Han skulle aldrig mer komma hem

Det var så det började, att de satt vid köksbordet, att de väntade, och mamma sa att de skulle börja äta för att maten inte skulle kallna. Hon tror att det var så, att mamma sa att de skulle börja äta för att maten inte skulle kallna och de åt. De kanske åt, hon kommer inte ihåg.
Men hon satt vid köksbordet och kanske hade hon ätit upp, kanske åt hon fortfarande, kanske kom det sakta, kanske kom det fort, känslan, förebådandet, insikt, vetskapen. Hon vet inte vad hon ska kalla det. Hon satt vid köksbordet och kände, eller kanske visste hon? Han kommer inte. Han kommer inte hem. Han kommer aldrig mer hem.
Mamma sprang ner till skogen för att kolla var pappa var. Hon kommer inte ihåg vad hon gjorde medan mamma sprang ner till skogen och sen sprang tillbaka igen, men kanske lekte hon med Finn och My, kanske gick hon omkring. Hon vet inte vad hon gjorde, hon kommer inte ihåg.
Men när mamma kom hem och ringde ett samtal, frågade hon var pappa var. Tyst, Li, sa mamma, jag pratar i telefon.
Mamma bad Li att hämta My och Finn, så hon gjorde det. Sen gick de in i vardagsrummet och de satte sig i soffan. Och det var i vardagsrummet, i soffan som mamma sa det, att pappa är i himlen nu. Men de förstod inte. Hur skulle de förstå? De frågade igen, var pappa var, frågade de. Pappa är i himlen nu, sa hon. Han är uppe i himlen nu. Men mamma, sa de, var är pappa? Pappa är död. Pappa finns inte mer.
Det var då de började gråta, som i en klump i soffan grät de, och mamma satt där, med tre barn i famnen.
Mamma ringde fler samtal.
Människor kom. Människor i orangea kläder. Fast Li vet inte ens om hon kommer ihåg att det var orangea kläder, men hon tror att det var det, hon tror det var reflexer på också, men hon är inte säker, för allting var grått och dimmigt och allt kommer hon inte ihåg. Men hon kommer ihåg att de pratade om att det var problem med att lyfta upp en kärra, de pratade om en kran och brandbilar och att de hade svårt att lyfta upp en kärra. Hon kommer ihåg att farmor kom och hon kramade farmor och att de grät.
Hon kommer ihåg att mamma satt i soffan i vardagsrummet och att en man i sånadär kläder försökte fråga henne saker, men att en annan man fick ta över. Du är bättre på det här, sa han och lämnade över pennan. Den andra mannen satte sig på huk, med block och penna och skrev svar till frågorna han ställde till mamma. Li vet inte vad det var frågor de ställde.
Nu får du sitta lite själv, Li, sa mamma och Li satte sig själv i den andra soffan. Men sen tog Li med mamma ut i hallen och fråga om de kunde laga pappa. Nej, Li, sa mamma, de kan inte laga pappa.
Mamma jag vill sova, sa Li. Nej, du får inte sova, sa mamma. Men, mamma jag vill sova. Jag är så trött.
Men Li fick inte sova, inte än, och inte vakna heller, när allt var bra igen, fast hon var så trött. Hon målade en teckning istället, den fulaste teckning hon någonsin målat. Hon målade pappa på ett moln och satte upp den på mammas och pappas dörr, fast den var ful.
Mormor och morfar stannade. Nu stannar vi ett par dagar, sa mormor, och hjälper dig med allt, Malin. Mamma sa att de inte behövde. Men jo, sa de. Nu blir det så.
Li hörde My fortsatte fråga när pappa kommer hem och de fortsatte svara att pappa kommer inte hem. Pappa är död, My. Pappa finns inte mer. Han kommer inte hem. Han är i himlen nu. Han skulle aldrig mer komma hem.