En vårdag i en kristallkula av rödvin

Uppgiften var att skriva om att vi sitter på ett café i Paris, en vårdag, med antingen vin eller kaffe på bordet framför oss. Vi ser någon i ögonvrån som inresserar oss. Vad gör vi? A) Vänder oss om, tittar på personen, ler och får den att sätta sig vid vårt bord. B) Tittar på personen, men vågar inte göra någonting. C)Sitter passiv och väntar på att ödet ska bestämma.
Han som gav oss uppgiften sa att det handlade lite om existensialism, vilket jag tyckte var lite kul. "Vi är dömda till frihet." Vi måste göra autentiska val,medvetna val som vi måste ta ansvar för, annars är vi inte människor... eller nåt sånt är det. Fyll i om ni tycker att jag har lämnat nåt viktigt.

En vårdag i en kristallkula av rödvin.

I Paris, en vårdag sitter hon på uteserveringen och stirrar in i vinglaset. Hon har hittat världens vackraste människa. I Paris. En vårdag. I en röd kristallkula, på ett bord, där sitter han. Hon har fångat honom.
Han har svart rock.
Han sitter helt stilla med händerna i rocken.
Hon undrar vad han ska göra. Dricka ur sin kaffekopp? Resa sig och gå? Dra handen genom håret? Lägga ena benet över det andra?
Han måste göra något. Men han gör ingenting. Han bara sitter och ser. Så hon lyfter glaset och vänder på det, för då blir han blir han större och tydligare. Men han rör sig fortfarande inte.
Hon försöker spå i vinglaset. Vad ska han göra? Väntar han på någon? Vem väntar han på? En vän, en flicka? En vacker flicka? En vacker fransk flicka?
Vad ser han? En fågel som flyger? Ett barn som har socker runt munnen? Eller ser han det röda vinet?
Vad gör han? Tittar han långt in eller långt bort eller inte alls? Och vad tänker han?
Hon tar en klunk av vinet, ställer ner glaset, flyttar det lite, vrider, så att hon kan se honom igen. Han har lagt ena benet över det andra, ena handen bakom huvudet och lutar sig mot ryggstödet nu.
Vad väntar han på?
Han vrider på kaffekoppen, lyfter upp den, dricker och ställer ner den med ett klirr.
Surr på franska omger henne. Alla pratar med någon om något. Men inte han. Han pratar inte med någon. Inte i mobil, inte ens i hörsnäcka, så att det såg ut som att han pratade med någon.
Hon prövade det en gång. Att gå runt med en hörsnäcka i örat. Och prata med någon. Hon pratade med sig själv. Det gick bra. Över förväntan, faktiskt. Människorna som gick förbi henne märkte inte ens att hon pratade med sig själv.
Om hon skulle prata med sig själv nu skulle hon viska: ”jag har hittat världens vackraste människa. I Paris. På ett café. En vårdag i en kristallkula av rödvin sitter han och tar handen som han hade bakom huvudet och sticker ner i fickan och tar upp en mobil. Det ringer inte. Nej. Han knapprar.”
Och hon kan höra honom knapprar, fast det surrar högt på franska runt omkring. Sedan stoppar han ner mobilen.
Hon tänker att snart reser han sig eller så kommer det någon snart. Hon behöver inte vänta länge nu. Snart kommer det någon. I vinglaset ser hon att han lyfter kaffekoppen, tömmer den, för att ställa ner med ett klirr och skjuter ut stolen.
Skrapljudet får henne att titta upp. Men han har inte rest sig än. Inte än. Bara skjutit ut stolen. Och han gör en gest, för han vill betala.
Snart går han. Han går snart.
Men servitrisen ser honom inte. Hon sveper mellan borden och ser honom inte. Han ler och hon vänder sig om för att se om det kommer någon, för hon vill veta varför han ler. Men det kommer ingen. Ingen kommer. Servitrisen kommer inte heller. Fast han ler. Så hon reser sig upp. För han ler.