B-uppsats som antgaligen också kommer bli B.

Snart sticker jag härifrån. Snart sticker jag bort från sunkig, tattarkorridor med kletigt golv och hon full med högar av disk. Bort från all litteratur som jag aldrig hinner läsa hur mycket jag än försöker. Bort från att aldrig hinna skriva det jag vill skriva.
Småland nästa.
Men jag kommer sakna folk ur klassen. Jag kommer sakna Uppsala stad. Jag kommer sakna våra lunscher i Matikum.
Idag pratade vi relationer vid lunschbordet. Vissa har mycket komplicerade relationer. Jag har inga alls. Eller snarare: jag har ett komplicerat förhållande till relationer.
Mamma ringde till mig idag och frågade om jag hade valt. Jag hade valt. Nässjö eller Växjö. Jag behöver komma härifrån innan jag blir en blöt fläck på golvet. Jag behöver de småländska skogarna att springa runt i, jag behöver röda stugor med vita knutar och smyga in i. Jag ska gå på lösdrift nu, efter pärs med B-uppsats (som antagligen också kommer bli B), så att folk verkligen undrar och frågar vad fan jag ska bli. Ingenting. Vilket kommer bli en utmaning. Det är bäst jag tränar redan nu.
Men nått måste du ju bli.
Och därför tänker jag inte fundera över det. I och med att jag måste bli något. Jag blir något hur jag än gör. Därför ligger den största utmaningen i att inte bli någonting. Det är det svåraste.
Det är det ju inte alls.
Oroa dig inte. Kniper det sticker jag till Afrika med mina studeiskulder och räddar svarta barn.
Färgade heter det. Eller mörkhyade.
Ja, det finns många benämningar. Eller så kan man bara kalla dem för människor. Som den humanist jag är eller kommer att bli. Se, jag kommer att bli något.
Humanist? Och vad kan du bli av det då?
Idiot. Varför mynnar det alltid ut i den här frågan? Du är så jäkla jobbig.
Mamma sa att hon skulle skicka ett paket till mig. Jag frågade om det var en brevbomb, ett hundben eller mat. Hon skrattade och sa att det skulle hon inte säga. Jag slår vad om att det är ett hundben. Eller nått jäkla skit som jag har glömt men inte behöver.
Innan vi la på sa mamma nått om att jag inte skulle göra för mycket, men jag hörde fel och trodde att hon sa att jag skulle uppföra mig. Hon sa att det behövde hon inte påminna mig om, det vet jag att du gör. Ja, för jag är så jäkla ordentlig jämt. Och jag ska göra som mamma säger.
Jag facineras av sådana där beskymmerslösa människor som bara säger att du kan väl hänga med eller på och hela tiden verkar så glada, lättsamma, trevliga, sociala, roliga och lössläppta, det verkar vara så kul att vara sån människa. Jag tycker de är underbara. Och jag ser upp till sånna männsiskor som har smarta saker att slå till med.
De säger att jag är duktig som stryker under och gör anteckningar i mina böcker och att det kanske är därför som jag inte hinner läsa ut dem. Jag säger att det är tvångsbeteende och att jag inte är hälften så duktig som jag verkar.
Jag ska läsa ut Gregorius tills på fredag klockan nio. Jag är på sidan 57. Åt helvete med Gregorius.
Jag ska skriva hemtenta. Den kan också dra åt helvete. Jag har ett liv efter detta. Faktiskt. Otroligt nog.
Smålands skogar nästa.
"I've got my best shoes on, I'm ready for it all. Bring in your best crew, come on, I'm ready for it all." Not.