Vi skulle skriva en monolog av en person så olik en själv som möjligt. Detta blev resultatet jag skrev:
Bakom mörka Max Mara: Stadslivet. Människornas röster mellan skyltfönstren som dämpade surr, trafikens rastlösa motorljud. Och jag, jag håller kassar från Viktoria Secret, följer strömmen, och älskar att vara bland människor. Deras, något stressade, meningslösa prat, vårt oavbrutna ivägkilande någon annanstans. Aldrig stanna, aldrig still, alltid på väg till. Stadslivet.
Det är något som jag hatar mer än ovårdade alkoholister på T-centralen och svenssons utan stil. Ensamhet. Fattar ni? Det värsta. The worst. Ensamhet, lika med utsatthet, lika med Nobody. Och därför, ett erkännande: jag är hellre med en bunt idioter än helt jävla själv, jag är hellre med folk utan stil än helt (jävla) själv, fattar ni? För helt- jävla- själv- ensamhet är det värsta.
Men inte jag, aldrig jag. Jag blir aldrig ensam. Jag vet hur man tar folk, jag vet hur man bemöter människor. Jag följer strömmen och jag passar in utan ansträngning. Jag har övat länge.
Alex
onsdag 8 september 2010
fredag 3 september 2010
Skatan
Han såg henne fortfarande stå utanför i regnet när han hade hämtat hagelgeväret och skatan fortsatte knacka på fönstret. Där stod hon i regnet som smattrade på rutan, även efter att han hade blinkat flera gånger och gnuggat sig i ögonen. Där stod hon med ryggsäck på ryggen och knackade på fönstret och mimade ”får jag komma in”.
Han famlade fram till dörren och öppnade. Och där kom hon, med en ryggsäck i ena handen och en teförpakning i den andra. Han blinkade.
– (Det var som attan), sa han. Vad gör du här?
– Får jag sova här i natt? frågade hon. Jag klarar inte av att vara hemma längre.
Han stapplade baklänges och släppte in henne. Han ville gömma sig under sängen, men stod kvar. Han ville låsa in sig på toaletten, men sedan kom han på att han inte hade något lås på toalettdörren och blev rädd för att hon skulle komma instormande där också. Så han stod kvar. Hon kom in, trampade av sig skorna, hängde av sig regnjackan och gick in i köket, medan han stod kvar i hallen och undrade om han trots allt inte skulle gå ut och skjuta skatan som knackade på fönstret och sedan putsa det i morgon när han kom hem från jobbet.
– Var har du kastrullerna? frågade hon och tydligen hade hon lyckats stänga av musiken, för det hade blivit tyst och han kunde höra regnet och hennes röst.
– I skåpet nere till vänster om spisen, svarade han och stängde dörren. Han hörde hur hon skramlade med en kastrull, hörde hur hon fyllde vatten i kastrullen och ställde den på spisen.
– Vill du också ha? frågade hon.
– Nej tack, det är bra, svarade han. Han gick ut till köket med hagelbössan och satte sig på en stol och tittade på henne. Hon fanns i hans kök.
– Var kom du ifrån? frågade han.
– Från skogen, sa hon. Jag gick hit.
– I det här vädret?
– Nej, i ett annat väder. Vad ska du ha den där till? frågade hon, lutade sig mot diskbänken och nickade mot hagelbössan.
– Jag hade tänkte skjuta en skata, sa han.
– Nu? Det är becksvart ute.
– Ja, sa han.
Hon log, vände sig sedan om och utan att fråga öppnade hon rätt skåp till muggarna och tog ut två stycken. Sedan öppnade hon rätt låda till teskedarna och frågade om han inte hade honung eller socker. Han sa att han hade socker, men inte honung och att han hoppades att det gick bra ändå. Hon sa att det gick bra. Han frågade om hon hade varit här förut och det sa hon ju att hon hade varit. Sedan öppnade hon tepaketet som hon hade haft med sig och tog upp två tepåsar. När vattnet hade börjat koka hällde hon upp det och la i en sockerbit i varje kopp. Sedan gick hon till kylskåpet och hällde i lite mjölk.
– Du vill inte ha en grogg? sa han.
– Jag ska bli nykterist, sa hon.
– Ajdå. Det var som attan. Inte ens en öl då?
– Nej. Vissa tröstar sig med alkohol, jag tröstar mig med te.
– Vad tröstar du dig emot då?
– Allt, sa hon och så tittade hon ner på de två muggarna. Förlåt, jag glömde att du inte ville ha, sa hon.
– Jag får väl dricka ändå, sa han.
– Ja, det är du så illa tvungen till nu, sa hon, log.
– Vad är det för te? frågade han.
– Earl Gray, sa hon. Det tröstar mest. Kan vi sätta oss där inne? Hon pekade in i vardagsrummet.
De reste sig och gick in dit. Hon satte sig i den bruna fåtöljen med uppdragna fötter och händerna om den rykande koppen, han satte sig i soffan, med hagelbössan liggande bredvid sig och den rykande koppen mellan händerna. Han såg på henne. Hon höll om sin kopp och blåste.
– Jag trodde det var en skata, sa han och nickade mot fönstret. Jag trodde att det var en skata som knacka på fönstret.
– Det var det ju också, sa hon. De skrattade och hon skrattade underbarast. Han tänkte att han måste spela in det någon gång för att ha att lyssna till.
– Varför kunde du inte vara hemma? frågade han.
– Jag tål inte stället, sa hon.
– Varför inte?
Hon rynkade pannan och munnen blev stram.
– Hade du nån öl?
Han blev förvånad, det var som attan, sa han, jag har en öl kvar i kylskåpet, men skulle inte du bli nykterist?
– Har du bara en? beordrade hon. Ingen annan sprit?
– Jo, jag har ju de där, sa han och pekade på spritflaskorna på hyllan. Han hade inte hunnit dricka dem än. Men jag har bara en öl. Vad vill du ha?
– Ölen, beordrade hon. Jag kan ta ölen först.
– Då kan jag joina dig med den här, sa han och viftade glatt med groggen.
Hon gav groggen en blick som borde ha fryst den till is i sin flaska, och den blicken fick honom att omedelbart resa sig och gå ut och hämta ölen i kylskåpet. Hon tog den och öppnade.
– Vill du ha? frågade hon kort och räckte honom.
Han skakade på huvudet.
– Nej, ta du den, du ville ju ha, sa han, undrade vad hon höll på med.
Då reste hon sig, gick fram till fönstret, öppnade det och började hälla ut ölen i rabatten.
– Vad gör du? frågade han och gjorde en ansatts att resa sig. Häller du ut ölet?
När hon hade hällt ut ölen gick hon fram till spritflaskorna, skruvade av korken och gick fram och tömde en i var hand.
– Vad gör du? utropade han och reste sig.
– Jag dränker skatjäveln, sa hon. Han stannade upp och stirrade på henne. Så gick hon och hämtade de två sista flaskorna. Han tog tag i en av dem för att hejdade henne, men hon ryckte den bara ur handen på honom och fortsatte hälla.
När allt var slut, stängde hon fönstret och satte sig ner i fåtöljen igen.
– Ska du inte ta den här med? frågade han och höll upp på den sista halvdruckna groggen. Hon började skratta.
– Varför då? Tyckte du inte att den var god? frågade hon.
– Jo då, sa han. Den var inte så dum, fast den smakade mest päronsaft.
Då log hon igen och skrattade och han blev tvungen att sätta sig.
– Jag ska betala för dem sen, sa hon, tog en sipp av teet, svalde, lutade sig tillbaka, suckade. Så ställde hon ner koppen, tog upp kortleken, började blanda så att korten snärtade i bordet, och fråga om de inte skulle spela skitgubbe.
Efter en vecka luktade det päronsaft och parfym i hela hans hus. Hans funderade på att skaffa ett lås till toaletten.
Han famlade fram till dörren och öppnade. Och där kom hon, med en ryggsäck i ena handen och en teförpakning i den andra. Han blinkade.
– (Det var som attan), sa han. Vad gör du här?
– Får jag sova här i natt? frågade hon. Jag klarar inte av att vara hemma längre.
Han stapplade baklänges och släppte in henne. Han ville gömma sig under sängen, men stod kvar. Han ville låsa in sig på toaletten, men sedan kom han på att han inte hade något lås på toalettdörren och blev rädd för att hon skulle komma instormande där också. Så han stod kvar. Hon kom in, trampade av sig skorna, hängde av sig regnjackan och gick in i köket, medan han stod kvar i hallen och undrade om han trots allt inte skulle gå ut och skjuta skatan som knackade på fönstret och sedan putsa det i morgon när han kom hem från jobbet.
– Var har du kastrullerna? frågade hon och tydligen hade hon lyckats stänga av musiken, för det hade blivit tyst och han kunde höra regnet och hennes röst.
– I skåpet nere till vänster om spisen, svarade han och stängde dörren. Han hörde hur hon skramlade med en kastrull, hörde hur hon fyllde vatten i kastrullen och ställde den på spisen.
– Vill du också ha? frågade hon.
– Nej tack, det är bra, svarade han. Han gick ut till köket med hagelbössan och satte sig på en stol och tittade på henne. Hon fanns i hans kök.
– Var kom du ifrån? frågade han.
– Från skogen, sa hon. Jag gick hit.
– I det här vädret?
– Nej, i ett annat väder. Vad ska du ha den där till? frågade hon, lutade sig mot diskbänken och nickade mot hagelbössan.
– Jag hade tänkte skjuta en skata, sa han.
– Nu? Det är becksvart ute.
– Ja, sa han.
Hon log, vände sig sedan om och utan att fråga öppnade hon rätt skåp till muggarna och tog ut två stycken. Sedan öppnade hon rätt låda till teskedarna och frågade om han inte hade honung eller socker. Han sa att han hade socker, men inte honung och att han hoppades att det gick bra ändå. Hon sa att det gick bra. Han frågade om hon hade varit här förut och det sa hon ju att hon hade varit. Sedan öppnade hon tepaketet som hon hade haft med sig och tog upp två tepåsar. När vattnet hade börjat koka hällde hon upp det och la i en sockerbit i varje kopp. Sedan gick hon till kylskåpet och hällde i lite mjölk.
– Du vill inte ha en grogg? sa han.
– Jag ska bli nykterist, sa hon.
– Ajdå. Det var som attan. Inte ens en öl då?
– Nej. Vissa tröstar sig med alkohol, jag tröstar mig med te.
– Vad tröstar du dig emot då?
– Allt, sa hon och så tittade hon ner på de två muggarna. Förlåt, jag glömde att du inte ville ha, sa hon.
– Jag får väl dricka ändå, sa han.
– Ja, det är du så illa tvungen till nu, sa hon, log.
– Vad är det för te? frågade han.
– Earl Gray, sa hon. Det tröstar mest. Kan vi sätta oss där inne? Hon pekade in i vardagsrummet.
De reste sig och gick in dit. Hon satte sig i den bruna fåtöljen med uppdragna fötter och händerna om den rykande koppen, han satte sig i soffan, med hagelbössan liggande bredvid sig och den rykande koppen mellan händerna. Han såg på henne. Hon höll om sin kopp och blåste.
– Jag trodde det var en skata, sa han och nickade mot fönstret. Jag trodde att det var en skata som knacka på fönstret.
– Det var det ju också, sa hon. De skrattade och hon skrattade underbarast. Han tänkte att han måste spela in det någon gång för att ha att lyssna till.
– Varför kunde du inte vara hemma? frågade han.
– Jag tål inte stället, sa hon.
– Varför inte?
Hon rynkade pannan och munnen blev stram.
– Hade du nån öl?
Han blev förvånad, det var som attan, sa han, jag har en öl kvar i kylskåpet, men skulle inte du bli nykterist?
– Har du bara en? beordrade hon. Ingen annan sprit?
– Jo, jag har ju de där, sa han och pekade på spritflaskorna på hyllan. Han hade inte hunnit dricka dem än. Men jag har bara en öl. Vad vill du ha?
– Ölen, beordrade hon. Jag kan ta ölen först.
– Då kan jag joina dig med den här, sa han och viftade glatt med groggen.
Hon gav groggen en blick som borde ha fryst den till is i sin flaska, och den blicken fick honom att omedelbart resa sig och gå ut och hämta ölen i kylskåpet. Hon tog den och öppnade.
– Vill du ha? frågade hon kort och räckte honom.
Han skakade på huvudet.
– Nej, ta du den, du ville ju ha, sa han, undrade vad hon höll på med.
Då reste hon sig, gick fram till fönstret, öppnade det och började hälla ut ölen i rabatten.
– Vad gör du? frågade han och gjorde en ansatts att resa sig. Häller du ut ölet?
När hon hade hällt ut ölen gick hon fram till spritflaskorna, skruvade av korken och gick fram och tömde en i var hand.
– Vad gör du? utropade han och reste sig.
– Jag dränker skatjäveln, sa hon. Han stannade upp och stirrade på henne. Så gick hon och hämtade de två sista flaskorna. Han tog tag i en av dem för att hejdade henne, men hon ryckte den bara ur handen på honom och fortsatte hälla.
När allt var slut, stängde hon fönstret och satte sig ner i fåtöljen igen.
– Ska du inte ta den här med? frågade han och höll upp på den sista halvdruckna groggen. Hon började skratta.
– Varför då? Tyckte du inte att den var god? frågade hon.
– Jo då, sa han. Den var inte så dum, fast den smakade mest päronsaft.
Då log hon igen och skrattade och han blev tvungen att sätta sig.
– Jag ska betala för dem sen, sa hon, tog en sipp av teet, svalde, lutade sig tillbaka, suckade. Så ställde hon ner koppen, tog upp kortleken, började blanda så att korten snärtade i bordet, och fråga om de inte skulle spela skitgubbe.
Efter en vecka luktade det päronsaft och parfym i hela hans hus. Hans funderade på att skaffa ett lås till toaletten.
Blod och värk!
Jag ska säga som det är. Jag tror att jag kan säga det här, men jag är inte helt säker. Fast jag säger det ändå. Jag gick runt i några dagar och trodde att jag var gravid. Det var en ny upplevelse. Min mens var nämligen försenad med exakt sju dagar. (Jag sa tre till mamma när hon frågade. Förlåt mamma.) Snacka om att jag var nervig.
Men nu! Nu rinner blodet ur mig och det värker skönt i äggstockarna som kramas ur som två gamla disktrasor. Å! Jag älskar blod och värk! Jag besjunger det! Jag skriver hymner till det. Och längtar efter att det ska gå över så att jag kan ha sex igen.
Var lugn. Jag har beställt tid för p-piller. Och jag vet hur man gör abort. Jag läste om det. Och jag vet alla symtom man har när man är gravid. Och hur man gör graviditetstest.
Idag hade vi vårt första riktiga textsamtal. Jag undrar om du har läst den texten. Jo, jag tror det. Men jag lägger upp den här i alla fall. De gillade den allmänt.
Förresten, kollade du musiklänkarna som jag skickade dig? Valravn? Jag gillar även Gjallarhorn, speciellt balladen I riden så varliga genom lunden... Och en isländsk typ godnattvisa som heter Modir min i kvi kvi. här är den version som jag ÄLSKAR: http://www.youtube.com/watch?v=DtKTkSMO5Us&feature=related
Jag hade en dag då jag sökte ballader på youtube och fick fram lite annat också...
Keep in touch, bitch.
puss och kram A
Men nu! Nu rinner blodet ur mig och det värker skönt i äggstockarna som kramas ur som två gamla disktrasor. Å! Jag älskar blod och värk! Jag besjunger det! Jag skriver hymner till det. Och längtar efter att det ska gå över så att jag kan ha sex igen.
Var lugn. Jag har beställt tid för p-piller. Och jag vet hur man gör abort. Jag läste om det. Och jag vet alla symtom man har när man är gravid. Och hur man gör graviditetstest.
Idag hade vi vårt första riktiga textsamtal. Jag undrar om du har läst den texten. Jo, jag tror det. Men jag lägger upp den här i alla fall. De gillade den allmänt.
Förresten, kollade du musiklänkarna som jag skickade dig? Valravn? Jag gillar även Gjallarhorn, speciellt balladen I riden så varliga genom lunden... Och en isländsk typ godnattvisa som heter Modir min i kvi kvi. här är den version som jag ÄLSKAR: http://www.youtube.com/watch?v=DtKTkSMO5Us&feature=related
Jag hade en dag då jag sökte ballader på youtube och fick fram lite annat också...
Keep in touch, bitch.
puss och kram A
söndag 29 augusti 2010
Dimma. Dålig sikt.
Jag har ingen annat att skriva än det jag redan skrivit=)
Vi fick en skrivuppgift att knåpa ihop fyra dikter, temat resa, men med olika motiv på fyrtio minuter. Jag fuskade lite och tog några meningar ur en gammal grej jag skrivit i den sista dikten. Jag hade inte tid.
1.
Över ölandsbron en vinterdag
Mamma håller krampaktigt i ratten:
tittar bara rakt fram tittar bara rakt fram
jag ser på himlen
jämför med havet
- ser ingen skillnad
2.
Dimma. Dålig sikt.
Vättern - en himmel.
Jag reser i höjd med träden.
3.
Vi skulle tagit bussen till paradiset, säger du.
Den stod precis här utanför.
Du pekar och jag tittar.
Missade vi den? frågar jag.
Mm, den gick precis.
Fan, säger jag.
Mm.
Var det direktbuss?
Nej, den gör ett stopp i helvetet
och ett i skärselden också, säger du.
Jaha, säger jag. Inte fler?
Nej, säger du.
4.
Vättern är vacker i kväll
En flicka gråter
Varför vet jag inte
Vi fick en skrivuppgift att knåpa ihop fyra dikter, temat resa, men med olika motiv på fyrtio minuter. Jag fuskade lite och tog några meningar ur en gammal grej jag skrivit i den sista dikten. Jag hade inte tid.
1.
Över ölandsbron en vinterdag
Mamma håller krampaktigt i ratten:
tittar bara rakt fram tittar bara rakt fram
jag ser på himlen
jämför med havet
- ser ingen skillnad
2.
Dimma. Dålig sikt.
Vättern - en himmel.
Jag reser i höjd med träden.
3.
Vi skulle tagit bussen till paradiset, säger du.
Den stod precis här utanför.
Du pekar och jag tittar.
Missade vi den? frågar jag.
Mm, den gick precis.
Fan, säger jag.
Mm.
Var det direktbuss?
Nej, den gör ett stopp i helvetet
och ett i skärselden också, säger du.
Jaha, säger jag. Inte fler?
Nej, säger du.
4.
Vättern är vacker i kväll
En flicka gråter
Varför vet jag inte
torsdag 12 augusti 2010
Döing funnen i Nässjö, vid sjön
Jag sitter hemma hos Dick och skriver och lyssnar på Marinas musik. Tåget hem går inte förrän om två timmar. Jag orkade inte gå upp vid tio och hinna med tåget till elva. Jag orkade inte.
Ikväll ska jag hem till Sabina och Elin och äta (förhoppningsvis).
Jag ringde mamma innan och hon berättade att de hade hittat en döing nere vid sjön i Nässjö. Jag sa att det var ju spännande, då får man nästan gå ner och kika. Jag skojade.
När jag kommer hem ska jag visa min syster de två svarta klänningarna som jag köpte häromdan. Faktum är: Man kan köpa lycka.
Nu lyssnar jag på Rise Against.
Jag har skrivit cirka fyra sidor som jag har skickat till Karin och så har jag gett henne respons på lite omarbetade texter. Jag har dock ingen aning om var i berättelsen dess olika små scener som ihopklistrade blir fyra sidor ska vara någonstans. Jag funderar på saken och skriver vidare, måste ju i vilket fall som helst skriva om alltihop sen i alla fall, och då kommer det bli tusen gånger bättre. Jag vet hur jag vill ha det.
Fridavän, hur kommer det sig att du plötsligt blivit så festig? Vad har hänt? Hur blev det så?
Och hur i hela friden kommer det sig att jag sitter här och känner mig lite som en hemmafru? Han har gått till jobbet och jag har diskat och bäddat sängen. Hur blev det så?
Stora frågor vi kan fundera på.
Ikväll ska jag hem till Sabina och Elin och äta (förhoppningsvis).
Jag ringde mamma innan och hon berättade att de hade hittat en döing nere vid sjön i Nässjö. Jag sa att det var ju spännande, då får man nästan gå ner och kika. Jag skojade.
När jag kommer hem ska jag visa min syster de två svarta klänningarna som jag köpte häromdan. Faktum är: Man kan köpa lycka.
Nu lyssnar jag på Rise Against.
Jag har skrivit cirka fyra sidor som jag har skickat till Karin och så har jag gett henne respons på lite omarbetade texter. Jag har dock ingen aning om var i berättelsen dess olika små scener som ihopklistrade blir fyra sidor ska vara någonstans. Jag funderar på saken och skriver vidare, måste ju i vilket fall som helst skriva om alltihop sen i alla fall, och då kommer det bli tusen gånger bättre. Jag vet hur jag vill ha det.
Fridavän, hur kommer det sig att du plötsligt blivit så festig? Vad har hänt? Hur blev det så?
Och hur i hela friden kommer det sig att jag sitter här och känner mig lite som en hemmafru? Han har gått till jobbet och jag har diskat och bäddat sängen. Hur blev det så?
Stora frågor vi kan fundera på.
måndag 12 juli 2010
Så äckligt romantiskt
Ja, du kan hela historien. Det började under maskeraden, under ölspelet. Jag dog och återuppstod. Som en ny människa. Sedan dess har det hänt väldigt mycket konstiga saker som jag aldrig trodde skulle hända. Bland annat:
Jag gick ut med Jennie och Sölve i Nässjö och där fanns Dick som visade oss runt bland Nässjös festutbud och som vi sov hos. Se inlägget under.
Under poesifestivalen gick vi (du, jag, Sabina och Elin) också ut i sköna Nässjö. Motiv och baktanke till att jag ville gå ut: jag hoppades lite på att träffa någon. (Alltså: jag är inte helt oskyldigt till detta som kommer. Men tack ändå Lisa, för att du ringde och smsade och tjatade på oss att vi skulle komma ner). Och där går jag runt och tittar. Och där sitter jag och spanar. Och plötsligt. Där kommer han ju.
Han ser mig, skiner upp, kommer fram, hälsar, säger att du får en kram, kramar. Plötsligt känner jag mig glad och lättraggad, vi går till baren, han beställer en öl och en cider, vi pratar, vi dansar, han går, jag tror han ska komma tillbaka, han kommer inte tillbaka, jag går till er, Sabina säger att han var där, och plötsligt är han där igen och säger att jag inte fattade vinken, jag säger nej, det gjorde jag inte och skrattar, du skulle följt med säger han, jaha okej, säger jag och skrattar igen och han frågar efter mitt nummer som han redan har för han har redan innan frågat Sabina och Elin om det. Haha! Triumf!
Sedan följer en smskonversation som leder till att jag får en inbjudan till Öland över midsommar och drar med dig dit.
Detta leder till att vi helgen därpå träffas igen. Och detta leder till att vi denna helgen träffas igen. Och vi badar, vi festar, vi tittar på film. Och när vi ska gå hem går vi nästan vilse. I Nässjö.
Igår åkte vi ut till en sjö, lånade en båt och rodde ut i solnedgången. Sååå äckligt romantiskt och så jäkla kul. Jag rodde jätteduktigt och förvånansvärt rakt.
Övrig information just nu:
Det är varmt. Jag jobbar. Och jag kom inte in på Att skriva barnlitteratur, så i höst blir det Kreativt skrivande II i Växjö och Skrivarlinjen Projekt i Nässjö. Jag undrar vad jag ska göra nästa höst. Läsa något i Växjö antagligen. Eller i Linköping. Jag får se. Får nästan ta reda på det snart, så att det inte blir sådär stressigt framåt hösten...
Vad ska jag bli? Vad ska jag bli? Vad ska jag bli? Vad ska jag göra?
Du vet.
Jag gick ut med Jennie och Sölve i Nässjö och där fanns Dick som visade oss runt bland Nässjös festutbud och som vi sov hos. Se inlägget under.
Under poesifestivalen gick vi (du, jag, Sabina och Elin) också ut i sköna Nässjö. Motiv och baktanke till att jag ville gå ut: jag hoppades lite på att träffa någon. (Alltså: jag är inte helt oskyldigt till detta som kommer. Men tack ändå Lisa, för att du ringde och smsade och tjatade på oss att vi skulle komma ner). Och där går jag runt och tittar. Och där sitter jag och spanar. Och plötsligt. Där kommer han ju.
Han ser mig, skiner upp, kommer fram, hälsar, säger att du får en kram, kramar. Plötsligt känner jag mig glad och lättraggad, vi går till baren, han beställer en öl och en cider, vi pratar, vi dansar, han går, jag tror han ska komma tillbaka, han kommer inte tillbaka, jag går till er, Sabina säger att han var där, och plötsligt är han där igen och säger att jag inte fattade vinken, jag säger nej, det gjorde jag inte och skrattar, du skulle följt med säger han, jaha okej, säger jag och skrattar igen och han frågar efter mitt nummer som han redan har för han har redan innan frågat Sabina och Elin om det. Haha! Triumf!
Sedan följer en smskonversation som leder till att jag får en inbjudan till Öland över midsommar och drar med dig dit.
Detta leder till att vi helgen därpå träffas igen. Och detta leder till att vi denna helgen träffas igen. Och vi badar, vi festar, vi tittar på film. Och när vi ska gå hem går vi nästan vilse. I Nässjö.
Igår åkte vi ut till en sjö, lånade en båt och rodde ut i solnedgången. Sååå äckligt romantiskt och så jäkla kul. Jag rodde jätteduktigt och förvånansvärt rakt.
Övrig information just nu:
Det är varmt. Jag jobbar. Och jag kom inte in på Att skriva barnlitteratur, så i höst blir det Kreativt skrivande II i Växjö och Skrivarlinjen Projekt i Nässjö. Jag undrar vad jag ska göra nästa höst. Läsa något i Växjö antagligen. Eller i Linköping. Jag får se. Får nästan ta reda på det snart, så att det inte blir sådär stressigt framåt hösten...
Vad ska jag bli? Vad ska jag bli? Vad ska jag bli? Vad ska jag göra?
Du vet.
måndag 7 juni 2010
Han satte sig i förarsätet och sa att fullast kör
Jag är vacker. Det kanske du allaredan visste, men jag var osäker. Det är jag fortfarande i och för sig, men mer säker än jag var innan. Jag är vacker.
Vad har hänt sedan vi såg sist? Jo, jag fick ett sug av att gå ut, men ingen skulle stanna kvar efter att vi hade slutat på fredagen, så jag smsade Sölve och frågade om de hade lust att hitta på nåt, gå ut? Vi gick ut i Nässjö på lördagen. Jag, Jennie och Sölve. Hotellet, det enda utestället i hela sunkiga Nässjö var proppfullt med fulla studenter. Jennie gjorde iakttagelsen att en av tjejerna där inne såg ut som Alexandra för några vecka sedan. Sölve sa att hon inte skulle vara elak. Jag tackade Jennie för den iakttagelsen och sa att jag på vägen till Jönköping förra veckan hade sett mig själv också, sittande på ett tåg, så jag vet hur jag såg ut när jag var borta.
Vi blev hungriga och bestämde oss för att käka en pizza eller två. Vi tog två och satte oss i baksätet av deras bil och åt. Rätt som det var kom han som gjorde att du ville spela ölspelet och en kompis till honom som jag inte har träffat förut. Han satte sig i förarsätet och sa att "fullast kör", sedan fick han en pizzabit av Jennie. Han undrade hur jag hade mått dagen efter festen. Jag sa förvånansvärt bra (då menade jag fysiskt, mentalt undrade jag ju varför jag inte bara hade kunnat få dö i en buske nånstans, men det sa jag inte, då hade han bara börjat oroa sig för mitt psykiska tillstånd, just nu är det för övrigt stabilt dock).
I alla fall. Dick (som han heter) tog senare med oss på en slags efterfest (eller som Sölve råkade uttrycka det, "efterspel", haha!). Där råkade jag sätta mig på en hög barstol och börja prata med en kille som satt på en lika hög barstol och vinglade oroväckande. Han fascinerades över mitt hår, tog ett kort på mig och sa att jag var vacker. Jag tackade honom så mycket, log överseende och flyttade ner på golvet till Dick och Sölve och Jennie. Hela kvällen petade denna kille sedan på mig och Jennie sa att jag skulle ta detta som en komplimang. Jag tänker att jag ska försöka och flyttade närmare Dick och Sölve och undvek att titta på den petande. Fyllebyltidiot. Hans tjej var där också. Undra vad hon tyckte. Typ, idiot.
Efter att någon annonserat att nu är det nationaldagen och letat upp nationalsången och vi sjungit den tillsammans bestämde vi oss för att åka hem till Dick. Jag hade inte druckit någonting så jag körade. Väl hemma hos honom spelade vi lite gitarr hero (jag var sämst) och låg på varandra i en hög i soffan. Jag sa att jag trodde att jag skulle åka hem nu men sen somnade jag, medan Dick och Jennie hade brottningsmatch i sängen tills de ramlade ner på golvet. Sölve sa att han hade fascinerats över att jag kunde sova i det oväsendet.
Igår, alltså i söndags, hängde jag med Jennie och Sölve ut igen. De skulle äta och dansa. Zara följde också med. Vi åt planka och jag lärde mig dansa gammeldans. Det var faktiskt kul. Och jag lyckades trampa på alla som jag dansade med.
Jo, just det. I torsdags spelade vi upp den där pjäsen vi har övat på sen i januari. Alla tyckte förstås att vi var jätteduktiga (och de som inte tyckte det höll käft). Jag spelade en sexbomb som hette Freja som förut hade varit man men opererat sig. Cim tyckte att jag var som klippt och skuren för rollen. Jag tackade honom. Stefan tyckte att jag skulle fortsätta med att gå i högklackat. Visst, sa jag, det kan jag väl göra fast det ser ut som att jag är full när jag går i dem. Han skrattade. Dagen därpå klagade han på mina låga klackar. Du lovade ju, sa han. Jag sa att det var i alla fall lite klack på. Han sa att det skulle ju var HÖGA klackar. Jag bad om ursäkt och sa att jag skulle bättra mig till nästa gång.
Under avslutning skrev vi också lappar med våra namn på där våra klasskamrater fick skriva bra egenskaper. På min stod det sammanfattningsvis saker om mitt hår, mitt skratt och min begåvning, att jag var härlig, rar, stark, mystisk, knäpp och kul (jag gillar de sista två mest) och att jag har framtiden för mig (som om inte alla unga har framtiden för sig?). Och slutligen: vacker.
Klassen gav kära Stefan och Maria presenter, några grät en skvätt över sorgligheten att kanske aldrig ses mer och så åt vi avslutningslunch i vår vackra sörängsmatsal. Sedan kramades vi och sa hejdå. Jag grät inte och kände mig känslokall. Jag tänkte att de jag vill träffa igen kommer jag träffa igen, resten är skitsamma. De finns på face book och de är vid liv. Det skulle varit värre om någon hade dött, då vet man liksom att det inte finns någon möjlighet att träffa dem igen. Aldrig mer. Men nu vet man i alla fall att man har möjlighet. Och det känns bra. Det känns alltid skönt att veta att man har möjlighet till något annat, även om man kanske aldrig tar den möjligheten. Det är lite känslan av frihet.
Jag längtar till poesifestivalen och metal town. Det var den 18 nångång va? Bra, vi ses snart. Tills dess... går jag runt och känner mig vacker.
Puss och kram
Vad har hänt sedan vi såg sist? Jo, jag fick ett sug av att gå ut, men ingen skulle stanna kvar efter att vi hade slutat på fredagen, så jag smsade Sölve och frågade om de hade lust att hitta på nåt, gå ut? Vi gick ut i Nässjö på lördagen. Jag, Jennie och Sölve. Hotellet, det enda utestället i hela sunkiga Nässjö var proppfullt med fulla studenter. Jennie gjorde iakttagelsen att en av tjejerna där inne såg ut som Alexandra för några vecka sedan. Sölve sa att hon inte skulle vara elak. Jag tackade Jennie för den iakttagelsen och sa att jag på vägen till Jönköping förra veckan hade sett mig själv också, sittande på ett tåg, så jag vet hur jag såg ut när jag var borta.
Vi blev hungriga och bestämde oss för att käka en pizza eller två. Vi tog två och satte oss i baksätet av deras bil och åt. Rätt som det var kom han som gjorde att du ville spela ölspelet och en kompis till honom som jag inte har träffat förut. Han satte sig i förarsätet och sa att "fullast kör", sedan fick han en pizzabit av Jennie. Han undrade hur jag hade mått dagen efter festen. Jag sa förvånansvärt bra (då menade jag fysiskt, mentalt undrade jag ju varför jag inte bara hade kunnat få dö i en buske nånstans, men det sa jag inte, då hade han bara börjat oroa sig för mitt psykiska tillstånd, just nu är det för övrigt stabilt dock).
I alla fall. Dick (som han heter) tog senare med oss på en slags efterfest (eller som Sölve råkade uttrycka det, "efterspel", haha!). Där råkade jag sätta mig på en hög barstol och börja prata med en kille som satt på en lika hög barstol och vinglade oroväckande. Han fascinerades över mitt hår, tog ett kort på mig och sa att jag var vacker. Jag tackade honom så mycket, log överseende och flyttade ner på golvet till Dick och Sölve och Jennie. Hela kvällen petade denna kille sedan på mig och Jennie sa att jag skulle ta detta som en komplimang. Jag tänker att jag ska försöka och flyttade närmare Dick och Sölve och undvek att titta på den petande. Fyllebyltidiot. Hans tjej var där också. Undra vad hon tyckte. Typ, idiot.
Efter att någon annonserat att nu är det nationaldagen och letat upp nationalsången och vi sjungit den tillsammans bestämde vi oss för att åka hem till Dick. Jag hade inte druckit någonting så jag körade. Väl hemma hos honom spelade vi lite gitarr hero (jag var sämst) och låg på varandra i en hög i soffan. Jag sa att jag trodde att jag skulle åka hem nu men sen somnade jag, medan Dick och Jennie hade brottningsmatch i sängen tills de ramlade ner på golvet. Sölve sa att han hade fascinerats över att jag kunde sova i det oväsendet.
Igår, alltså i söndags, hängde jag med Jennie och Sölve ut igen. De skulle äta och dansa. Zara följde också med. Vi åt planka och jag lärde mig dansa gammeldans. Det var faktiskt kul. Och jag lyckades trampa på alla som jag dansade med.
Jo, just det. I torsdags spelade vi upp den där pjäsen vi har övat på sen i januari. Alla tyckte förstås att vi var jätteduktiga (och de som inte tyckte det höll käft). Jag spelade en sexbomb som hette Freja som förut hade varit man men opererat sig. Cim tyckte att jag var som klippt och skuren för rollen. Jag tackade honom. Stefan tyckte att jag skulle fortsätta med att gå i högklackat. Visst, sa jag, det kan jag väl göra fast det ser ut som att jag är full när jag går i dem. Han skrattade. Dagen därpå klagade han på mina låga klackar. Du lovade ju, sa han. Jag sa att det var i alla fall lite klack på. Han sa att det skulle ju var HÖGA klackar. Jag bad om ursäkt och sa att jag skulle bättra mig till nästa gång.
Under avslutning skrev vi också lappar med våra namn på där våra klasskamrater fick skriva bra egenskaper. På min stod det sammanfattningsvis saker om mitt hår, mitt skratt och min begåvning, att jag var härlig, rar, stark, mystisk, knäpp och kul (jag gillar de sista två mest) och att jag har framtiden för mig (som om inte alla unga har framtiden för sig?). Och slutligen: vacker.
Klassen gav kära Stefan och Maria presenter, några grät en skvätt över sorgligheten att kanske aldrig ses mer och så åt vi avslutningslunch i vår vackra sörängsmatsal. Sedan kramades vi och sa hejdå. Jag grät inte och kände mig känslokall. Jag tänkte att de jag vill träffa igen kommer jag träffa igen, resten är skitsamma. De finns på face book och de är vid liv. Det skulle varit värre om någon hade dött, då vet man liksom att det inte finns någon möjlighet att träffa dem igen. Aldrig mer. Men nu vet man i alla fall att man har möjlighet. Och det känns bra. Det känns alltid skönt att veta att man har möjlighet till något annat, även om man kanske aldrig tar den möjligheten. Det är lite känslan av frihet.
Jag längtar till poesifestivalen och metal town. Det var den 18 nångång va? Bra, vi ses snart. Tills dess... går jag runt och känner mig vacker.
Puss och kram
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)