Favoriter i livet och annorlunda b:n.

det var under ett program på tv som en tant, som hade haft minnesförlust i elva år, sa något så underbar som min favoriter i livet.
jag vill att man ska säga det istället, när man frågar folk vilka intressen de har. vad har du för favoriter i livet?
då kommer vissa männsiskor fråga vad då? vad menar du med farvoriter i livet? och
de underbara människorna som har lite fantasi kommer att tolka det som de vill och entusiastiskt börja berätta om sina favoriter i livet.

dessutom. gott folk. jag har genomgått en förändring, jag skriver inte längre b:n som jag brukade göra. mina b:n är annorlunda nu. jag undrar vad det betyder , det måste betyda något.

jag kom på för någon dag sedan att jag kanske skulle bli stenograf, för jag skriver och antecknar väldigt fort för hand och kan se vad det står efteråt. det är bra. coolt. najs.

mina favoriter i livet? människor som jag trivs med, människor som jag tycker om, människor som jag kan prata med utan att det känns som om allting som jag säger är dumt och korkat och fel. och texter och människor och saker som tröstar och får en att må bra, får en att känna den där känslan som man känner när man har sett en riktigt bra film eller konsert. sånna saker gillar jag. det är mina favoriter i livet.
intressen? jag har inga intressen.

känns bungyjump mot asfalt utan rep

känsliga läsare varnas för oerhört grova pesimistiska uttalanden.
gott folk. jag har inget bättre att prata om... nu ska jag prata min stuation. för några dagara sedan var det:
jag skiter i om det är kallt som skit ute jag kör med öppet fönserbungyjump med asfalt under

utan rep

och nadja undrar vad jag ska gör i helgen
och jag säger att jag får be om ursäkt för hur jag uttrycker mig,
men att jag ska försöka att inte ta självmord.
som tur var förstod de och skrattade.
sedan sa jag: fan vad pessimistisk jag är, jag borde skjut mig själv.
jag vet, förlåt, man borde inte skämta om sånna här saker, men senast igår kändes det som om de styckar mig och packeterar mig i bitar, säger sitt fint, där ska du ligga. och jag skriker, piper, vrålar som ett barn och säger: jag vill inte.
jag har lurat mig själv, igen, in i ett rum som hade fina tapeter med fina mönster, men i rummet gömde sig den hornbekrönte med vit proffesorrock som började opererar mitt hvududet, planterade en djävul på högra axeln att viska i mitt öra, talade om för mig hur man skulle tolka och se och beskåda dessa jävligt onödiga krumelurerjävlar på väggarna.
och säger du någonting om hur du tycker att de ser ut de där fina mönstren på väggarna blir det bara fel och dåligt och uselt och den hornbekrönte vände sig till de andra i rummet, som är skapta som de skulle och inte behöver opereras, karvas, styckas, slipas, och frågar vad de tycker om tapetjävlarna och krumelurskiten. de säger något mycket välformulerat och ritade upp tapetkrumelurer i luften och säger att den uppritningen av väggmönstret kan visa på det där som välformulerat hade yttrats innan.
jag vill börja odla rikting långa, riktigt vassa klor och klösa ögonbollen ur proffersorrock och sedan gå lös på tapeterna i rummet, men medan jag väntar på att klor ska växa kryper jag in i ett hörn som någon lite ond demon på högra axeln sagt åt mig att sitta vid. sitt fint. och jag är en liten unge som ligger där i hörnet och sparkar och skriker tills jag inte har ork längre.
det känns som om någon lurade in mig i ett rum och sedan vägrar släppa ut mig och jag min dumme fan trodde att jag skulle bli utsläppt. och nu kanske jag har vuxit fast. det känns nästan lite som den där gången då jag ville gå på skrivarkurs och trodde att det var det jag ville göra och sedan mådde förjävligt av det.
vid ingången till uppsala universitetshus står det att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större.
jag tänkte inte kommentera detta, det får står för sig själv.
jag hittade ett citat i "Den unge Werthers lidande" som gick rakt in i hjärtat på mig och fick mig att dra en lättnadens suck där jag låg i soffan till allrummet i korriroren klockan två på natten och lyssnade på Filipskåningens underbara musik, visslingar och sång från sitt rum som han har öppen dörr till ibland. "Ack, vad jag vet, kan vem som helst veta, men mitt hjärta är jag ensam om." vilken kunskap som helst kan du inhämta från böcker, men den där människan du är, den är du ensam om.
nu lyssnar jag på in flames, disconnected, och Frida, du vet vad de sjunger i refrängen.
katharsis, Aritoteles, katharsis. är det därför som den där magiska överjordiska känslan efter en riktigt bra bio eller konsert, slår både berusningskänslan och alla andra känslor.
ja, en kris. där du börjar tvivla på det som du trodde att du var, där du måste börja ifrågasätta din självbild, den du var i dina ögon och i folks ögon, för du möter nytt folk som ser på dig på ett annat sätt än vad som gjordes innan.
nästa år blir det folkhögskola. där hör jag hemma. universitet är för bra för mig, eller jag tycker att tänka fritt är störst. jag skulle lyssnat på mamma. nässjö folkhögskola, det är bra. det sattsar vi på nästa år, Alex, efter somman då vi jobbat och våldgästat Kalmar med Fridavän. London var det med va?
efter denna tragedi, kommer ett satyrspel.
och jag säger: knö idiot, jag lever här!

Som när man sover

Utmaningen som jag fick av dig, Fridavän, var att skriva in en liten början på en novell och sen skriva fortsättning. Typ. Jag vet inte om du har läst den här, men det är den enda som jag kan komma upp med just nu... Problemet är bara att jag inte vet om det finns någon fortsättning till den. Som när man sover, heter den:

Det känns nog ungefär som när man sover, sa mormor när jag var liten och frågade hur det kändes att vara död. Jag trodde henne inte. För det skulle vara så tråkigt att vara död. Jag hade så roligt. Men vi pratade inte om döden mer efter det. Vi pratade bara om livet sen. Livet hör inte till döden. Det har ni väl hört? Har ni inte hört det? Döden hör inte till livet.
Inte då. När man frågar hur det känns att vara död. Då hör inte döden till livet.
Livet hör inte till döden fören döden blir en del av livet. Inte fören då. Först då. Då blir döden en del av livet. Det sa alltid mormor.
Men mormor hade nog rätt. Det känns nog ungefär som när man sover. Jag tror det i alla fall, jag hoppas på det. Jag lägger mitt hopp på det.
Det var mycket roligare att vakna när man sprang ut barfota i gräset på morgonen och fick vara arg på hela världen för att man var tvungen att gå och lägga sig igen på kvällen. Nu är man inte arg på världen längre, för man har äntligen vuxit upp, och förstått, att det inte är världen som det är fel på, utan på en själv.
För ju äldre jag blir, ju mer märker jag, att jag tycker om att bara få sova. Tillslut kommer jag att lägga mig ner någonstans, i gräset och somna, och aldrig mer vakna till världen. Jag kommer ihåg hur jag bara ville somna och sova mig bort från alltihop en gång. Men det fick jag inte.
Jag hatar att inte ha den friheten. Eller det valet.
Du har alltid ett val, sa någon.
Tala inte osanning, sa mormor.
Du har alltid ett val.
Stor fet lögn, sa mormor.
Man kan inte tvinga nån till nått.
Skitsnack, sa mormor.
Du har alltid ett val.
Jo. Jag hoppas på det. Jag försökte hoppas på det. Faktiskt. Trots allt. Och jag hoppas faktiskt fortfarande. Bara så att du vet.
Ja, jag vet.
Hoppet är det sista som lämnar människan.
Och jag lever än, alltjämt, sa mormor och nu är det min tur att säga det.
Med ett leende. Och en tår i ena ögat.
För ju äldre jag blir, ju mer märker jag, att jag tycker om att bara få sova. Tillslut kommer jag att lägga mig ner i gräset någonstans och somna och sova, och aldrig mer vakna till denna värld. Jag kommer ihåg hur jag bara ville somna och sova mig bort från alltihop en gång. Men det fick jag inte.
Du har fått något i ögat, sa mormor några år efter det att jag hade frågat om hur det kändes att var död.
Jag vet, sa jag.
Vad är det du har fått i ögat?
Jag vet inte, sa jag.
Du har fått nått i ögat. Kom här, så ska jag ta bort det, sa hon.
Och mormor böjde sig fram och såg mig i mitt öga och petade med darrande försiktig hand ut vad som fanns där.
Titta upp, sa mormor och jag tittade upp.
Ser du nått?
Nej. Det finns inget där längre.
Men vet du vad, sa mormor och fattade mig om kinderna med sina mjuka händer. Vet du vad som är det dråpliga här i livet. Jo, det är så, förstår du, att hur dåligt det än går, så ordnar det sig alltid ändå. Det är irriterande då och då. Men för det mesta är det skönt. (Ta vara på de gångerna.) För det är när det ordnar sig, och man inte trodde att det skulle göra det, som det är skönast. Och går det åt helsike nångång, sa mormor. Så känner du ju inte det sen ändå, när du är död och sover så gott, så gott.
Så. Jag antar att jag går genom detta liv, för att tro att det inte kommer att ordna sig, för att bli allt tröttare och tröttare, tills jag plötsligt somnar och sover den allra sötaste sömn. Ibland är det min enda tröst. Att jag snart ska få sova.
Och en ängel kommer och viska i mitt öra. I morgon behöver du inte gå upp. Du behöver inte ens vakna. God natt. Och sov så gott.

Barnvagnsmaffian är ute och går i Uppsala...

Barnvagnsmaffian är ute och går i Uppsala och säger att det bara är en månad kvar till julafton så du får inga presenter nu, du får vänta till julafton. Jag skulle bara ha en mössa för det börjar bli kallt om öronen när man cyklar i full fart och håller på att åka ner i den lilla bäcken nedanför backen och nästan krockar med en cyklist som är så jävla duktig så att han håller höger när jag råkar hålla vänster och vi båda halkar lite smått när vi ska bromsa. Han blir skitskraj - hans stolthet blöder ymnigt, och han utstöter att det är höger som gäller. Vaddå avsnoppad. Jag ser ut som om jag inte fattar någonting, ser hur han krånglar sig iväg med sin cykel och halkar en gång till på en isfläck. Det kan du ha din jävel. Hela vägen hem tänkte jag på hur han kommer att berätta för sin fru om vilken idiot på cykelvägen som han nästan höll på att krocka med för att hon inte höll höger. Ja, det är rent livsfarligt att ut och cykla nu, säger frun då. Folk vet inte trafikreglerna. Nej då. Så farligt var det inte. Jag höll bara på att ge din stolthet hjärnskakning på isfläck och kastrera dig.
Jag fick en flash back. En annan gång höll jag inte heller höger, men då satt jag på en häst och råkade hålla så mycket vänster som jag kunde och så fick man det där uppslängt i ansiktet på en, att hålla höger, från en som hade bestämt sig för att krocka med mig bara för att jag höll vänster.
Det är vissa människor som har ett visst behov av att påpeka sådant. Så att de på så sätt kan bygga upp sig själva med snyggt avsnittade delar av andra, försvara hotad stolthet genom avsnoppning, mattavdragning, nedtryckning, onödig tillrättavisning. Precis som det finns vissa människor som har ett behov av att cykla mitt i vägen eller hålla vänster. Åh! Jag skulle ju gett honom ett sådant där gnistrande leende och sagt att javisst, herrn, jag ska försöka komma ihåg det till nästa gång, och se honom nästan halka och slå omkull för det. Men åh, det var så otroligt skönt att se rädslan flaxa runt i hans ögon. God jul.
Jag känner det nu, att julen är nära. Igår kom snön till Uppsala, kom fallande från himlen virvlande i luften ner på gator och grenar och torg och tak. Det är så man vill börja sjunga "Hej, tomtegubbar slår i glasen" när man ute på nationerna och prövar drinkar och skålar med glasen så det klirrar.
Häromdagen spatserade jag och Nadja omkring och checkade antikvariat. Det finns fem stycken i Uppsala. Jag köpte Richard III av Shakespeare för tio kronor. Ett klipp, tycker jag. Ja, så nu vet jag var alla antikvariat ligger.
Snart ska jag gå och mysarunt på stan och kolla in lite julklappar. När folk börjar se julpyntet i skyltfönstrena så säger de alltid att åh, jag tycker det är mysigt när de börjar med julpyntet, och (med julstressångest), usch, jag måste börja köpa julklappar snart också. God jul till er människor. Julpynt i skyltfönstren, det höjer bara folks stressnivå ytterligare. Jag är mer för avslappnande glögg och pepparkaksdeg (det blir oftast ingen deg kvar till pepparkakorna. Bra. För då slipper jag stressa med pepparkakor i ugn och förstöra god pepparkaksdeg när det ändå bara blir brända pepparkakor och så kan jag koncentrera mig på ytterst krävande julklappsköp.) Mohammed kom ut och undersökte min glöggflaska en gång, kom underfund med att det var alkohol i och fick för sig att göra alkoholtest genom att be mig försöka gå rakt. Haha!
Jag får inte glömma att jag har lovat Mohammed en julklapp. Han kom ut ur sitt rum häromdagen och Bettie sa att han var ledsen för att han inte kunde följa med familjen på vallfärd för att han var i Sverige och nu kommer han inte att få göra den vallfärden förrän han är typ sextio eller nått. Jag tyckte att om han nu hade vetat att den där vallfärden skulle vara och att den var så viktigt så hade han väl kunnat planera lite och skjuta upp studierna i Sverige nått år, för att gå vallfärd, annars är det väl inget att gå runt ledsna sig över. Nu ska han få julklapp. Undrar om han blir gladare för det?
Dessutom hörde jag honom skratta innan, så så ledsen kan han inte vara. Inte längre i alla fall.
Och snart kommer Fridavän och gör stället osäkert. Heja! Då får ni akta er. För då blir vi två som håller vänster på cykelbanan och präjar barnvagnar på julklappsköp.
Och nu har vi börjat med en ny delkurs. Rykten går om att läraren är jättehård och bara kan peka på en och så måste man svara.
God jul.

Fridavän!

Jag har gjort reklam för min blogg lite överallt. Men jag ångrar det nästan lite nu. Nu kan jag inte bara skriva till dig känns det som för nu är det kanske också andra som läser, även om det kanske inte är så stor risk.
Jag skickade ett lite för pesimistiskt mail till Mona härom dagen och berättade om hur det går. Jag funderade länga på om jag skulle göra det eller inte, skrev flera utkast innan jag skrev ner något och skickade iväg det. Hon har inte svarat än. Jag vet inte om hon har fått det, om hon har öppnat och läst, om hon fortfarande jobbar kvar. Jag är nervös varenda gång jag öppnar min mail och blir irriterad varenda gång jag ser att hon inte har svarat.
Jag vet inte om jag ångarar att jag skickade det. Mer kanske jag ångrar vad jag skrev. Du ska få läsa det sen. Du kommer inte att tycka att det var för pesimistisk, vi brukar vara mer pesimistiska än så du och jag och vi skämtar om det, skrattar åt den pesimismen. Du kommer inte tycka att det var något fel med det där mailet.
Jag berättade om dig också. Jag hoppas att det inte gör någonting. Och jag fick lust att skriva till dig nu för att jag kände för det. För att jag ville skriva till någon som läser. Och som svarar. Och som har tid. Och allt annat som hindrar människor från att göra saker. Du vet, lust, tid, pengar...allt det där.
Och jag skickar inget mail heller. Det här har varit vårt sätt att kommunicera med varandra. Och det jag skriver kommer underligt nog från hjärtat även om det kan låta konstigt. Idiotsaker kommer också från hjärtat. Folk kanske inte visste eller trodde det. Men så är det. Kolla bara på alla dagböcker som man har kladdat ner med bläck från hjärtat. Nej, jag borde börja skriva med hjärnan istället. Ja, det borde jag verkligen.
Jag fick tillbaka min tenta idag. Jag fick G plus som kursbetyd, men betyget VG på precis alla svaren som jag hade skrivit på frågorna. Jag är så jävla duktig ibland. När jag kan.
På onsdag är det tenta igen. Jag har inte börjat läsa sekundärlitteraturen än. Jag har inte lust. Jag läser Harry Potter istället. Ibland är jag så jäkla duktig.
Det kändes som jag hade feber innan. Det känns som jag gnäller väldigt mycket. Och du kommer säga att nej, men det gör du inte alls, det gör jag däremot. Och då säger jag att nej, det gör du inte. Hade Denis varit här så hade han sagt att jo, det gör vi. Han höll jämt med mig. Jag undrar vad han gör nu. Vad tror du? Pluggar engelska någonstans eller är han arbetsbefriad?`
Jag fick en idé om vad för intressant jag skulle kunna skriva om här på bloggen igår natt, men jag har inte ork att konstentrara mig på det nu. Det var att skriva om låtar som hade betytt mycket i ens liv och motivera eller skriva någonting om varför. Jag vet att det låter jobbigt. Har du lust att göra det, så utmanar jag dig på det. Min första låt som har betytt mycket är Tusen bitar med Björn Afzelius. Har du hört den? Skitsamma. Jag fattade aldrig vad han sjöng om (jag var sex år) men jag fick för mig att den handlade om pappa. Och det kunde jag har rätt i, har jag kommit fram till nu (jag är nitton, snart tjugo, och fick åldersångest och nästan kallsvetningar när du påminde mig om det, jag undrar hur jag kommer känna när jag blir fyrtio sen, då kommer jag antagligen att dö bara av det.)Det var min tröstesång och kanske är det fortfarande. Jag har inte hört den på långe.
Den andra tröstesången är med Kent. Kärleken väntar. Har du hört den och om du inte har hört den gör det ingenting det heller, men jag tror att du har hört den. Den spelades på radion när vi gick i sjuan. Den tröstade mig när jag gick i korridorerna på hjortsjöskolan och kände mig allmänt vilsen, ensam, rädd... och så spelades den ut över sällskapsrummet där jag satt uppkrupen i ett hörn av en tom stor soffa med en bok eller penna (och Carro kallade mig estetwannabe och då tänkte jag just snyggt för det ska hon säga och nu när jag tänkter på det tänker jag alltid på vad Bob Hansson sa om wannabe, och jag drog en suck av... lättnad, tröstan...(jag hittar inte rätt ord, som vanligt) när det spelade den.
Och så har jag min godnattsång under de tre åren på hjortsjöskolan. Truley, madly, deeply med Savege garden. Mamma inroduserade dem för mig en gång när vi bakade bullar och hon sjöng jättesnabbt med i en jättesnabb sång och jag tänkte att jag ville också kunna sjunga med så snabbt. Och jag har övat, och nu kan jag det. Nästan. I vilket fall. Den somnade jag till.
En annan sång, som jag tycker beskriver mig ganska väl är, I'm not ready to make nice med Dixie Chicks. Jag är långsint och glömmer ALDRIG en oförätt. Och jag är hämndsugen och revanshlysten och allt det där som obotliga tävlingsmänniskor är. Men jag vill inte kalla mig själv för en tävlingsmänniska. Snarare strävningsmänniska. Andra kallar det ibland för ambitiös. (Jag vet inte hur det stavas, jag ber så hemskt mycket om ursäkt.)
Sådär. Nu får det vara nog. Nu får det vara bra för idag. Klockan är kvart i tolv. Snälla. Skriv på din blogg.
Jag längat efter att få våldgästa Kalmar med dig.
Och se till att komma hit fort.
Puss och kram. A.

Lökdikt med kelda ostsås, inte hittad i kyldisken.

Jag stal en lök från kylskåpet
från den som har sin hylla över mig.
För jag blev sur.
Sur blev jag
för den hade en hel orangefärgad nätsäck med lök
och löken hade smulats ner i min mjölk
och soja har droppat ner på min smörpaket.
Därför tog jag en lök.
Jag behöve den till min mofa special.
Jag tror inte att personen kommer sakna sin lök,
för den hade ganska många.
Men den har nu betalat för att den lökade ner min mjölk.
Med en lök har den batalat.
Med en lök som den inte kommer sakna.
Nu kommer jag att lukta lök om mina händer.
Det gör man alltid när man lagat mat med lök.
Löken satte smak på min mofa special.
som är en köttfärsås mycket enkel att göra.
Man steker lök och köttfärsås
och kryddar lite tills det känns bra
och häver ner kelda ostsås
som man förhoppningsvis hittar vid kyldisken
innan man går och frågar någon på ica
och den hittar kelda ostsås direkt
och förklarar att de har bytt förpakning.
Jaha.
Nu äter jag min köttfärsås.

Sångtextsmeningar

Varje gång jag lyssnar på sånger, sångtexter så blir det alltid så att det är någon mening i någon sång som får mig att sjunga med. Det måste vara något psykologiskt. Självklart. Jag undrar vad det beror på och vad det betyder.
Här är några exempel:

Kate Nash. Nicest thing.
"I wich that you knew when I said two suggars, actually I meant three."

Sofie Zelmani. Dreamer.
"Take me off the parade, and place me somewhere..." (jag har inte kommit på vad hon sjunger härvid än)

Sofie Zelmani. Bitter Kind.
"Tell him there're some flavours you could be born for."

Analysen av det här överlåter jag till er andra. Jag orkar inte.
Puss och kram.

Ett samtal med en muslim. Avbrutet av en engelsman.

Vi har en muslim i vår korridor. Han heter Mohammed. Fast det gör ju alla muslimer. Nästan. Jag vill ha det till att Mohammed är vanligare hos muslimerna än Johan och Anna är tillsammans i Sverige. Den här Mohammed kommer från Jordanien. Vi satt och pratade i tre timmar häromdagen. Från halv tolv till halv tre. På natten. Engelsmannen kom in då och då och deklarerade glatt att det var en fest en trappa ner och att han bara skulle hämta öl. Stackarn, han trodde att vi ville vara med. Men det ville vi inte. Mohammed tittade lite förskräckt på honom och sa att jag har nog inte hört honom prata så mycket sen jag kom hit. Nej. Det kallas alkohol. Den har den påverkan på folk. Speciellt västerlänningar. Västerlänningar, speciellt i de nordligare delarna av världen, kan inte umgås socialt om de inte har alkohol i kroppen. Enligt mina undersökningar. Jag har i och för sig hört Craige utstöta några ljud när han hade islossning i frysen med en hammare häromveckan, men sen har jag inte hört honom prata så mycket heller. Det finns en skåning också, som inte säger sig för mycket.
När klockan var runt tre kom engelsmannen in igen och utbrast: vad! sitter ni här än! Vad fan pratar ni om så här länge? Jag sammanfattade i korthet vad vi hade pratat om. Det gör jag inte här.
Vi hade pratat om Gud, om islam och kristendom, om de två olika kulturer vi kommer från, och Mohammed undrade hur jag inte kunde tro på en Gud. Jag sa att det var mycket enkelt. Han sa att men vad tror du har skapat allting? Tror du att allting bara uppstod av sig själv? Ja. Kemi, du vet. Förklarar nästan allt. Mycket bra vetenskap. Men, sa han, hur tror du allting skapades? Big bang, sa jag. Men vad skapade Big bang? sa han. Vem skapade Gud? sa jag. Jag tror att det är en enklare fråga än vem som skapade big bang. Skapade Gud sig själv eller skapades han av människan? Det är frågan. Mohammed sa att där vid slutar hans resonemang, han resonerar inte längre än så. Jag trodde väl det. Man frågar inte om vem som skapade Gud, sa han. Nehe. Antagligen bara för att man inte har något svar på den frågan om man tror på honom.
Men jag kan inte tro på den guden som det står om i Bibeln. Och jag kan inte tro på den guden som det står om i Koranen. Jag vägrar tro på en sådan gud. Dessutom har jag ännu inte något behov av att tro på en. När jag får ett behov av det blir det en tro på en gud som värderar människor utifrån vilka de är och vad de har gjort, inte enligt vilken tro de har. Jag vägrar att tro att det är tron som är det viktigaste. Jag vill tro att det är vem du är och vad du gör som är det viktigaste. Om du är snäll eller dum. För att uttrycka sig… barnsligt.
En sak som jag tycker är lite intressant är att om det händer något fantastiskt så är det Gud som är i görningen. Men om det händer något dåligt då är det människorna. Eller han där nere. Den som den förlåtande guden antagligen kommer att skicka ner mig till om inte jag börjar tro.
Vissa menar att man kan bortse ifrån vad som står i Bibeln. Men hur mycket ska man bortse ifrån? undrar jag då.
Mohammed visade mig några bilder på sin familj också och bjöd mig på te. Jag bjöd honom på te en gång, men han tyckte nog inte om det. Han tyckte säkert att jag hade för lite socker i mitt te, för han häller i ganska mycket socker i sitt. Det är så det stramar i kinderna av socker.
Där, hos honom bryr man sig om familjen mycket mer än här. Man tar hand om sina gamla. Här slänger vi in dem på pensionärshem, för att de inte ska stå i vägen för oss i karriären. Han berättade att hans lillebror ville att föräldrarna skulle bo hos honom, men att han var äldst och att de skulle få bo hos honom istället. Det sa han med ett glatt leende. Där slåss man om vem som ska få ta hand om sina föräldrar. Här bråkar man om vem som ska få slippa.
Sedan hade en kompis till honom sagt att han inte fick går fram och leka eller rufsa barn i håret i Sverige för då tror de att du är pedofil. Och en irländare hade visst sagt att men du kan inte åka till Sverige de tycker inte om muslimer där. Fast som tur är har han inte märkt av något sådant än.
När engelsmannen kom in sedan, vid runt halv tre- tiden, och hade berättat om att han äntligen fått gräs första gången i Sverige. När han fick nys om att vi hade pratat religion sa han att han inte tror på någon världsreligion för i islam får man inte ha sex förens man har gift sig för då kommer man till helvetet och i kristendomen får man inte ha sex förens man har gift sig för då kommer man till helvetet, men hur ska man då veta att man har gift sig med rätt person om man inte få ha sex innan man har gift sig, tänk om personen visar sig vara jättedålig i sängen. Det var därför jag dumpade min förra tjej, säger han då. Sedan förklarade han: Nej, jag bara skojar.
Mohammed sa ingenting. Jag garvade. Jag tror att det är sådana här saker som kallas för kulturkrockar.
Sedan när Craige hade gått, sa Mohammed att det var ju det jag sa, det handlar bara om sex. Jag vet inte hur jag ska ställa mig i den frågan. Jag menar, jag vill inte vara gift med en kille som är jättedålig i sängen, men å andra sidan vill jag inte ha en som är socialt kass heller. Med andra ord har jag ganska höga krav.
Vad jag dock tycker är att om kvinnan ska täcka sin kropp för att den är attraktiv för män, så ska män täcka sin för att inte fresta oss kvinnor. Jag tycker också att musikvideor inte ska vara porrfilm och att schlagerfestivalen mer ska inrikta sig på att vara musiktävling, än att var vem som har på sig minst kläder- tävling. Varför inte sjunga nakna allihop eller kanske i burka direkt på stört, både män och kvinnor. Så behöver männen inte känna att de blir diskriminerade bara för att det råkar avslöjas att de har en ganska liten sak mellan benen.
Tack för mig.

Korv i ugn. Is i frys. Och alcoläsk i postlådan.

Idag har jag gjort ingen nytta alls.
Jo.
Mat.
Korv i ugn.
Fast det blev i stekpanna och mikro sen.
Jag frågade min skånska korridorkompis om man kunde tjonga in stekpannan i ugnen och han sa att man kunde ju pröva. Jo. Det keunde man jue görrrea.
Jag gjorde inte det sen. Jag ringde till mamma och kollade så att receptet stämde med mitt komihåg och sedan stekte jag korven, gjorde görjan och tjongade in allt i mikron istället.
Det blev gott. Med ris. Som kokade över fem gånger bara för att spishelvete tar sån jävla tid på sig att gå ner från sexan till ettan. Skitspis.
Engelsmannen gjorde pizza i ugn idag igen, men han har visst fått tag i en kökshanduk istället för sin egen tröja. Den enda maten som jag har sett honom äta är pizza. Och så gulaschsoppa med potatismos. Undrar hur det smakar. Jag funderar på om han fick inspiration utav mig vad gäller gulaschsoppan för dagen innan åt jag det. Men innan, när han bara åt pizza, hade han ingen kökshandduk att ta ut pizzan med och inga grytlappar heller, så när han kom på att han inte hade något att ta den varma pizzan med så tog han av sig sin t-shirt och tog pizzan med den istället och gick iväg. Jag skrattade.
Häromdagen när han skulle lägga in en nyinköpt pizza i frysen kunde han inte stänga den för all isen. Han utstötte några ljud innan han satte upp ett finger i luften och gick iväg. Han kom tillbaka med en hammare som han började bryta låss isen med. Jag funderade på ifall inte avfrostning var det bästa allternativet i denna situation. Han förstod nog inte vad jag menade, för han fortsatte att hacka loss isen. De borthackade isbitarna samlade han sedan upp och kastade ut genom fönstret. Vi bor på femte våningen. Watch out skrek han innan han kastade ut dem. Stort hagelregn. De isbitarna han inte orkade plocka upp för de var så små tog han en sopkvast och sopade under frysen. Sådär, tyckte han. Fruktansvärt hypersmart. Hammare och soppkvast vid isbrytning av frys. Så gör engelsmännen.
När han var klar tog jag samma sopkvast och sopade ut allt vatten och all is från under frysen och soppade upp det på en skyffel och la det i diskhon och spolade varmt vatten på så att inte isbitar skulle ligga där sen. Och dagen efter frostade jag och en till tjej ur frysen. För då hade han återigen inte lyckats stänga frysen och ställt en lossnad skåpslucka för frysdörren istället, fast den fortfarande inte gick att stänga för det.
Jag funderar på om de i England tyckte att han var så dum så att de skickade honom till Sverige istället. För att bli av med honom liksom. Eller om de är sånna i england i allmänhet, jamenar, titta bara på mr. Bean. Praktexemplar.
Nu är jag sådär dum igen, Frida. Men vart är männskligheten på väg? Knappast framåt. Utan mer som krabborna. Åt sidan. Med rikting bakåt.
När jag var och handlade idag köpte jag Lingonlängtante. Det var gott. Vi måste ha det på vårt fik sen. Det kanske kan heta Ekofik, eller nått. Ellet kanske Stiglöst. Och så kan vi ha ikeamöbler? Nej, kanske inte. Vi gör dem själva! Då kan det heta vinn för våg.
Jag har läst ur en bok med idag, som inte tillhör kurslitteraturen, utan som jag läser för att jag vill. Den handlar om Astrid Lindgren författarskap. Jag läste om Mio, min Mio. Underskön bok. Mio, min Mio.
Jag funderar på att skriva till Mona, men jag vet inte vad jag ska skriva, eller jo, fast jag vet inte vad jag kan skriva till Mona. I hennes sista mail skev hon att du får gäran skriva ett mail till mig nångång och berätta om hur det går för dig. Hur det går för mig? Emn. Emn. Hur?
Går det bra eller mindre bra?
Det går utför.
Det låter ju inte så bra.
Nehe, jag tycker det låter underbart.
Va? Vad menar du med det?
Vet jag knappt själv. Jag sa det bara för att praktisera metros, grekiska, betyder måtta. Lagom, på ren svenska. Du vet, framhålla både de positiva och negativa sidorna av det hela.
Nu kom jag på en nyttig sak som jag har gjort idag. Jag har damsugit.
Annars har jag bara legat och förtynnat i min gröna soffa och läst om Astrid Lindgrens Mio, min Mio skriven av Vivi Edstöm.
Jag fick sms från Magnus också. Igår. Han skriver: Hur står det till med alex=)(åh, jag föredrar alex, mot fröken melander, så, tackar som frågar, det är alldeles utmärkt efter omständigheterna)? Hoppas det går bra med studiena=)(jag fick den näst värsta kritik jag fått på en uppsats häromdagen, annars går det nog fruktansvärt utmärkt, tror jag). Har du gjort slut på alcoläsken=p (ja, igår, kan du köpa ut lite mer och skicka på posten?)
Han har skickat fyra liknande sms som jag inte heller har svarat på. Vi har en sak gemensamt skrev han i ett sms. Vi är båda ensamma. Det är inte sant. Tror jag. För jag vägarar vara ensam. Våga vägra vara ensam, kamrat. Jag har mina korridorskompisar och klasskompisar och Fridavän och mammelimu och Marinapratarhelatiden utomnärhonärsur eller tittar på tv. Och så har jag ju Magnus. Och han har sina kor. Och sina föräldrar och sin Linushund och sina kompisar E ik och Fe ik. Så nej, jag känner mig inte ett dugg ensam. Och så har jag ju min böcker också och det allrabästa sällskapet jag kan få: mig själv. Jag läste det i en bok en gång. Jag ifrågarsätter det lite gann... Vissa blir tokiga av sig själva, andra blir tokiga av andra. Resten blir tokiga av annat eller bådeoch.
Nu är klockan 22.04. Klockan 22 skriker alla här. Jag vet inte om det är för all studieångest, men klockan tio så är det fritt att skrika. Måste vara hälsosamt.
Jo, jag måste berätta om att på Carolinabiblioteket så finns det ett café och i det cafét finns det det allra underbaraste biträde och han pratade om sin mamma eller nån en gång och sa att hon skulle nog kunna stå utanför sitt hus medan det brinner ner och du frågar henne hur hon mår och hon säga att tackar som frågar, det är alldeles utmärt efter omständigheterna.
Jag ska bli sån, har jag bestämt mig för.
Ungefär som den där engelsmannen som Mona berättade om. Frågade man honom hur det var så sa han alltid. Oh, I'm Perfect!
Så ska jag med säga. Om Mohammed frågar hur det är.
Oh, I'm Perfect.
(eller, äsch, it's bloody fucking brilliantly perfect.)
Som Kjell sa en gång. Det ser ut som om ni inte har gjort ett skapande jäkla dugg. Han hade rätt. Och vad har du åstadkommit i ditt liv då? skulle jag frågat. Inte ett skapande jäkla dugg, nått skapande jäkla dugg, eller bara duggregn? puss på dig, er, ni småjäklar och en stor gruppkram!
Heja Livet!

En okristligt tidig föreläsning

Idag har jag varit på en okristligt tidigt introduktionsföreläsning. Jag känner mig så jävla uppslyst så det är inte klokt. Mamma ringde innan och sa att hon hade sagt till någon att jag längtar hem och att han sa att vi saknar dig. Jag längtar inte hem. Jag vet i skön vart jag längtar. Innan jag åkte hem längtade jag hem lite grann och när jag kom innanför dörren gick jag med ett fånigt leende genom hela huset och hälsade på folket och fäna.
Men när jag kom hem hit till mitt rum igår (efter att jag spatserat runt i halva Uppsala med en resväska, en ryggsäck och en handväska, så såg ni nån mystisk varelse med mycket packning i går kväll vid halv niotiden i Uppsala var det bara jag) kändes det ännu bättre. Det känns som att där mina saker är, där är också jag. Väldigt mycket i-landsvarning på det, men ändå...
Min allrakäraste Fridavän har bekräftat mina fördomar om New York. Jävla stresstad. Men att du skulle få roligt där och att du skulle trivas det hade jag verkligen hoppats på!
Nu ska jag äta. Mamma och jag kom fram till att det är meningen med livet. Vi fick en inbjudan från missionskyrkan om att de skulle undersöka meningen med livet en kväll. Och då sa mamma att det behöver man inte undersöka, meningen med livet är att äta, är det inte så, Kämpe, frågade hon hunden och det sa han att det var. Och förut har hon frågat hästarna och de har sagt samma sak. Och mycket riktigt, missionskyrkan skulle visst börja sin kväll med en måltid.
Men om mamma och jag skulle komma dit och hävda att en sådan struntsak var meningen med livet skulle vi bli tagna för idioter. Så istället gick vi på kräftskiva och uppfyllde meningen med livet med en hel skock andra som är av samma mening. Så var det med det.
Nu ska jag äta.

En sko i rondellen.

Mitt förra inlägg äcklar mig. Jag vet inte varför.
I vilket fall som helst så skrev jag en liten sak i måndags, efter att jag lämnat in en gravt misslyckad uppsats (jag överdriver tyvärr inte detta, gott folk, och nu känner jag mig likadan som min uppsats). Men det som tröstar mig är att jag fick en sådan underbar upplevelse att berätta för folk så att jag nu har berättat den för alla som jag har haft lust att berätta den för och som har haft godheten att lyssna. Jag köpte ett anteckningsblock och en penna (tillsammans 40 kr) och skrev ner den. För i måndags var det nog bland de mest spännande dagarna i mitt liv. Texten lyder:
Jag har haft en så underbar dag idag. Jag önskar jag kunde berätta den för någon. Klockan halv åtta gick jag upp och skrev som besatt (jag var besatt) på min uppsats (efter färdigställandet av denna vet jag inte om den är värd att kallas detta). Jag levde på avsvalnat te och bröd utan pålägg som jag hävde i mig som en utsvulten samtidigt som jag smulade måttligt över tangentbordet, fram till klockan halv fem. Klockan ett var jag tvungen att duscha för jag kände mig äcklig. Så jag duschade mig och sedan satt jag i panikartat tillstånd (panikångestskrik!). Mina händer skakade värre än vid 25 minusgrader och mitt hjärta jobbade värre än vid sm-semifinalmachen mellan HV och Linköping.
Uppsatsen skulle vara inlämnad klockan fyra. Den skulle vara högst nio sidor. Klockan halv fyra satt jag och strök på måfå i texten från 12 sidor till det godkända antalet sidor. Jag hoppades att det inte skulle synas på resultatet. Klockan kvart i fyra bifogade jag filen och skickade den per mail och klockan tio i fyra rusade jag ut ur lägenheten och hoppades på att jag hade fått med mig allt som jag behövde.
Det brukar ta en kvart att cykla till universitetet härifrån. Nu skulle det få ta högst sju minuter. Jag flåsade alla cyklister i nacken innan jag svischade förbi dem. Jag tappade min sko i en rondell och lät den ligga (jag hade inte tid) (jag hade brottom) och kom fram med sårig hals och blodsmak i munnen. Jag parkerade cykeln, brydde mig inte om att låsa, rusade genom korridorena med strumplest och en sko i ena handen. Klockan fyra såg jag honom, där var han och jag gav honom uppsatsen, det som jag hoppas att jag i alla fall får godkänt på, jag gav honom det med ett andfått leende och skratt.
Sedan cyklade jag tillbaka och hämtade min sko i rondellen. Den låg kvar.
Efter detta cyklade jag och köpte en soppa och satte mig på ett kafé för att anteckna.
Jag har haft en så underbar dag idag. Jag bara önskar jag kunde berätta den för någon.

Jag ville göra det här innan jag dör.

Jag tror att jag gör det som man ska göra. Det som man uppmanades att göra när man tog studenten. Gör nu det ni vill. Uppfyll era drömmar.

För några veckor sedan åkte jag och Frida till Skottland, närmare bestämt till Edinbrugh och taxichauffören frågade varför vi hade åkt dit. Jag svarade att det var för att jag ville åka till Edinburgh innan jag dör. Han undrade om jag planerade att dö nån gång snart. Jag sa nej. Då klappade han i händerna och jublade.

Igår gick jag omkring i Uppsala universitets bibliotek och letade efter böcker. Jag har alltid drömt om att få gå omkring i ett bibliotek där taket är högt och böckerna står långt upp på väggarna så att man måste gå uppför sprialtrappan till tredje hyllan längst upp om man vill ha tag på just den boken man vill ha. Jag gjorde det. Och så åkte jag hiss upp för att hämta böcker och jag letade efter olika beteckningar där de böcker jag vill ha skulle finnas och jag fick kopieringskort och kopierade och jag tror inte jag i hela mitt liv har fått så mycket välvillig hjälp på ett ställe, speciellt inte på ett bibliotek. Jag hittade böckerna, jag fick mitt lånekort, jag fick gå i mina spiraltrappor högt upp för att hitta mina böcker och kopier och får kopieringskort och hjälp av snälla underbara människor, som i och för sig får betalt för det, men det finns de som man kan tro får betalt för motsatsen fast de egentligen har samma jobb.

Jag har alltid velat gå på ett universitet. Det låte fint, på nått sätt. Lärt. Och Uppsala. Gammal studentstad. Som Oxford i Severige ungefär. Dit ville jag och dit kom jag. Där är jag nu. Jag läser litteratur, jag går på seminarium, och har studentlitteratur. Och jag har nu gjort det jag alltid velat göra, gjort mesta möjliga nytta genom att läsa en bok på en dag. Jag får göra mesta möjliga nytta genom att läsa om den författare jag älskar mest: Astrid Lindgren. Och jag blir bokstavligen påpackad litteratur och sedan ska jag analysera det också. Jag hoppas bara att jag aldig kommer kvävas i den. Det får vi hoppas.

Och jag har lagt boken i ett bankfack, eller i alla fall, jag har bett mamma göra det nu. Jag ville skriva och det har jag gjort. Så... Nu fattas bara att jag ska rita bilderna... och ta korten.

Och när jag var liten, önskade jag jämt att jag nångång i framtiden skulle få lika långa bibliotekskvitton som mamma fick när hon lånade böcker. Och det fick jag alltid, alltid när jag gick på fenix och jag var alltid lika glad.

Jag har kommit fram till att jag har fått göra väldigt många saker detta året som jag drömt om och vela göra. Dessutom så kan jag skriva och skriva skrivstil så där som jag önskade att jag också en gång i framtiden skulle kunna göra. Och skriva fort, fort på datorn och kunna engelska...

Nu vill jag lära mig franska, åka till frankrike, klara av den här kursen så bra som möjligt, gå på de tre olika biona som jag har tittat ut de två följande veckorna, åka hem och festa kräftskiva den 20:de, rida på hästarna, galoppera, höra mamma tjata, se marina, min underbara syster, sitta framför tv och dator, stå på balkongen hemma med ett tekopp i handen och titta på utsikten över skogen, se hampus spela cs och se hur hela familjen blir mycket gladare på varandra i södra hult när Sanna kommer... Och gå en skrivarkurs nästa år, om det så ska bli på sörängens folkhögskola.

Uppsala universitets humanistiska centrum ligger vid en kyrkogård

Nu ska jag beskriva min situation:

jag är instalierad på mitt sudentrum sittande i min röda stol med min lapptopdator på skrivbordet med röd lampa vid sidan. lila gardiner (hurläckrasomhelst!) spelar musik, har gröna soffan i hörnet och skön säng som jag ska inviga i natt med silverfärgat överkast. Internet funkade, micro instalerad på rummet (jag är bortskämt barn), brunt litet bord med vit broderad duk och massa kakor på och så klart, mina gosedjur. haha!

Jag skulle läsa kapitel om vermått tills idag och helst kunna versmåtten sen också. Jag läste, men kunde inget alls. skitsvår svensk jävla text, kan inte profesorerna skriva på vanliga svenska, nej det kan de inte för att de är bildade och det måste visas, för ergo liksom, det sa de lärda för i tiden och betyder alltså på latin bara för att det skulle låta att de var bildade, jag vet inte vad man säger nu, nått på engelska säkert. så jag hade tänkt öva lite på versmåtten sedan.

uppsala universitets humanistiska centrum ligger vid en kyrkogård, det måste betyda något, vi pratade om symbolik idag i diktning, jag vet inte vad det kan betyda, men jag fick punka på bakdäcket på vägen tillbaka... hälfen av min grupp belv nervösa när de skulle säga sina namn... stackarna. antingen skäms de över sitt namn eller så blir de nervösa över att tala inför folk. vår lärare eller vad dess nu som sitter vid kartedern heter på universitetet heter var kul och lyssna på, jag gjorde febrila anteckningar men jag kan fortfarande inte allt om versmått, han sa att man inte allt nu, det är inte hela världen, nej men, jag måste säkert illa tvunget kunna det sen i alla fall för att få G typ. kul och kunna vad hexameter är i alla fall. funderar över att bli full på alkoläsk och bli sämst i klassen.
eller bäst, kunna allt.
haha, nu ska jag gör det jag har kommit hit för. plugga litteraturvetenskap. och längta hem.
puss och kram

Vätten är vacker ikväll.

jag är på bristningsgränsen, jag åker till uppsala i natt, när jag åker kommer jag tänka:

Vätten är vacker ikväll. En flicka gråter. Varför vet jag inte. Busschauffören är snäll och pigg för dagens ålder. Och jag, jag är trött för min ålder. Du vet det, kära Ylvavän. Kamratkompis. Du vet det. Att jag önskar att jag var barn igen, för då skulle världen förlåta mig, för att jag skapat mig en egen värld. Och hellre stannar där.

Vättens vatten glittrar vid Jönköping ikväll. En flicka gråter, Ylvavän. Hon gömmer sig i händerna för världen. Du vet vi är på väg någonstans, utan att vi vill det, allrakäraste. Vi vet inte vart, älskade. Vad ska vi göra? Kidnappa våra liv och begära lösen? Vad är våra liv värda, tror du, för dem? Åh, jag önskar jag var barn igen, för då skulle världen förlåta mig!

Jönköping är vackert ikväll och en ensam båt skvalpar på vågorna i Vätten. Allrakäraste, du vet det. Att jag önskar att jag var barn igen, för då skulle världen förlåta mig, för att jag blundar och inte vill se. Och är rädd i denna verklighet.

Vättens vågor slår mot stranden, Ylvavän. De kanske vill komma upp och vila sig, käraste? Jönköping glimmar i vattnet, som utströdda juveler i natten. Staden lyser. Älsklingsälskade, älskliingsvän.

Ansöker om att leva vidare

jag lovade kent igår att jag skulle skriva om honom här så nu hade jag tänkt göra det. han frågade vad jag skulle skiva, jag skrev att jag skulle skriva att han är lång och blond och därför syns han på långt håll när man kör förbi lindevallen med röd volvo. kent och jag ska titta på film någon dag, jag hoppas vi hinner göra det innan jag åker till uppsala. jag ska åka till uppsala och bosätta mig där som fattig gröt och nudelätande student i ett rum med dusch den första september. litteraturvetenskap ska jag plugga, får se hur det går, alla säger att det är jättekul, mamma säger att det finns en folkhögskola i nässjö. och att göteborg ligger närmare. ärligt talat vet jag inte varför jag valde uppsala. det är långt bort, de hade isländska, det känns som en seriös skola. undrar hur seriös jag är? blir jag tillräckligt desperat blir jag lärare. herregud! eller så gifter jag mig med en bonde eller en rik man och blir hemmafru. finns bara ett probelm. jag kan inte bli hemmafru. jag hatar att laga mat och jag skulle bli det grövsta deprimerad. jag vet inte... vad ska jag göra efter litteraturvetenskap i två terminer? flytta hem. söka skrivarkurs på nässjö folkhögskola, för att jag skriver för dåligt för att komma in någon annan stans... emn... sedan kanske jag blir desperat. och blir lärare. lärare blir man på jönköpings högskola. tror jag. nej, inte lärare. hjälparebetare. hjälparbetare, jobba för röda korset eller amnesti, bidra till en bättre värld eller vad fan som helst. författare blir jag bara om jag blir fruktansvärt desperat och råkar skicka in nått i fyllan. det är mitt svar på varför alla bra författare har alkoholproblem. konstigt bara att de bästa jag känner till är astrid lindgren och jk rowling.
coolt att ulla läste det där andra, hatkärlek till er alla, jag trodde verkligen att jag bara skrev till frida, därför kom allting från hjärtat, det gör det här med, i och för sig, på egen risk. det där med att jag ska ha utedass är sant, jag vill att mina ungar ska få uppleva den gemenskap som blir när man sitter uppradade alla fem på utedasset med dörren öppen och tittar ut på den gröna sommaren. det där med att jag ska låsa in min man där kommer aldig hända. jag är för snäll för det. däremot kommer jag hota honom med det på skoj, då kommer han säga att han hur lätt som helst skulle kunnat ta sig ut därifrån, men känner sig ändå rädd för jag har gett honom den där blicken som får alla att bli rädd för mig. den blicken går i släkten. själv blir man nästan imun. sedan kommer jag att känna mig som en elak människa och kommer börja laga maten själv och han kommer hjälpa till, annars hade jag inte valt honom, för det första. så är det.
varför jag skrev sådär om utedasset och min karl vara bara alexandraskämt, sånt som får folk att blir rädda för mig och som får frida och mig att skratta. ett så kallat inträdesprov för om du klarar av en relation med alexandra. ta det inte så allvarligt. ta det med en näve salt och en skyffel grus.
det var det här de kallade det verkliga livet när man gick i skolan. bostad, försäkring, jobb, bidrag, körkort, besiktning, ansökan...
varenda gång man skriver en ansökan så känns det som att man ansöker om att leva vidare. så känns det. innan man vänjer sig måste man kämpa tils man vänjer sig.
jag besiktade bilen för första gången igår, var orolig kvällen innan, blev nervös en halvtimme innan och var jublande glad efter, därför åkte jag till biblan och lånade en bok. jag tyckte jag var värde det. har börjat läsa ljudböcker, det är som att se en lååång härlig film. vill jag inte ha med språket utan bara historien, så blir det ljudbok, och om jag känner mig lat. vill jag ha med allting, språket, historien, meningarna, styckeindelningarna så läser jag långsamt från boken, njuter, som jag gör med gösta berling. jag ville inte läsa ut den för allting är så bra, vill bara njuta. men det var inte den jag lånade. jag lånade hundarna i riga. jag ska läsa de mankellböckerna har jag fått för mig, jag har bara sett filmerna.
innan visste man att det alltid skulle orda sig för då var ens liv inrutat, man vågade drömma. det är nu, nu man ska våga göra dem verkliga, men nu vet man inte om det kommer att ordna sig, för ens liv är inte längre inrutat.
man får ta sina chanser. ha lite driv. chansa. driva. hela tiden ansöka om att leva vidare. och hoppas på att det beviljas. annars lever man ändå. då blir man desperat. då slutar man kanske ansöka och slår sig in och fram istället. hej, jag råkar leva här, idiot. det är mitt liv, mitt.
får jag någon gång min röda stuga med vita knutar i skogen och senapsgult runt fodret kring fönstrena kommer jag vara nöjd och lycklig. en tekokare, rinnande vatten och el till min dator, kyl, frys, tvätt diskmaskin och värme och en kakelugn, då blir jag glad. träden nära huset och bara klippa gräset när jag har lust. jag vill ha det. men först måste jag hitta ett sätt att tjäna pengar på ett sätt jag vill så att jag inte hinner bli deprimerad innan jag får allt det där... det kanske jag hinner bli ändå. Haha! Skoj, alex. Kommer aldig hända. Det vet du.
Frida och jag fantiserar om ett cafe ute skogen i ett träd där vi ska ha ekotema, kul glass, glad packad räkmacka, ox pytt, kall kotlett, bangkaka, plank stek och brännbiff ( annat namn för rostbiff, som marina sa när hon skulle beställa det i charken) och bara stigar som leder dit, folk får navigera sig själva. och vi ska bjuda in folkmusiker och bra poeter och ha trevligt. vi ska bara hitta ett sätta att bygga det där cafeet i trädet på...så ska vi ha filmkväll, kent blir speciellt inbjuden och den gången får han välja film. och halloweenparty med massa gosedjur så att folka kan roa sig. och äter folk för mycket så får frida ha sin kvällsgympa inspererad av pampersreklamen. sedan ska vi sätta upp citat från folk, typ, "alltså du dras till snygga människor." "ja, jag vill ju inte känna mig ensam," av sofia och marina.
jag har i alla fall inte slut på ideer...
puss och kram och trevlig dag.
kan ni inte sova så köp en nallen, inte sömnpiller. jag ska ta med min till uppsala.

Hatkärlek till er alla.

Jag har tagit studenten, jag har en vit mössa på hyllan i mitt rum med söt nalle bredvid, jag samlar på nallar, när jag hade halloweenparty här förra året blev jag fascinerad över andras facsination över de små liven som gjorde ens liv lättare när man var liten och tänkte att fler skulle ha sparat sina nallar. jag har inte hjärta att slänga dem, och kommer aldrig ha.
kära frida tyckte jag skulle skriva lite här så nu gör jag det. vi ska sticka till skottland hade vi tänkt, men vi vet inte när inte vilken vecka inte vilken tid på dygnet helst mitt i natten och nu kom jag på att jag tycker att punkt och stor bokstav är fruktansvärt överskattat. däremot inte rättstavning. stava rätt! vi ska fira midsommar i morgon, nej i övermorgon, hahha, skoja bara, i morgon. undra om det är någon som kan läsa den här texten och fatta den. förresten det är ingen som läser den mer än frida så skitsamma åt helvete. var ligger det, jag vet inte på andra sidan världen, nej i afrika. vilken flagga har afrika frågade stina en gång, nu ska man inte hänga ut folk och så men jag menar europa har ju faktiskt en flagga så varför skulle inte afrika kunna skaffa sig en?
host.
jag har skrivit hela dagen, mitt wannabe författarprojekt tills jag blir författare förståss, alla tycker att det är jättebra. host, jag vet inte om jag ska förlora förtroendet för dem eller inte, har inte bestämt mig än. eller om jag ska göra som Paris Hilton när hon gör vän-test. är det här snyggt frågar hon och ni vet ju att en äkta vän talar sanning. måste man skaffa en lögndetektor då? har ni sett det där programmet, åh, vad heter det? det där med lögndetektor och intima frågor, jättespännande tycker inte jag men andra tycker det tydligen. o shit vad mycket det blev.
jo jag vi var ju på bal också kan jag ju berätta. jag var extremsnygg tyckte jag tills jag såg fotona. jag skulle ha gjort något annat med mitt hår. åt helvete. min kläning var urfuckingjävlaläcker i alla fall, det kan ingen ta ifrån mig, kan dock bero på att den inte är en del av min kropp. håll käft alex, du ääääär snygg, prata inte skit, det vet du att vi inte är. så, men vi trivs med varandra ändå. så. tack och lov.
pratade med mårten om hästar, pratade med klara om feminism och hävde i mig sprit för att bli snygg tillsammans med frida. okej, det sista var nästan sant bara. kul om det skulle varit sant.
det är fan status och supa i vaggeryd. Hjortsjön nästa liksom! Hoppas ni går för långt så ni hinner drunka på vägen.
ja, jag måste ju berätta lite om studenten också. min klänning gick sönder, mina strumbyxor gick sönder och allt var ta mig fan helt perfekt. ja, och så glömde jag mobilen hemma, skrek mig hes, drack rosa panten och blaskig screwdriver, kramade simon, fick puss på kinden av mårten, dansade supersexigt med frida och ana, vet dock inte om de kommer ihåg det eller om jag kommer ihåg fel. alex, man blir inte full på två rosa pantern och en blaskig screwdriver även om det är lite för mycket vodka i. nej, men jag var tvungen att försöka, spänningshöjande faktor du vet i livet. vad? idot, är du skitso. kan du inte ens stav eller? nej, men det låter så när man säger det, idiot.
jag fick underbart mejl från mona också. ärlgit talat, jag kan räkna alla snälla och bra människor jag känner på mina tio fingrar, möjligt att jag får ta till några tår, men så illa är det. världen är ett helvete, man behöver inte åka till afrik för att inse det.
tänk om jag skulle läsa det här på ett poetryslam jag skulle blir diskad direkt för överskridande av tid, annars skulle jag fan soppat mattan med dem. med soppkvasten i munnen.
vi var på poetryslam förresten. jag tror att vi lät för mycket, men det sket vi i, frida trivdes, efter vi båda hade undrat vad fan vi gjorde där under de tre första poeternas tråkiga jävla läsning, vem fan känner till göran palm? sedan kom bob hansson, fan vad pigg man blev, man piggnade till direkt, fast jag satt och skämdes över att jag samtidgit fanns till och det jag hade råkat fråga honom en gång, jag hoppas han inte kommer ihåg det, det gör han säkert inte, jag hoppas han har dåligt minne och är en fruktansvärt upptagen man så han inte hinner komma ihåg saker. tack.
sedan var det poetryslam efter maten. frida och jag skrek bokstavligen efter mat, vi var till och med så desperata att vi gick in och frågade en poet i matsalen om han visste om det fanns mat här någonstans, han sa att för det första jobbar inte jag här, nehe, men det kan du väl det om det finns mat här för det, mat är livsviktigt, vi skulle frågat om han kunde bjuda oss på en potatis från hans talrik, bara för att...liksom. om jag hade vetat att han var poet och att han skulle tävla hade jag inte pratat med honom kan jag säga. vi köpte pizza istället. smällde den på fem minuter, tack vare att det var knott som fan ute. sedan råkade jag säga okej till att vara jury, aldrig mer i mitt jävla liv säger jag bara. jag kände mig oerhört mobbad, jag gav hög poäng till dem som andra gav låga poäng till och tvärt om, alltså räknades aldrig min poäng med ens. varför skulle jag vara jury? pretantiös jävlar.
nån som skrev en dikt om en man som älskade sig själv och som läste den till bob hansson vann. skulle aldrig vågat göra en sådan sak. det gör man inte.
vad ska jag skriva mer?
jo, självklart, metal town nästa helg, jag längtar för så ska jag headbanga och ha svart negellack, göra såntdär tecken med handen, skrika bröla på det där typiska heavy metalsättet och drick och ragga. hahaha. trodde vi inte om dej alexandra, nej inte jag heller. gustav och simon fattade aldrig att vi ska på metal town fast vi sa det tre gånger jag och frida, jag tror inte att de har fattat det än i deras trång hjärnor. sorry gays. nu har ni någon att bevisa. ta inte illa upp. jag tycker om er ändå, även om ni aldig sluta förvånas över att vi inte är dem ni tror att vi är. förresten, vad tror ni att vi är? inte metal town typen, inte metallica, inte iron maden, inte hästtypen, är vi ingenting mera? nej usch, sluta vara så aggresiv alex, de kan bli ledsna, sårade ta åt sig till och med. nej usch, oj då. jag sa ju att jag tycker om dem ändå. räcker inte det? nej.
jag hoppas alexander blir ljudteckniker i alla fall.
mamma säger att jag har vass tunga. jag är inte säker på vad hon menar med det. men folk tenderar generellt att bli förvånade när jag öppnar munnen, jag vet inte vad det beror på. kanske för att de tror att jag inte var någonting och sedan visade jag att jag var det visst ojsan hoppsan så kan det gå.
jag hatar grönt te för övrigt.
för övrig information kan ni ju kontakta mig jag finns i telefonkatalogen. men be warned jag är en mycket otrevlig människa. jag ska isolera mig i skogen och låsa in min karl, om jag hittar nån, på utedasset. ja jag ska ha ett utedass. han får endast komma ut när jag ska sitta där inne. vadå äckligt och skita innne. jag har en förkärlek för utedass faktiskt. när jag var liten hade vi ett utedass, som alla tre barnen satt uppradade i. bajsa nu barn.
vi sprang runt nakna också. perversa typer ute på landet. det är därför jag ska bosätta mig på landet. för att jag ska kunne springa runt naken utan grannnens elaka kommentar om min kropp.
det blir väl bär och rötter till föda, antar jag för jag hatar att laga mat och väldigt mycket pizza och kebab och sånt. äter det naken. med karl i utedasset. hur mycket mat lagar du för att få komma ut? ett, kryss eller två?
nej usch, nu börjar jag svamla för mycket känner jag, lite på gränsen alex, men som sagt, jag menar inget illa, jag tror jag är en god människa innerst inne.
hyser hatkärlek till er alla, inklusive mig själv, och godnatt.
trevlig midsommar.
hoppas ingen läser detta förresten.
hejdå.