Vi skulle skriva en monolog av en person så olik en själv som möjligt. Detta blev resultatet jag skrev:
Bakom mörka Max Mara: Stadslivet. Människornas röster mellan skyltfönstren som dämpade surr, trafikens rastlösa motorljud. Och jag, jag håller kassar från Viktoria Secret, följer strömmen, och älskar att vara bland människor. Deras, något stressade, meningslösa prat, vårt oavbrutna ivägkilande någon annanstans. Aldrig stanna, aldrig still, alltid på väg till. Stadslivet.
Det är något som jag hatar mer än ovårdade alkoholister på T-centralen och svenssons utan stil. Ensamhet. Fattar ni? Det värsta. The worst. Ensamhet, lika med utsatthet, lika med Nobody. Och därför, ett erkännande: jag är hellre med en bunt idioter än helt jävla själv, jag är hellre med folk utan stil än helt (jävla) själv, fattar ni? För helt- jävla- själv- ensamhet är det värsta.
Men inte jag, aldrig jag. Jag blir aldrig ensam. Jag vet hur man tar folk, jag vet hur man bemöter människor. Jag följer strömmen och jag passar in utan ansträngning. Jag har övat länge.
Alex
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Haha vilken kul uppgift!
Älskar "helt-jävla-själv-ensamhet"!!!
Tycker om hur "att-följa-strömmen" vävs samman med personens rädsla för ensamhet, och genom det får veta att ensamhet i den här personens ögon är samma sak som utsatthet och ett icke-vara, personen ifråga är ingen om den inte får sin bekräftelse från andra, och denna bekräftelse kan till och med komma ifrån deras blotta existens.
kramar
Skicka en kommentar