Flera magplask och fittsvett

Jag är ett magplask personifierat. Jag slösar bort min tid. Jag borde diska nu. Jag borde söka jobb nu. Jag borde ringa de jag sökt jobb hos nu och tjata på dem, prata in idiotiska meddelande om att va fan ring mig, bli staker, jobbstaker, ingen går säker när Alexandra söker jobb! Men, så här är det: alla går säkra när Alexandra söker jobb. Hon är för dålig för att söka jobb. 1. Hon kan inte skriva personligt brev. I ett personligt brev ska man prata bra om sig själv, helst ljuga. Hon är bättre på sanningar, obekväma sanningar, vulgära brutala sanningar är hon ganska bra på faktiskt, ingen vill veta obekväma vulgära brutala sanningar om en de ska anställa, de vill veta lögner, små söta oskyldiga vita små blommiga lögner som låter åhsåbra! Dessa lögner måste man dock sedan som anställd jobba på efter anställningen. 2. Hon kan inte ringa. Hon vågar inte ringa. Hon är fegfan och har något av telefonfobi. Hon vet inte vad hon ska säga, säger alltid fel, blir dum i huvudet, nervös, panikslagen, svimmar nästan, borde inte få leva i det här samhället. Anpassa dig! 3. Hon är egentligen inte bra till någonting. Många skulle i och för sig protestera vid det påståendet, men hon känner lite så nu. Hon är pessimistisk och borde skjuta sig själv.
Men förr eller senare kommer hon ta tag i det. Hon ska bara gräma sig lite först, gråta lite först, skämmas lite först över att hon inte gör, inte kan. Hon behöver en pojkvän som säger: nu ringer du! Hon behöver en mamma som säger: nu ringer du! Och hon behöver ha sig själv som skäms så mycket över sin feghet och inkompetens att hon fattar sig mod och blir kompetent.
Hon har alltså inte fått nåt sommarjobb. Än.

Jag hade textsamtal i onsdags förra veckan med hela klassen som hade läst min Ekon. Jag hade en livskris varande ungefär två timmar efter detta, innan jag började supa. Jag grät en skvätt på grillfesten och söp ännu mer tillsammans med Håkan och skrattade så högt att till och med de fulla människorna vände sig om och tittade på mig, för Håkan var rolig och bjöd mig på sprit. Dagen efter kunde jag lyckligtvis koncentrera mig mer på den fysiska smärtan i huvudet än den andra livskrissmärtan och därför gjorde den inte lika ont.
Jag sa till Dick att jag skulle sluta läsa och skriva. Men jag läste för tre dagar sedan och jag skriver nu. Så. Men om jag ska sluta måste jag skaffa mig en ny hoppy. Jag tror att min nya hobby är att titta på flera avsnitt av Supernatural varje dag efter att Dick och jag har lagat mat. En hoppy som jag i och för sig har haft ett tag. Den är alltså inte ny.

Jag är missnöjd med vilka kurser jag har sökt till hösten. Jag vill läsa littvet C i Linköping, men sökte barn och ungdomslitt på distans i Växjö för jag tänkte att jag samtidigt skulle jobba och det vet vi ju hur det går med det. Fail. Men jag kanske kan fixa det på nåt sätt.
Men det kommer att gå bra. Jag försöker intala mig själv att det kommer att ordna sig, det ordnar sig, det kommer att gå bra. Jag är ju inte pank än.

Samtidigt funderar jag på om jag vill utbilda mig till lärare, socionom, psykolog eller journalist. De två sistnämnda kan jag ha för lite poäng för att ta mig in på. och dessutom misstror jag psykologin som vetenskap.
Sedan finns det ett program där jag inte riktigt vet vad man kan bli men det heter samhäll, kultur och mediagetaltning. Och sedan tänker jag att jag kanske kan skriva de där professionella infopapperen som företagen inte kan skriva själva, för de kan inte svenska. Och kanske kan jag skriva krönikor också.

Mitt nya favoritord: Fittsvett.

Så. Nu har jag gnällt klart för den här gången.