Nifelheim brinner

Min vän är hög som en ko på vårbete och stavar som en full kårka med dyslexi...jag hoppas hon har fått ordning på huvudet och halsen och imunförsvaret innan jag kommer... och jag hoppas att jag har gjort klart alla mina uppgifter innan dess. jag har läst ut Den onämnbare av Samuel Beckett nu. Svår att komma in i och lite trögt slut, men annars var den riktigt tankeväckande och ordlekfull och urflippat kul. absurdims, typ. kille visste inte om han var eller om han inte var eller var han var någonstans och han bara pratade och pratade och pratade ord ord ord och försökte ta reda på allt det där, men han visste inte om han hade en röst eller om det var någon annas röst eller...ja. Så var det.
jag ska skriva något självbiografiskt under temat då gungade världen till och sedan byta ut jag mot tredje person. jag ska skriva en analys på max två sidor om Medea, Den onämnbare och Sapfos poesi. jag ska skriva en dikt med titeln september. jag ska skriva en Avatar, alltså en kort presentation av mitt författarjag. jag ska läsa en novell och hitta på tre frågor att ställa om den novellen (vad handlar den om? vem handlar det om? vad tyckte du om den?) och så ska jag skriva ett inlägg om varför jag skriver...
Inlämning: Onsdag den 23e. Måndag den 28e.
Jag har börjat trivas på Sörängen nu. Jag kan nästan umgås med folket. Jag har hittat samtalsämnen att göra inlägg om vid matbordet. Jag köpte vin och skrev en slags novell som heter Mammas dust med mormor. Den slutar med att mamma hotar mormor med en grep. Jag skrev så att jag glömde mattiden. Var inte fullt närvarande när jag satte mig vid ett av borden och råkade märka att där satt bara en som jag kände...
Jag gillar mig själv mest när jag är som mest borta. Och jag är som mest bort när jag har skrivit och glömt bort tiden. Därför tänker jag fortsätta lite på det spåret, så kanske jag får för mig att trivas ännu mer på sörängen, vem vet?
En dikt som jag skrev: Nifelheim brinner.
Jag står på balkongen, alldeles nära räcket, och ser mot horisonten. Jag ser äppelträden precis nedanför i trädgården. Jag står och ser himlen spraka och flamma. Och brinnande spegla sig i isen. Jag ser skogen stå mörk och vänta. Himlen brinner. Jorden ska bli aska. Och allt jag känner är frihet. Allt jag känner är frihet. Jag står på balkongen, alldeles nära räcket, och ser Nifelheim brinna. Jag är Livtrase och Ragnarrök kom.