I hope I will buy the flower myself

Jag skrev ett inlägg för nån dag sen, men jag censurerade det. Ifall utiatt någon mer än du skulle läsa det. Men nu kommer det här i stället.

Hopplös. Det är jag. Inte misslyckad, inte värdelös, bara hopplös.
De skulle kunna vara utan mig. Det skulle visst inte göra någon skillnad.
I Kallocain tas det fram ett medel som ska göra att man bara talar sanning, eller avslöjar saker om sig själv som man kanske inte vill avslöja. Han liknar den vid effekten av alkohol. Emma berättar om en kompis som tog ett glas vin på morgonen innan en redovisning för att blir mer avslappnad. Jag berättade om hur mycket trevligare, socilare, roligare jag blir när jag har tagit två glas vin. Jag är smått frestad av att bli alkoholist.
Dessutom utövar jag tvångsmässig understrykning i mina böcker och hinner inte läsa några till slut. Alexis förslog att det kanske var därför jag inte hinner läsa ut dem. Good point, pojken, good point. Idag frågade han om han fick titta på min bok. Han tittade i min bok också. Han frågade varför jag gör så mycket understrykningar. Jag sa att jag inte visste. Jag sa att det var en tvångshandling, tvångstankar som tar sig uttryck. Jag har alltid haft problem med dem. Det är av samma anledning som jag skriver sådana där anteckningar på seminarierna. Jag är rädd för att missa något viktigt. Malin beundrar mina understrykningar, sa hon. Jag förstår inte vad det är hon beundrar. Sedan bläddrade jag vidare och sa att mina understrykningar var privata. Privata saker är sånt som man inte tycker att andra har med att göra och som man egentligen skäms över. Hela jag är mer eller mindre privat. Därför är jag som jag är. Som alla andra, och som ingen annan.
Scott och Alexis sa att de skulle skaffa B-uppsatsskägg, precis som hockeyspelare skaffar skägg när det är slutspel… Jag förslog för Emma och Camilla att vi skulle köra den kvinnliga varianten.
Det ville de inte.
Blommor, sa jag. Blommor är mer dekoration, scenerier än teman, sa hon. Jo, sa jag. Fast sen fick jag prata om mina blommor i alla fall. Hon sa att det fanns mycket gula rosor i boken. Jag sa att det fanns vita och krämfärgade också. Äntligen! Underbart! Jag var Rolig. Jag fick dem att skratta. Jag sa någonting som var värt att sägas. Jag sa att det fanns gula rosor när de begraver fågeln och gula rosor nånstans mer? På tårtan, sa hon. Jag sa att de lägger rosorna runtomkring på graven och på tårtan och att Mrs Brown kommer på att hon borde ha lagt på rosorna efter glasyren. Barnet lägger ut rosorna före hon lägger dit fågeln och Mrs Woolf tycker att hon borde ha gjort tvärtom. Jag sa att det kunde tyda på en utveckling hos Mrs Brown, att hon, när hon gör en ny tårta, lägger på glasyren först och sen rosorna.