Tre skriverier

Som när man sover

Det känns nog ungefär som när man sover, sa mormor när jag frågade hur det kändes att vara död. Jag trodde henne inte. Det verkade tråkigt att vara död om det kändes som att sova. Jag ville inte sova. Jag hoppade i sängen när mormor bäddade om till rosarutiga flanellakan och efter att hon läst Flickan med svavelstickorna, ljög jag ihop någonting så bra att hon var tvungen att ringa till min lärare nästa dag och fråga om det var sant.
Jag låg och bläddrade i sagoboken till långt in på nätterna, fast jag inte kunde läsa. Jag gjorde mina egna historier av bilderna.
På morgonen vaknade jag alltid först av oss och kröp ner i hennes uppfällbara säng och hon sa att jag hade kalla fötter. Vi åt honungsmackor och drack te till frukost.
Jag äter inte frukost längre. Och nu är det bara bilderna som kan hålla mig vaken.
Du har fått nåt i ögat, sa mormor flera år efter att jag hade frågat om hur det kändes att var död. Det var samma dag som jag slutade att äta frukost.
Jag vet, sa jag.
Vad är det du har fått i ögat?
Jag vet inte, sa jag.
Du har fått nåt i ögat. Kom här, så ska jag ta bort det, sa hon.
Och mormor böjde sig fram, såg mig i mitt öga och petade med darrande försiktig hand ut vad som fanns där.
Titta upp, sa mormor och jag tittade upp.
Ser du nåt?
Nej. Det finns inget där längre.
Jag tror att mormor hade rätt. Det känns nog ungefär som när man sover. Jag hoppas på det i alla fall. Jag längtar efter att någon ska säga att i morgon behöver du inte gå upp. Du behöver inte ens vakna.

Gravbesökaren

Hon gick på grusgången mot gravstenen, bärandes på en svart lykta, ett tredygnsljus, en tändsticksask och en bukett med röda nejlikor. Ljus brann på andra gravar och lös upp stenarna så att namnen fick liv. Grusgången knastrade och hon kände bilnycklarna skava i bröstfickan.
Hon stannade mitt framför graven. Gräset hade inte hunnit börja växa än och hon kunde se precis var kistan låg under jorden. En stund stod hon där och tittade innan hon gick fram, satte sig på huk och la fram tändsticksasken, tredygnsljuset, den svarta lyktan och de röda nejlikorna på marken.
Tre tändstickor fick hon tända innan tredygnsljuset brann och hon satte ner det i lyktan, stängde locket och tryckte ner pinnen i jorden framför gravstenen.
Sedan gick hon för att hämtade en grön vas som hon tryckte ner bredvid lyktan och satte nejlikorna i vatten. Hon satt kvar en stund, stirrade genom glaset på lågan och på ljuset över nejlikorna som fick dem att glöda. Bilnycklarna skavde fortfarande i bröstfickan.

Nycklarna

Hennes ögon får mig känna världen ny när de sträcker händerna vill gripa vackerheterna känna,

vidgar ögonen för att inget missa, strålar, glänser glädje, speglar vackerheter över sig, bildar lycksaligt leende skimrande i bebislent ansikte,

blir vackrare än vad hon ser, gör barnsliga rörelser att nå och rör sig redan mot himlen, mot skimmerheter,

hur skrammel stannar armar, händer stilla, lyssnar, tystnar, upphör andas, hysha, höra vad ljud låter, tyst, jag

höra ljud lyssnar hon aldrig hört förut, stillnar rörelser, stilla. Hör ni titta jag hittat något säger ögon förundrat.

Hon liknar dig, han säger tittar henne, ser vackerhet, blir vackerhet själv, jag tänker vackerheter på jorden.

Råttballe

Plötsligt blev allt mycket klarare, löven, grenarna på träden, gruset på marken, människors ansikten, kråkfötter på tavlan. Jag kan se igen!
Imorgon ska vi har textsamtal. Jag ser fram emot det, men kommer möjligen bli besviken. (Det blev jag förra gången, remember?) Äsch.
Igår glodde jag på Taxidriver. Störde mig något på kvinnoporträttet, men annars var det bra. Jag såg Life of Brian. Det är inte riktigt min humor, men... jag skrattade ändå en sex gånger.
Jag har en fjärdedel drucken vinflaska väntande på skrivbordet. Jag funderar på när jag ska dricka ur den, om jag möjligtvis skulle bjuda in någon till "sen kväll med en vinflaska"?
Jag har läst allas texter en gång och skummat igenom dem en gång till, förutom den jag skulle närläsa. Jag orkar inte mer. De där smågrejerna är det ingen som har tålamod till i alla fall. De är bara små. Dessutom brukar jag ha mer åsikter och grejer att säga än de flesta så det får faktiskt räcka att jag har läst dem en gång. Dessutom fick de värsta skrivna kommentarerna förra gången fast jag var borta och jag fick bara skrivna kommentarer av tre. Så jag har inte lust att göra mer än jag behöver längre. Jag försöker koncentrera mig på att skriva istället, skriva så bra som möjligt, koncentrera mig på mina egna texter. Men det gick ju inte så bra i torsdags, men bättre i måndags i och för sig... Vara lite självisk... Jag kan fortfarande höra Siewert ord i mina öron. "Och vad ska de andra göra? Ska de bara sitta bredvid och applådera?" Nej, jag ska hjälpa dem och de ska hjälpa mig.
Jag skulle tydligen sagt att jag ville utveckla mitt skrivande. Det var nog vad han var ute efter.
Råttballe. Mitt nya favoritord. Jag kom på det igår när jag skrev om nån jag inte tyckte om. Råttballe.
Undrar om det blir trevlig soffsittning eller om vi får bänka oss i klassrummet vid textsamtalet?
Jag har suttit och skrivit in datum, namnsdagar och månader idag till min kalender som jag ska göra, har nån bestämt. Jag har inga foton riktigt som jag vill ha till kalendern eller jo kanske ett eller tre men inte fler så jag funderar på att göra bilder av bokstäver ord meningar istället... Kanske sätta in nåt foto, men...
Gudrun undrade vad jag behövde hjälp med. Inget, sa jag. Allt, sa jag sen. Men det är inget akut.
Jag blev inte nöjd med min minibok, så nu försöker jag sälja den till högst bjudande. Jag föreslog tio kronor för den till Karin som tyckte att den var så fin, man borde ha gjort en sån själv istället, men hon sa bara sluta när jag försökte sälja den. Så vet man vad de verkligen tycker! Haha! Nej, jag får väl ge bort den i julklapp till mofa eller nåt, de gillar allt fult man har gjort själv, bara man är barnbarn och har gjort det själv.
Mamma läste på min blogg häromdagen om fönster som behövde putsas, så när jag kom hem i fredags hade hon putsat fönstren. Nu kan du skriva det i din blogg, sa hon, att jag har putsat fönstrena. Så nu gör jag det. Hon går med skor inomhus nu, för hon har ont i fötterna. Hon fyller år om två veckor. Det är säkert det hon känner av. Men här ska inte jag sitta och vara katig, sån kommer jag också bli när jag blir gammal.
Jag lämnad in massa gamla och lite omarbetade blogginlägg till textsamtalet, typ om mina före detta korridorskomisar… Kommer bli lite kul och få reda på vad det tycker om dem. De kommer säkert föreslå omarbetning av text, lite slarvigt skriven, mindre personer i, tack, korta ner och ta bara med de viktigaste delarna. Den spretar. Den är lite rolig på vissa ställen… Men jag förstår inte riktigt här, det är ologiskt. Med mer med mera. Kommer bli kul och få veta vad de tycker om Sally, hon som jag har skrivit är bloggaren. Haha!
Hoppas du har det bra kompis. Och glöm inte att hinna med att uppdatera mig.
//Alex

Tårsamlerskan

Mamma var tvungen att åka och jobba på kvällarna varje onsdag klockan åtta, sa hon. Varje onsdag klockan nio låga Saga i sin säng med gosedjuren runt hela huvudet som en gloria och hade täcket upp till näsan (för täckte hon näsan kunde hon inte andas). Hon kramade Nalle och han var huvudkudde och livboj och hon behövde räddas. Han var bra att gråta i. Han stacks bara i ögonen när hon hade gråtit så mycket att de hade blivit rosasvullna som inflammerade sår. Och spindelnätslampan var alltid tänd så att inte mörkret skulle kväva och strypa henne.
Varje onsdag grät Saga sig till sömns, men det var ingen som visste. För ingen fick veta att hon var barnslig och livrädd och grät. Ingen fick veta att hon låg spänd och stel och skräckslagen och bad till Gud att mamma skulle ligga i sin säng i morgon, att mamma skulle väcka henne i morgon och inte försvinna som pappa hade gjort. Hon bad till Gud att skydda mamma från alla älgar och alla halheter och alla bromsar som inte fungerade och alla träd som man kunde krascha in i och dö av. Hon visste hur det kunde gå och bad till Gud om att mamma skulle kom hem och inte försvinna. Hon tänkte att två föräldrar var för lite, för förlorar du en har du bara en kvar och därför är det tur för dem som har fyra. Om de förlorade en har de tre kvar. Hon visste de som hade fyra.
Men en kväll precis innan hon somnade såg hon hur en skimrande kvinna med vit fladdrande klänning flög in genom fönstret utan att öppna. Kvinnan klev ner från skrivbordet och gick fram till henne så tyst att det var konstigt att höra. Hon ställde sig vid sängkanten och såg så sorgset ner på Saga i sängen. Och när hon gjorde det började Sagas tårar att pärlade sig ovanpå täcket och kudden och ovanpå Nalle, som regndroppar på en vaxduk. Sedan såg det ut som om Nalle hade pärlhalsband i knäet eller som om sängen var en äng med dagg och Nalle var en daggkåpa.
Saga såg hur tusen tårar fyllde kvinnans ögon medan hon tittade ner på Saga. Tillslut rann en tår ur hennes ena ögonvrå och hon öppnande silverskrinet som hon hade haft i sina händer. Tårarna droppade ner i skrinet på den blodröda sammetsbädden. Det påminde om mormors vackra smyckeskrin med silversnirklerier över locket och blodröd sammet och tassar som små katter. Fast detta glittrade och sken och skimrade, precis som kvinnan gjorde.
Så böjde sig kvinnan ner och försiktigt plockade hon upp tårpärlorna från lakanen som om de vore såpbubblor hon var rädd för att spräcka. Saga tänkte att nu är sängen en äng och daggen har blivit smultron. Hon lägger dem i silverskrinet och spräcker inte en enda för hon har så mjuka försiktiga händer.
Hela tiden medan kvinnan plockade tårarna av täcke, kudde och Nalle som dagg från en äng sa hon en ramsa eller kanske var det en vaggvisa:
”Man får gråta, älsklingsvän”, viskade hon och det var konstigt att hon sa så, för det var så mamma hade sagt när pappa hade dött. ”Man får gråta, älsklingsälskade älsklingsvän”, sa ängeln. ”Vad har du fått tårar till, om inte för att gråta dem när du behöver? De är inte för dig att samla på. De är inte för dig att bära på. Här, jag samlar upp dem nu, älsklingsälskade älsklingsvän.”
”Vad ska du med tårarna till?” frågade Saga. Ängeln tittade förvånat på henne.
”De ska jag ge till dem som inte har något vatten”, viskade ängeln.
Och när ängeln hade plockat upp alla tårar från kudden och täcket och från Nalle, torkade hon de sista tårarna av Sagas kinder med de mjukaste fingrar och fick Sagas ögon att svida mindre. Sedan reste sig ängeln och gick bort till skrivbordet framför fönstret med samma ljudlösa barfotasteg som förut. Hon log mot den slumrande Saga i sägen innan hon klev upp på skrivbordet och fladdrade ut genom fönstret utan att öppna, så tyst som om hon aldrig varit där.
Alex.

Nio ljusglimtar.

I
Smaragdgrönt glitter.
Sol speglar sig i klippan
över stenig stig.

II
Lekande bland löven hittade jag ljus och skugga
Jag stod fascinerad under trädet
jublade över vad jag hittat.

III
Solljus kröp ner mellan golvbrädorna
och målade om källargolvet,
randigt.
Jag funderar på att ha det så.

IV
Ljus skapar skugga
och sakerna som skymmer.
Du kan inte skylla på mörkret längre.

V
Solljus strilade in genom fönsterglaset
dammkorn gjorde kullerbyttor i rummet
och när ljuset föll på blommorna vände de sig om.

VI
En solkatt sitter och spinner
ljus och skugga över väggen
och pollinerar blommorna i tapeten.

VII
Det är nu man ser den luft man andas
Och att man behöver putsa fönstret.

VIII
Ett barn jagade skrattande en solkatt med en flugsmäll.
Du kan inte fånga ljus.
Det fångar dig.

IX
Jag tittade ut genom fönstret
på en himmel som var gråvit och molnig
Plötsligt sprack den
och solen föll på backen där borta på kullen.
Jag funderade på att springa dit
fast jag inte skulle hinna.
Men ändå. Jag hade sett det hända.

Snöflingornas vals.

Jag såg fram emot torsdag. Jag såg fram emot textsamtal och kommentarer. Men nu har jag bara huvudvärk och det enda de tycktes säga om mina texter var att de var fina. Tack, det skulle min mamma också kunna säga. Men jag går en skrivarkurs. Medan jag ger en massa massa kommentarer och förslag på deras texter... jag vet inte, men jag känner mig utpumpad för jag få ingenting tillbaka. Jag tar mig verkligen tid med texterna och tänker igenom dem, analyserar dem... Äsch. Eller så är jag bara kräsen och aldrig nöjd. Vad vill jag att de ska säga? Jag ville att de skulle analysera mitt översnöade svart får och min vinter och jag ville att de skulle föreslå onödiga ord som kunde strykas (fast de kanske inte ser några). Det känns som jag kan lura dem med fina ord och formuleringar även om det finns noll innehåll. Fast de sa några bra saker också...
Och så blev jag lite sur på att M inte hade läst allas texter och kommenterat och att vi inte fick så mycket kommentarer av S.
Men i alla fall. Här är texten, Snöflingornas vals.

Snöflingornas vals.
tre satser, utifrån titeln, innan jag lyssnade på musiken.
(Peter Tjajkovskijs Nötknäpparen: Snöflingornas vals.)

första satsen:
Sara säger såhär dansar man snöflingedans och jag säger det ser ut som vals.
Sara säger man följer bara takten som finns i luften, för flingorna snöar i vals.
Jag försöker följa i takten och tänker att nu lär jag mig snöflingevals.
Vi skrattar och snurrar och tittar på himlen och stjärnorna knastrar och knakar.
Sara snubblar och låtsas det var med flit och viftar med fötter och armar.
Jag snubblar också och lägger mig ner så att hon inte ska känna sig ensam.
Sedan sprattlar vi snö och skapar
änglar av oss själva
och vi får snöflingor nerrasande i ansiktet
och jag tänker att Sara är en snöflinga.
Om vi ligger här tillräckligt länge snöar vi över eller så fryser vi fast, säger Sara.
Ska vi ligga och testa vilket som händer? undrar jag.
Änglarna har säkert haft kuddkrig, säger Sara.
Eller så är det bebisänglarna som fäller dun, säger jag.
Du är ett svart får, säger Sara, totalt översnöad.
Ja, säger jag, jag är ett svart får med snöflingor på.
Rätt snyggt, säger Sara.
Ska vi singla en dans från himlen och hit igen, undrar jag
och flingorna valsar i luften och yrar i huvudet på mig.
En snövalsdans från moln till mark, säger Sara, får jag lov?
Och Sara får lov och vi fortsätter valsa vår vinterdans
där Sara gör spår och jag följer
snöflingornas vals.

andra satsen:
Jag valsar kring i luften
snöar lite
stora snöflingor
dansar lite
snöflingsdans
som kallas
snöflingevals.
Den måste dansas
från moln till mark
(med minst sex ben)
i luften
från himlen och hit
i tretakt.
(Sedan ska man lägga sig ner
och smälta bort.)

tredje satsen:
(tretakt)
jag räknar alltid fel.
speciellt när jag ska räkna får.
det blir ofta snöflingor
när jag ska somna.
jag räknar snöflingorna i sängen
istället för får.
de dansar vals för mig utanför fönstret.
jag är ett svart får
som räknar
snöflingor
istället.

Snöflingornas vals.
sista satsen, i två versioner, efter jag lyssnat på musiken.
(Peter Tjajkovskij, Nötknäpparen: Snöflingornas vals.)

Vi brukar ha våra duster, jag och min Vinter.
Vi brukar börja med frost och istappar och valsande flingor
för att sedan övergår till kraftigt snöfall.
Han brukar förebrå mig för att inte ha skottat garageuppfarten
och jag brukar beskylla honom för blötsnö
eller gnälla över att det är för kallt.
Då brukar det bli snöstorm och en aning isande vind
innan jag kramar en snöboll och kastar den i huvudet på honom.
Då brukar han bryta en istapp som han vill döda mig med
men innan han hinner
ramlar snön ner från taket
och vi halkar på isgatan
och älskar tills isen smält
och snöflingorna upphört att dansa.
Vi brukar kalla det för snöflingornas vals.
Det är vår favoritdans.

andra versionen:
Det hade singlat snöflingor mellan oss.
Jag kramade en snöboll och kastade i huvudet på dig
och du bröt en istapp som du ville döda mig med
men innan du hunnit döda mig
ramlade snön ner från taket
och vi halkade på isgatan
och älskade tills isen smält
och snöflingorna upphört att dansa.
Vi brukar kalla det för snöflingornas vals,
det blev vår favoritdans.

Jag tycker mest om "Jag och min Vinter" av allihop, vilken tycker du om mest om?

vad jag gör.

Jag har så jävla mycket att göra. Men det är saker som är roliga och jag gör dem gärna. Jag har skrivit om snöflingor och snöflingornas vals idag, jag lägger snart in den eller de texter för det blev flera och jag har ingen aning om om någon blev bra, jo, en blev bra, men sen behövde jag en dikt till och då kunde jag inte välja utöver den så då tog jag tre...det blev fyra dikter, tre sidor, med ett och ett halvt radavstånd...de andra har skrivt typ en, en och en halv...skitsamma. jag känner mig lite smått stolt också.
vi har fått en ny lärar istället för den jag inte kom överens med riktigt och han verkar helt okej bra, rolig och ger bra textkritik, jag gav honom en text, september, som han kommenterade.
jag fick lite frustrerande kommentarer av läraren i växjö om septemberdikten, men jag tror att jag förstår vad han menar med dem nu, men det tog lite bearbetning i hjärnan och lite förklaringar innan dess. jag kanske kan lägga ut dem någon annan gång, just nu har jag inte lust. kl är 22.39, helst ska jag sova vid 23.15 för att få mina åtta timmar, de är jag noga med annars kanske jag går in i väggen eller nått, men snart har jag lov, en vecka, det kan behövas lite paus.
var på en teatergruppgrej i går (fast jag egentligen inte hade tid) och kände mig utsatt och inte som en bra skådespelare, men samtidigt var det intressant och kul. vi jobbade med socialstatus, låg status, hög status och vad det är som gör att man får den, hur folk beter sig... sånt.
det är lite vad jag håller på med förutom att försöka producera texter, (sälla något att ha) tänka över kommentarer, skriva nytt, ändra, fundera på hur man ska bli bättre och kommentara andras texter och läsa...ja. men jag trivs i det också. jag funderar och skriver och läser vidare.
såg förresten direktsändningen av tillkännagivandet av nobelpris i växjö i homerossalen, det var lite kul och första gången, och jag hade faktiskt hört talas om Herat Müller innan, vilket också var lite kul. och nu läst en lite snutt av henne. gillar hennes språk.

Han skulle aldrig mer komma hem

Det var så det började, att de satt vid köksbordet, att de väntade, och mamma sa att de skulle börja äta för att maten inte skulle kallna. Hon tror att det var så, att mamma sa att de skulle börja äta för att maten inte skulle kallna och de åt. De kanske åt, hon kommer inte ihåg.
Men hon satt vid köksbordet och kanske hade hon ätit upp, kanske åt hon fortfarande, kanske kom det sakta, kanske kom det fort, känslan, förebådandet, insikt, vetskapen. Hon vet inte vad hon ska kalla det. Hon satt vid köksbordet och kände, eller kanske visste hon? Han kommer inte. Han kommer inte hem. Han kommer aldrig mer hem.
Mamma sprang ner till skogen för att kolla var pappa var. Hon kommer inte ihåg vad hon gjorde medan mamma sprang ner till skogen och sen sprang tillbaka igen, men kanske lekte hon med Finn och My, kanske gick hon omkring. Hon vet inte vad hon gjorde, hon kommer inte ihåg.
Men när mamma kom hem och ringde ett samtal, frågade hon var pappa var. Tyst, Li, sa mamma, jag pratar i telefon.
Mamma bad Li att hämta My och Finn, så hon gjorde det. Sen gick de in i vardagsrummet och de satte sig i soffan. Och det var i vardagsrummet, i soffan som mamma sa det, att pappa är i himlen nu. Men de förstod inte. Hur skulle de förstå? De frågade igen, var pappa var, frågade de. Pappa är i himlen nu, sa hon. Han är uppe i himlen nu. Men mamma, sa de, var är pappa? Pappa är död. Pappa finns inte mer.
Det var då de började gråta, som i en klump i soffan grät de, och mamma satt där, med tre barn i famnen.
Mamma ringde fler samtal.
Människor kom. Människor i orangea kläder. Fast Li vet inte ens om hon kommer ihåg att det var orangea kläder, men hon tror att det var det, hon tror det var reflexer på också, men hon är inte säker, för allting var grått och dimmigt och allt kommer hon inte ihåg. Men hon kommer ihåg att de pratade om att det var problem med att lyfta upp en kärra, de pratade om en kran och brandbilar och att de hade svårt att lyfta upp en kärra. Hon kommer ihåg att farmor kom och hon kramade farmor och att de grät.
Hon kommer ihåg att mamma satt i soffan i vardagsrummet och att en man i sånadär kläder försökte fråga henne saker, men att en annan man fick ta över. Du är bättre på det här, sa han och lämnade över pennan. Den andra mannen satte sig på huk, med block och penna och skrev svar till frågorna han ställde till mamma. Li vet inte vad det var frågor de ställde.
Nu får du sitta lite själv, Li, sa mamma och Li satte sig själv i den andra soffan. Men sen tog Li med mamma ut i hallen och fråga om de kunde laga pappa. Nej, Li, sa mamma, de kan inte laga pappa.
Mamma jag vill sova, sa Li. Nej, du får inte sova, sa mamma. Men, mamma jag vill sova. Jag är så trött.
Men Li fick inte sova, inte än, och inte vakna heller, när allt var bra igen, fast hon var så trött. Hon målade en teckning istället, den fulaste teckning hon någonsin målat. Hon målade pappa på ett moln och satte upp den på mammas och pappas dörr, fast den var ful.
Mormor och morfar stannade. Nu stannar vi ett par dagar, sa mormor, och hjälper dig med allt, Malin. Mamma sa att de inte behövde. Men jo, sa de. Nu blir det så.
Li hörde My fortsatte fråga när pappa kommer hem och de fortsatte svara att pappa kommer inte hem. Pappa är död, My. Pappa finns inte mer. Han kommer inte hem. Han är i himlen nu. Han skulle aldrig mer komma hem.

Idag skrev jag en text som går såhär.

Idag skrev jag en text som går såhär och den skulle enligt uppgift vara expressionistisk.

Jag skulle vilja döda dig med något vasst föremål. Först skulle jag göra ett snabbt snitt över ditt bröst, och sedan ett till. Det skulle bli ett kors och i korsets mitt skulle ditt hjärta vara. Men jag skulle vänta med det till sist. Du skulle ha avvärjningsskador på underarmarna och det skulle lukta blod i hela rummet. Du skulle inte kunna försvara dig, inte med någonting. Du skulle stå helt hjälplös, tryckt mot väggen, rädd för mig, rädd för mitt nyvässade föremål, vässat endast för dig och din rädsla luktar blod och gör dig livrädd. Du undrar vad jag håller på med. Men jag fortsätter och du blir räddare och räddare för du förstår att jag inte kommer att sluta.
Jag gör ett nytt snitt över ditt bröst. Och du blöder ymnigt. Jag höjer min hand och min penna mot ditt ansikte. Du står livrädd, tryckt mot väggen, och med en snabb rörelse har jag stuckit ut ditt vänstra öga. Med ännu snärtande rörelse har jag stuckit ut ditt högra. Nu ser du ingenting och du är livrädd, för du ser ingenting, och trycker dig mot väggen. Dödsångesten sprider sig i ditt bröst. Jag har startat en epidemi. Och det sista jag gör är att hugga dig i bröstet, mitt i korset, där ditt hjärta sitter. Pennan bryts av och hälften av den sitter krav i ditt hjärta och skaver där. Du känner blyertsspetsen, hur den sticker, skaver, hur blodet sakta, sakta rinner ur dig och din vämjeliga varelse, hur du blir kall, den kallaste kyla du någonsin känt, medan du inte kan gör någonting. Du känner pennspetsen i hjärtat. Den skaver. Och du dör sakta, med mycket lidande, mördad, ihjälstucken av mig och min blyertspenna. Nyvässad, bara för dig. Jag ska döda dig med en penna. Du anar inte min tillfredställelse.

Alex.

September

såhär blev min Septemberdikt. jag var tvungen att komprimera den, en sida var max. så såhär blev den, jag har ingen aning om den blev bra, får se.

Jag ser en kvinna från förr
stå vid ett fönster och söka med blicken
utåt,
vattnet porlar mellan stenarna,
de fallna löven flyter på ytan
i den lilla trädgårdsbäcken.
Himlen bär en slöja av regn,
och marken går svept i dimma
daggbeströdd,
doftande mylla.
Träden står och faller
det sista av sommaren,
bäddar marken,
tar av sig sin gyllene krona
för att vila huvudet
som en gammal man tappar sitt hår
Äpplena rodnar
vid de lättklädda träden
Höstens andedräkt viskar
allt ska döden dö,
och jorden täcks av löv och dimma,
medan mamma bakar äppelpajer
Krispiga, gyllene september,
snart är det läggdags, säger hon,
Snart kommer röd oktober, säger jag.
och lyssnar på en döende kvinnas klinkande på ett piano,
en ung flicka stryker en fiols strängar
och framföra höstens ankomst.
En man väntar i kulisserna
och jag kommer aldrig att glömma den dagen
då det var snö på blommorna.

Då var det färdigt. Frustration och idioter.

Jaha.
Då var det färdigt.
Det blev nog inte så bra, men det blev färdigt, inskickat, i tid. Det är huvudsaken. Nu är det gjort. Analysuppgiften. September. Och Avatar.
Idag har jag räckt upp handen på nästan varenda fråga och lyckats med att inte somna eller resa mig upp och störta ut ur klassrummet när han håller sina långrandiga, aldrig komma till saken föreläsningar framme vid kartedern. Idag ringde telefonen tre gånger, första gången svarade han, andra gången satte han den på ljudlöst, tredje gången stängde han av den.
Cim bad honom att komma till saken nångång (bra sagt) då sa han att han skulle det. Jag vet inte riktigt. Men det är otroligt tråkigt och frustrerande.
Jag städar mitt rum nu. Jag brukar alltid göra det efter en period med mycket att göra. Men jag vet inte om jag ska damsuga eller om jag ska skjuta upp det ett par dagar till. Jag får fundera på saken.
Jag tror jag ska ta ett glas vin. Och så ska jag börja läsa Mot fyren av Virginia Woolf. Måste bara bestämma mig för om jag ska läsa på svenska eller engelska, det blir nog engelska, men det är inte säkert. Och så ska jag läsa ett par texter till torsdag också. Maria bad om ursäkt för det där med bortglömd på närläsningslistan. Men jag har inte fått allas texter än. De var nog med att jag skulle lämna min, men det tänkte inte på att jag behövde deras. Men, men, tycker de att deras texter är så dåliga så att de inte vill lämna ut dem så gärna för mig. Jag läser bara de som jag får. Haha! Idioter.
Jag blir klassens know-it-all. Nåt måste jag ju bli. Men varför just det? För att jag inte har lust att hålla käft med saker som jag kan. Och för att jag inte har lust att hålla käft med saker som jag kanske kan. De andra bara sitter där och håller käft, gärna för mig, då få jag prata mer, haha! Idioter.
Men Alexandra, du kan ju inte bara idiotförklara några sådär. JO. Det kan jag. Men det gör jag inte. Det är bara som jag skriver för att ge uttryck för min frustration.
Och jag, min idiot, jag tror jag kan allt. Haha!
Men varför inte? Nån kan väl vara dum nog att tro det. Man kan ju i alla fall försöka. Jag vill delta i lektionena, inte sitta som en passiv avlyssnare, då kan jag lika gänra sätta en bandspelare på record och göra något roligare medan de sitter på hårda obekväma stolar och vrider sig fram och tillbaka, och när lektionen är slut så kan jag gå ut och gå och lyssna igenom bandet (så att jag inte somnar). Jag blir så frustrerad! Vad är det med folk? Varför är det så fel att räcka upp handen om man kan, eller om man tror att man kan? Det skulle vara kul om några fler gjorde det, så kanske man skulle får igång en liten diskussion.
Ja, mamma, jag är nog elitist. Jag är nog know-it-all. But so what? SHIT the same!
Och han säger att jag viftar med handen förtvivlat. Förtvivlat? Ser jag ut att drunkna? Har du sett Hermione i Harry Potter vifta med sin hand? Så ser inte jag ut. Hur jag vet det? Jag ser min hand när jag räcker upp den.
Jaha. Nu ska jag dricka vin och fortsätta med mitt liv. Läsa texter och betala räkning och bli full i fan. Och städa klart till nästa omgång. Snart är det oktober.

Avatar x2

Hej igen!

Jag behöver lite hjälp med min Avatar (kort presentation av mig själv/mitt författarego) Jag har två utkast och jag behöver förslag och slaktande kritik. Jag har två exemplar. Vilken är bäst? Ska jag stryka något? Ska jag lägga till något?

Avatar:

Alexandra (Sara Magdalena) Melander, född fredagen den 17 februari år 1989 kl.12.40, planerar inte att dö någon gång snart (även om hon oskyldigt leker med tanken för att göra sin existens mer spännande). Hon skriver ord. Hon läser bok. Hon dricker te. Hon tittar film. (Det har nyttighetsfaktor plus minus noll, men hon hoppas att hon högaktningsfullt skiter i det.) De säger att hon verkar veta vem hon är, men hon vet inte vem hon är. Hon vet bara vad hon vill. Det är allt.


Alexandra (Sara Magdalena) Melander, född fredagen den 17 februari år 1989 kl.12.40, planerar inte att dö någon gång snart (även om hon oskyldigt leker med tanken för att göra sin existens mer spännande). Hon spenderar sitt liv med att skriva ord, läsa bok, se film och dricka te, vilket har nyttighetsfaktor plus minus noll, men hon hoppas att hon högaktningsfullt skiter i det. De säger att hon verkar veta vem hon är, men hon vet inte vem hon är. Hon vet bara vad hon vill. Det är allt.

En novell: Mammas dust med mormor.

Mitt emellan det rödvita huset och den rödvita ladugården, står en grön leksakstraktor parkerad bredvid en stor blå Valmet. Och i den stora blå Valmeten sitter en liten snorig pojke med mycket välanvänd keps och sover med ena kinden tryckt mot sidoruta. Pappa har orange skogshuggarutstyrsel och ställer motorsågen och de två bensindunkarna i traktorskopan. Han vinkar till mamma som sitter i trädgårdslandet bakom huset innan han hoppar in i traktorn och kör iväg.
Mamma har bikini och stålhättakängor och jordiga jobbarhandskar och rensar ogräs som hon slänger ner i en skotkärra, och bredvid den skottkärran står en mindre som har tre små grästuvor i sig. Överallt kring henne, ligger bollar, racketar och kubbspel. Hinkarna, spadarna, silen och formarna ligger förvånansvärt långt från sandlådan och vid skogskanten längst bort sitter två flickor på ett rostrött utedass, med byxorna neddragna, och en ask växer in genom taket. En tredje liten flicka står vid enebusken utanför den öppna utedassdörren, och har tummen i munnen, en röd toppluva på huvudet och gröna stövlar på fötterna. Hon är minst och heter Tea och måste vänta på sin tur.
Medan hon står där och väntar på sin tur berättar Karin hemska historier om hömogulen som bor uppe på höloftet. Det är ett höloftsspöke, berättar Karin, som mördades med en grep av den som ägde huset innan och nu spökar den som en levande höhög och äter huggormar till frukost och småbarn till efterrätt. Samtidigt som Karin berättar det hörs en bil. Det är inte ofta bilar hörs här och därför springer Tea fram för att se vilken bil det är och om det är någon hon känner.
”Vem är det?” skriker Karin från utedasset.
”Jag vet inte”, skriker Tea tillbaka från husknuten. ”Det är en Saab.”
”Vilken färg är det?”
”Silver.”
Bilen svänger in på gårdsplanen.
”Mamma” ropar Tea och springer tillbaka. ”Mamma, det kommer någon!”
Mamma slänger fort av sig handskarna och springa in i huset för att ta på sig något över bikinin. Någon kliver ur en bil och smäller igen dörren. Steg hörs på grusgången, ringklockan till huset plingar och någon knackar på dörren.
”Hallå! Fia, Hallå! Är du hemma?” Någon öppnar dörren och tittar in.
”Fort!” väser Karin och torkar sig. ”Det är mormor! Göm er!”
”Fort då, Tea, göm dig!” väser Lisa, men Tea står kvar och ser hur mamma kommer ut i hallen i sin regnbågsfärgade stora fransT-shirt som hon ser ut som en indian i och får syn på mormor. Hon tvärstannar och stirrar på mormor.
”Du kan ju se lite glad ut över att se mig, Fia.
”Jag är glad, jag blev bara lite överraskad. Jag trodde du var i Spanien.”
”Herregud, Fia, vad är det du har på dig! Tänk om det hade varit någon annan som kommit på besök och så hade du visat upp dig i dom kläderna! Man får ju skämmas för dig.”
”Det är ingen som bryr sig här ute, mamma.”
”Kanske inte, men du kan ju i alla fall tänka på vad du sätter på dig. Och jösses som här ser ut!” Mormor klev över några Barbiedockor och ett legotorn. ”Flyget till Spanien blev inställt, så jag tänkte att jag kunde komma hit ut lite och hjälpa dig med hushållsbestyren och barnen. Jag ser att det behövs. Dessutom så ser stället faktiskt ut som ett semesterparadis, även om det inte luktar så. Så man kan ju håll för näsan och låtsas.” Mormor svepte runt i hallen.
”Så farligt är det väl inte.”
”Och Fredrik, var har du honom, han är inte hemma antar jag?”
”Han arbetar, mamma.”
”Jaja, det brukar du ju säga.”
”Det var synd att du missade honom. Han åkte precis och tog Emil med sig.”
”Jasså, det gjorde han. Det är ju tur att han intresserar sig för ett av barnen ni fått i alla fall.”
”Nu är du orättvis, mamma. Han leker jämt med flickorna, han avgudar dem.”
”Konstigt att jag alltid tycks missa honom, när jag är här. Men jag ska ju stanna ett tag nu, så jag kanske ser en liten skymt av honom, vem vet?”
”Stanna ett tag? Ska du stanna ett tag?”
”Det ser bedrövligt ut här.” Mormor pekade runt omkring på alla sakerna.
”Mamma, vi trivs såhär.”
”Men lilla vännen, har du sett hur det ser ut på det här stället eller är du totalt blind? Saker överallt och hur länge sen var det du dammsög? Det bara flyger dammråttor under trappan.”
Mamma följer med mormor ut när hon sveper genom hallen ut på baksidan av huset.
”Mamma, kan inte du åka hem.”
”Var inte dum. Jag kom ju precis, jag kan ju inte åka härifrån när jag precis har kommit. Var har du ungarna nånstans, du får säga till dem att komma hit och hjälp till nu. Du kan inte göra allting själv, vännen, det vet du. Det är ju deras saker som ligger här och skräpar överallt.”
”De skräpar inte och de har lovat och hjälpa till och plocka ihop sen ikväll när de har lekt färdigt.”
Mormor börjar plocka upp plastleksaker i famnen.
”Bara låt leksakerna ligga. Jag kan sätta på kaffe eller nåt. Vill du ha kaffe? Jag har bullar också. Vi gjorde bullar i förrgår.”
”Bry dig inte om mig du. Var brukar ni lägga dehär?”
”I korgen där vid husknuten.”
”Men var har du ungarna nånstans egentligen?”
”De har gömt sig.”
”Gömt sig? Och varför i hela friden har de gömt sig? Leker de kurragömma, eller vad?
”Nej.”
”Varför har de gömt sig då?”
”De vill inte träffa dig, mamma. De tycker inte om dig och det gör inte Fredrik heller.”
”Du har då ingen koll på dem över huvud taget.”
”De klarar sig själva.”
”Ja, vi klarar oss själva, faktiskt”, säger Tea och kliver fram.
”Nämen, där har vi ju en av dem. I röd toppluva och gummistölvar, Fia, när det är över 20 grader varmt ute. Du klär dina ungar lika illa som dig själv.”
”Hon fick faktiskt den i julklapp, mamma, av en granne som gillar att sticka och hon har haft den på sig enda sen i julas. Hon blir ledsen om hon inte får ha den på sig när hon är ute. Kan inte du åka härifrån och lämna oss ifred, mamma? Kan inte jag få ha mitt liv ifred?”
”Fia, jag kom bara hit för att hjälpa dig, och för att underlätta för dig, så att du kan få lite mer tid för dig själv. Jag vet hur det kan vara med fyra ungar och en karl som aldrig är hemma och hjälper till.”
”Fredrik hjälper visst till. Han är jättefin och han hjälper visst till.”
Då drar mormor av den röda toppluvan från Teas huvud. Tea skriker till, böjar gråta och sträcker sig efter sin toppluva i mormors hand.
”Mamma blir nog arg nu”, viskar Lisa bakom utedasset.
”Mmm. Det ser man. Hon får de där ögonen nu”, säger Karin.
”Du rör inte Teas toppaluva!” skriker mamma och rycker till sig toppluvan ur mormors hand. ”Om Tea vill ha sin toppaluva på sig, så får hon det!”
”Men, herregud Fia, det är övar 20 grader ute!”
Då tar mamma grepen från landet som hon har vänt jord med och sätter upp den mot mormor, så att hon backar undan lite. Fia slutar gråta och mormor stirrar på mamma.
”Du kommer inte hit och talar om för oss hur vi ska ha det! Fattar du? Vi hade det skitbra här innan du kom. Jag älskar det här stället, och om inte du gör det så kan du åka tillbaka till stan och dina jäkla kapitalistsöner. Vi ska grilla fisk ikväll, fisk som vi allihop var ute och fiskade igår kväll, hela familjen. Så du kommer inte hit och talar om för mig vad min man är och inte är! Bara för att du var oförmögen att hitta en som ville ta hand om sina egna ungar, betyder inte det att alla är sånna. Du håller dina stora käft! Måste du komma hit och förstöra för oss? Om du vill underlätta för mig så åker du härifrån nu! Jag behöver inte din hjälp. Stick.” Mamma väser ut det sista och morrmor backar.
”Fia”, säger mormor, ”nu lugnar du ner dig.”
”Stick härifrån! Fattar du vad jag säger? Stick härifrån! Försvinn ur mitt liv!
Mormor stirrar förskräckt på mamma som hotar med grepen, sedan vänder om och skyndar tillbaka till den nya silversaaben.
”Och du rör inte Teas toppluva igen!” skriker mamma efter henne, innan bildörren slår igen och bilen startar och åker iväg så att gruset sprutar. Mamma sätter ner grepen med pannan lutad mot handtaget.
”Mamma”, säger Tea. ”Kommer du också bli såndär när du blir gammal?”
Mamma börjar skratta.
”Om jag blir sån, Tea, lovar mig att ni hotar mig med en grep då. Lova du mig det?”
Tea nickar och lovar och mamma sätter på henne den röda toppluvan.
”Tack, älsklingen. Utan dig hade jag inte kunnat bli av med henne.”

Nifelheim brinner

Min vän är hög som en ko på vårbete och stavar som en full kårka med dyslexi...jag hoppas hon har fått ordning på huvudet och halsen och imunförsvaret innan jag kommer... och jag hoppas att jag har gjort klart alla mina uppgifter innan dess. jag har läst ut Den onämnbare av Samuel Beckett nu. Svår att komma in i och lite trögt slut, men annars var den riktigt tankeväckande och ordlekfull och urflippat kul. absurdims, typ. kille visste inte om han var eller om han inte var eller var han var någonstans och han bara pratade och pratade och pratade ord ord ord och försökte ta reda på allt det där, men han visste inte om han hade en röst eller om det var någon annas röst eller...ja. Så var det.
jag ska skriva något självbiografiskt under temat då gungade världen till och sedan byta ut jag mot tredje person. jag ska skriva en analys på max två sidor om Medea, Den onämnbare och Sapfos poesi. jag ska skriva en dikt med titeln september. jag ska skriva en Avatar, alltså en kort presentation av mitt författarjag. jag ska läsa en novell och hitta på tre frågor att ställa om den novellen (vad handlar den om? vem handlar det om? vad tyckte du om den?) och så ska jag skriva ett inlägg om varför jag skriver...
Inlämning: Onsdag den 23e. Måndag den 28e.
Jag har börjat trivas på Sörängen nu. Jag kan nästan umgås med folket. Jag har hittat samtalsämnen att göra inlägg om vid matbordet. Jag köpte vin och skrev en slags novell som heter Mammas dust med mormor. Den slutar med att mamma hotar mormor med en grep. Jag skrev så att jag glömde mattiden. Var inte fullt närvarande när jag satte mig vid ett av borden och råkade märka att där satt bara en som jag kände...
Jag gillar mig själv mest när jag är som mest borta. Och jag är som mest bort när jag har skrivit och glömt bort tiden. Därför tänker jag fortsätta lite på det spåret, så kanske jag får för mig att trivas ännu mer på sörängen, vem vet?
En dikt som jag skrev: Nifelheim brinner.
Jag står på balkongen, alldeles nära räcket, och ser mot horisonten. Jag ser äppelträden precis nedanför i trädgården. Jag står och ser himlen spraka och flamma. Och brinnande spegla sig i isen. Jag ser skogen stå mörk och vänta. Himlen brinner. Jorden ska bli aska. Och allt jag känner är frihet. Allt jag känner är frihet. Jag står på balkongen, alldeles nära räcket, och ser Nifelheim brinna. Jag är Livtrase och Ragnarrök kom.

Mellan två klippväggar på stenig stig i Småland

Tänk dig Småland, Eksjö, där kyrkogården ligger precis bredvid militärbyggnaderna. Passande.
Tänk dig kringelikrokväg, där till och med föraren blir åksjuk och där det suger i magen i nerförsbackarna. Och en sjö. Precis intill vägen. Och ett grönblått berg på andra sidan med granar på.
Det är vägen till Skurugata och Skuruhatt. Skyltarna blir mindre och mindre. Naturen vackrare och vildare.
Mitt ute i ingenstans, sa någon som satt i bilen med samma luftfuktighet som en regnskog.
Ingenstans? Verkligen?
Det fanns i alla fall en rastplats. Och det fanns skyltar. Och utedass och sopptunnor som luktar illa.
Vi får en uppgift. Fånga atmosfären på Skurugata och Skuruhatt med ord och bild.
OK. Atmosfär. Ord och bild.
Jag börjar gå in i skogen och upp på ett berg. Det är Skuruhatt. Or so I’m told. Jag har bättre utsikt hemma. Men jag tar kort. Försöker fånga atmosfär. Skogen där långt ner och långt bort blir gråblå. Snyggt, typ.
Vi fortsätter. Den Enkla vägen (den är skyltad) ner till Skurugata. Och vi finner liten söt källa. Det ser ut som i ett annat land, utbrister någon. Varför måste alltid allt vackert se ut som i ett annat land? säger jag. Personen blir stött och säger att jag fattar vad hon menar.
Jag knäpper kort. Försöker tänka ljus, former, linjer. Atmosfääär.
Och vi fortsätter in mellan två klippväggar på stenig stig, där det ser ut som om någon har skurit upp klippan i två för att den inte orkade klättra över. Där i skrevan som vi går i luktar det fuktig sten och kylig luft.
Jag tog nästan två hundra bilder.
Mindre än hälften blev bra. Mindre än den hälften blev riktigt bra. Måste öva kamerainställningar och tänka ljus, former och linjer. Atmosfääär.
Jag kom tillbaka från min eskapad i annat land än Sverige (nämligen Småland) svimfärdiga av hunger. Mat: kycklingsallad.
Mina skor blev utslitna. Jag blev nöjd med fem bilder. Det räcker i alla fall för uppgiften Atmosfär.

En vårdag i en kristallkula av rödvin

Uppgiften var att skriva om att vi sitter på ett café i Paris, en vårdag, med antingen vin eller kaffe på bordet framför oss. Vi ser någon i ögonvrån som inresserar oss. Vad gör vi? A) Vänder oss om, tittar på personen, ler och får den att sätta sig vid vårt bord. B) Tittar på personen, men vågar inte göra någonting. C)Sitter passiv och väntar på att ödet ska bestämma.
Han som gav oss uppgiften sa att det handlade lite om existensialism, vilket jag tyckte var lite kul. "Vi är dömda till frihet." Vi måste göra autentiska val,medvetna val som vi måste ta ansvar för, annars är vi inte människor... eller nåt sånt är det. Fyll i om ni tycker att jag har lämnat nåt viktigt.

En vårdag i en kristallkula av rödvin.

I Paris, en vårdag sitter hon på uteserveringen och stirrar in i vinglaset. Hon har hittat världens vackraste människa. I Paris. En vårdag. I en röd kristallkula, på ett bord, där sitter han. Hon har fångat honom.
Han har svart rock.
Han sitter helt stilla med händerna i rocken.
Hon undrar vad han ska göra. Dricka ur sin kaffekopp? Resa sig och gå? Dra handen genom håret? Lägga ena benet över det andra?
Han måste göra något. Men han gör ingenting. Han bara sitter och ser. Så hon lyfter glaset och vänder på det, för då blir han blir han större och tydligare. Men han rör sig fortfarande inte.
Hon försöker spå i vinglaset. Vad ska han göra? Väntar han på någon? Vem väntar han på? En vän, en flicka? En vacker flicka? En vacker fransk flicka?
Vad ser han? En fågel som flyger? Ett barn som har socker runt munnen? Eller ser han det röda vinet?
Vad gör han? Tittar han långt in eller långt bort eller inte alls? Och vad tänker han?
Hon tar en klunk av vinet, ställer ner glaset, flyttar det lite, vrider, så att hon kan se honom igen. Han har lagt ena benet över det andra, ena handen bakom huvudet och lutar sig mot ryggstödet nu.
Vad väntar han på?
Han vrider på kaffekoppen, lyfter upp den, dricker och ställer ner den med ett klirr.
Surr på franska omger henne. Alla pratar med någon om något. Men inte han. Han pratar inte med någon. Inte i mobil, inte ens i hörsnäcka, så att det såg ut som att han pratade med någon.
Hon prövade det en gång. Att gå runt med en hörsnäcka i örat. Och prata med någon. Hon pratade med sig själv. Det gick bra. Över förväntan, faktiskt. Människorna som gick förbi henne märkte inte ens att hon pratade med sig själv.
Om hon skulle prata med sig själv nu skulle hon viska: ”jag har hittat världens vackraste människa. I Paris. På ett café. En vårdag i en kristallkula av rödvin sitter han och tar handen som han hade bakom huvudet och sticker ner i fickan och tar upp en mobil. Det ringer inte. Nej. Han knapprar.”
Och hon kan höra honom knapprar, fast det surrar högt på franska runt omkring. Sedan stoppar han ner mobilen.
Hon tänker att snart reser han sig eller så kommer det någon snart. Hon behöver inte vänta länge nu. Snart kommer det någon. I vinglaset ser hon att han lyfter kaffekoppen, tömmer den, för att ställa ner med ett klirr och skjuter ut stolen.
Skrapljudet får henne att titta upp. Men han har inte rest sig än. Inte än. Bara skjutit ut stolen. Och han gör en gest, för han vill betala.
Snart går han. Han går snart.
Men servitrisen ser honom inte. Hon sveper mellan borden och ser honom inte. Han ler och hon vänder sig om för att se om det kommer någon, för hon vill veta varför han ler. Men det kommer ingen. Ingen kommer. Servitrisen kommer inte heller. Fast han ler. Så hon reser sig upp. För han ler.

Novell(?) till en bild

Det hängde en tavla i bakgrunden som föreställande ett hav och kvinnan framför satt framåtlutad över bordet, nästan låg, och vilade hakan i handen med ett frånvarande uttryck. Hennes andra hand höll hon på stolsryggen med ett par handskar i och en ring på långfingret. Den matchade öronhängena.
Hon bar vitt. Han mittemot bar svart och deras armbågar möttes.
Han vilade också ena armbågen mot bordet, avslappnat, såg på henne. Ur bröstfickan tog han upp ett cigarrettpaket och bjöd henne genom att öppna med bara ena handen. Frånvarande tog hon en cigarett och placerade den i ena mungipan, pekande nonchalant uppåt.
Han tände den och hon drog in röken i ett djupt andetag, tog cigaretten mellan pekfingret och långfingret i en elegant gest och blåste ut röken, medan han också tog en cigarett. Han tände den och sedan värmeljuset som stod på bordet, innan han la ner tändaren i bröstfickan.
De satt tysta, rökte.
Hon blåste röken uppåt, han, neråt. Ändå samlades deras rök i den andres ansikte.
”Skulle inte du sluta?” sa han.
”Skulle inte du aldrig mer se mig?” sa hon.
”Aldrig mer se dig? Det är omöjligt. Jag ser dig jämt.”
”Vad gör du här?”
”Inget, ser mig omkring”, sa han och såg sig omkring, blåste ut rök.
”Och vad ser du? Inte mycket kan jag tro.”
”Nej, inte mycket.”
”Är det av nyfiken, du ser dig omkring, eller rastlöshet kanske, eller letar du efter något, är det något du har tappat bort, något du saknar? Ledsen, men jag har inte lust att hjälpa dig att leta.”
”Det behövs inte.”
”Så bra då.” Hon tog ett bloss och han också.
”Liv…”, sa han, men fortsatte aldrig.
”Död”, sa hon. ”Sånt är livet. Så varför är du ens här?”
Hon blåste ut rök i ansiktet på honom. Och han tog upp ett brev ur bröstfickan och höll det som en sköld mellan sig och henne.
”Och vad ska jag med det till? Använda som värmekälla?”
”Läs det.”
”Lägg det på bordet.”
Han gjorde som hon sa.
”Var det bara post du skulle lämna, så kan du gå nu.”
Han suckade, fimpade och reste sig. Sedan gick han.
Frånvarande tog hon brevet och sköt till sig värmeljuset som han hade tänt. Ett bloss till drog hon, innan hon stoppade in brevet i lågan. Och det fattade eld.
När hon inte kunde hålla i det längre släppte hon resterna i ljuset och lät dem brinna av sig själv. Hon satte sig tillrätta igen, framåtlutade över bordet, med blicken långt bort. Och när servitören kom förbi beställde hon en konjak.

Sörängen låter som en kohage.
Första gången jag skulle till Sörängen körde jag fel. Jag svängde i första rondellen istället för i andra. Andra gången körde jag rätt. Tredje gången visste jag vart jag skulle. Fjärde gången skulle jag hämta en nyckel.
Jag skulle hämta nyckeln till röda ängar med vita knutar.
Astrid Lindgrens Bullerbyn och Carl Larssons målningar.
Här skulle man kunna filma runt lite om man vill göra reportage om Sverige demokraterna. Äkta svensk idyll. (Det fattas bara en stor svensk flaga i stången.)
I dörren står två män. Den ena sträcker fram en hand, säger han är rektor här. Välkommen.

Jag fick nyckeln till Lindängen nummer 11.
Jag skriver hymner till livet.
Jag är en av dem som inte led tillräckligt.
Jag är hyperentusiastisk och livrädd, rädd för att få kramp.
Krampkänningarna ska jag ta som ett tecken på att jag lever.

Carl Larsson- liknande målningar i taket med timmerbjälkar mellan vår, sommar, höst och vinter.

Vad vill ni göra med er tid här? frågade han.
Vilken tid? frågade jag. Tiden här?
Ja, tiden här, sa han.
Jag vill skriva så mycket som möjligt och så bra som möjligt, sa jag.
Och de andra, ska de bara stå bredvid och applådera?
Nej, sa jag. Jag ska hjälpa dem och de ska hjälpa mig.

Jag köpte tvål på Netto. Så nu kan jag tvätta mig och bli ren.
Jag köpte äpplen också.

Jag letar citat. Hittar ett som passer. ’”Ah, they put pigeons’ feathers in the pillows – no wonder I couldn’t die!”’

Jag är nattens älskarinna

Detta är en skiss på en dikt:

Jag går barfota genom huset.
Örnen flyger i hallen.
Natten täcker mig.

Alla sover.
Jag ligger ensam hos natten.

Jag sitter i din mörka famn och lyssnar på din röst. Du smeker mig, viskar till mig.
Allt farligt sover.

Jag vilar.
Han kysser mig.

Jag är nattens älskarinna, otrogen dagen. Mörkret är min vän. Natten, min älskare.

Natten nynnar och sjunger. Viskar vackra ord om tysthet och stillhet och drömmar. Allt sover, allt utom nattvarelserna. De kan se i mörker, sägs det. De jagar nu, sägs det.

Jag vaggas till drömmar av min älskare. Nu ska jag jaga. Och jag ska vakna olycklig och trött till dagen. Dagen har sysslor till mig. Natten har bara drömmar och sömn, mörker och stillhet. Han älskar mig som jag är.
Jag ska ligga i hans famn. Jag ligger i hans famn. Han tar mig med. Jag ska drömma i hans famn. Han kysser mig. Jag älskar honom.

Jag viskar: "strö sjärnor i min själ, älskade, så jag kan se när mörkret faller, och du går". Han viskar: "du, min älskade, strör sjärnor i min själ, så du kan se när mörkret faller." Och han stör sjärnor i min själ, så jag kan se när han har gått.

Natten sveper in mig i sin mantel. Vi ska ut på resa. Jag undrar vart vi ska. Han viskar: ”bortom stjärnorna.” Jag säger att jag ser inga stjärnor. Han viskar till mig att de finns bakom molnen. Jag undra hur långt det är dit, dit vi ska. ”En evighet”, svarar han. Jag följer med.

Kräftskiva

Jag spenderade kvällen bredvid Erik. Jag gav honom en spritpenna, sen målade han traktorer på duken. Jag målade en kräfta. Jag försökte måla en traktor också, men då skakade han på huvudet och sa att det såg ut som en låda. Då gav jag honom pennen och han fixade till den så att den såg ut som en traktor. Det är detaljerna som gör det, sa han. Han målar ta mig fan i slow motion. Han hade även åsikter om mitt ätande, precis som mitt ekologiska drickande och mina studier. Äter du inte kräfter? frågade han. Nej. Varför inte då? Det är äckligt. Han skakade på huvudet och suckade. Eva frågade mig vad jag skulle plugga. Jag sa att jag skulle gå en skrivarkurs. Erik skakade på huvudet igen, suckade, skrattade och undrade vad det var för jäkla studier. Ja, det kan man undra, när man har levt hela sitt liv isolerad på en bondgård utan intressa för kultiverad beläsning.
Fredrik var så kul så jag grät av skratt. Han berättade saker om sin jobbarkompis som hade köpt andra cigaretter än de vanliga och sin katt som hade besökt honom på jobbet. Han undrade hur katten hade vetat att han jobbade just där.
Klockan tolv på kvällen när alla hade blivit trötta och större delen av gänget åkt hem fick jag tråkigt, så jag satte på hitmusik från 2003 och började dansa. Erik skakade på huvudet igen, suckade och undrade vad det var för jäkla skitmusik, samtidigt som han målade två traktorer till på en papptalrik. Sen somnade han.
Jag fortsatte att vika mig av skratt åt Fredriks livshistorier och fundera på vilken bok jag ska ta mig an härnäst.

Inga äckeldjur, ingen sup

Wuthering Heights. Kärlekshistoria. Spökhistoria. Släktkrönika. Efter Twilightsagan var den som Piccinis opera Turandot efter fyra relativt tama poplåtar om kärlek. I Svindlande höjder pinar de livet ur varandra värre än i en isländsk släktsaga. Den var som metalriv efter smörballad.
Nog med reklam.
Mitt hår är rakt med guldbruna slingor överallt. Det håret fixade jag idag. Det håret ska jag sitta med vid bordet i morgon tillsammans med 17 personer som suger rödkokta äckeldjur mellan benen. Najs.
Nog med skryt.
För att förhinda att jag dricker för mycket har jag anmält mig som frivillig chaufför åt Marina som ska ner till Vaggeryd efter kräftskivan.
Det är nämligen så att jag befarar närmanden under denna trevliga tillställning som jag gör bäst i att parera i relativt nyktert tillstånd.
Jag hoppas att du inte kommer ihåg förra helgen vi var ute. Det gör jag. Tyvärr. Det här är inte bra. Inte bra alls. Det här är vad man får för sina synder.
Förlåt mig fader, ty jag har syndat.
Ja?
Jag har druckit sprit. Och jag har flörtat alldeles för lyckat med fel personer.
Tio Ave Maria, tjugo Gud som haver och tretti Fader vår. Sen kanske någon hjälper dig här uppe med att genomleva kräftskivan.
Tack.
Varsågod.
Det känns som jag befinner mig i en ytterst utsatt position. Jag planerar att försöka genomleva kvällen med Sölve, Jennie och Marina vid min sida, som livvakter, ha minst ett bord mellan mig och Fredrik och undvika att varken titta eller lyssna på Icke Önskvärd nr 1. Inte nog med att Tonny agerar Emma med snopp och utan större finkänsla, nu har han fått hjälp av Johan också. Skithögar. Jag behöver ingen hjälp på det hållet. Jag klarar mig alldels utmärkt själv. Speciellt med att få puckon att falla omkull och slå i huvudet hårt. Alldeles för hårt. Kan inte nån hjälpa dem att plocka upp vettet? Det rann ut när de slog i huvudet.
Därför har jag bestämt mig för att agera vaksam, samt "som om ingenting rör mig i röven" på lördag.
Alltså: Kräftskiva: inga äckeldjur, ingen sup, skratta å va glad.
Nog med gnäll.
Skrik åt mig på Liseberg. Det kan behövas.

Hej, jag heter Alexandra och jag är bokoholist

Det var länge sedan jag skrev här. Sedan sist har jag packat upp alla mina böcker och stuvat in dem i bokhyllan. Jag har haft ett ovälförtjänt sommarlov. Jag har läst böcker. Mörkret hjärta, Emma, The Hours, dikter av Edith Södergran, Twilightböckerna och nu håller jag på med Wuthering Heights och den verkar vara den bästa hittills. Jag känner ingen missbrukarsymtomer i min bokkonsumsion. Jag känner mig beroende, frustrerad när jag inte har en bok att läsa och ångest när jag ska välja vilken jag ska läsa.
Hej, jag heter Alexandra och jag är bokoholist.

Jag har sökt studiebidrag igen. Nu fattas bara studieförsäkran innan pengarna kommer. De frågade hur länge jag hade tänkt att studera. 2014 fylllde jag i. Det var mitt emellan 2013 och 2015. Det kändes lagaom och alldeles för länge. Jag hoppas jag hinner bli desperat innan dess.

Marina har kommit hem från Värmland där hon har lekt med barnen och städat toaletter och träffat killar tillsammans med Sofia. Mamma säger att hon inte får åka dit igen utan p-piller, för det räcker inte bara med kondom.
Marina och jag har samma stolek på både kläder och skor nu, så vi kör gemensam garderob.

Jag tror jag ska köpa lite filmer nu. Vi behöver det, jag och Marina. Vi har sett alla filmer vi har alldeles för många gånger. Och jag fortsätter att se fram emot biopremiärer som ett barn ser fram emot julafton.

Och jag fortsätter att skriva hymner till natten. Insekter dras till ljuset, vildar håller till i mörkret.

böcker i katonger

Jag har packat ner alla mina böcker i kartonger. Mina papper och pärmar ligger i lådor, mina porslinsfigurer, talrikar och gals i tidningspapper. Jag är redo. Jag längar. Jag vill hem. Men inte än. Först ska jag ut med tjejerna i denna ljuva sommarkväll och sitta med drinkar i händerna på Uplands och spilla lite ångest över att jag skrev fel utgivningsår på En herrgårdssägen. Men jag har kommit över det nu. Det kändes bara inte bra när jag upptäckte det eller när jag råkade säga det när vi hade uppsatsventilering idag och de inte hade märkt något och läraren sa, när jag hade sagt det, att det var ju inte bra, då vet jag inte vad vi ska göra. Nehe.
Skitsamma. Jag bryr mig inte längre. Innan gjorde jag det. Men inte nu längre.
Jag var vid slottet idag och inspekterade. Det byggdes av Gustav Vasa, eller han lät bygga det. Sedan var jag inne på en konstutställning med bland annat Lars K nånting. Mörkt ljus.
Från slottet gick jag över till botaniska trädgården. Jag gick mest i den barocka trädgården. Så. Nu har jag varit där. Nu kan jag åka hem. Hej då Uppsala. Nu lämnar jag det här.
Men först: utekväll med tjejerna.

I väntan på sommar

Jag skriver på min B-uppsats. Det går ganska bra.
Vi hade lite möte igår för att diskuter dem och fick jättemycket hjälp, så sen när jag kom hem och hade ätit satte jag mig och skrev och skrev om igen in på klockan tre på natten, jag kunde inte sluta förrän jag hade blivit klar. Nu måste jag bara läsa igenom och göra några småändringar och sen ska den lämnas in på tisdag klockan tre. Det känns rätt bra, måste bara läsa igenom den en gång till.
Jag har knappt inga pengar kvar. Jag funderar på vad jag har gjort av dem. Jag har köpt böcker. Närheten till bokhandlarna här gör att jag inte har råd med mat. Vet du om det kommer något mer studiebidrag innan sommaren? Det kanske det inte gör. Då får jag börja använda mina besparingar som jag har gett mig fan på att inte röra förrän det blir sommar.
Jag har börjat packa lite. Funderar lite på hur vi ska kunna knöka in alla grejer i bilen och i släpkärran, men det gick förra gången, det kanske går nu också.
Såg att Krig och Fred av Tolstoj, en polare till Dostojevskij, har börjat gå som serie på svt. Jag gillade den. Den var helt okej.
Jag har börjat läsa och har snart läst klart Persuasion av Jane Austen, en paus som är välbehövlig efter att ha suttit och skrivit på uppsats. Jag hade nästan glömt hur det känns att få läsa böcker i sin egent tackt utan att behöva tänka på att den måste var utläst i morgon. Nu kan man njuta. Och jag ska göra det i sommar.
Pratade med mamma härom dagen. Jag sa att det ska bli spännande att se vad jag ska ta itu med första veckan då jag kommer hem. Hon tog det nog som om jag trodde att jag inte skulle ha någonting och göra, för hon sa att det finns nog att göra här hemma, det är bara att säga till om man har tråkigt. Där tog du död på det roliga, tack ska du ha. Som tur är ska jag flytta ut till Sörängen i höst.
Nej, jag kommer att älska att var hemma igen och jag vet (för helvete) att jag kommer ha massor att göra och att jag inte kommer hinna ha tråkigt för en sekund, men den där meningen som jag citerade ovan från min mamma är så himla vanlig i hennes mun att man ibland bara vill trycka på en knapp så att man inte hör den när den kommer, utan det sprakar som störningar i radion när hon säger den och därefter säger någon att ursäkta störningarna men du bad om att vi skulle censurera vid fall av för vanliga och störande meningar.
Inte så. Jag tror faktiskt helt ärligt att kommer att ha min livs bästa tid i sommar. Det känns så. Jag har varit i Uppsala och läst litteraturvetenskap, jag är nöjd, jag vill hem, jag kommer hem, i höst ska jag läsa skrivarlinje på Sörängens. Det här måste bli bra.
När kommer du hem? Jag funderar på att fira Sveriges nationaldag i Jönköping, men jag gör det inte utan dig. Det vet du. Desstom måste jag hållar mig upptagen så att jag med gott samvete kan tacka nej till grillfester du-vet-var.
Hänger du med på poesifestivalen, jag tror det var 11-13. Skogstema. Hur kul som helst. Det tolfte är det i och för sig avslutning för Sanna på Fenix, men jag tror inte jag missar för mycket av något av dem.
Sen. Midsommarafton. Sen. Metaltown.
Ska vi vara tillsammans midsommaraftonshelgen också? Det skulle vara kul. Vet dock inte vad helt vi skulle göra... men vi hittar väl alltid på nått.
Hur går det annars? När slutar du?
Ja, nu ska jag läsa ut Persuasion och läsa och pilla med uppsatsen.

Puss och kram

Angående lagen om rattfylleristerna

Min spontana reaktion är att det inte är rätt, den där lagen. Varför? För att jag tycker att det generellt är fel att döda. Den är en primitiv lösning på ett problem som man kan lösa på ett bättre humanare sätt. Det är bättre att informera om riskerna med rattfylleri, än att hota och avrätta liv. Förresten kan man inte vara säker på att man räddar någon. Det kan man aldig vet. Anta tänker jag inte göra heller. De som har dött har dött, de som lever lever. Låt de levande leva och de döda vila i frid. Ingen har rätt att döda, om det inte gäller extrema situationer. Som Tolkien skrev: vissa som lever förtjänar att dö, och vissa som är döda förtjänar att leva. Kan du inte ge dem livet åter, ska du inte vara så snar med att bestämma om vem som ska dö. De kan fortfarande ha något att göra här i livet som vi inte vet och inte borde ta ifrån dem. Dessutom har du en bra poäng i, tycker jag, att man inte kan döda någon för att man tror att den kommer att döda senare. Det kan man aldig vara säker på.
Dessutom tycker jag att det nästan kan vara straff nog för rattfylleristerna att de har tagit ett liv, att de har ett annat liv på sitt samvete. Det är nog det värst straffet. Värre än döden. Om man nu är en vanlig människa, med normal sympati och empatiförmåga och medkänsla. Detta kanske får dem att aldrig köra rattfulla mer.

Hon hade rätt att leva eftersom någon älskade henne

Jag måste inse det. Jag är en småländsk skogsmulle som gillar hålor att gräva ner mig i. Jag flyttar hem. Jag undrar om det var rätt beslut eller om jag kommer att fortsätta fly fram och tillbaka... Jag får helt enkelt se.
Jag irriterar mig också. Jag hade en dröm om att jag pekade fuck you åt honom och att jag sen ångrade mig och ville säga förlåt, men att jag råkade säga förlåt till fel person, och sen vaknade jag, så jag hann aldrig säga förlåt. Sen tännkte jag att det var rätt bra. Det kändes skönt.
Det regnar som bajsingen ute. Eller om det är hagel. Jag vet inte. Det låter hårt. Häromdagarna när det var fint väder cyklade jag ner till bryggan och satte mig vid ån och lapade sol. Jag köpte En herrgårdssägen av Selma Lagerlöf oc kopierade Orfeus och Eurydike av Ovidius för att jämföra dem. "Hon hade rätt att leva, eftersom någon älskade henne."
Det haglar som fan. Jag har identifierat det nerfallande på fönsterbläcket nu. Vitt. Isigt. Hårt. Härligt vårväder.
Jag tynnar bort på en stol vid datorn. Det är därför jag flyttar hem. Jag saknar småländsk skog mitt utanför dörren där man kan gå ut mitt i natten utan att behöva vara rädd för våldtäcksman eller att någon ska höra att man håller allvarligt samtal med sig själv. Åt helvete med asfaltsvägar och Flogsta.
Jag vill galoppera på grusväg genom skog och hisna av farten. Jag vill vara i mitt timmerhus, med tända ljus framför mitt skrivbord och skriva och titta ut genom fönstret och tänka att detta är paradiset på jorden.
Och jag har bestämt mig för att skärpa mig. I sommar får hon skärpa sig, Alexandra. Det återstår dock ännu att se om hon kommer att göra det.
Jag kommer sakna Emma, Malin, Camilla och Matilda. Jag kommer sakna närheten till bion och teatern och domkyrkan. Jag kommer få ångestattacker varje gång mamma skriker något om att det där måste göras för att det där har inte gjorts än och varför har ni inte gjort det och nu måste jag göra det bara för det...
Men hon ska skärpa sig Alexandra. Så hon ska slippa höra det där och få de där ångestattckerna. Hon ska bli duktig, Alexandra. Hon ska göra nyttiga saker. Hon ska inte tynna bort på en stol framför datorn och inte kunna gå ut för att det inte finns någon omgivning där ute som hon vill gå ut till. Och hon ska förhoppningsvis inte reta gallfeber på sin bror och sin syster, utan hålla sig borta som om hon inte vore hemma, och bara komma tillbaka lite då och då.
"And to all this she must yet add something more substantial, in the improvement of her mind by extensive reading."
Hon ska flytta hem. Sen kanske hon bestämmer sig för att rädda världen.

Lägger upp förråd av olika slag

Lugnet innan stormen.
Uppsala förbereder sig.
Vid Universitetsparken har de ställt ut återvinningsstationsburkar, på systemet har de ställt ut securitasvakter, folket köar för sprit, på gågatan hänger en "varannan vatten - för en bättre valborg".
Lugnet innan stormen.
Alexandra förbereder sig.
Lägger upp förråd av olika slag, mest sprit och mat, men också sekundärlitteratur. Snart ska hon fira valborg, snart ska hon skriva B-uppsats. Nu sak hon raka benen. Efter det ska hon läsa sekundärlitterarur, fundera på ringar och horokruxer, skriva uppsats-PM och så kommer helvetet braka loss.
Men än så länge är det lungt.

VAD GÖR DU?

Och plötsligt är du nöjd med din tillvaro, vännen

De gångerna du konstligt nog tycker om din tillvara och du skulle kunna säga att du är lycklig.De kommer oväntat. Och plötsligt är du nöjd med din tillvaro fast du inte trodde att du skulle vara det. Med en kväll ute med tjejerna och en jordgubbslimedrink och en skvätt vin gjorde susen och sen verkligen få fingararna ur röven och börja skriva hemtentan, då börjar man tycka om livet igen, tillvaron. Solen skiner, det är varmt som sommarväder och du ska käka keldasoppa som Camilla föreslog. Och det ordnade sig med allt som du inte hann, det ordnade sig som det alltid ordnar sig, som det brukar göra, du känner det nu. Och den lite för gamla mjölken drack du upp i morse med chokladpulver i och den var god. Du ska fortsätta med Ferlinghetti och Åkesson och Mörkret hjärta och Apocalyps now och Dracula och Låt den rätte komma in och Det går an och Månne det går an. Och du har kommit på att du hyser en stor kärlek för Almqvist som var före sin tid flera mil. Du har kommit på att du är ett fan av androgyniteten och att du ska rösta fram den i nästa val mellan manligt eller kvinnligt. Igår satt vi och slösade vår tid i solen på en bänk vid Fyrisån med Camilla och slösade pengar på mjukglass och fruktsmoothie som var underbart god. Ni blev lite solbrända, lite röda om skinnet och somnade nästan på bänken. Du känner för tillfället att det här kommer att gå bra. Du har läst Malins texter och ska läsa dem igen och sen ska du säga någonting om dem, som hon kommer göra om dina och hon sa att du skulle komma in på Sörängen och du hoppas att du tror på henne. Det gör du. Nu ska du återgå till livet igen, innan livet slinker iväg ifrån dig.
Chicken caribsoppa nu. Ikväll Brottet och Straffet. Nu livet. Nu.

De gångerna du inte tycker om dig själv...kan det se ut såhär

Det här är det jag cencurerade, som jag nu har cencurerat delar av och nu väljer att delge dig.

De gångerna du inte tycker om dig själv, då andra är mycket bättre än du, eller inte alls bättre, men de säger en massa saker som du aldrig skulle ha en tanke på att säga. Socialt accepterade saker.
Kom bara ihåg att inte säga någonting. Kom ihåg det.
Viktigt.

Kom, låt mig känna något annat än mig själv. Låt mig känna något annat. Låt mig glömma mig själv. Jag är så trött på mig själv. Kan jag få någon annan ett tag. Vila från mig själv.

Nej. Jag vet inte. Det går inte längre. Jag hade tänkt att jag skulle börja i tid. Men som vanligt tänker jag bara och gör absolut Ingenting.
Varför sätter du inte igång med det nu då?
Jag är sjuk. Host. Host. Jag är trött. Snark. Jag orkar inte, jag...måste handla mat.
Hej, kan jag göra en beställning?
Ja, visst det går bra i denna här kassan.
Ja, då skulle jag vilja ha ett liv på luft ett tag för jag har ingen lust att handla mat.
Vem fan kom på den här världen, Frida? Jag vill rusa genom korridoren, kasta mig genom balkongdörren och flyga ut över räcket och skrika "fly för ditt liv!" Men jag sitter kvar i min halvsnuskiga 19km2, halvfeber och du anar inte hur trött jag är på Allting.

Kom, låt mig känna något annat än mig själv. Låt mig känna något annat. Låt mig glömma mig själv. Jag är så trött på mig själv. Kan jag få någon annan ett tag. Vila från mig själv.

Jag önskar jag kunde skiva dikter, men det kan jag inte. Inte längre. Jag ska försöka en sista gång med läsåret som kommer, sen…vet jag inte.
Jag känner mig helt uttorkad. Men det kanske inte är rätta tillfället att känna efter.
Söp mig full häromdagen. Och blev kompis med Bettie igen. (Hon snodde min nalle, funderar på att bli ovän med henne igen för det.) Det är så man blir kompis med folk. Det visste Criage. Han är en vis man. Jag lurade i nån dum jävel att jag var från Dublin. Fast han föreslog det själv. Först försökte jag lura i honom att jag var tysk, men det gick han inte på, så han föreslog Dublin.
I Skottland är jag tysk, när jag pratar engelska, i Sverige är jag irländare. Coolt.
Jag förvånades över hur lätt det är att ragga också. Stilla hungern med en banan, sopa i dig en stor fantaflaska vodka och multivitamindryck och därefter två glas vin. Sedan går du ut på dansgolvet och skaffar ögonkontakt med nån. När han tror att han har halva inne så sticker du. Skitenkelt. Så enkelt att det nästan borde vara förbjudet. Och man är inte ens snygg. Inte det minsta.
Jag har fått mitt personbevis nu (så att jag vet vem jag är), kopierat betyg (MVG, MVG, VG, så jag vet hur duktig jag är) Så jag har i alla fall gjort någon nytta idag. Jag har läst lite också och funderat på hur jag ska fixa tentan. Jag funderar på om jag inte skulle det… fixa den.
Jag har tittat på film, romantisk komedi. Känner som Doktor Glas, snart mördar jag någon.
Faktum är att Matilda frågade mig om jag inte ibland kände att jag ville döda någon. Jag sa att jag var mest likgiltig inför människorna. Lögnhals är du, Alexandra. Sedan kom jag på att jag nog kanske skulle vilja döda min förskollärare. Så jag sa det. Där ser du, sa Matilda. Ibland vill jag döda min tandläkare. Dra ut alla tänderna på honom. Ja, sa jag, eller peta ut ögonen. Då tittade någon konstigt på mig från ett annat bord och jag log mot denne, föreställde mig hur jag petade ur ögonen. Jag föreslog också att man skulle psyka sitt offer, som på film. Släcka lampan, skrämma upp, göra det långsamt, utdraget. Och sedan, i sista stund… låter man sitt lilla offer gå, allt för att den ska få vet att den lever och uppskatta livet. Eller så kommer hjälten och räddar offret och tänder lampan och så får förövaren (förföraren, alltså jag) i förhöret gråta ut, men ingen känner nån riktig sympati för mig i och med att jag är en kallblodig mördare…
Jag ryser. Förlåt. Tänderna och ögonen och över balkongräcket var lite överdrivet.
Annar så, var det rätt exakt. Men snart, snart, snart kommer det bli lite bättre, när jag lämnat in tentan, när jag börjat lite med uppsatsen, då kommer det kännas lite bättre. Det vet jag. Det gör det alltid. Och snart, snart ska jag flytta, flytta, flytta härifrån och tillbaka till trähuset i skogen där jag hör hemma i småländska skogen. Och sen, och sen, när jag tröttnar på det, flyttar jag nånannanstans.
Älskar dig.
Kram, från en felplacerad smålänning.

I hope I will buy the flower myself

Jag skrev ett inlägg för nån dag sen, men jag censurerade det. Ifall utiatt någon mer än du skulle läsa det. Men nu kommer det här i stället.

Hopplös. Det är jag. Inte misslyckad, inte värdelös, bara hopplös.
De skulle kunna vara utan mig. Det skulle visst inte göra någon skillnad.
I Kallocain tas det fram ett medel som ska göra att man bara talar sanning, eller avslöjar saker om sig själv som man kanske inte vill avslöja. Han liknar den vid effekten av alkohol. Emma berättar om en kompis som tog ett glas vin på morgonen innan en redovisning för att blir mer avslappnad. Jag berättade om hur mycket trevligare, socilare, roligare jag blir när jag har tagit två glas vin. Jag är smått frestad av att bli alkoholist.
Dessutom utövar jag tvångsmässig understrykning i mina böcker och hinner inte läsa några till slut. Alexis förslog att det kanske var därför jag inte hinner läsa ut dem. Good point, pojken, good point. Idag frågade han om han fick titta på min bok. Han tittade i min bok också. Han frågade varför jag gör så mycket understrykningar. Jag sa att jag inte visste. Jag sa att det var en tvångshandling, tvångstankar som tar sig uttryck. Jag har alltid haft problem med dem. Det är av samma anledning som jag skriver sådana där anteckningar på seminarierna. Jag är rädd för att missa något viktigt. Malin beundrar mina understrykningar, sa hon. Jag förstår inte vad det är hon beundrar. Sedan bläddrade jag vidare och sa att mina understrykningar var privata. Privata saker är sånt som man inte tycker att andra har med att göra och som man egentligen skäms över. Hela jag är mer eller mindre privat. Därför är jag som jag är. Som alla andra, och som ingen annan.
Scott och Alexis sa att de skulle skaffa B-uppsatsskägg, precis som hockeyspelare skaffar skägg när det är slutspel… Jag förslog för Emma och Camilla att vi skulle köra den kvinnliga varianten.
Det ville de inte.
Blommor, sa jag. Blommor är mer dekoration, scenerier än teman, sa hon. Jo, sa jag. Fast sen fick jag prata om mina blommor i alla fall. Hon sa att det fanns mycket gula rosor i boken. Jag sa att det fanns vita och krämfärgade också. Äntligen! Underbart! Jag var Rolig. Jag fick dem att skratta. Jag sa någonting som var värt att sägas. Jag sa att det fanns gula rosor när de begraver fågeln och gula rosor nånstans mer? På tårtan, sa hon. Jag sa att de lägger rosorna runtomkring på graven och på tårtan och att Mrs Brown kommer på att hon borde ha lagt på rosorna efter glasyren. Barnet lägger ut rosorna före hon lägger dit fågeln och Mrs Woolf tycker att hon borde ha gjort tvärtom. Jag sa att det kunde tyda på en utveckling hos Mrs Brown, att hon, när hon gör en ny tårta, lägger på glasyren först och sen rosorna.

Mina små offer som jag ska skära blodiga med vässat instrument

Fridavän, var ska jag börja? Vi läste Gregorius. Ett fängslande personporträtt av en av de värsta skurkarna i svensk litteratur, pratade de om. Skurk? frågade jag. Han är väl bara en helt vanlig äckelgubbe med problem med bröstet. Det finns hur många som helst i världen att välja på och han är tyvärr inte den värsta. Och jag frågade: Kan allting rättfärdigas bara man har kärlek som motiv för sina handlingar? Som när skolpojkar snärtar BH-band. Och det har man ju fått lära sig att det gör de bara för att de tycker om en, för att de tycker att man är snygg eller söt eller sexig, inte för att de fascineras av BH-band. Det är en filosofisk fråga (tror jag) som väcktes under min läsning av Augustpristagaren 2004. Och det skulle vara intressant med en filosofs utläggning kring just den frågan. En fråga som jag tycker att det är värt att fundera över. Fast, med vilka andra motiv kan man rättfärdiga en handling? Vad är en god handling? Vad är kärlek? Ochsåvidareochsåvidare... (i all ohändlighet som avslutas med vad är meningen med allting, liv, jag förstår dig inte.)
Och dessutom. Är det inte farligt att stoppa i sig hjärtmedicin när man inte har något hjärtfel?
Jag plockar fram slutbetyg och fyller i ansökan till sörängens folkhögskola. Jag måste säga upp rummet, måste kopiera slutbetyg från grundskolan, måste rösta i kårvalet, måste skriva hemtenta, måste läsa böckerna, måste ta reda på vilket län jag bor i, vilken kommun jag bor i, vilken församling jag tillhör... ta reda på var jag bor helt enkelt. Jag vet inte det. Och sen måste jag bestämma mig för uppsatsämne. Jag vill jämföra Harry Potter och Ringentriologin, vad gäller Voldermort och Sauron och deras ringar och horocruxer. Det finns slående likheter mellan dem. Men jag vet inte om det godkänns som uppsatsämne av henne. Det gör det säkert inte. Skithög.
Jag måste skriva ett jävla personligt brev till folkhögskolan också. Jag hatar personliga brev. De ska inte ens vara personliga. Och: jag hatar att smöra. Jag funderar på att rätt och slätt bombhota dem om de inte tar in mig, säga att jag är en riktig jävelunge som de kommer ångra att de inte tar in, för om de inte gör det, kommer jag att göra livet surt för dem.
Jag kunde inte beskriva mig själv på ett mer felaktigt. Du vet det, jag vet det. Jag är inte sådan. Jag skulle vilja vara hora, men jag är mer madonna. Faktiskt. Jag är ingen sådan som erbjuder mina tjänster. Jag sitter tyst och väntar (det får du inget bra jobb av. Nej, idiot, jag vet, jag kan inte hjälpa att jag blev uppfostrad på fel sätt).
Man borde ha fått öva på att skriva personliga brev och presentera sig själv mer i skolan: "Såhär skriver du ett (o)personligt brev", liksom. Skulle inte skolan förbereda en för arbetslivet?
Nej, är du dum eller? De skulle proppa dig full med vetskap som du inte har nån nytta av, eftersom de inte har lärt dig att få jobb. Behöver man lära sig det?
Skitsamma, jag kommer skriva det där brevet i alla fall, precis som jag kommer göra allt annat som nån jävel har bestämt att jag måste göra (jag befarar att det är jag själv). Frågan är bara, kommer jag att göra det för sent eller inte? Det är frågan. En mycket bra fråga. Och jag inser att jag sitter här som Hamlet och monologiserar och aldrig får tummen ur röven.
Jag fick reda på idag att Malin och Camilla också vill bli författare. Hur många sånna finns det egentligen?
Jag funderar även på vem jag ska ha som referens. Mona? Raymond? Emma? Magnus eller Ulla kanske?
Himlen är orange. Jag funderar på att skriva min självbiografi och namnge alla med samma namn som deras föräldrar gav de stackarna och göra så att det blir ännu mer synd om dem. Mina små offer som jag ska skära blodiga med vässat instrument. Skulle jag klara av det? Innan skulle jag inte ha gjort det, men nu känns det som om jag skulle kunna göra det. Skriva en förbannelse över skolan och mänskligheten där i. Elever, lärare, jag själv.
Min fot har somnat.

B-uppsats som antgaligen också kommer bli B.

Snart sticker jag härifrån. Snart sticker jag bort från sunkig, tattarkorridor med kletigt golv och hon full med högar av disk. Bort från all litteratur som jag aldrig hinner läsa hur mycket jag än försöker. Bort från att aldrig hinna skriva det jag vill skriva.
Småland nästa.
Men jag kommer sakna folk ur klassen. Jag kommer sakna Uppsala stad. Jag kommer sakna våra lunscher i Matikum.
Idag pratade vi relationer vid lunschbordet. Vissa har mycket komplicerade relationer. Jag har inga alls. Eller snarare: jag har ett komplicerat förhållande till relationer.
Mamma ringde till mig idag och frågade om jag hade valt. Jag hade valt. Nässjö eller Växjö. Jag behöver komma härifrån innan jag blir en blöt fläck på golvet. Jag behöver de småländska skogarna att springa runt i, jag behöver röda stugor med vita knutar och smyga in i. Jag ska gå på lösdrift nu, efter pärs med B-uppsats (som antagligen också kommer bli B), så att folk verkligen undrar och frågar vad fan jag ska bli. Ingenting. Vilket kommer bli en utmaning. Det är bäst jag tränar redan nu.
Men nått måste du ju bli.
Och därför tänker jag inte fundera över det. I och med att jag måste bli något. Jag blir något hur jag än gör. Därför ligger den största utmaningen i att inte bli någonting. Det är det svåraste.
Det är det ju inte alls.
Oroa dig inte. Kniper det sticker jag till Afrika med mina studeiskulder och räddar svarta barn.
Färgade heter det. Eller mörkhyade.
Ja, det finns många benämningar. Eller så kan man bara kalla dem för människor. Som den humanist jag är eller kommer att bli. Se, jag kommer att bli något.
Humanist? Och vad kan du bli av det då?
Idiot. Varför mynnar det alltid ut i den här frågan? Du är så jäkla jobbig.
Mamma sa att hon skulle skicka ett paket till mig. Jag frågade om det var en brevbomb, ett hundben eller mat. Hon skrattade och sa att det skulle hon inte säga. Jag slår vad om att det är ett hundben. Eller nått jäkla skit som jag har glömt men inte behöver.
Innan vi la på sa mamma nått om att jag inte skulle göra för mycket, men jag hörde fel och trodde att hon sa att jag skulle uppföra mig. Hon sa att det behövde hon inte påminna mig om, det vet jag att du gör. Ja, för jag är så jäkla ordentlig jämt. Och jag ska göra som mamma säger.
Jag facineras av sådana där beskymmerslösa människor som bara säger att du kan väl hänga med eller på och hela tiden verkar så glada, lättsamma, trevliga, sociala, roliga och lössläppta, det verkar vara så kul att vara sån människa. Jag tycker de är underbara. Och jag ser upp till sånna männsiskor som har smarta saker att slå till med.
De säger att jag är duktig som stryker under och gör anteckningar i mina böcker och att det kanske är därför som jag inte hinner läsa ut dem. Jag säger att det är tvångsbeteende och att jag inte är hälften så duktig som jag verkar.
Jag ska läsa ut Gregorius tills på fredag klockan nio. Jag är på sidan 57. Åt helvete med Gregorius.
Jag ska skriva hemtenta. Den kan också dra åt helvete. Jag har ett liv efter detta. Faktiskt. Otroligt nog.
Smålands skogar nästa.
"I've got my best shoes on, I'm ready for it all. Bring in your best crew, come on, I'm ready for it all." Not.

Solsting.

Jag tror jag har fått solsting. Uppsatsen är inlämnad, lämnades in i måndags kl ca. 15.40, tillsammans med Emmas som var sjuk och hostade och hoppades på att det onda skulle föra någoting bra med sig så som magrutor kanske, men idag sa hon att hon inte hade fått det tyvärr. På fredag ska vi fem gå på Lång dags färd mot natt och se filmen Apocalypes now och käka pizza hos Camilla. Superkulturellt.
Har fått två böcker som jag skickade efter. To the Lighthouse av Virginia Woolf med skitfin framsida och The Stranger av Camus. Camus var en fransk filosof, anhängare av en slags existensialism där han menar att vi människor inte har någon mening...universum är likgiltiga inför oss. Främlingen handlar om en känslolös, amoralisk, ateist som blir arresterad för att ha mördat en person av ingen orsak. Han säger att det var för att han fått solsting, men när han väl sitter i domstolen beskylles han mer för att inte har gråtit på sin mors begravning än att ha dödat en människa... Verkar rätt intressant efter vad jag har hört.
Alla som förut sa hej till mig i korridoren har slutat säga hej till mig nu. Fast jag mår inte bättre eller sämre för det. Jag mår lika bra. Puss och kram folket. Märker de nu hur de kommer bra överens med dem som de förut inte tyckte om, och hur de inte längre tycker om dem som de tyckte bra om i början? Pappaskalla och idioter. Folket är konstigt. Jag fattar dem inte. Och de fattar inte mig. Vi förstår inte varann. Skitsamma. Jag tror felet ligger i att jag har alldeles för stort frihetsbehov. Så fort människor har lärt känna en till en viss gräns vill de äga en på nått sätt. Då sparkar jag bakut. Kissekatt. Mjau.
Gud, vad kul med dina korridorskompisar! Sup på, snart är det valborg! Då är det vilt i Uppsalatrackterna. Jag ska försöka lära mig hur man gör... Jag hoppas att någon av de fem tar med mig ut och visar mig och guider mig runt bland fylleristerna på parkbänkar och nationer.
Knepigt det där med dygdetik, tycker jag. Fast allt är lite knepigt det där du håller på med=) men kul och interessant. Jag tror folk skulle sätta sig och gör mer såntdär hjärngympa. Jag fick för en stund för mig att det kanske skulle göra världen lite bättre, men sen kom jag på att nej... det funkar kanske inte för det...
Ska vi se nån film, för du kommer väl hem nångång under påsk? Bio? Om vi har råd med det? Ska vi klä ut oss till påskkärringar också och flyga kvast med kaffepanna och katt. Du får helt enkelt sno nån i buskarna, jag får ta den feta i stallet. Sen sticker vi till blåkulla och gör allting omavänt och kamratar med Hinhåle och hans andra häxor. En brasa också kanske skulle sitta fint. Vad ska vi elda ner? Ett hus? en båt? ett tåg? eller kanske en lastbil? Eller så kan vi hålla oss till hederlig ved? Det kvittar för mig bara jag får elda! och förbli häxa!

Korsnedtagningen

Jag fick mina pengar härom onsdagen. Nu har jag köpt Lily Allens senaste, Veronica Maggios, Hammerfalls och Ane Bruns, plus två böcker. Ekononiskt. Jag skulle visst spara till sommaren. Det är inte bra att titta på popcirkus och bli kär i alla musik de sjunger.
Det går bra med analysen än så länge, det känns som jag har grepp om det hela, i alla fall nästan, annars brukar det känns som om jag inte har grepp om det över huvudtaget och jag bara slänger ihop något. Gött. Jag har suttit hela dagen med den. Jag känner mig jätteduktig. Igår satt jag inte hela dagen med den... Jag fick ett sms om att en bok hade kommit och då kände jag mig tvungen att hämta den, fast det nog inte var något brottom med den. Sen kom jag på att det skulle vara en föreläsning med Bob Hansson i Ihrésalen, men jag kom inte ihåg vilken tid så jag cyklade ner till skolan och kollade. Den var kl. 19. Klockan var 17. Hm. Vad ska jag göra tänkte jag för jag hade inte tänkt att cykla hem bara för två timmar. Så jag gick in i skivbutik... och sen gick jag en sväng inne i domkyrkan och funderade på om jag skulle lägga fem kronor i en bössa och tända ett ljus för andra, men jag gick runt och tittade på taket istället och såg ett superfint konstverk. Korsnedtagningen, eller något sådant hette den. Den var belyst med starka lampor, strålkastare och var helt i trä, oslipat, ohyvlat. Riktigt fin! Det såg ut som utmäglade människor, som skeletter syns. Kyrkan kan konst.
Sen gick jag på föreläsningen med Bob Hansson. Det var som när vi lyssnade på honom på Värnamo bibliotek fast ändå bättre. Ungefär lika bra som när vi hörde honom på Poesiaftonen.

C uppsats om Pettson och Findus, kackel i grönsakslandet.

Jag längtar efter sommaren. Jag har börjat spara. Jag vet inte om jag får något sommarjobb, så... Och det är inte hela världen om jag inte får det.
Mamma sa att vi skulle ha vårat lilla paradis hemma. Vi har alltid ett paradis på sommaren. Då bevhöver man inte elda lika mycket i pannan. Då kan man bada i polen och sola och lyssna eller läsa bok och rida på morgonen och skriva till in på natten. Jag vet inte om jag kommer göra det, men man skulle kunna. Jag har brukat göra det på sommaren.
Jag fick en fråga idag på lektionen, om hur jag skulle beskriva notisskrivaren i Pölsan av Torgny Lindgren. Jag sa att han var fantasifull. Jag kom inte på något annat. Jag kom inte på något mer att säga sen. Eller jo, jag sa att jag ser det som att han hittar på hela sin notishistoria, därför såg jag honom som fantasifull. Den var otroligt fantasieggande. Du skulle läsa den. Du skulle gilla den, tror jag. Den har enkelt språk, fantasieggande fantasifullt, lite smått knasig, lite elak, men på ett knasigt kul, nästan oskyldigt sätt. Den påminner mig lite om de få raderna jag läste ur Naiv Super. Pär sa att han skulle vilja döpa om den till Fantasins lov. Notisskrivaren gör meningar och skriver ur minnet... minnet är allt man kommer ihåg. Han gör meningar. Den enda verklighet som finns är minnet. Det som har varit, det som kommer att vara, det som inte har varit...men ändå är...
Imorgon ska jag skriva en analys om Tonio Kröger. Camilla hjälpte mig att hitta bra sekundärlitteratur idag på tyska hyllan. Allt var skrivet på tyska, utom två böcker. Den ena var på engelska, den andra var på svenska. Hon hittade den svenska. Jag har läst den nu och pratat med mamma och tittat på filmen Elegy. Jag ville ringa igår till henne, men sen blev klockan halv tio och för sent.
Jag har börjat göra upphopp och situps och armhävningar och cykla till skolan. Idag gjorde jag 50 tåhävningar också, sedan åt jag den där helbruna Ben and Jerry's med brownies i... Den som du också gillade.
På måndag är det inlämning och start av nu kurs, förberedningskurs för B uppsatsen. Tills hösten kanske jag skriver C uppsats. Kanske om kvinno- och manssynen i Melleniumtriologin, kanske om nått om Astrid Lindgren, kanske om Pettson och Findus. Jaha, du skriver C uppsats, vad skriver du C uppsats om då? Pettson och Findus, kackel i grönsakslandet. Hur många gånger har jag inte läst den! Du vet hur de tittar på en då, om man skulle säger något så dumt. Det socialt accepterade är att säga att man inte skriver om något särskilt. Då glömmer de att de någonsin frågade och börjar tänka på något annat... Eller så låter man dem få chocken. Jaha, kan man skriva om det? Man kan skriva om allt, Emma vet en som har skrivit om snöns betydelse i irländsk poesi, fast det handlar ju i och för sig i alla fall om något med betydelse, så jag vet inte om det är samma sak som att skriva om Pettson och Findus, men, vem vet, jag kanske kommer att skriva om köttbullens betydelse i grönsakslandet? Eller hur det oligger potatis i vartenda hål. Jag kan göra en mening, som notisskrivaren i Pölsan.
Just nu ligger det potatis i mitt kylskåp. Jag funderar på när de kan börja gå...
Jag gillar när du skriver om dig själv. Jag gillar när du skriver om filosofiska problem också, men jag gillar när du skriver om dig själv. Skrev du verkligen så ofta innan? Jag vet inte hur ofta jag skriver längre. Jag skriver ganska ofta i huvudet, nästan varje kväll, men det är sällan jag sätter det på pränt... Men jag kanske skriver en gång i veckan, bara några rader nonsens, några meningar, jag gör lite meningar i alla fall, och så skriver jag här. Till dig, för mig själv.

Det luktar vår. Det är vår.
Igår gick vi runt i Uppsala och lapade sol, jag, Emma och Camilla. Vi gick in på ett café och satt och pratade stunt i flera timmar. Strunt och strunt, alla pratar mer eller mindre strunt, och det gjorde vi också.
Människorna i Uppsala har börjat sätta sig på parkbänkarna ner vid vattnet. Camilla sa att det var ett säkert vårtecken. Jag säger att det luktar vår och att det är ett säkert vårtecken. Jag och Emma ville köpa glass och jag tog det som ett vårtecken. Det är vår konstaterar jag och skiter i om snödroppar har ploppat upp ur rabatterna, om blåsippor eller vitsippeknoppar tittat fram mellan vissna löv i skogen. Det är vår.
I morgon är det seminarium om Makten och härligheten och två dikter av Aspenström. Jag har läst Aspenström och fundear fortfarande på om jag skulle läsa lite mer i Makten och härligheten.
Om cirka en vecka ska vi lämna in en prosaanalys av en författare som vi har läst under denna kursen, men inte av det verk som vi har tagit upp på seminariet utan ett annat som ni väljer själva. Jämför gärna de två verken. Jag ska antagligen analysera en novell av Thomas Mann, nobelpristager 1929 tror jag det var, Tonio Kröger heter novellen. Döden i Venedig var jätteintressant så jag tänkte att denna novellen nog också kunde vara det. Dock har jag inte läst den än...
Jag är hopplös. Jag vill hellre begrava mig i en massa lyrik och läsa det. Jag vill att The Reader ska ha premiär nu så att jag kan gå och se den. Jag såg Taken igår och den var inte så bra, å andra sidan fick jag gå gratis. Jag hinner inte läsa ut en enda bok, bara börja på nya hela tiden och snart börjar kursen där vi ska förbereda oss för B-uppsatsen. Den verkar spännande, men jag kommer inte hinna läsa ut hälften av litteraturen där heller. Hopplöst.
Den 15 april ska vi söka till nya kurser. Jag riskerar att söka till C-kursen och när jag har gått klart den, söka till en engelskakurs i Jönköping eller kanske filosofi, för att därefter pausa med folkhögskolan i Nässjö eller skrivarlinje i Växjö. Eller om jag skulle ta folkhögskolan i Nässjö på en gång? Fast när jag ändå är inne i litteraturtänker och universitetstänket så kan jag ju lika gärna köra på C-kursen och när jag ändå har bostad här som jag måste säga upp mig från om jag skulle flytta hem för en tid.
Jag kommer i vilket fall hem till påsk, 8-14 april. Då ska jag kolla blåpipporna och vitsipporna och vårlöken och isen på ån och sitta utanför stallet och solen hela ansiktet och fika, rida och få ont i rumpan och mocka och borsta fällande hästar och bära vattenhinkar och elda och titta på tv och film, kanske gå på bio, kanske träffa Frida, kanske gå ut i Jönköping, kanske inte hinna någonting av detta?
I sommar vill jag läsa och skriva allt det som jag inte hunnit läsa och skriva nu. Jag ska slösa så lite pengar som möjligt ifall jag inte får nått sommarjobb, dock har jag sökt på två ställen, och sola mig neger, nu är jag vit som en död, och rida lite då och då och åka till Göteborg på metaltown, kanske även Kalmar nu då, och hänga med mamma på nån semester. Kulkul!
Nu, nu ska jag läsa lite ur Makten och härligheten. Amen.

Situationsrapport 23.43- 00.53 (med små uppehåll)

Jag funderar på vad jag ska göra, men jag gör ingenting. Kurser: litteraturvetenskap C, engalska, sörängens folkhögskola, estetsik linje, isländska, genusvetenskap, filosofi, fanska, tyska...
Vad blir du av det då? Vad ska du bli? Vad ska du blir när du blir stor?
Vad läser du? Vad pluggar du?
Litteraturvetenskap.
Vad blir du av det då? Ska du blir författare? Ska du skriva en bok?
Nils heter min nya kompis i korridoren. Han har flyttat in i rummet med solrosen på dörren. Jag gissade på att han var fransk, men när jag frågade var han tysk. Jag har aldig varit i Tyskland. Jag fick för mig att jag skulle gilla det. Det är något med Tyskland. Det ligger så nära. Nästan närmare än de nordiska länderna. Någonstans sa de att de som är mest genetiskt lika svenskar är tyskar eller om det var tvärt om. Andra brukar alltid ha sånna problem att uttala svenska ord. De vrider liksom tungan av sig. Men tyskarna tycks inte göra det. Våra språk, tyskan och svenskan, ligger så nära varandra, att det knappt blir något problem för tungan i munnen. Igår sa Nils köttfärsås med biljerande uttal. Jag blev rent imponerad, förvirrad över hur bra det lät. Men jag har ofta märkt det, när vissa tyskar pratar svenska, att jag ibland blir imponerad, rent förvirrad, över hur perfekt deras uttal är och ändå hörs det något knappt märkbart i bakgrunden... Jag vet inga andra som kan prata svenska så förvirrade likt svenskar som tyskar kan. Dock finns det fortfarande dem som verkligen låter tyskar...
Jag gillar Nils. Än så länge har jag bara sett honom gör spagetti och köttfärsås. Han frågade om jag inte ville ha, men jag sa nej, för jag hade precis börjat göra min egen.
Jag antar att jag gillar honom för att han gör ett snällt, vänligt, något tafatt intryck. Jag antar att jag har lite svårt för Filip för att han gör ett litet snobbigt intryck, med sin ryckiga, nonchalanta, lite nervösa röresler. Desstom så känns det som om allt man säger till honom blir dumförklarat. Han är säkert smartare än vad jag är. Men jag tror inte att det finns någon som vet lika bra som jag hur dum jag egentligen är. Eller jo, förresten. Kanske.
Det känns som om de som inte tycker om mig har genomskådat mig. De ser genom mina försök att dölja min fel.
Någongång tänkte jag att det är egentligen inte ens egenskaper som är bra eller dåliga utan hur man använder dem som gör dem bra eller dåliga. Jag vet inte om det stämmer.
Tills på fredag ska jag läsa Barabass och Bödeln. Pär Lagerkvist. Dvärgen, du vet, kära Fridavän.
Jag är så glad för att du trivs i Göteborg. Fisken i vattnet. Frida i Göteborg, läser filosofi, hämnas ljuvligt på Magnus som bara gav henne VG i filosofi... that barsted. Only joking! Det är bara jag som tänker på revansh och hämd på mitt förflutna och världen.
Mig misstog han sig också på. Och jag som kände det som att han hade genomskådat mig. Jag misstog mig också.
Idag skulle vi har läst Mot fyren av Virginia Woolf. Jag läste 30 sidor, sedan hann jag inte mer, för jag var hemma över helgen och hade fullt upp med min familj. Jag får inget gjort när jag är hemma. Enda gången som jag fick något gjort var när jag skrev hemtentan hemma över jullovet. Där finns så mycket annat att göra: tvätta, diska, elda, mocka, släppa ut hunden okopplad och se honom försvinna bort, följa spåren in mellan ogenomträngliga granar och höra honom skälla och få skoskav, ge upp, gå hem och vänta i två timmar inna han börjar tröntan och nosa hemmåt... är några saker som man kan göra när man är hemma.
Alla förhållanden är så sköra. Men det finns vissa få förhållanden som verkligen håller. Och dem tröstar man sig med. Dem lutar man sig tillbaka mot. De är tryggheten.
På kylskåpsdörren hemma står det "let this joyful smile remind us how much there is to be happy about" och "en mamma är en vän som man aldig växer ifrån".
Det har bara funnits en enda kärlek i mitt liv, än så länge, som jag skulle kunna kalla kärlek. Äkta kärlek.

Grön papegoja

Jag pratar en massa skit, men det gör i och för sig alla andra också!
"Med struntprat når man sanningen! Jag pratar strunt - alltså är jag en människa. Ingen har någonsin kommit på en sanning utan att först ha pratat strunt fjorton eller hundra gånger; på sätt och vis är det alltid lovvärt. Men vi, vi kan ju inte ens prata strunt med egna ord! Prata på för all del, men prata med egna ord - och jag skulle kunna kyssa dig för det. Att prata strunt med egna ord är ju nästan bättre än att tala sanning med andras. I första fallet är man människa, i andra fallet är man en papegoja!"
Goda, goda, jag är en grön papegoja.
"Du anar inte hur mycket skit de pratar! (...) Och förresten, varför inte? Vi pratar väl en massa strunt vi också? Låt dem prata bara så blir de väl vettigare sen..."

"ja, det är som att vara död och levande på samma gång, alla fördelar samtidigt."

Brott och straff
Fjordor Dostojevskij

Tintomara!

Tintomara! två ting äro vita
Oskuld - Arsenik.

drottningens juvelsmycke av Amqvist.

Så. Det är inte bara jag som har blivit gravt studieskadad, snöat in och varit för snobbig för att ta fram snöskyfflen och skotta undan lite.
Jo, du måste förklara hur du tycker att "Gud är död, men jag är människa, jag måste leva" är lite som "cogito ergo sum". Jag förstår inte hur du menar, resonerar. För mig handlar det första citatet mer om att även om Gud är död, även om Gud inte finns, existerar, så exiserar vi människor, så måste vi människor existera, så måste vi finnas, vi kan inte bara sluta leva för att Han inte lever. Vad vi sedan lever för kan vara 40-talet i Liftarens guide till galaxen eller att odla sin trädgård, som i Candide, eller Fånga dagen!
Ah! Jag tror jag förstår hur du menar nu. Nu när jag skrev det själv. Men förstår du hur jag menar? Vi, männsiskor, måste leva vidare, även utan Gud.
Och dessutom fuskade jag lite med citatiseringen. Måste skulle vara betonat, kursivt, men jag vet inte riktigt hur man gör det här.

Jag fick chokladpudding i födelsedagspresent av Tonny. Bland annat. Jag fick en massa annat smått och gott med prislappar på också som han hade varit och köpt på Hoks lanthandel. Men denna choklandpudding vispade jag till idag, för hand, med grädde, för hand, och sedan kom Bettie in i köket, bra, då slipper jag gå och knacka på din dörr. Vill du ha chokladpudding, frågade jag och hon sa att hon ville ha. Nä, vad gullig, du är, Alexandra, sa hon. Hon säger alltid ens namn. Hej Alexandra, säger hon, medan andra bara säger hej. Jag säger inte ens hej. Jo, om jag känner för det. Nä, vad gulligt du är, säger hon. Och jag säger att det känns ju bra att i alla fall vara snäll och gullig mot någon.
Jag fann busstidtabeler idag också och då tänkte jag på Mohammed, och på att han inte vill stå ute i 40 min och vänta på bussen, upplysningsvis behöver han inte stå ute och vänta på bussen så länge, han kan gå in, och då tog jag två busstidtabeler och gav en till honom, så att han slipper knacka på min dörr och fråga om jag kan hjälpa honom kolla busstidtabellen på internet för att allting står på svenska. Nu knackade jag på hans dörr i stället. Hämnden är ljuv. Han såg helt förstörd och yrvaken ut.
Jag pratade med Filip idag. Jag sa inte hej. Du vet inte om Mohammed är hemma? frågade jag. Nej, det visste han inte. Nähä.
Men han spelar fortfarande underbar gudamusik och är generös nog att dela med sig av den till alla i korridoren som vill höra. Dessutom är han en av mycket få personer som kan vissla utan att det är irriterande. Det är väl det enda som inte är irriterande...
Du borde hålla käft om sånt, Alex, speciellt här på internet, syberspace, där alla kan se och läsa och stackarn inte kan försvara sig.
Han försvarar sig nog så väl i verkligheten. Dessutom hoppas jag på att det bära är du som läser, för jag skriver egentligen bara till dig, det vet du, min insnöade Fridafilosof.
snökyss och vinterpuss!