Som när man sover

Utmaningen som jag fick av dig, Fridavän, var att skriva in en liten början på en novell och sen skriva fortsättning. Typ. Jag vet inte om du har läst den här, men det är den enda som jag kan komma upp med just nu... Problemet är bara att jag inte vet om det finns någon fortsättning till den. Som när man sover, heter den:

Det känns nog ungefär som när man sover, sa mormor när jag var liten och frågade hur det kändes att vara död. Jag trodde henne inte. För det skulle vara så tråkigt att vara död. Jag hade så roligt. Men vi pratade inte om döden mer efter det. Vi pratade bara om livet sen. Livet hör inte till döden. Det har ni väl hört? Har ni inte hört det? Döden hör inte till livet.
Inte då. När man frågar hur det känns att vara död. Då hör inte döden till livet.
Livet hör inte till döden fören döden blir en del av livet. Inte fören då. Först då. Då blir döden en del av livet. Det sa alltid mormor.
Men mormor hade nog rätt. Det känns nog ungefär som när man sover. Jag tror det i alla fall, jag hoppas på det. Jag lägger mitt hopp på det.
Det var mycket roligare att vakna när man sprang ut barfota i gräset på morgonen och fick vara arg på hela världen för att man var tvungen att gå och lägga sig igen på kvällen. Nu är man inte arg på världen längre, för man har äntligen vuxit upp, och förstått, att det inte är världen som det är fel på, utan på en själv.
För ju äldre jag blir, ju mer märker jag, att jag tycker om att bara få sova. Tillslut kommer jag att lägga mig ner någonstans, i gräset och somna, och aldrig mer vakna till världen. Jag kommer ihåg hur jag bara ville somna och sova mig bort från alltihop en gång. Men det fick jag inte.
Jag hatar att inte ha den friheten. Eller det valet.
Du har alltid ett val, sa någon.
Tala inte osanning, sa mormor.
Du har alltid ett val.
Stor fet lögn, sa mormor.
Man kan inte tvinga nån till nått.
Skitsnack, sa mormor.
Du har alltid ett val.
Jo. Jag hoppas på det. Jag försökte hoppas på det. Faktiskt. Trots allt. Och jag hoppas faktiskt fortfarande. Bara så att du vet.
Ja, jag vet.
Hoppet är det sista som lämnar människan.
Och jag lever än, alltjämt, sa mormor och nu är det min tur att säga det.
Med ett leende. Och en tår i ena ögat.
För ju äldre jag blir, ju mer märker jag, att jag tycker om att bara få sova. Tillslut kommer jag att lägga mig ner i gräset någonstans och somna och sova, och aldrig mer vakna till denna värld. Jag kommer ihåg hur jag bara ville somna och sova mig bort från alltihop en gång. Men det fick jag inte.
Du har fått något i ögat, sa mormor några år efter det att jag hade frågat om hur det kändes att var död.
Jag vet, sa jag.
Vad är det du har fått i ögat?
Jag vet inte, sa jag.
Du har fått nått i ögat. Kom här, så ska jag ta bort det, sa hon.
Och mormor böjde sig fram och såg mig i mitt öga och petade med darrande försiktig hand ut vad som fanns där.
Titta upp, sa mormor och jag tittade upp.
Ser du nått?
Nej. Det finns inget där längre.
Men vet du vad, sa mormor och fattade mig om kinderna med sina mjuka händer. Vet du vad som är det dråpliga här i livet. Jo, det är så, förstår du, att hur dåligt det än går, så ordnar det sig alltid ändå. Det är irriterande då och då. Men för det mesta är det skönt. (Ta vara på de gångerna.) För det är när det ordnar sig, och man inte trodde att det skulle göra det, som det är skönast. Och går det åt helsike nångång, sa mormor. Så känner du ju inte det sen ändå, när du är död och sover så gott, så gott.
Så. Jag antar att jag går genom detta liv, för att tro att det inte kommer att ordna sig, för att bli allt tröttare och tröttare, tills jag plötsligt somnar och sover den allra sötaste sömn. Ibland är det min enda tröst. Att jag snart ska få sova.
Och en ängel kommer och viska i mitt öra. I morgon behöver du inte gå upp. Du behöver inte ens vakna. God natt. Och sov så gott.