Korv i ugn. Is i frys. Och alcoläsk i postlådan.

Idag har jag gjort ingen nytta alls.
Jo.
Mat.
Korv i ugn.
Fast det blev i stekpanna och mikro sen.
Jag frågade min skånska korridorkompis om man kunde tjonga in stekpannan i ugnen och han sa att man kunde ju pröva. Jo. Det keunde man jue görrrea.
Jag gjorde inte det sen. Jag ringde till mamma och kollade så att receptet stämde med mitt komihåg och sedan stekte jag korven, gjorde görjan och tjongade in allt i mikron istället.
Det blev gott. Med ris. Som kokade över fem gånger bara för att spishelvete tar sån jävla tid på sig att gå ner från sexan till ettan. Skitspis.
Engelsmannen gjorde pizza i ugn idag igen, men han har visst fått tag i en kökshanduk istället för sin egen tröja. Den enda maten som jag har sett honom äta är pizza. Och så gulaschsoppa med potatismos. Undrar hur det smakar. Jag funderar på om han fick inspiration utav mig vad gäller gulaschsoppan för dagen innan åt jag det. Men innan, när han bara åt pizza, hade han ingen kökshandduk att ta ut pizzan med och inga grytlappar heller, så när han kom på att han inte hade något att ta den varma pizzan med så tog han av sig sin t-shirt och tog pizzan med den istället och gick iväg. Jag skrattade.
Häromdagen när han skulle lägga in en nyinköpt pizza i frysen kunde han inte stänga den för all isen. Han utstötte några ljud innan han satte upp ett finger i luften och gick iväg. Han kom tillbaka med en hammare som han började bryta låss isen med. Jag funderade på ifall inte avfrostning var det bästa allternativet i denna situation. Han förstod nog inte vad jag menade, för han fortsatte att hacka loss isen. De borthackade isbitarna samlade han sedan upp och kastade ut genom fönstret. Vi bor på femte våningen. Watch out skrek han innan han kastade ut dem. Stort hagelregn. De isbitarna han inte orkade plocka upp för de var så små tog han en sopkvast och sopade under frysen. Sådär, tyckte han. Fruktansvärt hypersmart. Hammare och soppkvast vid isbrytning av frys. Så gör engelsmännen.
När han var klar tog jag samma sopkvast och sopade ut allt vatten och all is från under frysen och soppade upp det på en skyffel och la det i diskhon och spolade varmt vatten på så att inte isbitar skulle ligga där sen. Och dagen efter frostade jag och en till tjej ur frysen. För då hade han återigen inte lyckats stänga frysen och ställt en lossnad skåpslucka för frysdörren istället, fast den fortfarande inte gick att stänga för det.
Jag funderar på om de i England tyckte att han var så dum så att de skickade honom till Sverige istället. För att bli av med honom liksom. Eller om de är sånna i england i allmänhet, jamenar, titta bara på mr. Bean. Praktexemplar.
Nu är jag sådär dum igen, Frida. Men vart är männskligheten på väg? Knappast framåt. Utan mer som krabborna. Åt sidan. Med rikting bakåt.
När jag var och handlade idag köpte jag Lingonlängtante. Det var gott. Vi måste ha det på vårt fik sen. Det kanske kan heta Ekofik, eller nått. Ellet kanske Stiglöst. Och så kan vi ha ikeamöbler? Nej, kanske inte. Vi gör dem själva! Då kan det heta vinn för våg.
Jag har läst ur en bok med idag, som inte tillhör kurslitteraturen, utan som jag läser för att jag vill. Den handlar om Astrid Lindgren författarskap. Jag läste om Mio, min Mio. Underskön bok. Mio, min Mio.
Jag funderar på att skriva till Mona, men jag vet inte vad jag ska skriva, eller jo, fast jag vet inte vad jag kan skriva till Mona. I hennes sista mail skev hon att du får gäran skriva ett mail till mig nångång och berätta om hur det går för dig. Hur det går för mig? Emn. Emn. Hur?
Går det bra eller mindre bra?
Det går utför.
Det låter ju inte så bra.
Nehe, jag tycker det låter underbart.
Va? Vad menar du med det?
Vet jag knappt själv. Jag sa det bara för att praktisera metros, grekiska, betyder måtta. Lagom, på ren svenska. Du vet, framhålla både de positiva och negativa sidorna av det hela.
Nu kom jag på en nyttig sak som jag har gjort idag. Jag har damsugit.
Annars har jag bara legat och förtynnat i min gröna soffa och läst om Astrid Lindgrens Mio, min Mio skriven av Vivi Edstöm.
Jag fick sms från Magnus också. Igår. Han skriver: Hur står det till med alex=)(åh, jag föredrar alex, mot fröken melander, så, tackar som frågar, det är alldeles utmärkt efter omständigheterna)? Hoppas det går bra med studiena=)(jag fick den näst värsta kritik jag fått på en uppsats häromdagen, annars går det nog fruktansvärt utmärkt, tror jag). Har du gjort slut på alcoläsken=p (ja, igår, kan du köpa ut lite mer och skicka på posten?)
Han har skickat fyra liknande sms som jag inte heller har svarat på. Vi har en sak gemensamt skrev han i ett sms. Vi är båda ensamma. Det är inte sant. Tror jag. För jag vägarar vara ensam. Våga vägra vara ensam, kamrat. Jag har mina korridorskompisar och klasskompisar och Fridavän och mammelimu och Marinapratarhelatiden utomnärhonärsur eller tittar på tv. Och så har jag ju Magnus. Och han har sina kor. Och sina föräldrar och sin Linushund och sina kompisar E ik och Fe ik. Så nej, jag känner mig inte ett dugg ensam. Och så har jag ju min böcker också och det allrabästa sällskapet jag kan få: mig själv. Jag läste det i en bok en gång. Jag ifrågarsätter det lite gann... Vissa blir tokiga av sig själva, andra blir tokiga av andra. Resten blir tokiga av annat eller bådeoch.
Nu är klockan 22.04. Klockan 22 skriker alla här. Jag vet inte om det är för all studieångest, men klockan tio så är det fritt att skrika. Måste vara hälsosamt.
Jo, jag måste berätta om att på Carolinabiblioteket så finns det ett café och i det cafét finns det det allra underbaraste biträde och han pratade om sin mamma eller nån en gång och sa att hon skulle nog kunna stå utanför sitt hus medan det brinner ner och du frågar henne hur hon mår och hon säga att tackar som frågar, det är alldeles utmärt efter omständigheterna.
Jag ska bli sån, har jag bestämt mig för.
Ungefär som den där engelsmannen som Mona berättade om. Frågade man honom hur det var så sa han alltid. Oh, I'm Perfect!
Så ska jag med säga. Om Mohammed frågar hur det är.
Oh, I'm Perfect.
(eller, äsch, it's bloody fucking brilliantly perfect.)
Som Kjell sa en gång. Det ser ut som om ni inte har gjort ett skapande jäkla dugg. Han hade rätt. Och vad har du åstadkommit i ditt liv då? skulle jag frågat. Inte ett skapande jäkla dugg, nått skapande jäkla dugg, eller bara duggregn? puss på dig, er, ni småjäklar och en stor gruppkram!
Heja Livet!

En okristligt tidig föreläsning

Idag har jag varit på en okristligt tidigt introduktionsföreläsning. Jag känner mig så jävla uppslyst så det är inte klokt. Mamma ringde innan och sa att hon hade sagt till någon att jag längtar hem och att han sa att vi saknar dig. Jag längtar inte hem. Jag vet i skön vart jag längtar. Innan jag åkte hem längtade jag hem lite grann och när jag kom innanför dörren gick jag med ett fånigt leende genom hela huset och hälsade på folket och fäna.
Men när jag kom hem hit till mitt rum igår (efter att jag spatserat runt i halva Uppsala med en resväska, en ryggsäck och en handväska, så såg ni nån mystisk varelse med mycket packning i går kväll vid halv niotiden i Uppsala var det bara jag) kändes det ännu bättre. Det känns som att där mina saker är, där är också jag. Väldigt mycket i-landsvarning på det, men ändå...
Min allrakäraste Fridavän har bekräftat mina fördomar om New York. Jävla stresstad. Men att du skulle få roligt där och att du skulle trivas det hade jag verkligen hoppats på!
Nu ska jag äta. Mamma och jag kom fram till att det är meningen med livet. Vi fick en inbjudan från missionskyrkan om att de skulle undersöka meningen med livet en kväll. Och då sa mamma att det behöver man inte undersöka, meningen med livet är att äta, är det inte så, Kämpe, frågade hon hunden och det sa han att det var. Och förut har hon frågat hästarna och de har sagt samma sak. Och mycket riktigt, missionskyrkan skulle visst börja sin kväll med en måltid.
Men om mamma och jag skulle komma dit och hävda att en sådan struntsak var meningen med livet skulle vi bli tagna för idioter. Så istället gick vi på kräftskiva och uppfyllde meningen med livet med en hel skock andra som är av samma mening. Så var det med det.
Nu ska jag äta.

En sko i rondellen.

Mitt förra inlägg äcklar mig. Jag vet inte varför.
I vilket fall som helst så skrev jag en liten sak i måndags, efter att jag lämnat in en gravt misslyckad uppsats (jag överdriver tyvärr inte detta, gott folk, och nu känner jag mig likadan som min uppsats). Men det som tröstar mig är att jag fick en sådan underbar upplevelse att berätta för folk så att jag nu har berättat den för alla som jag har haft lust att berätta den för och som har haft godheten att lyssna. Jag köpte ett anteckningsblock och en penna (tillsammans 40 kr) och skrev ner den. För i måndags var det nog bland de mest spännande dagarna i mitt liv. Texten lyder:
Jag har haft en så underbar dag idag. Jag önskar jag kunde berätta den för någon. Klockan halv åtta gick jag upp och skrev som besatt (jag var besatt) på min uppsats (efter färdigställandet av denna vet jag inte om den är värd att kallas detta). Jag levde på avsvalnat te och bröd utan pålägg som jag hävde i mig som en utsvulten samtidigt som jag smulade måttligt över tangentbordet, fram till klockan halv fem. Klockan ett var jag tvungen att duscha för jag kände mig äcklig. Så jag duschade mig och sedan satt jag i panikartat tillstånd (panikångestskrik!). Mina händer skakade värre än vid 25 minusgrader och mitt hjärta jobbade värre än vid sm-semifinalmachen mellan HV och Linköping.
Uppsatsen skulle vara inlämnad klockan fyra. Den skulle vara högst nio sidor. Klockan halv fyra satt jag och strök på måfå i texten från 12 sidor till det godkända antalet sidor. Jag hoppades att det inte skulle synas på resultatet. Klockan kvart i fyra bifogade jag filen och skickade den per mail och klockan tio i fyra rusade jag ut ur lägenheten och hoppades på att jag hade fått med mig allt som jag behövde.
Det brukar ta en kvart att cykla till universitetet härifrån. Nu skulle det få ta högst sju minuter. Jag flåsade alla cyklister i nacken innan jag svischade förbi dem. Jag tappade min sko i en rondell och lät den ligga (jag hade inte tid) (jag hade brottom) och kom fram med sårig hals och blodsmak i munnen. Jag parkerade cykeln, brydde mig inte om att låsa, rusade genom korridorena med strumplest och en sko i ena handen. Klockan fyra såg jag honom, där var han och jag gav honom uppsatsen, det som jag hoppas att jag i alla fall får godkänt på, jag gav honom det med ett andfått leende och skratt.
Sedan cyklade jag tillbaka och hämtade min sko i rondellen. Den låg kvar.
Efter detta cyklade jag och köpte en soppa och satte mig på ett kafé för att anteckna.
Jag har haft en så underbar dag idag. Jag bara önskar jag kunde berätta den för någon.

Jag ville göra det här innan jag dör.

Jag tror att jag gör det som man ska göra. Det som man uppmanades att göra när man tog studenten. Gör nu det ni vill. Uppfyll era drömmar.

För några veckor sedan åkte jag och Frida till Skottland, närmare bestämt till Edinbrugh och taxichauffören frågade varför vi hade åkt dit. Jag svarade att det var för att jag ville åka till Edinburgh innan jag dör. Han undrade om jag planerade att dö nån gång snart. Jag sa nej. Då klappade han i händerna och jublade.

Igår gick jag omkring i Uppsala universitets bibliotek och letade efter böcker. Jag har alltid drömt om att få gå omkring i ett bibliotek där taket är högt och böckerna står långt upp på väggarna så att man måste gå uppför sprialtrappan till tredje hyllan längst upp om man vill ha tag på just den boken man vill ha. Jag gjorde det. Och så åkte jag hiss upp för att hämta böcker och jag letade efter olika beteckningar där de böcker jag vill ha skulle finnas och jag fick kopieringskort och kopierade och jag tror inte jag i hela mitt liv har fått så mycket välvillig hjälp på ett ställe, speciellt inte på ett bibliotek. Jag hittade böckerna, jag fick mitt lånekort, jag fick gå i mina spiraltrappor högt upp för att hitta mina böcker och kopier och får kopieringskort och hjälp av snälla underbara människor, som i och för sig får betalt för det, men det finns de som man kan tro får betalt för motsatsen fast de egentligen har samma jobb.

Jag har alltid velat gå på ett universitet. Det låte fint, på nått sätt. Lärt. Och Uppsala. Gammal studentstad. Som Oxford i Severige ungefär. Dit ville jag och dit kom jag. Där är jag nu. Jag läser litteratur, jag går på seminarium, och har studentlitteratur. Och jag har nu gjort det jag alltid velat göra, gjort mesta möjliga nytta genom att läsa en bok på en dag. Jag får göra mesta möjliga nytta genom att läsa om den författare jag älskar mest: Astrid Lindgren. Och jag blir bokstavligen påpackad litteratur och sedan ska jag analysera det också. Jag hoppas bara att jag aldig kommer kvävas i den. Det får vi hoppas.

Och jag har lagt boken i ett bankfack, eller i alla fall, jag har bett mamma göra det nu. Jag ville skriva och det har jag gjort. Så... Nu fattas bara att jag ska rita bilderna... och ta korten.

Och när jag var liten, önskade jag jämt att jag nångång i framtiden skulle få lika långa bibliotekskvitton som mamma fick när hon lånade böcker. Och det fick jag alltid, alltid när jag gick på fenix och jag var alltid lika glad.

Jag har kommit fram till att jag har fått göra väldigt många saker detta året som jag drömt om och vela göra. Dessutom så kan jag skriva och skriva skrivstil så där som jag önskade att jag också en gång i framtiden skulle kunna göra. Och skriva fort, fort på datorn och kunna engelska...

Nu vill jag lära mig franska, åka till frankrike, klara av den här kursen så bra som möjligt, gå på de tre olika biona som jag har tittat ut de två följande veckorna, åka hem och festa kräftskiva den 20:de, rida på hästarna, galoppera, höra mamma tjata, se marina, min underbara syster, sitta framför tv och dator, stå på balkongen hemma med ett tekopp i handen och titta på utsikten över skogen, se hampus spela cs och se hur hela familjen blir mycket gladare på varandra i södra hult när Sanna kommer... Och gå en skrivarkurs nästa år, om det så ska bli på sörängens folkhögskola.

Uppsala universitets humanistiska centrum ligger vid en kyrkogård

Nu ska jag beskriva min situation:

jag är instalierad på mitt sudentrum sittande i min röda stol med min lapptopdator på skrivbordet med röd lampa vid sidan. lila gardiner (hurläckrasomhelst!) spelar musik, har gröna soffan i hörnet och skön säng som jag ska inviga i natt med silverfärgat överkast. Internet funkade, micro instalerad på rummet (jag är bortskämt barn), brunt litet bord med vit broderad duk och massa kakor på och så klart, mina gosedjur. haha!

Jag skulle läsa kapitel om vermått tills idag och helst kunna versmåtten sen också. Jag läste, men kunde inget alls. skitsvår svensk jävla text, kan inte profesorerna skriva på vanliga svenska, nej det kan de inte för att de är bildade och det måste visas, för ergo liksom, det sa de lärda för i tiden och betyder alltså på latin bara för att det skulle låta att de var bildade, jag vet inte vad man säger nu, nått på engelska säkert. så jag hade tänkt öva lite på versmåtten sedan.

uppsala universitets humanistiska centrum ligger vid en kyrkogård, det måste betyda något, vi pratade om symbolik idag i diktning, jag vet inte vad det kan betyda, men jag fick punka på bakdäcket på vägen tillbaka... hälfen av min grupp belv nervösa när de skulle säga sina namn... stackarna. antingen skäms de över sitt namn eller så blir de nervösa över att tala inför folk. vår lärare eller vad dess nu som sitter vid kartedern heter på universitetet heter var kul och lyssna på, jag gjorde febrila anteckningar men jag kan fortfarande inte allt om versmått, han sa att man inte allt nu, det är inte hela världen, nej men, jag måste säkert illa tvunget kunna det sen i alla fall för att få G typ. kul och kunna vad hexameter är i alla fall. funderar över att bli full på alkoläsk och bli sämst i klassen.
eller bäst, kunna allt.
haha, nu ska jag gör det jag har kommit hit för. plugga litteraturvetenskap. och längta hem.
puss och kram

Vätten är vacker ikväll.

jag är på bristningsgränsen, jag åker till uppsala i natt, när jag åker kommer jag tänka:

Vätten är vacker ikväll. En flicka gråter. Varför vet jag inte. Busschauffören är snäll och pigg för dagens ålder. Och jag, jag är trött för min ålder. Du vet det, kära Ylvavän. Kamratkompis. Du vet det. Att jag önskar att jag var barn igen, för då skulle världen förlåta mig, för att jag skapat mig en egen värld. Och hellre stannar där.

Vättens vatten glittrar vid Jönköping ikväll. En flicka gråter, Ylvavän. Hon gömmer sig i händerna för världen. Du vet vi är på väg någonstans, utan att vi vill det, allrakäraste. Vi vet inte vart, älskade. Vad ska vi göra? Kidnappa våra liv och begära lösen? Vad är våra liv värda, tror du, för dem? Åh, jag önskar jag var barn igen, för då skulle världen förlåta mig!

Jönköping är vackert ikväll och en ensam båt skvalpar på vågorna i Vätten. Allrakäraste, du vet det. Att jag önskar att jag var barn igen, för då skulle världen förlåta mig, för att jag blundar och inte vill se. Och är rädd i denna verklighet.

Vättens vågor slår mot stranden, Ylvavän. De kanske vill komma upp och vila sig, käraste? Jönköping glimmar i vattnet, som utströdda juveler i natten. Staden lyser. Älsklingsälskade, älskliingsvän.

Ansöker om att leva vidare

jag lovade kent igår att jag skulle skriva om honom här så nu hade jag tänkt göra det. han frågade vad jag skulle skiva, jag skrev att jag skulle skriva att han är lång och blond och därför syns han på långt håll när man kör förbi lindevallen med röd volvo. kent och jag ska titta på film någon dag, jag hoppas vi hinner göra det innan jag åker till uppsala. jag ska åka till uppsala och bosätta mig där som fattig gröt och nudelätande student i ett rum med dusch den första september. litteraturvetenskap ska jag plugga, får se hur det går, alla säger att det är jättekul, mamma säger att det finns en folkhögskola i nässjö. och att göteborg ligger närmare. ärligt talat vet jag inte varför jag valde uppsala. det är långt bort, de hade isländska, det känns som en seriös skola. undrar hur seriös jag är? blir jag tillräckligt desperat blir jag lärare. herregud! eller så gifter jag mig med en bonde eller en rik man och blir hemmafru. finns bara ett probelm. jag kan inte bli hemmafru. jag hatar att laga mat och jag skulle bli det grövsta deprimerad. jag vet inte... vad ska jag göra efter litteraturvetenskap i två terminer? flytta hem. söka skrivarkurs på nässjö folkhögskola, för att jag skriver för dåligt för att komma in någon annan stans... emn... sedan kanske jag blir desperat. och blir lärare. lärare blir man på jönköpings högskola. tror jag. nej, inte lärare. hjälparebetare. hjälparbetare, jobba för röda korset eller amnesti, bidra till en bättre värld eller vad fan som helst. författare blir jag bara om jag blir fruktansvärt desperat och råkar skicka in nått i fyllan. det är mitt svar på varför alla bra författare har alkoholproblem. konstigt bara att de bästa jag känner till är astrid lindgren och jk rowling.
coolt att ulla läste det där andra, hatkärlek till er alla, jag trodde verkligen att jag bara skrev till frida, därför kom allting från hjärtat, det gör det här med, i och för sig, på egen risk. det där med att jag ska ha utedass är sant, jag vill att mina ungar ska få uppleva den gemenskap som blir när man sitter uppradade alla fem på utedasset med dörren öppen och tittar ut på den gröna sommaren. det där med att jag ska låsa in min man där kommer aldig hända. jag är för snäll för det. däremot kommer jag hota honom med det på skoj, då kommer han säga att han hur lätt som helst skulle kunnat ta sig ut därifrån, men känner sig ändå rädd för jag har gett honom den där blicken som får alla att bli rädd för mig. den blicken går i släkten. själv blir man nästan imun. sedan kommer jag att känna mig som en elak människa och kommer börja laga maten själv och han kommer hjälpa till, annars hade jag inte valt honom, för det första. så är det.
varför jag skrev sådär om utedasset och min karl vara bara alexandraskämt, sånt som får folk att blir rädda för mig och som får frida och mig att skratta. ett så kallat inträdesprov för om du klarar av en relation med alexandra. ta det inte så allvarligt. ta det med en näve salt och en skyffel grus.
det var det här de kallade det verkliga livet när man gick i skolan. bostad, försäkring, jobb, bidrag, körkort, besiktning, ansökan...
varenda gång man skriver en ansökan så känns det som att man ansöker om att leva vidare. så känns det. innan man vänjer sig måste man kämpa tils man vänjer sig.
jag besiktade bilen för första gången igår, var orolig kvällen innan, blev nervös en halvtimme innan och var jublande glad efter, därför åkte jag till biblan och lånade en bok. jag tyckte jag var värde det. har börjat läsa ljudböcker, det är som att se en lååång härlig film. vill jag inte ha med språket utan bara historien, så blir det ljudbok, och om jag känner mig lat. vill jag ha med allting, språket, historien, meningarna, styckeindelningarna så läser jag långsamt från boken, njuter, som jag gör med gösta berling. jag ville inte läsa ut den för allting är så bra, vill bara njuta. men det var inte den jag lånade. jag lånade hundarna i riga. jag ska läsa de mankellböckerna har jag fått för mig, jag har bara sett filmerna.
innan visste man att det alltid skulle orda sig för då var ens liv inrutat, man vågade drömma. det är nu, nu man ska våga göra dem verkliga, men nu vet man inte om det kommer att ordna sig, för ens liv är inte längre inrutat.
man får ta sina chanser. ha lite driv. chansa. driva. hela tiden ansöka om att leva vidare. och hoppas på att det beviljas. annars lever man ändå. då blir man desperat. då slutar man kanske ansöka och slår sig in och fram istället. hej, jag råkar leva här, idiot. det är mitt liv, mitt.
får jag någon gång min röda stuga med vita knutar i skogen och senapsgult runt fodret kring fönstrena kommer jag vara nöjd och lycklig. en tekokare, rinnande vatten och el till min dator, kyl, frys, tvätt diskmaskin och värme och en kakelugn, då blir jag glad. träden nära huset och bara klippa gräset när jag har lust. jag vill ha det. men först måste jag hitta ett sätt att tjäna pengar på ett sätt jag vill så att jag inte hinner bli deprimerad innan jag får allt det där... det kanske jag hinner bli ändå. Haha! Skoj, alex. Kommer aldig hända. Det vet du.
Frida och jag fantiserar om ett cafe ute skogen i ett träd där vi ska ha ekotema, kul glass, glad packad räkmacka, ox pytt, kall kotlett, bangkaka, plank stek och brännbiff ( annat namn för rostbiff, som marina sa när hon skulle beställa det i charken) och bara stigar som leder dit, folk får navigera sig själva. och vi ska bjuda in folkmusiker och bra poeter och ha trevligt. vi ska bara hitta ett sätta att bygga det där cafeet i trädet på...så ska vi ha filmkväll, kent blir speciellt inbjuden och den gången får han välja film. och halloweenparty med massa gosedjur så att folka kan roa sig. och äter folk för mycket så får frida ha sin kvällsgympa inspererad av pampersreklamen. sedan ska vi sätta upp citat från folk, typ, "alltså du dras till snygga människor." "ja, jag vill ju inte känna mig ensam," av sofia och marina.
jag har i alla fall inte slut på ideer...
puss och kram och trevlig dag.
kan ni inte sova så köp en nallen, inte sömnpiller. jag ska ta med min till uppsala.