Jag manövrerar kring i skärvorna utan skråmsår

Jag vet inte.
Jag vet ingenting.
För någon dag sedan kändes det verkligen jättebra. Jag kom tillbaka till mitt älskade 19km2 och kunde sitta ensam i mitt rum utan att känna frustration, orolighet eller ensamhet. Sedan knackade Mohammed på min dörr för att han inte hade sett mig på hela dagen. Jag sa att det var snällt gjort av honom. Det var det inte alls.
Jag kommer ut när jag vill ur mitt rum. Han ska inte knacka eller ringa eller terrorisera mig eller kräva av mig att jag ska komma ut och prata med honom.
We are friends, you know, säger han.
Akta du dig, annars kanske vi inte alls är vänner mer. Ta du din skåning under armen och vändra iväg på vänskapens väg med honom istället. Ställ inga krav på mig, att jag ska komma ut i korridoren och prata med dig, bara för att jag har gjort det förrut.
Men inte längre. Glöm det.
Jag känner mig osocial igen. Eller vad heter det? Skaldjur. Asocial. Musla. Fast jag kan inte ställa mig till musselsläktet, för jag kan vara så obärmhärtigt öppen ibland, så folk måste dra efter andan eller backa ett steg för att de trodde visst inte att hon tog så mycket plats den där som höll käft. Gud! Eller så blir de generade å mina vägnar. Tack så mycket folket. Ni är så generösa. Det kan jag också vara ibland. När jag vill.
Jag är som katten. Allting ska ske på mina villkor. Jag stryker mig mot folk tills jag tröttnar på dem sedan överger jag dem, för jag har hittat någon som kliar mig bättre under hakan. Eller så har jag bara lust att vara borta i tre veckor och hitta mat själv. Och ibland ska jag bara var i ansiktet på folk. Men jag brukar komma tillbaka. Om jag inte hittar ett bättre ställe.
Så är det.
Man ska inte planera. Planer spricker bara. Planer är till för att spricka som glas. Planer är gjorda för att sprickas. Därför ska man inte planera.
Du måste lägga upp en plan, säger mamma.
Så fan. Den spricker bara.
Men då har du ju i alla fall en plan.
Och vad ska jag med den till när den bara spricker? Skära mig på? Skära mig med? Skära av mig med?
Du får väl lära dig att hålla din plan.
Hur då?
Du få väl det helt enkelt. (sånt argument, skitdåligt, men fruktansvärt effektivt. svarar egentligen inte på min fråga, utan menar bara att det få du ta reda på själv. Tack för hjälpen.)
Får och får, som om jag har något val.
Någon säger: Du alltid har ett val. Jag har alltid ett val. Det är bara det, att gör jag fel val enligt majoriteten eller aktoriten blir jag bestraffad och bestraffning är inte bekvämt.
Någon säger: Du kan inte alltid göra det som är bekvämt.
Nej, jag kan väl inte det. Även om jag alltid har ett val. Och jag vet inte vad som är bekvämast, att hålla en plan tills den är genomförd eller spräcka den. Nångång borde jag skära mig riktigt ordentligt på skärvorna av min plan men på nått sätt ordnar det sig alltid för mig ändå på något konstigt mysko sätt. Jag har bra på att dansa kring i skävorna och klara mig utan större skråmsår.
Min mammas säger: Bara gör det, så är det färdigt sen. Ja, säger hon också för att förtydliga att hon menar det hon säger och det gör hon.
Och om jag frågar hur mycket salt jag ska ha, hur mycket krydda jag ska häva på, eller hur mycket jag ska gasa så säger hon alltid, det känner man.
Hon går på känsla min mamma.
Det gör jag också. Annar skulle jag aldig klarat av att manövrera kring i skärvorna och slira runt i kurvor när det blir lite brottom över splittret. Om ni fattar vad jag menar men inte säger.
Hon säger: Upp med mungiporna så går allt mycket lättare.
Jag ska nåla fast de jävlarna i öronen, en pearcing i varje mungipa bara och så lite ståltråd. Vad lätt att skulle gå sen.
Tills dess...ska jag går runt och vara... skaldjur, nej, katt på soffa, som vägrar flytta sig.
Krrr...krrr...krrr...