Det är inte förens man står där som man kan förstå hur mycket folk det finns i världen. Och inte ens då förstår man. Men man får i alla fall en aning, för man förstår att man inte hade någon anning innan.
Vackra människor finns det. Och när allt blir musik och vi sjunger med då blir det så vackert att man får gåshud och man känner lycka sprudla hela kroppen igenom. När vi blev en... Musik, dunkande musik, som känns i hela kroppen, inne i kroppen, igenom kroppen, och alla människor!
Och snart, mycket snart, så snart så att man kan leva på det, ska jag gå på premiär. Och snart, ganska snart, så snart i alla fall så att man kan leva på det fram tills dess och så länge det tar att sträckläsa ca 600 sidor på ren engelska...och sedan smälta dem och kanske läsa om några gånger till. Vad tror ni?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Gåshud, verkligen! Det kändes nästan som om jag blev flådd när MCR tog scenen och hela publikhavet med sig ut på en nattlig resa bortom tid och rum!! Det gjorde nästan inget att det finns störda, riktigt störda, människor där ute när den nattliga resan började!
I absolutly agreeee!!
Skicka en kommentar