Ja, du kan hela historien. Det började under maskeraden, under ölspelet. Jag dog och återuppstod. Som en ny människa. Sedan dess har det hänt väldigt mycket konstiga saker som jag aldrig trodde skulle hända. Bland annat:
Jag gick ut med Jennie och Sölve i Nässjö och där fanns Dick som visade oss runt bland Nässjös festutbud och som vi sov hos. Se inlägget under.
Under poesifestivalen gick vi (du, jag, Sabina och Elin) också ut i sköna Nässjö. Motiv och baktanke till att jag ville gå ut: jag hoppades lite på att träffa någon. (Alltså: jag är inte helt oskyldigt till detta som kommer. Men tack ändå Lisa, för att du ringde och smsade och tjatade på oss att vi skulle komma ner). Och där går jag runt och tittar. Och där sitter jag och spanar. Och plötsligt. Där kommer han ju.
Han ser mig, skiner upp, kommer fram, hälsar, säger att du får en kram, kramar. Plötsligt känner jag mig glad och lättraggad, vi går till baren, han beställer en öl och en cider, vi pratar, vi dansar, han går, jag tror han ska komma tillbaka, han kommer inte tillbaka, jag går till er, Sabina säger att han var där, och plötsligt är han där igen och säger att jag inte fattade vinken, jag säger nej, det gjorde jag inte och skrattar, du skulle följt med säger han, jaha okej, säger jag och skrattar igen och han frågar efter mitt nummer som han redan har för han har redan innan frågat Sabina och Elin om det. Haha! Triumf!
Sedan följer en smskonversation som leder till att jag får en inbjudan till Öland över midsommar och drar med dig dit.
Detta leder till att vi helgen därpå träffas igen. Och detta leder till att vi denna helgen träffas igen. Och vi badar, vi festar, vi tittar på film. Och när vi ska gå hem går vi nästan vilse. I Nässjö.
Igår åkte vi ut till en sjö, lånade en båt och rodde ut i solnedgången. Sååå äckligt romantiskt och så jäkla kul. Jag rodde jätteduktigt och förvånansvärt rakt.
Övrig information just nu:
Det är varmt. Jag jobbar. Och jag kom inte in på Att skriva barnlitteratur, så i höst blir det Kreativt skrivande II i Växjö och Skrivarlinjen Projekt i Nässjö. Jag undrar vad jag ska göra nästa höst. Läsa något i Växjö antagligen. Eller i Linköping. Jag får se. Får nästan ta reda på det snart, så att det inte blir sådär stressigt framåt hösten...
Vad ska jag bli? Vad ska jag bli? Vad ska jag bli? Vad ska jag göra?
Du vet.
måndag 12 juli 2010
måndag 7 juni 2010
Han satte sig i förarsätet och sa att fullast kör
Jag är vacker. Det kanske du allaredan visste, men jag var osäker. Det är jag fortfarande i och för sig, men mer säker än jag var innan. Jag är vacker.
Vad har hänt sedan vi såg sist? Jo, jag fick ett sug av att gå ut, men ingen skulle stanna kvar efter att vi hade slutat på fredagen, så jag smsade Sölve och frågade om de hade lust att hitta på nåt, gå ut? Vi gick ut i Nässjö på lördagen. Jag, Jennie och Sölve. Hotellet, det enda utestället i hela sunkiga Nässjö var proppfullt med fulla studenter. Jennie gjorde iakttagelsen att en av tjejerna där inne såg ut som Alexandra för några vecka sedan. Sölve sa att hon inte skulle vara elak. Jag tackade Jennie för den iakttagelsen och sa att jag på vägen till Jönköping förra veckan hade sett mig själv också, sittande på ett tåg, så jag vet hur jag såg ut när jag var borta.
Vi blev hungriga och bestämde oss för att käka en pizza eller två. Vi tog två och satte oss i baksätet av deras bil och åt. Rätt som det var kom han som gjorde att du ville spela ölspelet och en kompis till honom som jag inte har träffat förut. Han satte sig i förarsätet och sa att "fullast kör", sedan fick han en pizzabit av Jennie. Han undrade hur jag hade mått dagen efter festen. Jag sa förvånansvärt bra (då menade jag fysiskt, mentalt undrade jag ju varför jag inte bara hade kunnat få dö i en buske nånstans, men det sa jag inte, då hade han bara börjat oroa sig för mitt psykiska tillstånd, just nu är det för övrigt stabilt dock).
I alla fall. Dick (som han heter) tog senare med oss på en slags efterfest (eller som Sölve råkade uttrycka det, "efterspel", haha!). Där råkade jag sätta mig på en hög barstol och börja prata med en kille som satt på en lika hög barstol och vinglade oroväckande. Han fascinerades över mitt hår, tog ett kort på mig och sa att jag var vacker. Jag tackade honom så mycket, log överseende och flyttade ner på golvet till Dick och Sölve och Jennie. Hela kvällen petade denna kille sedan på mig och Jennie sa att jag skulle ta detta som en komplimang. Jag tänker att jag ska försöka och flyttade närmare Dick och Sölve och undvek att titta på den petande. Fyllebyltidiot. Hans tjej var där också. Undra vad hon tyckte. Typ, idiot.
Efter att någon annonserat att nu är det nationaldagen och letat upp nationalsången och vi sjungit den tillsammans bestämde vi oss för att åka hem till Dick. Jag hade inte druckit någonting så jag körade. Väl hemma hos honom spelade vi lite gitarr hero (jag var sämst) och låg på varandra i en hög i soffan. Jag sa att jag trodde att jag skulle åka hem nu men sen somnade jag, medan Dick och Jennie hade brottningsmatch i sängen tills de ramlade ner på golvet. Sölve sa att han hade fascinerats över att jag kunde sova i det oväsendet.
Igår, alltså i söndags, hängde jag med Jennie och Sölve ut igen. De skulle äta och dansa. Zara följde också med. Vi åt planka och jag lärde mig dansa gammeldans. Det var faktiskt kul. Och jag lyckades trampa på alla som jag dansade med.
Jo, just det. I torsdags spelade vi upp den där pjäsen vi har övat på sen i januari. Alla tyckte förstås att vi var jätteduktiga (och de som inte tyckte det höll käft). Jag spelade en sexbomb som hette Freja som förut hade varit man men opererat sig. Cim tyckte att jag var som klippt och skuren för rollen. Jag tackade honom. Stefan tyckte att jag skulle fortsätta med att gå i högklackat. Visst, sa jag, det kan jag väl göra fast det ser ut som att jag är full när jag går i dem. Han skrattade. Dagen därpå klagade han på mina låga klackar. Du lovade ju, sa han. Jag sa att det var i alla fall lite klack på. Han sa att det skulle ju var HÖGA klackar. Jag bad om ursäkt och sa att jag skulle bättra mig till nästa gång.
Under avslutning skrev vi också lappar med våra namn på där våra klasskamrater fick skriva bra egenskaper. På min stod det sammanfattningsvis saker om mitt hår, mitt skratt och min begåvning, att jag var härlig, rar, stark, mystisk, knäpp och kul (jag gillar de sista två mest) och att jag har framtiden för mig (som om inte alla unga har framtiden för sig?). Och slutligen: vacker.
Klassen gav kära Stefan och Maria presenter, några grät en skvätt över sorgligheten att kanske aldrig ses mer och så åt vi avslutningslunch i vår vackra sörängsmatsal. Sedan kramades vi och sa hejdå. Jag grät inte och kände mig känslokall. Jag tänkte att de jag vill träffa igen kommer jag träffa igen, resten är skitsamma. De finns på face book och de är vid liv. Det skulle varit värre om någon hade dött, då vet man liksom att det inte finns någon möjlighet att träffa dem igen. Aldrig mer. Men nu vet man i alla fall att man har möjlighet. Och det känns bra. Det känns alltid skönt att veta att man har möjlighet till något annat, även om man kanske aldrig tar den möjligheten. Det är lite känslan av frihet.
Jag längtar till poesifestivalen och metal town. Det var den 18 nångång va? Bra, vi ses snart. Tills dess... går jag runt och känner mig vacker.
Puss och kram
Vad har hänt sedan vi såg sist? Jo, jag fick ett sug av att gå ut, men ingen skulle stanna kvar efter att vi hade slutat på fredagen, så jag smsade Sölve och frågade om de hade lust att hitta på nåt, gå ut? Vi gick ut i Nässjö på lördagen. Jag, Jennie och Sölve. Hotellet, det enda utestället i hela sunkiga Nässjö var proppfullt med fulla studenter. Jennie gjorde iakttagelsen att en av tjejerna där inne såg ut som Alexandra för några vecka sedan. Sölve sa att hon inte skulle vara elak. Jag tackade Jennie för den iakttagelsen och sa att jag på vägen till Jönköping förra veckan hade sett mig själv också, sittande på ett tåg, så jag vet hur jag såg ut när jag var borta.
Vi blev hungriga och bestämde oss för att käka en pizza eller två. Vi tog två och satte oss i baksätet av deras bil och åt. Rätt som det var kom han som gjorde att du ville spela ölspelet och en kompis till honom som jag inte har träffat förut. Han satte sig i förarsätet och sa att "fullast kör", sedan fick han en pizzabit av Jennie. Han undrade hur jag hade mått dagen efter festen. Jag sa förvånansvärt bra (då menade jag fysiskt, mentalt undrade jag ju varför jag inte bara hade kunnat få dö i en buske nånstans, men det sa jag inte, då hade han bara börjat oroa sig för mitt psykiska tillstånd, just nu är det för övrigt stabilt dock).
I alla fall. Dick (som han heter) tog senare med oss på en slags efterfest (eller som Sölve råkade uttrycka det, "efterspel", haha!). Där råkade jag sätta mig på en hög barstol och börja prata med en kille som satt på en lika hög barstol och vinglade oroväckande. Han fascinerades över mitt hår, tog ett kort på mig och sa att jag var vacker. Jag tackade honom så mycket, log överseende och flyttade ner på golvet till Dick och Sölve och Jennie. Hela kvällen petade denna kille sedan på mig och Jennie sa att jag skulle ta detta som en komplimang. Jag tänker att jag ska försöka och flyttade närmare Dick och Sölve och undvek att titta på den petande. Fyllebyltidiot. Hans tjej var där också. Undra vad hon tyckte. Typ, idiot.
Efter att någon annonserat att nu är det nationaldagen och letat upp nationalsången och vi sjungit den tillsammans bestämde vi oss för att åka hem till Dick. Jag hade inte druckit någonting så jag körade. Väl hemma hos honom spelade vi lite gitarr hero (jag var sämst) och låg på varandra i en hög i soffan. Jag sa att jag trodde att jag skulle åka hem nu men sen somnade jag, medan Dick och Jennie hade brottningsmatch i sängen tills de ramlade ner på golvet. Sölve sa att han hade fascinerats över att jag kunde sova i det oväsendet.
Igår, alltså i söndags, hängde jag med Jennie och Sölve ut igen. De skulle äta och dansa. Zara följde också med. Vi åt planka och jag lärde mig dansa gammeldans. Det var faktiskt kul. Och jag lyckades trampa på alla som jag dansade med.
Jo, just det. I torsdags spelade vi upp den där pjäsen vi har övat på sen i januari. Alla tyckte förstås att vi var jätteduktiga (och de som inte tyckte det höll käft). Jag spelade en sexbomb som hette Freja som förut hade varit man men opererat sig. Cim tyckte att jag var som klippt och skuren för rollen. Jag tackade honom. Stefan tyckte att jag skulle fortsätta med att gå i högklackat. Visst, sa jag, det kan jag väl göra fast det ser ut som att jag är full när jag går i dem. Han skrattade. Dagen därpå klagade han på mina låga klackar. Du lovade ju, sa han. Jag sa att det var i alla fall lite klack på. Han sa att det skulle ju var HÖGA klackar. Jag bad om ursäkt och sa att jag skulle bättra mig till nästa gång.
Under avslutning skrev vi också lappar med våra namn på där våra klasskamrater fick skriva bra egenskaper. På min stod det sammanfattningsvis saker om mitt hår, mitt skratt och min begåvning, att jag var härlig, rar, stark, mystisk, knäpp och kul (jag gillar de sista två mest) och att jag har framtiden för mig (som om inte alla unga har framtiden för sig?). Och slutligen: vacker.
Klassen gav kära Stefan och Maria presenter, några grät en skvätt över sorgligheten att kanske aldrig ses mer och så åt vi avslutningslunch i vår vackra sörängsmatsal. Sedan kramades vi och sa hejdå. Jag grät inte och kände mig känslokall. Jag tänkte att de jag vill träffa igen kommer jag träffa igen, resten är skitsamma. De finns på face book och de är vid liv. Det skulle varit värre om någon hade dött, då vet man liksom att det inte finns någon möjlighet att träffa dem igen. Aldrig mer. Men nu vet man i alla fall att man har möjlighet. Och det känns bra. Det känns alltid skönt att veta att man har möjlighet till något annat, även om man kanske aldrig tar den möjligheten. Det är lite känslan av frihet.
Jag längtar till poesifestivalen och metal town. Det var den 18 nångång va? Bra, vi ses snart. Tills dess... går jag runt och känner mig vacker.
Puss och kram
tisdag 4 maj 2010
Jag kan ju alltid trösta mig med att jag inte äter lika mycket sojaböner som en ko
De senaste dagarna har naiva Alexandra tvingats bli medveten: Världen är ett jävla ställe.
Först tittar jag på "Bananas", ont girigt företag gör folk sterila och ger dem cancer genom bananbekämpningsmedel. Därefter ser jag "Blood Diamond", med ännu fler onda giriga människor, inbördeskrig, barnsoldater, åker in i en by och skjuter ner så många människor som möjligt, tar några till fånga, hugger av armarna på dem, låter dem gräva efter diamanter under slavlika förhållanden, åker in i en stad och skjuter ännu fler... På film ser jag lite av verkligheten utan verkligheten.
Sedan har "globalarna" sin presentation om Ecuador och om ett oljebolag, Texaco som genom utsläpp av oljerester har förgiftat grundvattnet och gett människorna där cancer. Ecuadors Tjernobyl. De badar, tvättar och dricker det förgiftade vattnet. Och naiva jag som trodde kolonialismen var över. Icke. Istället för länder så har företagen tagit över och regerar och kör över. Fy fan.
Jag läste lite ur en artikel om sojaböner. Äter jag kött är det lite sämre för världens resurser än om jag inte äter kött, men jag bidrar ändå till regnskogsskövling genom att käka sojaböner. Men jag kan ju alltid trösta mig med att jag inte äter lika mycket sojaböner som en ko. Eller?
Dessutom kvittar det nästan om man kör bil på etanol eller bensin, man bidrar till växthuseffekten och/eller regnskogsskövling i alla fall.
Och här sitter jag och funderar på vad jag ska göra.
Då blir man lite glad när man hör om människor som Engelskan som åkte till Ecuador och byggde en tunna med filter där regnvattnet kunde samlas, så att människorna slapp dricka det förgiftade.
Kanske skulle man här kunna komma på en bättre anordning än vattenklosetten. Det känns ärligt talat sådär att spola ner sin skit i dricksvatten...
Jag funderar på om jag ändå skulle göra minst skada om jag flyttar ut på landet, stannar där, och lever som i gamla tider med utedass. Och varenda gång jag springer ut mitt i vintern i tjugo minusgrader och fryser aslet av mig kan jag tänka på dem som inte har något vatten... Undra om jag fryser mindre då?
Först tittar jag på "Bananas", ont girigt företag gör folk sterila och ger dem cancer genom bananbekämpningsmedel. Därefter ser jag "Blood Diamond", med ännu fler onda giriga människor, inbördeskrig, barnsoldater, åker in i en by och skjuter ner så många människor som möjligt, tar några till fånga, hugger av armarna på dem, låter dem gräva efter diamanter under slavlika förhållanden, åker in i en stad och skjuter ännu fler... På film ser jag lite av verkligheten utan verkligheten.
Sedan har "globalarna" sin presentation om Ecuador och om ett oljebolag, Texaco som genom utsläpp av oljerester har förgiftat grundvattnet och gett människorna där cancer. Ecuadors Tjernobyl. De badar, tvättar och dricker det förgiftade vattnet. Och naiva jag som trodde kolonialismen var över. Icke. Istället för länder så har företagen tagit över och regerar och kör över. Fy fan.
Jag läste lite ur en artikel om sojaböner. Äter jag kött är det lite sämre för världens resurser än om jag inte äter kött, men jag bidrar ändå till regnskogsskövling genom att käka sojaböner. Men jag kan ju alltid trösta mig med att jag inte äter lika mycket sojaböner som en ko. Eller?
Dessutom kvittar det nästan om man kör bil på etanol eller bensin, man bidrar till växthuseffekten och/eller regnskogsskövling i alla fall.
Och här sitter jag och funderar på vad jag ska göra.
Då blir man lite glad när man hör om människor som Engelskan som åkte till Ecuador och byggde en tunna med filter där regnvattnet kunde samlas, så att människorna slapp dricka det förgiftade.
Kanske skulle man här kunna komma på en bättre anordning än vattenklosetten. Det känns ärligt talat sådär att spola ner sin skit i dricksvatten...
Jag funderar på om jag ändå skulle göra minst skada om jag flyttar ut på landet, stannar där, och lever som i gamla tider med utedass. Och varenda gång jag springer ut mitt i vintern i tjugo minusgrader och fryser aslet av mig kan jag tänka på dem som inte har något vatten... Undra om jag fryser mindre då?
måndag 19 april 2010
"Now where is that monkey? I want to shoot something!"
Det där samtalet om projektet gick nog bra. Han började med att förtydliga att jag inte kan skriva, att jag skriver fruktansvärt dåligt och att det här var jättedåligt. Jag förstod skämtet och han fortsatte. Som avslutning sa han att det var mycket bättre än det förra han läst av projektet. Bra, sa jag, tackade för hjälpen och tänkte igenom hans förslag, ansåg dem rimliga.
Jag var beredd att älska honom för att han kom till matsalen så att jag inte behövde knacka på hans dörr. Jag satt och hade ångest för det, men det gick ju fint.
Mamma ringde och sa att jag måste pumpa cykeldäcken. Jag sa att jag går hellre än frågar någon om en cykelpump. Hon sa att jag skulle göra som mamma säger. Jag sa att jag får se.
Jag ska tydligen läsa nåt fult på öppethusdagen. Som det ser ut och känns nu blir det En kvinna satt på en rymdrakets topp. Allt annat känns allt för dödens seriöst för att yppa högt för folk.
Antologierna kom i lådor idag. En tredje del av dem hade streck i sig som inte skulle vara där och som förstör intrycket. Vi funderar på att begära en ny tredjedel eller begära sänkt pris för den första. Du ska få en bok. En med utan streck i. För vänskaps skull.
Jag samlar Captain Jack Sparrow- citat på face book. Det finns inte så mycket annat roligt att göra där, om man inte gillar att övervaka folk. Dessa är citaten jag har fått ihop hittills (den sista är nog ändå min favorit): "You look somewhat familiar. Have I threatened you before?" "Why is the rum always gone?" "Any idea when Jones might release said terrible beastie?" "Where is it? Where is my thump-thump?" "You add an agreeable sense of the macabre to any delirium." "Now where is that monkey? I want to shoot something!"
Jag har precis tittat på Trettondagsafton på DVD. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Kanske skriva. Kanske läsa. Jag får se.
P.S. Sa jag att du skriver roligast, vän, alltid? D.S
Puss och kram
Jag var beredd att älska honom för att han kom till matsalen så att jag inte behövde knacka på hans dörr. Jag satt och hade ångest för det, men det gick ju fint.
Mamma ringde och sa att jag måste pumpa cykeldäcken. Jag sa att jag går hellre än frågar någon om en cykelpump. Hon sa att jag skulle göra som mamma säger. Jag sa att jag får se.
Jag ska tydligen läsa nåt fult på öppethusdagen. Som det ser ut och känns nu blir det En kvinna satt på en rymdrakets topp. Allt annat känns allt för dödens seriöst för att yppa högt för folk.
Antologierna kom i lådor idag. En tredje del av dem hade streck i sig som inte skulle vara där och som förstör intrycket. Vi funderar på att begära en ny tredjedel eller begära sänkt pris för den första. Du ska få en bok. En med utan streck i. För vänskaps skull.
Jag samlar Captain Jack Sparrow- citat på face book. Det finns inte så mycket annat roligt att göra där, om man inte gillar att övervaka folk. Dessa är citaten jag har fått ihop hittills (den sista är nog ändå min favorit): "You look somewhat familiar. Have I threatened you before?" "Why is the rum always gone?" "Any idea when Jones might release said terrible beastie?" "Where is it? Where is my thump-thump?" "You add an agreeable sense of the macabre to any delirium." "Now where is that monkey? I want to shoot something!"
Jag har precis tittat på Trettondagsafton på DVD. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Kanske skriva. Kanske läsa. Jag får se.
P.S. Sa jag att du skriver roligast, vän, alltid? D.S
Puss och kram
söndag 18 april 2010
Känslan av att vara lite snyggare än vanligt och därmed kunna ta lite mer skit
I morgon ska jag ha textsamtal med Stefan om projektet. Jag ska ha krigsmålning (och med krigsmålning menar jag inte tre röda streck rätt över båda kinderna, utan kajal runt ögonen). Inte för att det kanske kommer bli jättehemskt, inte för att jag hade tänkt gå i krig eller starta något, absolut inte, utan bara för ett yttre försvar. Känslan av att känna sig lite snyggare än vanligt och därmed kunna ta lite mer skit.
Jag gick omkring och letade efter ett vin på systemet i fredags. Doktor L. Mycket gott. Vitt. Det skulle bli fest. Jag och Sabina gick till biblioteket och hyrde film som vi trodde att vi eventuellt skulle hinna kolla på, i alla fall en, innan festen, för att liksom förfesta med. På mitt rum: Elin gör i ordning mitt hår till festen medan Sabina talar om intresseproblem och relationsproblem.
Lyckobubbelkänslan infann sig aldrig, däremot kändes det som att jag höll på att ramla ihop. Spy.
Jag gick och la mig. Somnade skönt. Sleep is good.
Nästa dag åkte jag, Sabina och Elin hem till mig. Vi red, vi gjorde varma mackor, vi tittade på film, vi gick ut i skogen och promenerade.
Och efter denna sociala överdos flyr jag i desperation. Och kurerar mig med ensamhet. I morgon kommer jag vara inbunden och osocial (dvs. inte så trevlig).
Nästa helg kommer det var öppet hus på skolan på lördag några timmar bara, du får gärna komma och förgylla min tid. Men annars är jag oförhindrad att disponera min tid själv. Kommer vi jobba mer med den här öpptehusgrejen mer än vad jag vill, så skiter jag i det.
Denna vecka kommer vi också officiellt börja skriva på projektet.
Jag lyssnar fortfarande på sången du gav mig.
Gillar det där om hur du snurrar stil på din stol.
Det blir nog bra med de där valen. Själv sprang jag ifatt brevbäraren och ryckte upp hans dörr för att posta skrivprov och sommarjobbsansökan...
Jag undrar hur det blir.
Jag gick omkring och letade efter ett vin på systemet i fredags. Doktor L. Mycket gott. Vitt. Det skulle bli fest. Jag och Sabina gick till biblioteket och hyrde film som vi trodde att vi eventuellt skulle hinna kolla på, i alla fall en, innan festen, för att liksom förfesta med. På mitt rum: Elin gör i ordning mitt hår till festen medan Sabina talar om intresseproblem och relationsproblem.
Lyckobubbelkänslan infann sig aldrig, däremot kändes det som att jag höll på att ramla ihop. Spy.
Jag gick och la mig. Somnade skönt. Sleep is good.
Nästa dag åkte jag, Sabina och Elin hem till mig. Vi red, vi gjorde varma mackor, vi tittade på film, vi gick ut i skogen och promenerade.
Och efter denna sociala överdos flyr jag i desperation. Och kurerar mig med ensamhet. I morgon kommer jag vara inbunden och osocial (dvs. inte så trevlig).
Nästa helg kommer det var öppet hus på skolan på lördag några timmar bara, du får gärna komma och förgylla min tid. Men annars är jag oförhindrad att disponera min tid själv. Kommer vi jobba mer med den här öpptehusgrejen mer än vad jag vill, så skiter jag i det.
Denna vecka kommer vi också officiellt börja skriva på projektet.
Jag lyssnar fortfarande på sången du gav mig.
Gillar det där om hur du snurrar stil på din stol.
Det blir nog bra med de där valen. Själv sprang jag ifatt brevbäraren och ryckte upp hans dörr för att posta skrivprov och sommarjobbsansökan...
Jag undrar hur det blir.
onsdag 31 mars 2010
Tillägnad en röd mosaikgroda från Barcelona
Förra veckan kändes fruktansvärt lång. På måndagen hade jag fortfarande ont i magen efter Barcelona. Det var säkert nåt jag åt. Kanske mina egna naglar? På måndags morgonen åt bara två rostade bröd med marmelad och en kopp te. Jag brukar äta en tallrik gröt och frukt. Jag gick och la mig vid halv åtta den kvällen och sov till sex på morgonen, vilket blir tio och en halv timme.
På tisdagen och på onsdagen satt jag med Darling River framför nosen och läste frenetiskt. Den skulle vara utläst till torsdag. Det blev den.
I trosdags diskuterade vi den lite lätt, men jag hade velat göra det ännu mer. Efter lektionen var mitt huvud fullt av den. Jag gick och tänkte på den hela torsdagen och fredagen sedan.
På torsdagskvällen var jag dock tvungen att koncentrera mig på andra texter, nämligen mina kursares i Växjö. Detta fortsatte jag med på fredag eftermiddag och de blev äntligen inlämnade. Kvällen ägnade jag sedan åt televisionen. Jag älskar att slösa bort tid framför televisionen. Jag tittar inte på televisionen på hela veckan så när jag kommer hem på helgen är det den som gäller på kvällarna.
Lördagen ägnade jag åt att revidera fem skönlitterära sidor som jag har skrivit. En ny början på Ekon. På söndagen skrev jag fem nya som är i stort behov av revidering. Mitt i natten mellan söndagen och måndagen skrev jag en sidas skrivrapport om min skrivprocess och en sida självkritisk och reflekterande text om mitt arbete. Sedan lämnade jag in alltihop och packade för att tre timmars sömn senare sitta på tåget till Nässjö och ännu en ny vecka.
De sista dagarna har jag tagit det väldigt lugnt. Igår var jag ute och gick, först med Karin och sedan med Sabina och Elin. Det var härligt. Solen sken och det var vår.
Barcelona var det ju också. Jag trodde att jag kunde förtränga hur mycket jag hatar detta land. Men icke.
Mitt första intryck: Jag blir lurad på åtta euro. Såhär går det till: Jag ska köpa en buffé som kostar 6.90. Jag får 5.10 eller 6.10 tillbaka. Som den jubelidiot jag är räknar jag inte växeln förrän långt senare och då är det redan för sent. Jag är skitsur hela dagen sedan.
Jag försöker trösta mig med att sätta mig någonstans på Plaza del Catalonya (eller hur fan det nu stavas) och sola, höra de två fontänernas ljud och insupa det vackra och varma. Jag lyckas nästan övertyga mig själv om att det här kommer att bli bra.
Till råga på att äter vi sedan ute tillsammans på ett underbart veganskt och vegetariskt ställe med helhäftiga målningar på väggarna, typ starka färger, flower power stuk slash graffiti. Efterrätten är bland de ljuvligaste jag har ätit, nån daddelstång med jordgubbar och chokladsås. Dessutom dricker jag säkert en hel karaff rött vin själv och tänker att jag förtjänar detta.
Nästa dag. Vi går till Sangrada Familia, Gaudis kända kyrka. Vi kollar bara på utsidan eftersom det kostar femtio euro att gå in, alltså femhundra spänn. I en turistaffär blir jag huvudlöst förälskad i en röd mosaikgroda. Jag köper den och tröstar mig med den resten utav resan, tänker på den varje gång jag känner att jag inte borde ha följt med. Min röda mosaikgroda. Jag skrev till och med en dikt och tillägnade den, då vi fick en skrivuppgift på fem rader eller meningar med temat staden.
Efter detta gick vi under en triumfbåge, en park och de gotiska kvarteren. Vi tog en sväng på Picassomuseet, sedan åt vi och gick hem. På vägen hem köpte jag en uggla. Men jag måste göra dig besviken. Det var ingen riktig.
Dagen därpå slösar jag bort på en jävla galleria, hungrig och utan vänner. På kvällen, på ett café, läser jag upp mitt mästerverk, dedikerat till min röda mosaikgroda.
Jag tror det är denna kväll jag upptäcker blåmärket på ena vänstra låret. Den är formad lite som en fjäderspiral i en säng. Plötsligt känner jag mig som prinsessan på ärten och bestämmer mig för att sova på andra sidan denna natt. Jag gör det. Och vad händer? Dagen därpå har jag ett nästan lika fett blåmärke på andra låret också. Brilliant.
Torsdag. Och vi åker till nationalmuseet, resans absoluta höjdpunkt. Jag går omkring bland konsten, försvinner in i tavlorna, glömmer var jag är... Tills jag kommer ut och ser den smogbeslöjade staden igen.
Vi går till någon olympisk arena. Jag tar en massa kort. Vi åker hem och äter. Det är antagligen denna mat som jag sedan får äckligt ont i magen av. Men den var väldigt god dock.
Där har du den. Resan.
Snar är det påsk.
På tisdagen och på onsdagen satt jag med Darling River framför nosen och läste frenetiskt. Den skulle vara utläst till torsdag. Det blev den.
I trosdags diskuterade vi den lite lätt, men jag hade velat göra det ännu mer. Efter lektionen var mitt huvud fullt av den. Jag gick och tänkte på den hela torsdagen och fredagen sedan.
På torsdagskvällen var jag dock tvungen att koncentrera mig på andra texter, nämligen mina kursares i Växjö. Detta fortsatte jag med på fredag eftermiddag och de blev äntligen inlämnade. Kvällen ägnade jag sedan åt televisionen. Jag älskar att slösa bort tid framför televisionen. Jag tittar inte på televisionen på hela veckan så när jag kommer hem på helgen är det den som gäller på kvällarna.
Lördagen ägnade jag åt att revidera fem skönlitterära sidor som jag har skrivit. En ny början på Ekon. På söndagen skrev jag fem nya som är i stort behov av revidering. Mitt i natten mellan söndagen och måndagen skrev jag en sidas skrivrapport om min skrivprocess och en sida självkritisk och reflekterande text om mitt arbete. Sedan lämnade jag in alltihop och packade för att tre timmars sömn senare sitta på tåget till Nässjö och ännu en ny vecka.
De sista dagarna har jag tagit det väldigt lugnt. Igår var jag ute och gick, först med Karin och sedan med Sabina och Elin. Det var härligt. Solen sken och det var vår.
Barcelona var det ju också. Jag trodde att jag kunde förtränga hur mycket jag hatar detta land. Men icke.
Mitt första intryck: Jag blir lurad på åtta euro. Såhär går det till: Jag ska köpa en buffé som kostar 6.90. Jag får 5.10 eller 6.10 tillbaka. Som den jubelidiot jag är räknar jag inte växeln förrän långt senare och då är det redan för sent. Jag är skitsur hela dagen sedan.
Jag försöker trösta mig med att sätta mig någonstans på Plaza del Catalonya (eller hur fan det nu stavas) och sola, höra de två fontänernas ljud och insupa det vackra och varma. Jag lyckas nästan övertyga mig själv om att det här kommer att bli bra.
Till råga på att äter vi sedan ute tillsammans på ett underbart veganskt och vegetariskt ställe med helhäftiga målningar på väggarna, typ starka färger, flower power stuk slash graffiti. Efterrätten är bland de ljuvligaste jag har ätit, nån daddelstång med jordgubbar och chokladsås. Dessutom dricker jag säkert en hel karaff rött vin själv och tänker att jag förtjänar detta.
Nästa dag. Vi går till Sangrada Familia, Gaudis kända kyrka. Vi kollar bara på utsidan eftersom det kostar femtio euro att gå in, alltså femhundra spänn. I en turistaffär blir jag huvudlöst förälskad i en röd mosaikgroda. Jag köper den och tröstar mig med den resten utav resan, tänker på den varje gång jag känner att jag inte borde ha följt med. Min röda mosaikgroda. Jag skrev till och med en dikt och tillägnade den, då vi fick en skrivuppgift på fem rader eller meningar med temat staden.
Efter detta gick vi under en triumfbåge, en park och de gotiska kvarteren. Vi tog en sväng på Picassomuseet, sedan åt vi och gick hem. På vägen hem köpte jag en uggla. Men jag måste göra dig besviken. Det var ingen riktig.
Dagen därpå slösar jag bort på en jävla galleria, hungrig och utan vänner. På kvällen, på ett café, läser jag upp mitt mästerverk, dedikerat till min röda mosaikgroda.
Jag tror det är denna kväll jag upptäcker blåmärket på ena vänstra låret. Den är formad lite som en fjäderspiral i en säng. Plötsligt känner jag mig som prinsessan på ärten och bestämmer mig för att sova på andra sidan denna natt. Jag gör det. Och vad händer? Dagen därpå har jag ett nästan lika fett blåmärke på andra låret också. Brilliant.
Torsdag. Och vi åker till nationalmuseet, resans absoluta höjdpunkt. Jag går omkring bland konsten, försvinner in i tavlorna, glömmer var jag är... Tills jag kommer ut och ser den smogbeslöjade staden igen.
Vi går till någon olympisk arena. Jag tar en massa kort. Vi åker hem och äter. Det är antagligen denna mat som jag sedan får äckligt ont i magen av. Men den var väldigt god dock.
Där har du den. Resan.
Snar är det påsk.
fredag 12 mars 2010
Several imposible things before dinner
I några veckor nu har vi hållit på med en antologi. Deadlinen var idag och nu är den skickad. Igår jobbade vi med den till halv tolv på natten. Jag är trött.
Jag har en analysuppgift att göra klart innan måndag. Jag måste packa innan söndag kväll, för på söndag natt sticker vi till Barcelona. Jag har lovat Karin att jag ska skriva brev till henne. Jag kan skriva brev till dig Fridavän också. Det blir kul. Sen efter Barcelona måste jag skriva kommentarer till cirka fem pers gånger tio sidor, för att folk har inte vett att skriva lite om de skriver dåligt utan då skriver de mer. Jag funderar på vad jag ska göra i höst och hur jag ska fixa det med sommarjobb och pengar i sommar.
Ikväll ska jag dricka vin med Sabina och Elin och sen ska vi gå till en fest som är i Gläntan.
Dessutom måste jag läsa ut en bok på trehundra sidor tills på torsdag nästnästa vecka. Jag känner mig inte alls stressad. Inte alls.
Klockan är 16.03 just nu när jag skriver det här. Vid fem är det middag och innan det ska jag har hunnit duscha och göra i ordning busken jag har på huvudet, min stolthet.
Det var bra i Uppsala. Jag sprang omkring med Camilla i bokhandlar och köpte en massa onödigt underbara böcker, så nu har jag inte köpt några böcker på bokrean. Jag gillar inte riktigt det här med att vara ekonomisk. Det är överskattat. Kanske.
Vid lunchen en dag försökte jag hålla nån kort filosofisk utläggning om värden och fenomen och existentialism. Jag insåg hur korkad jag måste vara. Jag läste ett kapitel i Främlingen och insåg att det egentligen inte gör någonting, om jag inte sätter något värde på det. Men det är just det jag gör.
Jag ser fram emot poesifestivalen då jag kan få visa upp dig på denna skola där jag känner mig lite dum och så kan du assistera mig om jag skulle råka hålla någon ohållbar utläggning om nått jag tror jag kan. Fördomar och kunskap är mycket lätta att blanda ihop har jag hört. Det kan också vara en fördom. Du får hjälpa mig i denna komplicerade filosofi, som sagt.
Vad ska jag göra?
Jag håller inte riktigt med om det där med tid. Fast jag har inga snygga argument för det.
Varför kan inte nåt som finns i våra huvuden finnas på riktigt enligt filosofin? Fantasier finns ju och samtidigt finns de inte, eller vad? Precis som tankar. Värden?
Har haft huvudvärk och varit väldigt trött denna veckan. Funderar på om det kan vara stressymtom. Eller detta soliga väder?
Jag har skrivit upp mig som vegetarian på skolan, fast jag är det inte helt, för nära jag är hemma äter jag lite kött. Hade jag stannat här ett år till med de människor som jag är med nu, hade jag slutat som vegan. Det är faktiskt inte så svårt. Stefan är ungefär som Jesus när det gäller att påverkar folk. Det är läskigt att jag och andra blir så påverkade.
Vad är det för sak som du äter som bidrar till regnskogsskövling? Då kanske jag ska återgå till mitt kött och argumentera att det är inte så mycket skillnad vad gäller klimatpåverkan.
Nu kanske jag kommer få nån sjukdom, nån vitaminbrist. Men vad fan, då återgång jag till att käk kött om det blir så. Jag äter hellre mat än piller. Jag är elak människa utan sympatier för mindre levande varelser, eller nått. Jag gillar bara inte att blir så påverkad. Fan.
Och jag som skulle hinna dusha. Skit. Jag måste göra det nu om jag ska hinna. Jag hade gärna skrivit lite till, men jag måste gå... Du vet, tiden som inte finns.
Jo, jag såg också Alice in Wonderland. I kväll ska jag footwackering.
I'm I going mad? Yes, I'm afraid so, but I'll tell you a secret. All the best people are.
Now. The six imposible things before breakfast.
skogsmullealexandra
Jag har en analysuppgift att göra klart innan måndag. Jag måste packa innan söndag kväll, för på söndag natt sticker vi till Barcelona. Jag har lovat Karin att jag ska skriva brev till henne. Jag kan skriva brev till dig Fridavän också. Det blir kul. Sen efter Barcelona måste jag skriva kommentarer till cirka fem pers gånger tio sidor, för att folk har inte vett att skriva lite om de skriver dåligt utan då skriver de mer. Jag funderar på vad jag ska göra i höst och hur jag ska fixa det med sommarjobb och pengar i sommar.
Ikväll ska jag dricka vin med Sabina och Elin och sen ska vi gå till en fest som är i Gläntan.
Dessutom måste jag läsa ut en bok på trehundra sidor tills på torsdag nästnästa vecka. Jag känner mig inte alls stressad. Inte alls.
Klockan är 16.03 just nu när jag skriver det här. Vid fem är det middag och innan det ska jag har hunnit duscha och göra i ordning busken jag har på huvudet, min stolthet.
Det var bra i Uppsala. Jag sprang omkring med Camilla i bokhandlar och köpte en massa onödigt underbara böcker, så nu har jag inte köpt några böcker på bokrean. Jag gillar inte riktigt det här med att vara ekonomisk. Det är överskattat. Kanske.
Vid lunchen en dag försökte jag hålla nån kort filosofisk utläggning om värden och fenomen och existentialism. Jag insåg hur korkad jag måste vara. Jag läste ett kapitel i Främlingen och insåg att det egentligen inte gör någonting, om jag inte sätter något värde på det. Men det är just det jag gör.
Jag ser fram emot poesifestivalen då jag kan få visa upp dig på denna skola där jag känner mig lite dum och så kan du assistera mig om jag skulle råka hålla någon ohållbar utläggning om nått jag tror jag kan. Fördomar och kunskap är mycket lätta att blanda ihop har jag hört. Det kan också vara en fördom. Du får hjälpa mig i denna komplicerade filosofi, som sagt.
Vad ska jag göra?
Jag håller inte riktigt med om det där med tid. Fast jag har inga snygga argument för det.
Varför kan inte nåt som finns i våra huvuden finnas på riktigt enligt filosofin? Fantasier finns ju och samtidigt finns de inte, eller vad? Precis som tankar. Värden?
Har haft huvudvärk och varit väldigt trött denna veckan. Funderar på om det kan vara stressymtom. Eller detta soliga väder?
Jag har skrivit upp mig som vegetarian på skolan, fast jag är det inte helt, för nära jag är hemma äter jag lite kött. Hade jag stannat här ett år till med de människor som jag är med nu, hade jag slutat som vegan. Det är faktiskt inte så svårt. Stefan är ungefär som Jesus när det gäller att påverkar folk. Det är läskigt att jag och andra blir så påverkade.
Vad är det för sak som du äter som bidrar till regnskogsskövling? Då kanske jag ska återgå till mitt kött och argumentera att det är inte så mycket skillnad vad gäller klimatpåverkan.
Nu kanske jag kommer få nån sjukdom, nån vitaminbrist. Men vad fan, då återgång jag till att käk kött om det blir så. Jag äter hellre mat än piller. Jag är elak människa utan sympatier för mindre levande varelser, eller nått. Jag gillar bara inte att blir så påverkad. Fan.
Och jag som skulle hinna dusha. Skit. Jag måste göra det nu om jag ska hinna. Jag hade gärna skrivit lite till, men jag måste gå... Du vet, tiden som inte finns.
Jo, jag såg också Alice in Wonderland. I kväll ska jag footwackering.
I'm I going mad? Yes, I'm afraid so, but I'll tell you a secret. All the best people are.
Now. The six imposible things before breakfast.
skogsmullealexandra
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)