Min vän säger det finns inget värde i världen. Jag säger hon är ett värde. Jag säger jag har ett värde. Vi är värde för andra med. Det finns värde. Ett värde för mig är att skriva annars mår jag inte och att må är värt tycker jag.
Jag har skaffat ny frisyr, det kanske inte har värde men det är kul. Den är guldblonda slingor och uppklippt därbak och längre där fram. Du får se sen.
Jag finner värde i det skrivna. Det kanske inte har nåt värde i det stora hela men det har värde för mig och min överlevnad och jag har värde för andra därför tänker jag leva och om de vill att jag ska leva får de låta mig göra det jag finner värde i annars slutar jag här. They owe me that if they want me to stay here.
Jag har hyrt Tidsresenärens hustru. Romantiskt skit som jag kan gilla. Jag läser Eva Runefelts diktsamling Mjuka mörker. Jag funderar på Ekon. Jag fick fin textkritik på nyskriven eventuell början som jag måste jobba mer med. Jag väntar på att klockan ska bli åtta så att jag kan få titta på sista avsnittet av Tyst vittne. Men först var jag tvungen att skriva till min vän om värden. Ty, min vän måste förstå hon är värde.
Jag har ramat in foton jag har tagit. Jag har varit ute och gått med hundarna i snön.
Vi håller på att framställa en antologi på Sörängen. Håller på att bestämma namn, format, ringa och maila runt efter om nån vill köpa annonser för att få in pengar till kostnaderna av tryckeriet. Igår ringde jag in en helsideannons, alltså tusen spänn. Jag har bidragit med nåt i alla fall.
I helgen sticker jag till Uppsala. Snälla Camilla låter mig komma. Åh, jag saknar Uppsala gator, Uppsala hus, universitetet, Linnécafé, LundeQ, nationer, gamla kykogård...! Haha!
Och min vän låter inte värre än jag när jag är ute och cyklar med nattmössa och pickadoll och leker att jag skjuter mig själv i huvudet. Men sen kommer jag på jag är en seg jävel som hänger i. Och då tar jag av mig nattmössan och klämmer fast pickadollen på pakethållaren, för eventuellt framtida bruk, fortsätter cykla medan flåsar och utstöter huvudlösa skratt till livets ära...
Puss på dig, er, småjävlar, universum är stort, vi är större. ty, meningen skapar vi.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Vad är då ett värde? Är det ett objektivt existerande? Skulle egenskapen bra vara en egenskap som skulle finnas oberoende av dig? Eller är de av dig beroende? Eller uttrycker du ett påstående när du säger att det är bra att skriva? Eller är det en attityd som du intar inför satsen "det är bra att skriva"? Är det bra för bara dig, eller finner du ett värde för alla att skriva? Eller ska alla sträva efter lycka med behagliga upplevelser som metod till den lyckan? Vilken lycka är det du pratar om när det är bra att skriva, en final lycka eller en annan sorts lycka? Hur får vi tillgång till en kunskap om värden? Via våra sinnen? Eller går värden utöver våra sinnen? Behöver vi ett nytt sinne, en moralisk intuition, för att kunna få kunskap om värden?
Hahaha, jo jag vet jag är hjärntvättad. Men det dyker upp så mycket problem när man ska definiera värde (för mig i och med att man försöker definiera något som inte finns, men även för andra som tycker att de finns). Det som jag rimligast och på bästa rationella sätt förklara värde är att säga att de verkar som om de finns, att de är fenomen, men de finns egentligen inte. Vi har skapat fenomenen för att vi ska ha något att förhålla oss till. Alla moraliska utsagor blir då falska. De utsäger sig för att beskriva hur världen faktiskt föreligger, men världen har inga sådana egenskaper, och därför blir alla moraliska utsagor falska. Så anser i alla fall jag om metaetik. För stunden. Kanske ändrar mig i framtiden, som ännu inte existerar utan blott är en förväntan i min själ, och därför kan jag inte mäta något tidsförlopp eller tillämpa tidsbegrepp på framtiden, och inte heller på det förflutna. Detta i och med att det som har existerat inte existerar nu, och det som inte existerar kan vi inte mäta i tid. Detta implicerar att vi inte heller kan mäta tiden nu. Tid finns inte. I alla fall inte objektivt. Bara subjektivt i våra själar. I och med att vi har någon slags tidsuppfattning. Framtid blir en förväntan i själen, nutid iakttagelser och det förflutna är minnen. Det anser man om hette Augustinus och levde för ca 1500 år sen. Om man nu kan räkna tid. Vilket man inte kan enligt Augustinus.
Hahaha. Vet nu hur du känner dig när du läser upp dikter utantill. :)
Grattis på födelsedagen!
kramar
Vilket jävkla fenomen du är! Du är bara ett fenomen. Jag också. Bara fenomen allihop.
Skrivandet är terapeutiskt enligt undersökningar som har gjorts av både mig och andra. Det var det jag menade med bra, om jag nu skrev att "det är bra att skriva". Jag tror inte jag gjorde det. Jag tror jag sa att jag vill skriva annars mår jag inte bra. Men du vet, minnet... Och med det att jag ska må bra, det känner jag. Jag är inte filosof och behöver inte definiera. Konstigt nog känner jag det utan att definiera. Jag vet, jag är ett fenomen;)
Fast det kan bli en värdesats, att du skriver för att du vill må bra, beroende av om man är internalist eller externalist. Om man är internalist påstår man att värden per definition uttrycker motivation till att utföra den handlingen som värdet säger. Medan externalisten hävdar att värden inte per definition uttrycker motivation till handling utan det krävs något mer. Min tolkning av att du vill skriva för att du mår bra av det var en internalistisk tolkning. Jag antog att du anser att skrivandet har egenskapen bra, och denna egenskap ger dig då motivation att utföra den handling som värdet uttrycker, nämligen att skriva.
Men detta var bara ett antagande och en slutledning från min sida, så man kan likväl tolka det som externalistiskt. Då skulle du ex. kräva en önskan eller en vilja att skriva + en värdeegenskap för att du skulle få motivation till handling. :)
(Detta gäller förstås bara om du anser att värdesatser uttrycker trosföreställningar, om du anser att värdesatser uttrycker attityder eller känslor har du inget av de här alternativen.)
Dock vill jag bara nämna att jag inte är fenomenolog bekräftande verkligheten, utan där lutar jag mer åt det social-konstruktionistiska hållet. Jag är endast (hittills) error-teoretiker bekräftande metaetiska frågor.
Så jag och du är inget fenomen. Vi är existerande varelser. Det verkar inte bara som om jag finns. Jag finns.
Däremot kan vi missta oss vad det gäller åtskillnaden mellan fakta och värderingar när vi utformar olika vetenskapliga teorier som har syftet att förklara verkligheten för oss. Ett ex. på det är ju kvinnans underlägsenhet gentemot mannen förnuftsmässigt. Detta ansågs länge vara fakta. Det var så, lika säkert som att jorden var platt eller att en så kallad Gud finns. Men som vi senare fick veta är kvinnan faktiskt likställd med mannen förnuftsmässigt. :)
Jag behöver definiera för att kunna få frid i min själ. Eller något annat sånt där djupt och smart. Och jag behöver framförallt veta varför jag definierar som jag gör, och hur jag framställer definitionen. :)
kramar
så nästa gång min mamma säger att mitt hår är ett fenomen ska jag säga att nej det är inget fenomen, det finns på riktigt. känn.
Precis :)
Hur var det i Uppsala?
Skicka en kommentar