Situationsrapport 23.43- 00.53 (med små uppehåll)

Jag funderar på vad jag ska göra, men jag gör ingenting. Kurser: litteraturvetenskap C, engalska, sörängens folkhögskola, estetsik linje, isländska, genusvetenskap, filosofi, fanska, tyska...
Vad blir du av det då? Vad ska du bli? Vad ska du blir när du blir stor?
Vad läser du? Vad pluggar du?
Litteraturvetenskap.
Vad blir du av det då? Ska du blir författare? Ska du skriva en bok?
Nils heter min nya kompis i korridoren. Han har flyttat in i rummet med solrosen på dörren. Jag gissade på att han var fransk, men när jag frågade var han tysk. Jag har aldig varit i Tyskland. Jag fick för mig att jag skulle gilla det. Det är något med Tyskland. Det ligger så nära. Nästan närmare än de nordiska länderna. Någonstans sa de att de som är mest genetiskt lika svenskar är tyskar eller om det var tvärt om. Andra brukar alltid ha sånna problem att uttala svenska ord. De vrider liksom tungan av sig. Men tyskarna tycks inte göra det. Våra språk, tyskan och svenskan, ligger så nära varandra, att det knappt blir något problem för tungan i munnen. Igår sa Nils köttfärsås med biljerande uttal. Jag blev rent imponerad, förvirrad över hur bra det lät. Men jag har ofta märkt det, när vissa tyskar pratar svenska, att jag ibland blir imponerad, rent förvirrad, över hur perfekt deras uttal är och ändå hörs det något knappt märkbart i bakgrunden... Jag vet inga andra som kan prata svenska så förvirrade likt svenskar som tyskar kan. Dock finns det fortfarande dem som verkligen låter tyskar...
Jag gillar Nils. Än så länge har jag bara sett honom gör spagetti och köttfärsås. Han frågade om jag inte ville ha, men jag sa nej, för jag hade precis börjat göra min egen.
Jag antar att jag gillar honom för att han gör ett snällt, vänligt, något tafatt intryck. Jag antar att jag har lite svårt för Filip för att han gör ett litet snobbigt intryck, med sin ryckiga, nonchalanta, lite nervösa röresler. Desstom så känns det som om allt man säger till honom blir dumförklarat. Han är säkert smartare än vad jag är. Men jag tror inte att det finns någon som vet lika bra som jag hur dum jag egentligen är. Eller jo, förresten. Kanske.
Det känns som om de som inte tycker om mig har genomskådat mig. De ser genom mina försök att dölja min fel.
Någongång tänkte jag att det är egentligen inte ens egenskaper som är bra eller dåliga utan hur man använder dem som gör dem bra eller dåliga. Jag vet inte om det stämmer.
Tills på fredag ska jag läsa Barabass och Bödeln. Pär Lagerkvist. Dvärgen, du vet, kära Fridavän.
Jag är så glad för att du trivs i Göteborg. Fisken i vattnet. Frida i Göteborg, läser filosofi, hämnas ljuvligt på Magnus som bara gav henne VG i filosofi... that barsted. Only joking! Det är bara jag som tänker på revansh och hämd på mitt förflutna och världen.
Mig misstog han sig också på. Och jag som kände det som att han hade genomskådat mig. Jag misstog mig också.
Idag skulle vi har läst Mot fyren av Virginia Woolf. Jag läste 30 sidor, sedan hann jag inte mer, för jag var hemma över helgen och hade fullt upp med min familj. Jag får inget gjort när jag är hemma. Enda gången som jag fick något gjort var när jag skrev hemtentan hemma över jullovet. Där finns så mycket annat att göra: tvätta, diska, elda, mocka, släppa ut hunden okopplad och se honom försvinna bort, följa spåren in mellan ogenomträngliga granar och höra honom skälla och få skoskav, ge upp, gå hem och vänta i två timmar inna han börjar tröntan och nosa hemmåt... är några saker som man kan göra när man är hemma.
Alla förhållanden är så sköra. Men det finns vissa få förhållanden som verkligen håller. Och dem tröstar man sig med. Dem lutar man sig tillbaka mot. De är tryggheten.
På kylskåpsdörren hemma står det "let this joyful smile remind us how much there is to be happy about" och "en mamma är en vän som man aldig växer ifrån".
Det har bara funnits en enda kärlek i mitt liv, än så länge, som jag skulle kunna kalla kärlek. Äkta kärlek.