En novell: Mammas dust med mormor.

Mitt emellan det rödvita huset och den rödvita ladugården, står en grön leksakstraktor parkerad bredvid en stor blå Valmet. Och i den stora blå Valmeten sitter en liten snorig pojke med mycket välanvänd keps och sover med ena kinden tryckt mot sidoruta. Pappa har orange skogshuggarutstyrsel och ställer motorsågen och de två bensindunkarna i traktorskopan. Han vinkar till mamma som sitter i trädgårdslandet bakom huset innan han hoppar in i traktorn och kör iväg.
Mamma har bikini och stålhättakängor och jordiga jobbarhandskar och rensar ogräs som hon slänger ner i en skotkärra, och bredvid den skottkärran står en mindre som har tre små grästuvor i sig. Överallt kring henne, ligger bollar, racketar och kubbspel. Hinkarna, spadarna, silen och formarna ligger förvånansvärt långt från sandlådan och vid skogskanten längst bort sitter två flickor på ett rostrött utedass, med byxorna neddragna, och en ask växer in genom taket. En tredje liten flicka står vid enebusken utanför den öppna utedassdörren, och har tummen i munnen, en röd toppluva på huvudet och gröna stövlar på fötterna. Hon är minst och heter Tea och måste vänta på sin tur.
Medan hon står där och väntar på sin tur berättar Karin hemska historier om hömogulen som bor uppe på höloftet. Det är ett höloftsspöke, berättar Karin, som mördades med en grep av den som ägde huset innan och nu spökar den som en levande höhög och äter huggormar till frukost och småbarn till efterrätt. Samtidigt som Karin berättar det hörs en bil. Det är inte ofta bilar hörs här och därför springer Tea fram för att se vilken bil det är och om det är någon hon känner.
”Vem är det?” skriker Karin från utedasset.
”Jag vet inte”, skriker Tea tillbaka från husknuten. ”Det är en Saab.”
”Vilken färg är det?”
”Silver.”
Bilen svänger in på gårdsplanen.
”Mamma” ropar Tea och springer tillbaka. ”Mamma, det kommer någon!”
Mamma slänger fort av sig handskarna och springa in i huset för att ta på sig något över bikinin. Någon kliver ur en bil och smäller igen dörren. Steg hörs på grusgången, ringklockan till huset plingar och någon knackar på dörren.
”Hallå! Fia, Hallå! Är du hemma?” Någon öppnar dörren och tittar in.
”Fort!” väser Karin och torkar sig. ”Det är mormor! Göm er!”
”Fort då, Tea, göm dig!” väser Lisa, men Tea står kvar och ser hur mamma kommer ut i hallen i sin regnbågsfärgade stora fransT-shirt som hon ser ut som en indian i och får syn på mormor. Hon tvärstannar och stirrar på mormor.
”Du kan ju se lite glad ut över att se mig, Fia.
”Jag är glad, jag blev bara lite överraskad. Jag trodde du var i Spanien.”
”Herregud, Fia, vad är det du har på dig! Tänk om det hade varit någon annan som kommit på besök och så hade du visat upp dig i dom kläderna! Man får ju skämmas för dig.”
”Det är ingen som bryr sig här ute, mamma.”
”Kanske inte, men du kan ju i alla fall tänka på vad du sätter på dig. Och jösses som här ser ut!” Mormor klev över några Barbiedockor och ett legotorn. ”Flyget till Spanien blev inställt, så jag tänkte att jag kunde komma hit ut lite och hjälpa dig med hushållsbestyren och barnen. Jag ser att det behövs. Dessutom så ser stället faktiskt ut som ett semesterparadis, även om det inte luktar så. Så man kan ju håll för näsan och låtsas.” Mormor svepte runt i hallen.
”Så farligt är det väl inte.”
”Och Fredrik, var har du honom, han är inte hemma antar jag?”
”Han arbetar, mamma.”
”Jaja, det brukar du ju säga.”
”Det var synd att du missade honom. Han åkte precis och tog Emil med sig.”
”Jasså, det gjorde han. Det är ju tur att han intresserar sig för ett av barnen ni fått i alla fall.”
”Nu är du orättvis, mamma. Han leker jämt med flickorna, han avgudar dem.”
”Konstigt att jag alltid tycks missa honom, när jag är här. Men jag ska ju stanna ett tag nu, så jag kanske ser en liten skymt av honom, vem vet?”
”Stanna ett tag? Ska du stanna ett tag?”
”Det ser bedrövligt ut här.” Mormor pekade runt omkring på alla sakerna.
”Mamma, vi trivs såhär.”
”Men lilla vännen, har du sett hur det ser ut på det här stället eller är du totalt blind? Saker överallt och hur länge sen var det du dammsög? Det bara flyger dammråttor under trappan.”
Mamma följer med mormor ut när hon sveper genom hallen ut på baksidan av huset.
”Mamma, kan inte du åka hem.”
”Var inte dum. Jag kom ju precis, jag kan ju inte åka härifrån när jag precis har kommit. Var har du ungarna nånstans, du får säga till dem att komma hit och hjälp till nu. Du kan inte göra allting själv, vännen, det vet du. Det är ju deras saker som ligger här och skräpar överallt.”
”De skräpar inte och de har lovat och hjälpa till och plocka ihop sen ikväll när de har lekt färdigt.”
Mormor börjar plocka upp plastleksaker i famnen.
”Bara låt leksakerna ligga. Jag kan sätta på kaffe eller nåt. Vill du ha kaffe? Jag har bullar också. Vi gjorde bullar i förrgår.”
”Bry dig inte om mig du. Var brukar ni lägga dehär?”
”I korgen där vid husknuten.”
”Men var har du ungarna nånstans egentligen?”
”De har gömt sig.”
”Gömt sig? Och varför i hela friden har de gömt sig? Leker de kurragömma, eller vad?
”Nej.”
”Varför har de gömt sig då?”
”De vill inte träffa dig, mamma. De tycker inte om dig och det gör inte Fredrik heller.”
”Du har då ingen koll på dem över huvud taget.”
”De klarar sig själva.”
”Ja, vi klarar oss själva, faktiskt”, säger Tea och kliver fram.
”Nämen, där har vi ju en av dem. I röd toppluva och gummistölvar, Fia, när det är över 20 grader varmt ute. Du klär dina ungar lika illa som dig själv.”
”Hon fick faktiskt den i julklapp, mamma, av en granne som gillar att sticka och hon har haft den på sig enda sen i julas. Hon blir ledsen om hon inte får ha den på sig när hon är ute. Kan inte du åka härifrån och lämna oss ifred, mamma? Kan inte jag få ha mitt liv ifred?”
”Fia, jag kom bara hit för att hjälpa dig, och för att underlätta för dig, så att du kan få lite mer tid för dig själv. Jag vet hur det kan vara med fyra ungar och en karl som aldrig är hemma och hjälper till.”
”Fredrik hjälper visst till. Han är jättefin och han hjälper visst till.”
Då drar mormor av den röda toppluvan från Teas huvud. Tea skriker till, böjar gråta och sträcker sig efter sin toppluva i mormors hand.
”Mamma blir nog arg nu”, viskar Lisa bakom utedasset.
”Mmm. Det ser man. Hon får de där ögonen nu”, säger Karin.
”Du rör inte Teas toppaluva!” skriker mamma och rycker till sig toppluvan ur mormors hand. ”Om Tea vill ha sin toppaluva på sig, så får hon det!”
”Men, herregud Fia, det är övar 20 grader ute!”
Då tar mamma grepen från landet som hon har vänt jord med och sätter upp den mot mormor, så att hon backar undan lite. Fia slutar gråta och mormor stirrar på mamma.
”Du kommer inte hit och talar om för oss hur vi ska ha det! Fattar du? Vi hade det skitbra här innan du kom. Jag älskar det här stället, och om inte du gör det så kan du åka tillbaka till stan och dina jäkla kapitalistsöner. Vi ska grilla fisk ikväll, fisk som vi allihop var ute och fiskade igår kväll, hela familjen. Så du kommer inte hit och talar om för mig vad min man är och inte är! Bara för att du var oförmögen att hitta en som ville ta hand om sina egna ungar, betyder inte det att alla är sånna. Du håller dina stora käft! Måste du komma hit och förstöra för oss? Om du vill underlätta för mig så åker du härifrån nu! Jag behöver inte din hjälp. Stick.” Mamma väser ut det sista och morrmor backar.
”Fia”, säger mormor, ”nu lugnar du ner dig.”
”Stick härifrån! Fattar du vad jag säger? Stick härifrån! Försvinn ur mitt liv!
Mormor stirrar förskräckt på mamma som hotar med grepen, sedan vänder om och skyndar tillbaka till den nya silversaaben.
”Och du rör inte Teas toppluva igen!” skriker mamma efter henne, innan bildörren slår igen och bilen startar och åker iväg så att gruset sprutar. Mamma sätter ner grepen med pannan lutad mot handtaget.
”Mamma”, säger Tea. ”Kommer du också bli såndär när du blir gammal?”
Mamma börjar skratta.
”Om jag blir sån, Tea, lovar mig att ni hotar mig med en grep då. Lova du mig det?”
Tea nickar och lovar och mamma sätter på henne den röda toppluvan.
”Tack, älsklingen. Utan dig hade jag inte kunnat bli av med henne.”