkoläsk och bli sämst i klassen.
eller bäst, kunna allt.
haha, nu ska jag gör det jag har kommit hit för. plugga litteraturvetenskap. och längta hem.
puss och kram
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)