Lökdikt med kelda ostsås, inte hittad i kyldisken.

Jag stal en lök från kylskåpet
från den som har sin hylla över mig.
För jag blev sur.
Sur blev jag
för den hade en hel orangefärgad nätsäck med lök
och löken hade smulats ner i min mjölk
och soja har droppat ner på min smörpaket.
Därför tog jag en lök.
Jag behöve den till min mofa special.
Jag tror inte att personen kommer sakna sin lök,
för den hade ganska många.
Men den har nu betalat för att den lökade ner min mjölk.
Med en lök har den batalat.
Med en lök som den inte kommer sakna.
Nu kommer jag att lukta lök om mina händer.
Det gör man alltid när man lagat mat med lök.
Löken satte smak på min mofa special.
som är en köttfärsås mycket enkel att göra.
Man steker lök och köttfärsås
och kryddar lite tills det känns bra
och häver ner kelda ostsås
som man förhoppningsvis hittar vid kyldisken
innan man går och frågar någon på ica
och den hittar kelda ostsås direkt
och förklarar att de har bytt förpakning.
Jaha.
Nu äter jag min köttfärsås.

Sångtextsmeningar

Varje gång jag lyssnar på sånger, sångtexter så blir det alltid så att det är någon mening i någon sång som får mig att sjunga med. Det måste vara något psykologiskt. Självklart. Jag undrar vad det beror på och vad det betyder.
Här är några exempel:

Kate Nash. Nicest thing.
"I wich that you knew when I said two suggars, actually I meant three."

Sofie Zelmani. Dreamer.
"Take me off the parade, and place me somewhere..." (jag har inte kommit på vad hon sjunger härvid än)

Sofie Zelmani. Bitter Kind.
"Tell him there're some flavours you could be born for."

Analysen av det här överlåter jag till er andra. Jag orkar inte.
Puss och kram.

Ett samtal med en muslim. Avbrutet av en engelsman.

Vi har en muslim i vår korridor. Han heter Mohammed. Fast det gör ju alla muslimer. Nästan. Jag vill ha det till att Mohammed är vanligare hos muslimerna än Johan och Anna är tillsammans i Sverige. Den här Mohammed kommer från Jordanien. Vi satt och pratade i tre timmar häromdagen. Från halv tolv till halv tre. På natten. Engelsmannen kom in då och då och deklarerade glatt att det var en fest en trappa ner och att han bara skulle hämta öl. Stackarn, han trodde att vi ville vara med. Men det ville vi inte. Mohammed tittade lite förskräckt på honom och sa att jag har nog inte hört honom prata så mycket sen jag kom hit. Nej. Det kallas alkohol. Den har den påverkan på folk. Speciellt västerlänningar. Västerlänningar, speciellt i de nordligare delarna av världen, kan inte umgås socialt om de inte har alkohol i kroppen. Enligt mina undersökningar. Jag har i och för sig hört Craige utstöta några ljud när han hade islossning i frysen med en hammare häromveckan, men sen har jag inte hört honom prata så mycket heller. Det finns en skåning också, som inte säger sig för mycket.
När klockan var runt tre kom engelsmannen in igen och utbrast: vad! sitter ni här än! Vad fan pratar ni om så här länge? Jag sammanfattade i korthet vad vi hade pratat om. Det gör jag inte här.
Vi hade pratat om Gud, om islam och kristendom, om de två olika kulturer vi kommer från, och Mohammed undrade hur jag inte kunde tro på en Gud. Jag sa att det var mycket enkelt. Han sa att men vad tror du har skapat allting? Tror du att allting bara uppstod av sig själv? Ja. Kemi, du vet. Förklarar nästan allt. Mycket bra vetenskap. Men, sa han, hur tror du allting skapades? Big bang, sa jag. Men vad skapade Big bang? sa han. Vem skapade Gud? sa jag. Jag tror att det är en enklare fråga än vem som skapade big bang. Skapade Gud sig själv eller skapades han av människan? Det är frågan. Mohammed sa att där vid slutar hans resonemang, han resonerar inte längre än så. Jag trodde väl det. Man frågar inte om vem som skapade Gud, sa han. Nehe. Antagligen bara för att man inte har något svar på den frågan om man tror på honom.
Men jag kan inte tro på den guden som det står om i Bibeln. Och jag kan inte tro på den guden som det står om i Koranen. Jag vägrar tro på en sådan gud. Dessutom har jag ännu inte något behov av att tro på en. När jag får ett behov av det blir det en tro på en gud som värderar människor utifrån vilka de är och vad de har gjort, inte enligt vilken tro de har. Jag vägrar att tro att det är tron som är det viktigaste. Jag vill tro att det är vem du är och vad du gör som är det viktigaste. Om du är snäll eller dum. För att uttrycka sig… barnsligt.
En sak som jag tycker är lite intressant är att om det händer något fantastiskt så är det Gud som är i görningen. Men om det händer något dåligt då är det människorna. Eller han där nere. Den som den förlåtande guden antagligen kommer att skicka ner mig till om inte jag börjar tro.
Vissa menar att man kan bortse ifrån vad som står i Bibeln. Men hur mycket ska man bortse ifrån? undrar jag då.
Mohammed visade mig några bilder på sin familj också och bjöd mig på te. Jag bjöd honom på te en gång, men han tyckte nog inte om det. Han tyckte säkert att jag hade för lite socker i mitt te, för han häller i ganska mycket socker i sitt. Det är så det stramar i kinderna av socker.
Där, hos honom bryr man sig om familjen mycket mer än här. Man tar hand om sina gamla. Här slänger vi in dem på pensionärshem, för att de inte ska stå i vägen för oss i karriären. Han berättade att hans lillebror ville att föräldrarna skulle bo hos honom, men att han var äldst och att de skulle få bo hos honom istället. Det sa han med ett glatt leende. Där slåss man om vem som ska få ta hand om sina föräldrar. Här bråkar man om vem som ska få slippa.
Sedan hade en kompis till honom sagt att han inte fick går fram och leka eller rufsa barn i håret i Sverige för då tror de att du är pedofil. Och en irländare hade visst sagt att men du kan inte åka till Sverige de tycker inte om muslimer där. Fast som tur är har han inte märkt av något sådant än.
När engelsmannen kom in sedan, vid runt halv tre- tiden, och hade berättat om att han äntligen fått gräs första gången i Sverige. När han fick nys om att vi hade pratat religion sa han att han inte tror på någon världsreligion för i islam får man inte ha sex förens man har gift sig för då kommer man till helvetet och i kristendomen får man inte ha sex förens man har gift sig för då kommer man till helvetet, men hur ska man då veta att man har gift sig med rätt person om man inte få ha sex innan man har gift sig, tänk om personen visar sig vara jättedålig i sängen. Det var därför jag dumpade min förra tjej, säger han då. Sedan förklarade han: Nej, jag bara skojar.
Mohammed sa ingenting. Jag garvade. Jag tror att det är sådana här saker som kallas för kulturkrockar.
Sedan när Craige hade gått, sa Mohammed att det var ju det jag sa, det handlar bara om sex. Jag vet inte hur jag ska ställa mig i den frågan. Jag menar, jag vill inte vara gift med en kille som är jättedålig i sängen, men å andra sidan vill jag inte ha en som är socialt kass heller. Med andra ord har jag ganska höga krav.
Vad jag dock tycker är att om kvinnan ska täcka sin kropp för att den är attraktiv för män, så ska män täcka sin för att inte fresta oss kvinnor. Jag tycker också att musikvideor inte ska vara porrfilm och att schlagerfestivalen mer ska inrikta sig på att vara musiktävling, än att var vem som har på sig minst kläder- tävling. Varför inte sjunga nakna allihop eller kanske i burka direkt på stört, både män och kvinnor. Så behöver männen inte känna att de blir diskriminerade bara för att det råkar avslöjas att de har en ganska liten sak mellan benen.
Tack för mig.

Korv i ugn. Is i frys. Och alcoläsk i postlådan.

Idag har jag gjort ingen nytta alls.
Jo.
Mat.
Korv i ugn.
Fast det blev i stekpanna och mikro sen.
Jag frågade min skånska korridorkompis om man kunde tjonga in stekpannan i ugnen och han sa att man kunde ju pröva. Jo. Det keunde man jue görrrea.
Jag gjorde inte det sen. Jag ringde till mamma och kollade så att receptet stämde med mitt komihåg och sedan stekte jag korven, gjorde görjan och tjongade in allt i mikron istället.
Det blev gott. Med ris. Som kokade över fem gånger bara för att spishelvete tar sån jävla tid på sig att gå ner från sexan till ettan. Skitspis.
Engelsmannen gjorde pizza i ugn idag igen, men han har visst fått tag i en kökshanduk istället för sin egen tröja. Den enda maten som jag har sett honom äta är pizza. Och så gulaschsoppa med potatismos. Undrar hur det smakar. Jag funderar på om han fick inspiration utav mig vad gäller gulaschsoppan för dagen innan åt jag det. Men innan, när han bara åt pizza, hade han ingen kökshandduk att ta ut pizzan med och inga grytlappar heller, så när han kom på att han inte hade något att ta den varma pizzan med så tog han av sig sin t-shirt och tog pizzan med den istället och gick iväg. Jag skrattade.
Häromdagen när han skulle lägga in en nyinköpt pizza i frysen kunde han inte stänga den för all isen. Han utstötte några ljud innan han satte upp ett finger i luften och gick iväg. Han kom tillbaka med en hammare som han började bryta låss isen med. Jag funderade på ifall inte avfrostning var det bästa allternativet i denna situation. Han förstod nog inte vad jag menade, för han fortsatte att hacka loss isen. De borthackade isbitarna samlade han sedan upp och kastade ut genom fönstret. Vi bor på femte våningen. Watch out skrek han innan han kastade ut dem. Stort hagelregn. De isbitarna han inte orkade plocka upp för de var så små tog han en sopkvast och sopade under frysen. Sådär, tyckte han. Fruktansvärt hypersmart. Hammare och soppkvast vid isbrytning av frys. Så gör engelsmännen.
När han var klar tog jag samma sopkvast och sopade ut allt vatten och all is från under frysen och soppade upp det på en skyffel och la det i diskhon och spolade varmt vatten på så att inte isbitar skulle ligga där sen. Och dagen efter frostade jag och en till tjej ur frysen. För då hade han återigen inte lyckats stänga frysen och ställt en lossnad skåpslucka för frysdörren istället, fast den fortfarande inte gick att stänga för det.
Jag funderar på om de i England tyckte att han var så dum så att de skickade honom till Sverige istället. För att bli av med honom liksom. Eller om de är sånna i england i allmänhet, jamenar, titta bara på mr. Bean. Praktexemplar.
Nu är jag sådär dum igen, Frida. Men vart är männskligheten på väg? Knappast framåt. Utan mer som krabborna. Åt sidan. Med rikting bakåt.
När jag var och handlade idag köpte jag Lingonlängtante. Det var gott. Vi måste ha det på vårt fik sen. Det kanske kan heta Ekofik, eller nått. Ellet kanske Stiglöst. Och så kan vi ha ikeamöbler? Nej, kanske inte. Vi gör dem själva! Då kan det heta vinn för våg.
Jag har läst ur en bok med idag, som inte tillhör kurslitteraturen, utan som jag läser för att jag vill. Den handlar om Astrid Lindgren författarskap. Jag läste om Mio, min Mio. Underskön bok. Mio, min Mio.
Jag funderar på att skriva till Mona, men jag vet inte vad jag ska skriva, eller jo, fast jag vet inte vad jag kan skriva till Mona. I hennes sista mail skev hon att du får gäran skriva ett mail till mig nångång och berätta om hur det går för dig. Hur det går för mig? Emn. Emn. Hur?
Går det bra eller mindre bra?
Det går utför.
Det låter ju inte så bra.
Nehe, jag tycker det låter underbart.
Va? Vad menar du med det?
Vet jag knappt själv. Jag sa det bara för att praktisera metros, grekiska, betyder måtta. Lagom, på ren svenska. Du vet, framhålla både de positiva och negativa sidorna av det hela.
Nu kom jag på en nyttig sak som jag har gjort idag. Jag har damsugit.
Annars har jag bara legat och förtynnat i min gröna soffa och läst om Astrid Lindgrens Mio, min Mio skriven av Vivi Edstöm.
Jag fick sms från Magnus också. Igår. Han skriver: Hur står det till med alex=)(åh, jag föredrar alex, mot fröken melander, så, tackar som frågar, det är alldeles utmärkt efter omständigheterna)? Hoppas det går bra med studiena=)(jag fick den näst värsta kritik jag fått på en uppsats häromdagen, annars går det nog fruktansvärt utmärkt, tror jag). Har du gjort slut på alcoläsken=p (ja, igår, kan du köpa ut lite mer och skicka på posten?)
Han har skickat fyra liknande sms som jag inte heller har svarat på. Vi har en sak gemensamt skrev han i ett sms. Vi är båda ensamma. Det är inte sant. Tror jag. För jag vägarar vara ensam. Våga vägra vara ensam, kamrat. Jag har mina korridorskompisar och klasskompisar och Fridavän och mammelimu och Marinapratarhelatiden utomnärhonärsur eller tittar på tv. Och så har jag ju Magnus. Och han har sina kor. Och sina föräldrar och sin Linushund och sina kompisar E ik och Fe ik. Så nej, jag känner mig inte ett dugg ensam. Och så har jag ju min böcker också och det allrabästa sällskapet jag kan få: mig själv. Jag läste det i en bok en gång. Jag ifrågarsätter det lite gann... Vissa blir tokiga av sig själva, andra blir tokiga av andra. Resten blir tokiga av annat eller bådeoch.
Nu är klockan 22.04. Klockan 22 skriker alla här. Jag vet inte om det är för all studieångest, men klockan tio så är det fritt att skrika. Måste vara hälsosamt.
Jo, jag måste berätta om att på Carolinabiblioteket så finns det ett café och i det cafét finns det det allra underbaraste biträde och han pratade om sin mamma eller nån en gång och sa att hon skulle nog kunna stå utanför sitt hus medan det brinner ner och du frågar henne hur hon mår och hon säga att tackar som frågar, det är alldeles utmärt efter omständigheterna.
Jag ska bli sån, har jag bestämt mig för.
Ungefär som den där engelsmannen som Mona berättade om. Frågade man honom hur det var så sa han alltid. Oh, I'm Perfect!
Så ska jag med säga. Om Mohammed frågar hur det är.
Oh, I'm Perfect.
(eller, äsch, it's bloody fucking brilliantly perfect.)
Som Kjell sa en gång. Det ser ut som om ni inte har gjort ett skapande jäkla dugg. Han hade rätt. Och vad har du åstadkommit i ditt liv då? skulle jag frågat. Inte ett skapande jäkla dugg, nått skapande jäkla dugg, eller bara duggregn? puss på dig, er, ni småjäklar och en stor gruppkram!
Heja Livet!

En okristligt tidig föreläsning

Idag har jag varit på en okristligt tidigt introduktionsföreläsning. Jag känner mig så jävla uppslyst så det är inte klokt. Mamma ringde innan och sa att hon hade sagt till någon att jag längtar hem och att han sa att vi saknar dig. Jag längtar inte hem. Jag vet i skön vart jag längtar. Innan jag åkte hem längtade jag hem lite grann och när jag kom innanför dörren gick jag med ett fånigt leende genom hela huset och hälsade på folket och fäna.
Men när jag kom hem hit till mitt rum igår (efter att jag spatserat runt i halva Uppsala med en resväska, en ryggsäck och en handväska, så såg ni nån mystisk varelse med mycket packning i går kväll vid halv niotiden i Uppsala var det bara jag) kändes det ännu bättre. Det känns som att där mina saker är, där är också jag. Väldigt mycket i-landsvarning på det, men ändå...
Min allrakäraste Fridavän har bekräftat mina fördomar om New York. Jävla stresstad. Men att du skulle få roligt där och att du skulle trivas det hade jag verkligen hoppats på!
Nu ska jag äta. Mamma och jag kom fram till att det är meningen med livet. Vi fick en inbjudan från missionskyrkan om att de skulle undersöka meningen med livet en kväll. Och då sa mamma att det behöver man inte undersöka, meningen med livet är att äta, är det inte så, Kämpe, frågade hon hunden och det sa han att det var. Och förut har hon frågat hästarna och de har sagt samma sak. Och mycket riktigt, missionskyrkan skulle visst börja sin kväll med en måltid.
Men om mamma och jag skulle komma dit och hävda att en sådan struntsak var meningen med livet skulle vi bli tagna för idioter. Så istället gick vi på kräftskiva och uppfyllde meningen med livet med en hel skock andra som är av samma mening. Så var det med det.
Nu ska jag äta.

En sko i rondellen.

Mitt förra inlägg äcklar mig. Jag vet inte varför.
I vilket fall som helst så skrev jag en liten sak i måndags, efter att jag lämnat in en gravt misslyckad uppsats (jag överdriver tyvärr inte detta, gott folk, och nu känner jag mig likadan som min uppsats). Men det som tröstar mig är att jag fick en sådan underbar upplevelse att berätta för folk så att jag nu har berättat den för alla som jag har haft lust att berätta den för och som har haft godheten att lyssna. Jag köpte ett anteckningsblock och en penna (tillsammans 40 kr) och skrev ner den. För i måndags var det nog bland de mest spännande dagarna i mitt liv. Texten lyder:
Jag har haft en så underbar dag idag. Jag önskar jag kunde berätta den för någon. Klockan halv åtta gick jag upp och skrev som besatt (jag var besatt) på min uppsats (efter färdigställandet av denna vet jag inte om den är värd att kallas detta). Jag levde på avsvalnat te och bröd utan pålägg som jag hävde i mig som en utsvulten samtidigt som jag smulade måttligt över tangentbordet, fram till klockan halv fem. Klockan ett var jag tvungen att duscha för jag kände mig äcklig. Så jag duschade mig och sedan satt jag i panikartat tillstånd (panikångestskrik!). Mina händer skakade värre än vid 25 minusgrader och mitt hjärta jobbade värre än vid sm-semifinalmachen mellan HV och Linköping.
Uppsatsen skulle vara inlämnad klockan fyra. Den skulle vara högst nio sidor. Klockan halv fyra satt jag och strök på måfå i texten från 12 sidor till det godkända antalet sidor. Jag hoppades att det inte skulle synas på resultatet. Klockan kvart i fyra bifogade jag filen och skickade den per mail och klockan tio i fyra rusade jag ut ur lägenheten och hoppades på att jag hade fått med mig allt som jag behövde.
Det brukar ta en kvart att cykla till universitetet härifrån. Nu skulle det få ta högst sju minuter. Jag flåsade alla cyklister i nacken innan jag svischade förbi dem. Jag tappade min sko i en rondell och lät den ligga (jag hade inte tid) (jag hade brottom) och kom fram med sårig hals och blodsmak i munnen. Jag parkerade cykeln, brydde mig inte om att låsa, rusade genom korridorena med strumplest och en sko i ena handen. Klockan fyra såg jag honom, där var han och jag gav honom uppsatsen, det som jag hoppas att jag i alla fall får godkänt på, jag gav honom det med ett andfått leende och skratt.
Sedan cyklade jag tillbaka och hämtade min sko i rondellen. Den låg kvar.
Efter detta cyklade jag och köpte en soppa och satte mig på ett kafé för att anteckna.
Jag har haft en så underbar dag idag. Jag bara önskar jag kunde berätta den för någon.

Jag ville göra det här innan jag dör.

Jag tror att jag gör det som man ska göra. Det som man uppmanades att göra när man tog studenten. Gör nu det ni vill. Uppfyll era drömmar.

För några veckor sedan åkte jag och Frida till Skottland, närmare bestämt till Edinbrugh och taxichauffören frågade varför vi hade åkt dit. Jag svarade att det var för att jag ville åka till Edinburgh innan jag dör. Han undrade om jag planerade att dö nån gång snart. Jag sa nej. Då klappade han i händerna och jublade.

Igår gick jag omkring i Uppsala universitets bibliotek och letade efter böcker. Jag har alltid drömt om att få gå omkring i ett bibliotek där taket är högt och böckerna står långt upp på väggarna så att man måste gå uppför sprialtrappan till tredje hyllan längst upp om man vill ha tag på just den boken man vill ha. Jag gjorde det. Och så åkte jag hiss upp för att hämta böcker och jag letade efter olika beteckningar där de böcker jag vill ha skulle finnas och jag fick kopieringskort och kopierade och jag tror inte jag i hela mitt liv har fått så mycket välvillig hjälp på ett ställe, speciellt inte på ett bibliotek. Jag hittade böckerna, jag fick mitt lånekort, jag fick gå i mina spiraltrappor högt upp för att hitta mina böcker och kopier och får kopieringskort och hjälp av snälla underbara människor, som i och för sig får betalt för det, men det finns de som man kan tro får betalt för motsatsen fast de egentligen har samma jobb.

Jag har alltid velat gå på ett universitet. Det låte fint, på nått sätt. Lärt. Och Uppsala. Gammal studentstad. Som Oxford i Severige ungefär. Dit ville jag och dit kom jag. Där är jag nu. Jag läser litteratur, jag går på seminarium, och har studentlitteratur. Och jag har nu gjort det jag alltid velat göra, gjort mesta möjliga nytta genom att läsa en bok på en dag. Jag får göra mesta möjliga nytta genom att läsa om den författare jag älskar mest: Astrid Lindgren. Och jag blir bokstavligen påpackad litteratur och sedan ska jag analysera det också. Jag hoppas bara att jag aldig kommer kvävas i den. Det får vi hoppas.

Och jag har lagt boken i ett bankfack, eller i alla fall, jag har bett mamma göra det nu. Jag ville skriva och det har jag gjort. Så... Nu fattas bara att jag ska rita bilderna... och ta korten.

Och när jag var liten, önskade jag jämt att jag nångång i framtiden skulle få lika långa bibliotekskvitton som mamma fick när hon lånade böcker. Och det fick jag alltid, alltid när jag gick på fenix och jag var alltid lika glad.

Jag har kommit fram till att jag har fått göra väldigt många saker detta året som jag drömt om och vela göra. Dessutom så kan jag skriva och skriva skrivstil så där som jag önskade att jag också en gång i framtiden skulle kunna göra. Och skriva fort, fort på datorn och kunna engelska...

Nu vill jag lära mig franska, åka till frankrike, klara av den här kursen så bra som möjligt, gå på de tre olika biona som jag har tittat ut de två följande veckorna, åka hem och festa kräftskiva den 20:de, rida på hästarna, galoppera, höra mamma tjata, se marina, min underbara syster, sitta framför tv och dator, stå på balkongen hemma med ett tekopp i handen och titta på utsikten över skogen, se hampus spela cs och se hur hela familjen blir mycket gladare på varandra i södra hult när Sanna kommer... Och gå en skrivarkurs nästa år, om det så ska bli på sörängens folkhögskola.