Som ni säkert redan vet har vi nyligen fått en uppgift om att i tidningar kan det finnas rubriker vilka kan användas i tillverkandet av… jag ber så hemskt mycket om ursäkt här, my bad… som kan användas i skapandet av skönlitterära texter, så som till exempel kortprosa. Vi fick även uppgifter om intresseväckande anslag, så som gåta, fråga eller problem. Härmed tänker jag slå tre grejer samtidigt med ett enda svingade slag, håll i er. För att väcka ert intresse, er respektingivande nyfikenhet börjar jag alltså med: Vad är det som Gustav Vasa och kejsar Nero har gemensamt?
Jag har ingen aning. Men det får jag absolut inte erkänna för er som läsare. Ty jag är den allsmäktiga skaparen av denna text. Så. Jag ljuger. Jag luras. Jag säger, och talar samtidigt sanning, och säger: det får ni räkna ut själva. Därefter ger jag er ledtrådar, jag, så att säga planterar… och ni ska här som läsare tro att jag har en baktanke med dem. Det har jag inte. Jag vet inte ens innan eller efter jag sätter ut dem . Jag är lika ovetande som er. Men tyst för fan, säg inget. Knip igen. Sjabbla inte bort det här nu (tänk på korten).
Som skrivande människor ska vi ju vara så förbannat bra på att luras… ni får ursäkta mig igen, så förbannat bra på att bli trodda. Och samtidigt säga sanningen. Är det bara jag som ser ett litet problem här. Det finns ett problem … Jag väljer att inte fördjupa mig i det. Men alltså: Min uppgift och mitt ansvar nu (som skrivande människa, för författare är man inte förrän man har publicerat mer än en bok och jag har inte publicerat någon, och därmed är inte Emily Bronte heller författare för hon har bara publicerade typ en bok) min uppgift är alltså att lura er att tro något och samtidigt säga sanning. Jag väljer att först inte tala sanning (det har jag dock redan gjort, talat sanning, jag ber ödmjukast om ursäkt för detta. Som ni redan märkt är jag är en otroligt osäker författare, förlåt, skrivande människa). Jag tänker lura er att tro att jag faktiskt vet vad Gustav Vasa och kejsar Nero har gemensamt. Jag tänker lura er att tro att jag faktiskt visste det hela tiden, ända sedan jag började skriva. Jag tänker lura er så jävla ordentligt att jag kommer tror mig själv och plötsligt har vi löst problemet. Jag kommer tala sanning. Enligt mina beräkningar. Konsten att ljuga är att tro sig själv. Eller kanske, konsten att lyckas med att ljuga är att lyckas ljuga så jävla bra att du tror dig själv och därmed, nästan automatiskt, talar sanning. Ni, kära vänner, får välja vilket av dessa två alternativ ni tycker bäst passar in på er. Jag ger er den konstnärliga friheten som läsare. Ty man måste ge sina läsare konstnärlig frihet. Punkt och tillbaka till grundfrågan: Gustav Vasa och kejsar Nero. Vad fan har de att göra i min text? Och vad fan har de gemensamt?
Jag tyckte så mycket om, eller jag snarare drogs till denna rubrik, denna titel, kände den sa mig något, kände den vill jag ha överst på min text. Så att i alla fall den blir bra. För det är så typiskt dej, Alex, att när du får en uppgift så kan du inte skriva någonting och så skriver du någonting ändå, men det blir för kort. Varför?
Och en annan fråga: Vad gör du här?
Förlåt förlåt förlåt förlåt jag skrev för att jag inte kunde skriva. Gustav Vasa och kejsar Nero ingick maskopi med varandra i mina gråceller. Och Kejsar Nero torterade och korsfäste. Och Gustav Vasa halshögg och satte på pålar, sa att jag var Nils Dacke, att jag måste dö, för jag stred mot allt som var rätt och riktigt bra.
För de som inte förstår: Genom hela denna text har Gustav Vasa och kejsar Nero varit i maskopi med varandra. De har, som de diktatorer de är infekterat min text och censurerat mig. Och som ni alla vet: censur är meningarnas död.
Dock blev denna text till trots allt och på så sätt dödade jag Dackejävel och Vasafan. Igen. Och jag levde någorlunda lyckligare, men utan mat.
Fotnot: Ni kommer att i läsandet av denna text upptäcka ett flertal av de smutsiga ord och de för oss ökända sjukdomar som står uppräknade på The Sigge’s list. Dessutom kommer ni hitta ett antal svordomar. Jag ber om ursäkt. Förlåt.
fredag 8 oktober 2010
Kronblad från äppelblommorna
Klang… där ljöd klockan.
Hon stod ännu kvar; lät ljudet eka ut och lyssnade. Åter ett omärkligt ljud och plötsligt var hon vid dörren och i ett enda tag hade hon öppnat den. En vindpust bara. Ingen där.
Trädgården låg stilla och tyst; kronbladen från äppelblommorna regnade ner och lade sig som ett skärt täcke över marken.
Hon hade förilat sig, men kunde inte gå tillbaka. Hon stod på trappan och väntade.
uppgiften: fortsätt på en redan befintlig text.
Alex.
Hon stod ännu kvar; lät ljudet eka ut och lyssnade. Åter ett omärkligt ljud och plötsligt var hon vid dörren och i ett enda tag hade hon öppnat den. En vindpust bara. Ingen där.
Trädgården låg stilla och tyst; kronbladen från äppelblommorna regnade ner och lade sig som ett skärt täcke över marken.
Hon hade förilat sig, men kunde inte gå tillbaka. Hon stod på trappan och väntade.
uppgiften: fortsätt på en redan befintlig text.
Alex.
onsdag 8 september 2010
Monolog
Vi skulle skriva en monolog av en person så olik en själv som möjligt. Detta blev resultatet jag skrev:
Bakom mörka Max Mara: Stadslivet. Människornas röster mellan skyltfönstren som dämpade surr, trafikens rastlösa motorljud. Och jag, jag håller kassar från Viktoria Secret, följer strömmen, och älskar att vara bland människor. Deras, något stressade, meningslösa prat, vårt oavbrutna ivägkilande någon annanstans. Aldrig stanna, aldrig still, alltid på väg till. Stadslivet.
Det är något som jag hatar mer än ovårdade alkoholister på T-centralen och svenssons utan stil. Ensamhet. Fattar ni? Det värsta. The worst. Ensamhet, lika med utsatthet, lika med Nobody. Och därför, ett erkännande: jag är hellre med en bunt idioter än helt jävla själv, jag är hellre med folk utan stil än helt (jävla) själv, fattar ni? För helt- jävla- själv- ensamhet är det värsta.
Men inte jag, aldrig jag. Jag blir aldrig ensam. Jag vet hur man tar folk, jag vet hur man bemöter människor. Jag följer strömmen och jag passar in utan ansträngning. Jag har övat länge.
Alex
Bakom mörka Max Mara: Stadslivet. Människornas röster mellan skyltfönstren som dämpade surr, trafikens rastlösa motorljud. Och jag, jag håller kassar från Viktoria Secret, följer strömmen, och älskar att vara bland människor. Deras, något stressade, meningslösa prat, vårt oavbrutna ivägkilande någon annanstans. Aldrig stanna, aldrig still, alltid på väg till. Stadslivet.
Det är något som jag hatar mer än ovårdade alkoholister på T-centralen och svenssons utan stil. Ensamhet. Fattar ni? Det värsta. The worst. Ensamhet, lika med utsatthet, lika med Nobody. Och därför, ett erkännande: jag är hellre med en bunt idioter än helt jävla själv, jag är hellre med folk utan stil än helt (jävla) själv, fattar ni? För helt- jävla- själv- ensamhet är det värsta.
Men inte jag, aldrig jag. Jag blir aldrig ensam. Jag vet hur man tar folk, jag vet hur man bemöter människor. Jag följer strömmen och jag passar in utan ansträngning. Jag har övat länge.
Alex
fredag 3 september 2010
Skatan
Han såg henne fortfarande stå utanför i regnet när han hade hämtat hagelgeväret och skatan fortsatte knacka på fönstret. Där stod hon i regnet som smattrade på rutan, även efter att han hade blinkat flera gånger och gnuggat sig i ögonen. Där stod hon med ryggsäck på ryggen och knackade på fönstret och mimade ”får jag komma in”.
Han famlade fram till dörren och öppnade. Och där kom hon, med en ryggsäck i ena handen och en teförpakning i den andra. Han blinkade.
– (Det var som attan), sa han. Vad gör du här?
– Får jag sova här i natt? frågade hon. Jag klarar inte av att vara hemma längre.
Han stapplade baklänges och släppte in henne. Han ville gömma sig under sängen, men stod kvar. Han ville låsa in sig på toaletten, men sedan kom han på att han inte hade något lås på toalettdörren och blev rädd för att hon skulle komma instormande där också. Så han stod kvar. Hon kom in, trampade av sig skorna, hängde av sig regnjackan och gick in i köket, medan han stod kvar i hallen och undrade om han trots allt inte skulle gå ut och skjuta skatan som knackade på fönstret och sedan putsa det i morgon när han kom hem från jobbet.
– Var har du kastrullerna? frågade hon och tydligen hade hon lyckats stänga av musiken, för det hade blivit tyst och han kunde höra regnet och hennes röst.
– I skåpet nere till vänster om spisen, svarade han och stängde dörren. Han hörde hur hon skramlade med en kastrull, hörde hur hon fyllde vatten i kastrullen och ställde den på spisen.
– Vill du också ha? frågade hon.
– Nej tack, det är bra, svarade han. Han gick ut till köket med hagelbössan och satte sig på en stol och tittade på henne. Hon fanns i hans kök.
– Var kom du ifrån? frågade han.
– Från skogen, sa hon. Jag gick hit.
– I det här vädret?
– Nej, i ett annat väder. Vad ska du ha den där till? frågade hon, lutade sig mot diskbänken och nickade mot hagelbössan.
– Jag hade tänkte skjuta en skata, sa han.
– Nu? Det är becksvart ute.
– Ja, sa han.
Hon log, vände sig sedan om och utan att fråga öppnade hon rätt skåp till muggarna och tog ut två stycken. Sedan öppnade hon rätt låda till teskedarna och frågade om han inte hade honung eller socker. Han sa att han hade socker, men inte honung och att han hoppades att det gick bra ändå. Hon sa att det gick bra. Han frågade om hon hade varit här förut och det sa hon ju att hon hade varit. Sedan öppnade hon tepaketet som hon hade haft med sig och tog upp två tepåsar. När vattnet hade börjat koka hällde hon upp det och la i en sockerbit i varje kopp. Sedan gick hon till kylskåpet och hällde i lite mjölk.
– Du vill inte ha en grogg? sa han.
– Jag ska bli nykterist, sa hon.
– Ajdå. Det var som attan. Inte ens en öl då?
– Nej. Vissa tröstar sig med alkohol, jag tröstar mig med te.
– Vad tröstar du dig emot då?
– Allt, sa hon och så tittade hon ner på de två muggarna. Förlåt, jag glömde att du inte ville ha, sa hon.
– Jag får väl dricka ändå, sa han.
– Ja, det är du så illa tvungen till nu, sa hon, log.
– Vad är det för te? frågade han.
– Earl Gray, sa hon. Det tröstar mest. Kan vi sätta oss där inne? Hon pekade in i vardagsrummet.
De reste sig och gick in dit. Hon satte sig i den bruna fåtöljen med uppdragna fötter och händerna om den rykande koppen, han satte sig i soffan, med hagelbössan liggande bredvid sig och den rykande koppen mellan händerna. Han såg på henne. Hon höll om sin kopp och blåste.
– Jag trodde det var en skata, sa han och nickade mot fönstret. Jag trodde att det var en skata som knacka på fönstret.
– Det var det ju också, sa hon. De skrattade och hon skrattade underbarast. Han tänkte att han måste spela in det någon gång för att ha att lyssna till.
– Varför kunde du inte vara hemma? frågade han.
– Jag tål inte stället, sa hon.
– Varför inte?
Hon rynkade pannan och munnen blev stram.
– Hade du nån öl?
Han blev förvånad, det var som attan, sa han, jag har en öl kvar i kylskåpet, men skulle inte du bli nykterist?
– Har du bara en? beordrade hon. Ingen annan sprit?
– Jo, jag har ju de där, sa han och pekade på spritflaskorna på hyllan. Han hade inte hunnit dricka dem än. Men jag har bara en öl. Vad vill du ha?
– Ölen, beordrade hon. Jag kan ta ölen först.
– Då kan jag joina dig med den här, sa han och viftade glatt med groggen.
Hon gav groggen en blick som borde ha fryst den till is i sin flaska, och den blicken fick honom att omedelbart resa sig och gå ut och hämta ölen i kylskåpet. Hon tog den och öppnade.
– Vill du ha? frågade hon kort och räckte honom.
Han skakade på huvudet.
– Nej, ta du den, du ville ju ha, sa han, undrade vad hon höll på med.
Då reste hon sig, gick fram till fönstret, öppnade det och började hälla ut ölen i rabatten.
– Vad gör du? frågade han och gjorde en ansatts att resa sig. Häller du ut ölet?
När hon hade hällt ut ölen gick hon fram till spritflaskorna, skruvade av korken och gick fram och tömde en i var hand.
– Vad gör du? utropade han och reste sig.
– Jag dränker skatjäveln, sa hon. Han stannade upp och stirrade på henne. Så gick hon och hämtade de två sista flaskorna. Han tog tag i en av dem för att hejdade henne, men hon ryckte den bara ur handen på honom och fortsatte hälla.
När allt var slut, stängde hon fönstret och satte sig ner i fåtöljen igen.
– Ska du inte ta den här med? frågade han och höll upp på den sista halvdruckna groggen. Hon började skratta.
– Varför då? Tyckte du inte att den var god? frågade hon.
– Jo då, sa han. Den var inte så dum, fast den smakade mest päronsaft.
Då log hon igen och skrattade och han blev tvungen att sätta sig.
– Jag ska betala för dem sen, sa hon, tog en sipp av teet, svalde, lutade sig tillbaka, suckade. Så ställde hon ner koppen, tog upp kortleken, började blanda så att korten snärtade i bordet, och fråga om de inte skulle spela skitgubbe.
Efter en vecka luktade det päronsaft och parfym i hela hans hus. Hans funderade på att skaffa ett lås till toaletten.
Han famlade fram till dörren och öppnade. Och där kom hon, med en ryggsäck i ena handen och en teförpakning i den andra. Han blinkade.
– (Det var som attan), sa han. Vad gör du här?
– Får jag sova här i natt? frågade hon. Jag klarar inte av att vara hemma längre.
Han stapplade baklänges och släppte in henne. Han ville gömma sig under sängen, men stod kvar. Han ville låsa in sig på toaletten, men sedan kom han på att han inte hade något lås på toalettdörren och blev rädd för att hon skulle komma instormande där också. Så han stod kvar. Hon kom in, trampade av sig skorna, hängde av sig regnjackan och gick in i köket, medan han stod kvar i hallen och undrade om han trots allt inte skulle gå ut och skjuta skatan som knackade på fönstret och sedan putsa det i morgon när han kom hem från jobbet.
– Var har du kastrullerna? frågade hon och tydligen hade hon lyckats stänga av musiken, för det hade blivit tyst och han kunde höra regnet och hennes röst.
– I skåpet nere till vänster om spisen, svarade han och stängde dörren. Han hörde hur hon skramlade med en kastrull, hörde hur hon fyllde vatten i kastrullen och ställde den på spisen.
– Vill du också ha? frågade hon.
– Nej tack, det är bra, svarade han. Han gick ut till köket med hagelbössan och satte sig på en stol och tittade på henne. Hon fanns i hans kök.
– Var kom du ifrån? frågade han.
– Från skogen, sa hon. Jag gick hit.
– I det här vädret?
– Nej, i ett annat väder. Vad ska du ha den där till? frågade hon, lutade sig mot diskbänken och nickade mot hagelbössan.
– Jag hade tänkte skjuta en skata, sa han.
– Nu? Det är becksvart ute.
– Ja, sa han.
Hon log, vände sig sedan om och utan att fråga öppnade hon rätt skåp till muggarna och tog ut två stycken. Sedan öppnade hon rätt låda till teskedarna och frågade om han inte hade honung eller socker. Han sa att han hade socker, men inte honung och att han hoppades att det gick bra ändå. Hon sa att det gick bra. Han frågade om hon hade varit här förut och det sa hon ju att hon hade varit. Sedan öppnade hon tepaketet som hon hade haft med sig och tog upp två tepåsar. När vattnet hade börjat koka hällde hon upp det och la i en sockerbit i varje kopp. Sedan gick hon till kylskåpet och hällde i lite mjölk.
– Du vill inte ha en grogg? sa han.
– Jag ska bli nykterist, sa hon.
– Ajdå. Det var som attan. Inte ens en öl då?
– Nej. Vissa tröstar sig med alkohol, jag tröstar mig med te.
– Vad tröstar du dig emot då?
– Allt, sa hon och så tittade hon ner på de två muggarna. Förlåt, jag glömde att du inte ville ha, sa hon.
– Jag får väl dricka ändå, sa han.
– Ja, det är du så illa tvungen till nu, sa hon, log.
– Vad är det för te? frågade han.
– Earl Gray, sa hon. Det tröstar mest. Kan vi sätta oss där inne? Hon pekade in i vardagsrummet.
De reste sig och gick in dit. Hon satte sig i den bruna fåtöljen med uppdragna fötter och händerna om den rykande koppen, han satte sig i soffan, med hagelbössan liggande bredvid sig och den rykande koppen mellan händerna. Han såg på henne. Hon höll om sin kopp och blåste.
– Jag trodde det var en skata, sa han och nickade mot fönstret. Jag trodde att det var en skata som knacka på fönstret.
– Det var det ju också, sa hon. De skrattade och hon skrattade underbarast. Han tänkte att han måste spela in det någon gång för att ha att lyssna till.
– Varför kunde du inte vara hemma? frågade han.
– Jag tål inte stället, sa hon.
– Varför inte?
Hon rynkade pannan och munnen blev stram.
– Hade du nån öl?
Han blev förvånad, det var som attan, sa han, jag har en öl kvar i kylskåpet, men skulle inte du bli nykterist?
– Har du bara en? beordrade hon. Ingen annan sprit?
– Jo, jag har ju de där, sa han och pekade på spritflaskorna på hyllan. Han hade inte hunnit dricka dem än. Men jag har bara en öl. Vad vill du ha?
– Ölen, beordrade hon. Jag kan ta ölen först.
– Då kan jag joina dig med den här, sa han och viftade glatt med groggen.
Hon gav groggen en blick som borde ha fryst den till is i sin flaska, och den blicken fick honom att omedelbart resa sig och gå ut och hämta ölen i kylskåpet. Hon tog den och öppnade.
– Vill du ha? frågade hon kort och räckte honom.
Han skakade på huvudet.
– Nej, ta du den, du ville ju ha, sa han, undrade vad hon höll på med.
Då reste hon sig, gick fram till fönstret, öppnade det och började hälla ut ölen i rabatten.
– Vad gör du? frågade han och gjorde en ansatts att resa sig. Häller du ut ölet?
När hon hade hällt ut ölen gick hon fram till spritflaskorna, skruvade av korken och gick fram och tömde en i var hand.
– Vad gör du? utropade han och reste sig.
– Jag dränker skatjäveln, sa hon. Han stannade upp och stirrade på henne. Så gick hon och hämtade de två sista flaskorna. Han tog tag i en av dem för att hejdade henne, men hon ryckte den bara ur handen på honom och fortsatte hälla.
När allt var slut, stängde hon fönstret och satte sig ner i fåtöljen igen.
– Ska du inte ta den här med? frågade han och höll upp på den sista halvdruckna groggen. Hon började skratta.
– Varför då? Tyckte du inte att den var god? frågade hon.
– Jo då, sa han. Den var inte så dum, fast den smakade mest päronsaft.
Då log hon igen och skrattade och han blev tvungen att sätta sig.
– Jag ska betala för dem sen, sa hon, tog en sipp av teet, svalde, lutade sig tillbaka, suckade. Så ställde hon ner koppen, tog upp kortleken, började blanda så att korten snärtade i bordet, och fråga om de inte skulle spela skitgubbe.
Efter en vecka luktade det päronsaft och parfym i hela hans hus. Hans funderade på att skaffa ett lås till toaletten.
Blod och värk!
Jag ska säga som det är. Jag tror att jag kan säga det här, men jag är inte helt säker. Fast jag säger det ändå. Jag gick runt i några dagar och trodde att jag var gravid. Det var en ny upplevelse. Min mens var nämligen försenad med exakt sju dagar. (Jag sa tre till mamma när hon frågade. Förlåt mamma.) Snacka om att jag var nervig.
Men nu! Nu rinner blodet ur mig och det värker skönt i äggstockarna som kramas ur som två gamla disktrasor. Å! Jag älskar blod och värk! Jag besjunger det! Jag skriver hymner till det. Och längtar efter att det ska gå över så att jag kan ha sex igen.
Var lugn. Jag har beställt tid för p-piller. Och jag vet hur man gör abort. Jag läste om det. Och jag vet alla symtom man har när man är gravid. Och hur man gör graviditetstest.
Idag hade vi vårt första riktiga textsamtal. Jag undrar om du har läst den texten. Jo, jag tror det. Men jag lägger upp den här i alla fall. De gillade den allmänt.
Förresten, kollade du musiklänkarna som jag skickade dig? Valravn? Jag gillar även Gjallarhorn, speciellt balladen I riden så varliga genom lunden... Och en isländsk typ godnattvisa som heter Modir min i kvi kvi. här är den version som jag ÄLSKAR: http://www.youtube.com/watch?v=DtKTkSMO5Us&feature=related
Jag hade en dag då jag sökte ballader på youtube och fick fram lite annat också...
Keep in touch, bitch.
puss och kram A
Men nu! Nu rinner blodet ur mig och det värker skönt i äggstockarna som kramas ur som två gamla disktrasor. Å! Jag älskar blod och värk! Jag besjunger det! Jag skriver hymner till det. Och längtar efter att det ska gå över så att jag kan ha sex igen.
Var lugn. Jag har beställt tid för p-piller. Och jag vet hur man gör abort. Jag läste om det. Och jag vet alla symtom man har när man är gravid. Och hur man gör graviditetstest.
Idag hade vi vårt första riktiga textsamtal. Jag undrar om du har läst den texten. Jo, jag tror det. Men jag lägger upp den här i alla fall. De gillade den allmänt.
Förresten, kollade du musiklänkarna som jag skickade dig? Valravn? Jag gillar även Gjallarhorn, speciellt balladen I riden så varliga genom lunden... Och en isländsk typ godnattvisa som heter Modir min i kvi kvi. här är den version som jag ÄLSKAR: http://www.youtube.com/watch?v=DtKTkSMO5Us&feature=related
Jag hade en dag då jag sökte ballader på youtube och fick fram lite annat också...
Keep in touch, bitch.
puss och kram A
söndag 29 augusti 2010
Dimma. Dålig sikt.
Jag har ingen annat att skriva än det jag redan skrivit=)
Vi fick en skrivuppgift att knåpa ihop fyra dikter, temat resa, men med olika motiv på fyrtio minuter. Jag fuskade lite och tog några meningar ur en gammal grej jag skrivit i den sista dikten. Jag hade inte tid.
1.
Över ölandsbron en vinterdag
Mamma håller krampaktigt i ratten:
tittar bara rakt fram tittar bara rakt fram
jag ser på himlen
jämför med havet
- ser ingen skillnad
2.
Dimma. Dålig sikt.
Vättern - en himmel.
Jag reser i höjd med träden.
3.
Vi skulle tagit bussen till paradiset, säger du.
Den stod precis här utanför.
Du pekar och jag tittar.
Missade vi den? frågar jag.
Mm, den gick precis.
Fan, säger jag.
Mm.
Var det direktbuss?
Nej, den gör ett stopp i helvetet
och ett i skärselden också, säger du.
Jaha, säger jag. Inte fler?
Nej, säger du.
4.
Vättern är vacker i kväll
En flicka gråter
Varför vet jag inte
Vi fick en skrivuppgift att knåpa ihop fyra dikter, temat resa, men med olika motiv på fyrtio minuter. Jag fuskade lite och tog några meningar ur en gammal grej jag skrivit i den sista dikten. Jag hade inte tid.
1.
Över ölandsbron en vinterdag
Mamma håller krampaktigt i ratten:
tittar bara rakt fram tittar bara rakt fram
jag ser på himlen
jämför med havet
- ser ingen skillnad
2.
Dimma. Dålig sikt.
Vättern - en himmel.
Jag reser i höjd med träden.
3.
Vi skulle tagit bussen till paradiset, säger du.
Den stod precis här utanför.
Du pekar och jag tittar.
Missade vi den? frågar jag.
Mm, den gick precis.
Fan, säger jag.
Mm.
Var det direktbuss?
Nej, den gör ett stopp i helvetet
och ett i skärselden också, säger du.
Jaha, säger jag. Inte fler?
Nej, säger du.
4.
Vättern är vacker i kväll
En flicka gråter
Varför vet jag inte
torsdag 12 augusti 2010
Döing funnen i Nässjö, vid sjön
Jag sitter hemma hos Dick och skriver och lyssnar på Marinas musik. Tåget hem går inte förrän om två timmar. Jag orkade inte gå upp vid tio och hinna med tåget till elva. Jag orkade inte.
Ikväll ska jag hem till Sabina och Elin och äta (förhoppningsvis).
Jag ringde mamma innan och hon berättade att de hade hittat en döing nere vid sjön i Nässjö. Jag sa att det var ju spännande, då får man nästan gå ner och kika. Jag skojade.
När jag kommer hem ska jag visa min syster de två svarta klänningarna som jag köpte häromdan. Faktum är: Man kan köpa lycka.
Nu lyssnar jag på Rise Against.
Jag har skrivit cirka fyra sidor som jag har skickat till Karin och så har jag gett henne respons på lite omarbetade texter. Jag har dock ingen aning om var i berättelsen dess olika små scener som ihopklistrade blir fyra sidor ska vara någonstans. Jag funderar på saken och skriver vidare, måste ju i vilket fall som helst skriva om alltihop sen i alla fall, och då kommer det bli tusen gånger bättre. Jag vet hur jag vill ha det.
Fridavän, hur kommer det sig att du plötsligt blivit så festig? Vad har hänt? Hur blev det så?
Och hur i hela friden kommer det sig att jag sitter här och känner mig lite som en hemmafru? Han har gått till jobbet och jag har diskat och bäddat sängen. Hur blev det så?
Stora frågor vi kan fundera på.
Ikväll ska jag hem till Sabina och Elin och äta (förhoppningsvis).
Jag ringde mamma innan och hon berättade att de hade hittat en döing nere vid sjön i Nässjö. Jag sa att det var ju spännande, då får man nästan gå ner och kika. Jag skojade.
När jag kommer hem ska jag visa min syster de två svarta klänningarna som jag köpte häromdan. Faktum är: Man kan köpa lycka.
Nu lyssnar jag på Rise Against.
Jag har skrivit cirka fyra sidor som jag har skickat till Karin och så har jag gett henne respons på lite omarbetade texter. Jag har dock ingen aning om var i berättelsen dess olika små scener som ihopklistrade blir fyra sidor ska vara någonstans. Jag funderar på saken och skriver vidare, måste ju i vilket fall som helst skriva om alltihop sen i alla fall, och då kommer det bli tusen gånger bättre. Jag vet hur jag vill ha det.
Fridavän, hur kommer det sig att du plötsligt blivit så festig? Vad har hänt? Hur blev det så?
Och hur i hela friden kommer det sig att jag sitter här och känner mig lite som en hemmafru? Han har gått till jobbet och jag har diskat och bäddat sängen. Hur blev det så?
Stora frågor vi kan fundera på.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)