Dimma. Dålig sikt.

Jag har ingen annat att skriva än det jag redan skrivit=)
Vi fick en skrivuppgift att knåpa ihop fyra dikter, temat resa, men med olika motiv på fyrtio minuter. Jag fuskade lite och tog några meningar ur en gammal grej jag skrivit i den sista dikten. Jag hade inte tid.
1.
Över ölandsbron en vinterdag
Mamma håller krampaktigt i ratten:
tittar bara rakt fram tittar bara rakt fram

jag ser på himlen
jämför med havet
- ser ingen skillnad

2.
Dimma. Dålig sikt.
Vättern - en himmel.
Jag reser i höjd med träden.

3.
Vi skulle tagit bussen till paradiset, säger du.
Den stod precis här utanför.
Du pekar och jag tittar.
Missade vi den? frågar jag.
Mm, den gick precis.
Fan, säger jag.
Mm.
Var det direktbuss?
Nej, den gör ett stopp i helvetet
och ett i skärselden också, säger du.
Jaha, säger jag. Inte fler?
Nej, säger du.

4.
Vättern är vacker i kväll
En flicka gråter
Varför vet jag inte

Döing funnen i Nässjö, vid sjön

Jag sitter hemma hos Dick och skriver och lyssnar på Marinas musik. Tåget hem går inte förrän om två timmar. Jag orkade inte gå upp vid tio och hinna med tåget till elva. Jag orkade inte.
Ikväll ska jag hem till Sabina och Elin och äta (förhoppningsvis).
Jag ringde mamma innan och hon berättade att de hade hittat en döing nere vid sjön i Nässjö. Jag sa att det var ju spännande, då får man nästan gå ner och kika. Jag skojade.
När jag kommer hem ska jag visa min syster de två svarta klänningarna som jag köpte häromdan. Faktum är: Man kan köpa lycka.
Nu lyssnar jag på Rise Against.
Jag har skrivit cirka fyra sidor som jag har skickat till Karin och så har jag gett henne respons på lite omarbetade texter. Jag har dock ingen aning om var i berättelsen dess olika små scener som ihopklistrade blir fyra sidor ska vara någonstans. Jag funderar på saken och skriver vidare, måste ju i vilket fall som helst skriva om alltihop sen i alla fall, och då kommer det bli tusen gånger bättre. Jag vet hur jag vill ha det.

Fridavän, hur kommer det sig att du plötsligt blivit så festig? Vad har hänt? Hur blev det så?
Och hur i hela friden kommer det sig att jag sitter här och känner mig lite som en hemmafru? Han har gått till jobbet och jag har diskat och bäddat sängen. Hur blev det så?
Stora frågor vi kan fundera på.

Så äckligt romantiskt

Ja, du kan hela historien. Det började under maskeraden, under ölspelet. Jag dog och återuppstod. Som en ny människa. Sedan dess har det hänt väldigt mycket konstiga saker som jag aldrig trodde skulle hända. Bland annat:
Jag gick ut med Jennie och Sölve i Nässjö och där fanns Dick som visade oss runt bland Nässjös festutbud och som vi sov hos. Se inlägget under.
Under poesifestivalen gick vi (du, jag, Sabina och Elin) också ut i sköna Nässjö. Motiv och baktanke till att jag ville gå ut: jag hoppades lite på att träffa någon. (Alltså: jag är inte helt oskyldigt till detta som kommer. Men tack ändå Lisa, för att du ringde och smsade och tjatade på oss att vi skulle komma ner). Och där går jag runt och tittar. Och där sitter jag och spanar. Och plötsligt. Där kommer han ju.
Han ser mig, skiner upp, kommer fram, hälsar, säger att du får en kram, kramar. Plötsligt känner jag mig glad och lättraggad, vi går till baren, han beställer en öl och en cider, vi pratar, vi dansar, han går, jag tror han ska komma tillbaka, han kommer inte tillbaka, jag går till er, Sabina säger att han var där, och plötsligt är han där igen och säger att jag inte fattade vinken, jag säger nej, det gjorde jag inte och skrattar, du skulle följt med säger han, jaha okej, säger jag och skrattar igen och han frågar efter mitt nummer som han redan har för han har redan innan frågat Sabina och Elin om det. Haha! Triumf!
Sedan följer en smskonversation som leder till att jag får en inbjudan till Öland över midsommar och drar med dig dit.
Detta leder till att vi helgen därpå träffas igen. Och detta leder till att vi denna helgen träffas igen. Och vi badar, vi festar, vi tittar på film. Och när vi ska gå hem går vi nästan vilse. I Nässjö.
Igår åkte vi ut till en sjö, lånade en båt och rodde ut i solnedgången. Sååå äckligt romantiskt och så jäkla kul. Jag rodde jätteduktigt och förvånansvärt rakt.

Övrig information just nu:

Det är varmt. Jag jobbar. Och jag kom inte in på Att skriva barnlitteratur, så i höst blir det Kreativt skrivande II i Växjö och Skrivarlinjen Projekt i Nässjö. Jag undrar vad jag ska göra nästa höst. Läsa något i Växjö antagligen. Eller i Linköping. Jag får se. Får nästan ta reda på det snart, så att det inte blir sådär stressigt framåt hösten...

Vad ska jag bli? Vad ska jag bli? Vad ska jag bli? Vad ska jag göra?

Du vet.

Han satte sig i förarsätet och sa att fullast kör

Jag är vacker. Det kanske du allaredan visste, men jag var osäker. Det är jag fortfarande i och för sig, men mer säker än jag var innan. Jag är vacker.

Vad har hänt sedan vi såg sist? Jo, jag fick ett sug av att gå ut, men ingen skulle stanna kvar efter att vi hade slutat på fredagen, så jag smsade Sölve och frågade om de hade lust att hitta på nåt, gå ut? Vi gick ut i Nässjö på lördagen. Jag, Jennie och Sölve. Hotellet, det enda utestället i hela sunkiga Nässjö var proppfullt med fulla studenter. Jennie gjorde iakttagelsen att en av tjejerna där inne såg ut som Alexandra för några vecka sedan. Sölve sa att hon inte skulle vara elak. Jag tackade Jennie för den iakttagelsen och sa att jag på vägen till Jönköping förra veckan hade sett mig själv också, sittande på ett tåg, så jag vet hur jag såg ut när jag var borta.
Vi blev hungriga och bestämde oss för att käka en pizza eller två. Vi tog två och satte oss i baksätet av deras bil och åt. Rätt som det var kom han som gjorde att du ville spela ölspelet och en kompis till honom som jag inte har träffat förut. Han satte sig i förarsätet och sa att "fullast kör", sedan fick han en pizzabit av Jennie. Han undrade hur jag hade mått dagen efter festen. Jag sa förvånansvärt bra (då menade jag fysiskt, mentalt undrade jag ju varför jag inte bara hade kunnat få dö i en buske nånstans, men det sa jag inte, då hade han bara börjat oroa sig för mitt psykiska tillstånd, just nu är det för övrigt stabilt dock).
I alla fall. Dick (som han heter) tog senare med oss på en slags efterfest (eller som Sölve råkade uttrycka det, "efterspel", haha!). Där råkade jag sätta mig på en hög barstol och börja prata med en kille som satt på en lika hög barstol och vinglade oroväckande. Han fascinerades över mitt hår, tog ett kort på mig och sa att jag var vacker. Jag tackade honom så mycket, log överseende och flyttade ner på golvet till Dick och Sölve och Jennie. Hela kvällen petade denna kille sedan på mig och Jennie sa att jag skulle ta detta som en komplimang. Jag tänker att jag ska försöka och flyttade närmare Dick och Sölve och undvek att titta på den petande. Fyllebyltidiot. Hans tjej var där också. Undra vad hon tyckte. Typ, idiot.
Efter att någon annonserat att nu är det nationaldagen och letat upp nationalsången och vi sjungit den tillsammans bestämde vi oss för att åka hem till Dick. Jag hade inte druckit någonting så jag körade. Väl hemma hos honom spelade vi lite gitarr hero (jag var sämst) och låg på varandra i en hög i soffan. Jag sa att jag trodde att jag skulle åka hem nu men sen somnade jag, medan Dick och Jennie hade brottningsmatch i sängen tills de ramlade ner på golvet. Sölve sa att han hade fascinerats över att jag kunde sova i det oväsendet.
Igår, alltså i söndags, hängde jag med Jennie och Sölve ut igen. De skulle äta och dansa. Zara följde också med. Vi åt planka och jag lärde mig dansa gammeldans. Det var faktiskt kul. Och jag lyckades trampa på alla som jag dansade med.

Jo, just det. I torsdags spelade vi upp den där pjäsen vi har övat på sen i januari. Alla tyckte förstås att vi var jätteduktiga (och de som inte tyckte det höll käft). Jag spelade en sexbomb som hette Freja som förut hade varit man men opererat sig. Cim tyckte att jag var som klippt och skuren för rollen. Jag tackade honom. Stefan tyckte att jag skulle fortsätta med att gå i högklackat. Visst, sa jag, det kan jag väl göra fast det ser ut som att jag är full när jag går i dem. Han skrattade. Dagen därpå klagade han på mina låga klackar. Du lovade ju, sa han. Jag sa att det var i alla fall lite klack på. Han sa att det skulle ju var HÖGA klackar. Jag bad om ursäkt och sa att jag skulle bättra mig till nästa gång.
Under avslutning skrev vi också lappar med våra namn på där våra klasskamrater fick skriva bra egenskaper. På min stod det sammanfattningsvis saker om mitt hår, mitt skratt och min begåvning, att jag var härlig, rar, stark, mystisk, knäpp och kul (jag gillar de sista två mest) och att jag har framtiden för mig (som om inte alla unga har framtiden för sig?). Och slutligen: vacker.
Klassen gav kära Stefan och Maria presenter, några grät en skvätt över sorgligheten att kanske aldrig ses mer och så åt vi avslutningslunch i vår vackra sörängsmatsal. Sedan kramades vi och sa hejdå. Jag grät inte och kände mig känslokall. Jag tänkte att de jag vill träffa igen kommer jag träffa igen, resten är skitsamma. De finns på face book och de är vid liv. Det skulle varit värre om någon hade dött, då vet man liksom att det inte finns någon möjlighet att träffa dem igen. Aldrig mer. Men nu vet man i alla fall att man har möjlighet. Och det känns bra. Det känns alltid skönt att veta att man har möjlighet till något annat, även om man kanske aldrig tar den möjligheten. Det är lite känslan av frihet.

Jag längtar till poesifestivalen och metal town. Det var den 18 nångång va? Bra, vi ses snart. Tills dess... går jag runt och känner mig vacker.

Puss och kram

Jag kan ju alltid trösta mig med att jag inte äter lika mycket sojaböner som en ko

De senaste dagarna har naiva Alexandra tvingats bli medveten: Världen är ett jävla ställe.
Först tittar jag på "Bananas", ont girigt företag gör folk sterila och ger dem cancer genom bananbekämpningsmedel. Därefter ser jag "Blood Diamond", med ännu fler onda giriga människor, inbördeskrig, barnsoldater, åker in i en by och skjuter ner så många människor som möjligt, tar några till fånga, hugger av armarna på dem, låter dem gräva efter diamanter under slavlika förhållanden, åker in i en stad och skjuter ännu fler... På film ser jag lite av verkligheten utan verkligheten.
Sedan har "globalarna" sin presentation om Ecuador och om ett oljebolag, Texaco som genom utsläpp av oljerester har förgiftat grundvattnet och gett människorna där cancer. Ecuadors Tjernobyl. De badar, tvättar och dricker det förgiftade vattnet. Och naiva jag som trodde kolonialismen var över. Icke. Istället för länder så har företagen tagit över och regerar och kör över. Fy fan.
Jag läste lite ur en artikel om sojaböner. Äter jag kött är det lite sämre för världens resurser än om jag inte äter kött, men jag bidrar ändå till regnskogsskövling genom att käka sojaböner. Men jag kan ju alltid trösta mig med att jag inte äter lika mycket sojaböner som en ko. Eller?
Dessutom kvittar det nästan om man kör bil på etanol eller bensin, man bidrar till växthuseffekten och/eller regnskogsskövling i alla fall.
Och här sitter jag och funderar på vad jag ska göra.

Då blir man lite glad när man hör om människor som Engelskan som åkte till Ecuador och byggde en tunna med filter där regnvattnet kunde samlas, så att människorna slapp dricka det förgiftade.
Kanske skulle man här kunna komma på en bättre anordning än vattenklosetten. Det känns ärligt talat sådär att spola ner sin skit i dricksvatten...
Jag funderar på om jag ändå skulle göra minst skada om jag flyttar ut på landet, stannar där, och lever som i gamla tider med utedass. Och varenda gång jag springer ut mitt i vintern i tjugo minusgrader och fryser aslet av mig kan jag tänka på dem som inte har något vatten... Undra om jag fryser mindre då?

"Now where is that monkey? I want to shoot something!"

Det där samtalet om projektet gick nog bra. Han började med att förtydliga att jag inte kan skriva, att jag skriver fruktansvärt dåligt och att det här var jättedåligt. Jag förstod skämtet och han fortsatte. Som avslutning sa han att det var mycket bättre än det förra han läst av projektet. Bra, sa jag, tackade för hjälpen och tänkte igenom hans förslag, ansåg dem rimliga.
Jag var beredd att älska honom för att han kom till matsalen så att jag inte behövde knacka på hans dörr. Jag satt och hade ångest för det, men det gick ju fint.
Mamma ringde och sa att jag måste pumpa cykeldäcken. Jag sa att jag går hellre än frågar någon om en cykelpump. Hon sa att jag skulle göra som mamma säger. Jag sa att jag får se.
Jag ska tydligen läsa nåt fult på öppethusdagen. Som det ser ut och känns nu blir det En kvinna satt på en rymdrakets topp. Allt annat känns allt för dödens seriöst för att yppa högt för folk.
Antologierna kom i lådor idag. En tredje del av dem hade streck i sig som inte skulle vara där och som förstör intrycket. Vi funderar på att begära en ny tredjedel eller begära sänkt pris för den första. Du ska få en bok. En med utan streck i. För vänskaps skull.
Jag samlar Captain Jack Sparrow- citat på face book. Det finns inte så mycket annat roligt att göra där, om man inte gillar att övervaka folk. Dessa är citaten jag har fått ihop hittills (den sista är nog ändå min favorit): "You look somewhat familiar. Have I threatened you before?" "Why is the rum always gone?" "Any idea when Jones might release said terrible beastie?" "Where is it? Where is my thump-thump?" "You add an agreeable sense of the macabre to any delirium." "Now where is that monkey? I want to shoot something!"
Jag har precis tittat på Trettondagsafton på DVD. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Kanske skriva. Kanske läsa. Jag får se.

P.S. Sa jag att du skriver roligast, vän, alltid? D.S
Puss och kram

Känslan av att vara lite snyggare än vanligt och därmed kunna ta lite mer skit

I morgon ska jag ha textsamtal med Stefan om projektet. Jag ska ha krigsmålning (och med krigsmålning menar jag inte tre röda streck rätt över båda kinderna, utan kajal runt ögonen). Inte för att det kanske kommer bli jättehemskt, inte för att jag hade tänkt gå i krig eller starta något, absolut inte, utan bara för ett yttre försvar. Känslan av att känna sig lite snyggare än vanligt och därmed kunna ta lite mer skit.

Jag gick omkring och letade efter ett vin på systemet i fredags. Doktor L. Mycket gott. Vitt. Det skulle bli fest. Jag och Sabina gick till biblioteket och hyrde film som vi trodde att vi eventuellt skulle hinna kolla på, i alla fall en, innan festen, för att liksom förfesta med. På mitt rum: Elin gör i ordning mitt hår till festen medan Sabina talar om intresseproblem och relationsproblem.
Lyckobubbelkänslan infann sig aldrig, däremot kändes det som att jag höll på att ramla ihop. Spy.
Jag gick och la mig. Somnade skönt. Sleep is good.
Nästa dag åkte jag, Sabina och Elin hem till mig. Vi red, vi gjorde varma mackor, vi tittade på film, vi gick ut i skogen och promenerade.
Och efter denna sociala överdos flyr jag i desperation. Och kurerar mig med ensamhet. I morgon kommer jag vara inbunden och osocial (dvs. inte så trevlig).
Nästa helg kommer det var öppet hus på skolan på lördag några timmar bara, du får gärna komma och förgylla min tid. Men annars är jag oförhindrad att disponera min tid själv. Kommer vi jobba mer med den här öpptehusgrejen mer än vad jag vill, så skiter jag i det.
Denna vecka kommer vi också officiellt börja skriva på projektet.
Jag lyssnar fortfarande på sången du gav mig.
Gillar det där om hur du snurrar stil på din stol.
Det blir nog bra med de där valen. Själv sprang jag ifatt brevbäraren och ryckte upp hans dörr för att posta skrivprov och sommarjobbsansökan...
Jag undrar hur det blir.