Barnvagnsmaffian är ute och går i Uppsala...

Barnvagnsmaffian är ute och går i Uppsala och säger att det bara är en månad kvar till julafton så du får inga presenter nu, du får vänta till julafton. Jag skulle bara ha en mössa för det börjar bli kallt om öronen när man cyklar i full fart och håller på att åka ner i den lilla bäcken nedanför backen och nästan krockar med en cyklist som är så jävla duktig så att han håller höger när jag råkar hålla vänster och vi båda halkar lite smått när vi ska bromsa. Han blir skitskraj - hans stolthet blöder ymnigt, och han utstöter att det är höger som gäller. Vaddå avsnoppad. Jag ser ut som om jag inte fattar någonting, ser hur han krånglar sig iväg med sin cykel och halkar en gång till på en isfläck. Det kan du ha din jävel. Hela vägen hem tänkte jag på hur han kommer att berätta för sin fru om vilken idiot på cykelvägen som han nästan höll på att krocka med för att hon inte höll höger. Ja, det är rent livsfarligt att ut och cykla nu, säger frun då. Folk vet inte trafikreglerna. Nej då. Så farligt var det inte. Jag höll bara på att ge din stolthet hjärnskakning på isfläck och kastrera dig.
Jag fick en flash back. En annan gång höll jag inte heller höger, men då satt jag på en häst och råkade hålla så mycket vänster som jag kunde och så fick man det där uppslängt i ansiktet på en, att hålla höger, från en som hade bestämt sig för att krocka med mig bara för att jag höll vänster.
Det är vissa människor som har ett visst behov av att påpeka sådant. Så att de på så sätt kan bygga upp sig själva med snyggt avsnittade delar av andra, försvara hotad stolthet genom avsnoppning, mattavdragning, nedtryckning, onödig tillrättavisning. Precis som det finns vissa människor som har ett behov av att cykla mitt i vägen eller hålla vänster. Åh! Jag skulle ju gett honom ett sådant där gnistrande leende och sagt att javisst, herrn, jag ska försöka komma ihåg det till nästa gång, och se honom nästan halka och slå omkull för det. Men åh, det var så otroligt skönt att se rädslan flaxa runt i hans ögon. God jul.
Jag känner det nu, att julen är nära. Igår kom snön till Uppsala, kom fallande från himlen virvlande i luften ner på gator och grenar och torg och tak. Det är så man vill börja sjunga "Hej, tomtegubbar slår i glasen" när man ute på nationerna och prövar drinkar och skålar med glasen så det klirrar.
Häromdagen spatserade jag och Nadja omkring och checkade antikvariat. Det finns fem stycken i Uppsala. Jag köpte Richard III av Shakespeare för tio kronor. Ett klipp, tycker jag. Ja, så nu vet jag var alla antikvariat ligger.
Snart ska jag gå och mysarunt på stan och kolla in lite julklappar. När folk börjar se julpyntet i skyltfönstrena så säger de alltid att åh, jag tycker det är mysigt när de börjar med julpyntet, och (med julstressångest), usch, jag måste börja köpa julklappar snart också. God jul till er människor. Julpynt i skyltfönstren, det höjer bara folks stressnivå ytterligare. Jag är mer för avslappnande glögg och pepparkaksdeg (det blir oftast ingen deg kvar till pepparkakorna. Bra. För då slipper jag stressa med pepparkakor i ugn och förstöra god pepparkaksdeg när det ändå bara blir brända pepparkakor och så kan jag koncentrera mig på ytterst krävande julklappsköp.) Mohammed kom ut och undersökte min glöggflaska en gång, kom underfund med att det var alkohol i och fick för sig att göra alkoholtest genom att be mig försöka gå rakt. Haha!
Jag får inte glömma att jag har lovat Mohammed en julklapp. Han kom ut ur sitt rum häromdagen och Bettie sa att han var ledsen för att han inte kunde följa med familjen på vallfärd för att han var i Sverige och nu kommer han inte att få göra den vallfärden förrän han är typ sextio eller nått. Jag tyckte att om han nu hade vetat att den där vallfärden skulle vara och att den var så viktigt så hade han väl kunnat planera lite och skjuta upp studierna i Sverige nått år, för att gå vallfärd, annars är det väl inget att gå runt ledsna sig över. Nu ska han få julklapp. Undrar om han blir gladare för det?
Dessutom hörde jag honom skratta innan, så så ledsen kan han inte vara. Inte längre i alla fall.
Och snart kommer Fridavän och gör stället osäkert. Heja! Då får ni akta er. För då blir vi två som håller vänster på cykelbanan och präjar barnvagnar på julklappsköp.
Och nu har vi börjat med en ny delkurs. Rykten går om att läraren är jättehård och bara kan peka på en och så måste man svara.
God jul.

Fridavän!

Jag har gjort reklam för min blogg lite överallt. Men jag ångrar det nästan lite nu. Nu kan jag inte bara skriva till dig känns det som för nu är det kanske också andra som läser, även om det kanske inte är så stor risk.
Jag skickade ett lite för pesimistiskt mail till Mona härom dagen och berättade om hur det går. Jag funderade länga på om jag skulle göra det eller inte, skrev flera utkast innan jag skrev ner något och skickade iväg det. Hon har inte svarat än. Jag vet inte om hon har fått det, om hon har öppnat och läst, om hon fortfarande jobbar kvar. Jag är nervös varenda gång jag öppnar min mail och blir irriterad varenda gång jag ser att hon inte har svarat.
Jag vet inte om jag ångarar att jag skickade det. Mer kanske jag ångrar vad jag skrev. Du ska få läsa det sen. Du kommer inte att tycka att det var för pesimistisk, vi brukar vara mer pesimistiska än så du och jag och vi skämtar om det, skrattar åt den pesimismen. Du kommer inte tycka att det var något fel med det där mailet.
Jag berättade om dig också. Jag hoppas att det inte gör någonting. Och jag fick lust att skriva till dig nu för att jag kände för det. För att jag ville skriva till någon som läser. Och som svarar. Och som har tid. Och allt annat som hindrar människor från att göra saker. Du vet, lust, tid, pengar...allt det där.
Och jag skickar inget mail heller. Det här har varit vårt sätt att kommunicera med varandra. Och det jag skriver kommer underligt nog från hjärtat även om det kan låta konstigt. Idiotsaker kommer också från hjärtat. Folk kanske inte visste eller trodde det. Men så är det. Kolla bara på alla dagböcker som man har kladdat ner med bläck från hjärtat. Nej, jag borde börja skriva med hjärnan istället. Ja, det borde jag verkligen.
Jag fick tillbaka min tenta idag. Jag fick G plus som kursbetyd, men betyget VG på precis alla svaren som jag hade skrivit på frågorna. Jag är så jävla duktig ibland. När jag kan.
På onsdag är det tenta igen. Jag har inte börjat läsa sekundärlitteraturen än. Jag har inte lust. Jag läser Harry Potter istället. Ibland är jag så jäkla duktig.
Det kändes som jag hade feber innan. Det känns som jag gnäller väldigt mycket. Och du kommer säga att nej, men det gör du inte alls, det gör jag däremot. Och då säger jag att nej, det gör du inte. Hade Denis varit här så hade han sagt att jo, det gör vi. Han höll jämt med mig. Jag undrar vad han gör nu. Vad tror du? Pluggar engelska någonstans eller är han arbetsbefriad?`
Jag fick en idé om vad för intressant jag skulle kunna skriva om här på bloggen igår natt, men jag har inte ork att konstentrara mig på det nu. Det var att skriva om låtar som hade betytt mycket i ens liv och motivera eller skriva någonting om varför. Jag vet att det låter jobbigt. Har du lust att göra det, så utmanar jag dig på det. Min första låt som har betytt mycket är Tusen bitar med Björn Afzelius. Har du hört den? Skitsamma. Jag fattade aldrig vad han sjöng om (jag var sex år) men jag fick för mig att den handlade om pappa. Och det kunde jag har rätt i, har jag kommit fram till nu (jag är nitton, snart tjugo, och fick åldersångest och nästan kallsvetningar när du påminde mig om det, jag undrar hur jag kommer känna när jag blir fyrtio sen, då kommer jag antagligen att dö bara av det.)Det var min tröstesång och kanske är det fortfarande. Jag har inte hört den på långe.
Den andra tröstesången är med Kent. Kärleken väntar. Har du hört den och om du inte har hört den gör det ingenting det heller, men jag tror att du har hört den. Den spelades på radion när vi gick i sjuan. Den tröstade mig när jag gick i korridorerna på hjortsjöskolan och kände mig allmänt vilsen, ensam, rädd... och så spelades den ut över sällskapsrummet där jag satt uppkrupen i ett hörn av en tom stor soffa med en bok eller penna (och Carro kallade mig estetwannabe och då tänkte jag just snyggt för det ska hon säga och nu när jag tänkter på det tänker jag alltid på vad Bob Hansson sa om wannabe, och jag drog en suck av... lättnad, tröstan...(jag hittar inte rätt ord, som vanligt) när det spelade den.
Och så har jag min godnattsång under de tre åren på hjortsjöskolan. Truley, madly, deeply med Savege garden. Mamma inroduserade dem för mig en gång när vi bakade bullar och hon sjöng jättesnabbt med i en jättesnabb sång och jag tänkte att jag ville också kunna sjunga med så snabbt. Och jag har övat, och nu kan jag det. Nästan. I vilket fall. Den somnade jag till.
En annan sång, som jag tycker beskriver mig ganska väl är, I'm not ready to make nice med Dixie Chicks. Jag är långsint och glömmer ALDRIG en oförätt. Och jag är hämndsugen och revanshlysten och allt det där som obotliga tävlingsmänniskor är. Men jag vill inte kalla mig själv för en tävlingsmänniska. Snarare strävningsmänniska. Andra kallar det ibland för ambitiös. (Jag vet inte hur det stavas, jag ber så hemskt mycket om ursäkt.)
Sådär. Nu får det vara nog. Nu får det vara bra för idag. Klockan är kvart i tolv. Snälla. Skriv på din blogg.
Jag längat efter att få våldgästa Kalmar med dig.
Och se till att komma hit fort.
Puss och kram. A.

Lökdikt med kelda ostsås, inte hittad i kyldisken.

Jag stal en lök från kylskåpet
från den som har sin hylla över mig.
För jag blev sur.
Sur blev jag
för den hade en hel orangefärgad nätsäck med lök
och löken hade smulats ner i min mjölk
och soja har droppat ner på min smörpaket.
Därför tog jag en lök.
Jag behöve den till min mofa special.
Jag tror inte att personen kommer sakna sin lök,
för den hade ganska många.
Men den har nu betalat för att den lökade ner min mjölk.
Med en lök har den batalat.
Med en lök som den inte kommer sakna.
Nu kommer jag att lukta lök om mina händer.
Det gör man alltid när man lagat mat med lök.
Löken satte smak på min mofa special.
som är en köttfärsås mycket enkel att göra.
Man steker lök och köttfärsås
och kryddar lite tills det känns bra
och häver ner kelda ostsås
som man förhoppningsvis hittar vid kyldisken
innan man går och frågar någon på ica
och den hittar kelda ostsås direkt
och förklarar att de har bytt förpakning.
Jaha.
Nu äter jag min köttfärsås.

Sångtextsmeningar

Varje gång jag lyssnar på sånger, sångtexter så blir det alltid så att det är någon mening i någon sång som får mig att sjunga med. Det måste vara något psykologiskt. Självklart. Jag undrar vad det beror på och vad det betyder.
Här är några exempel:

Kate Nash. Nicest thing.
"I wich that you knew when I said two suggars, actually I meant three."

Sofie Zelmani. Dreamer.
"Take me off the parade, and place me somewhere..." (jag har inte kommit på vad hon sjunger härvid än)

Sofie Zelmani. Bitter Kind.
"Tell him there're some flavours you could be born for."

Analysen av det här överlåter jag till er andra. Jag orkar inte.
Puss och kram.

Ett samtal med en muslim. Avbrutet av en engelsman.

Vi har en muslim i vår korridor. Han heter Mohammed. Fast det gör ju alla muslimer. Nästan. Jag vill ha det till att Mohammed är vanligare hos muslimerna än Johan och Anna är tillsammans i Sverige. Den här Mohammed kommer från Jordanien. Vi satt och pratade i tre timmar häromdagen. Från halv tolv till halv tre. På natten. Engelsmannen kom in då och då och deklarerade glatt att det var en fest en trappa ner och att han bara skulle hämta öl. Stackarn, han trodde att vi ville vara med. Men det ville vi inte. Mohammed tittade lite förskräckt på honom och sa att jag har nog inte hört honom prata så mycket sen jag kom hit. Nej. Det kallas alkohol. Den har den påverkan på folk. Speciellt västerlänningar. Västerlänningar, speciellt i de nordligare delarna av världen, kan inte umgås socialt om de inte har alkohol i kroppen. Enligt mina undersökningar. Jag har i och för sig hört Craige utstöta några ljud när han hade islossning i frysen med en hammare häromveckan, men sen har jag inte hört honom prata så mycket heller. Det finns en skåning också, som inte säger sig för mycket.
När klockan var runt tre kom engelsmannen in igen och utbrast: vad! sitter ni här än! Vad fan pratar ni om så här länge? Jag sammanfattade i korthet vad vi hade pratat om. Det gör jag inte här.
Vi hade pratat om Gud, om islam och kristendom, om de två olika kulturer vi kommer från, och Mohammed undrade hur jag inte kunde tro på en Gud. Jag sa att det var mycket enkelt. Han sa att men vad tror du har skapat allting? Tror du att allting bara uppstod av sig själv? Ja. Kemi, du vet. Förklarar nästan allt. Mycket bra vetenskap. Men, sa han, hur tror du allting skapades? Big bang, sa jag. Men vad skapade Big bang? sa han. Vem skapade Gud? sa jag. Jag tror att det är en enklare fråga än vem som skapade big bang. Skapade Gud sig själv eller skapades han av människan? Det är frågan. Mohammed sa att där vid slutar hans resonemang, han resonerar inte längre än så. Jag trodde väl det. Man frågar inte om vem som skapade Gud, sa han. Nehe. Antagligen bara för att man inte har något svar på den frågan om man tror på honom.
Men jag kan inte tro på den guden som det står om i Bibeln. Och jag kan inte tro på den guden som det står om i Koranen. Jag vägrar tro på en sådan gud. Dessutom har jag ännu inte något behov av att tro på en. När jag får ett behov av det blir det en tro på en gud som värderar människor utifrån vilka de är och vad de har gjort, inte enligt vilken tro de har. Jag vägrar att tro att det är tron som är det viktigaste. Jag vill tro att det är vem du är och vad du gör som är det viktigaste. Om du är snäll eller dum. För att uttrycka sig… barnsligt.
En sak som jag tycker är lite intressant är att om det händer något fantastiskt så är det Gud som är i görningen. Men om det händer något dåligt då är det människorna. Eller han där nere. Den som den förlåtande guden antagligen kommer att skicka ner mig till om inte jag börjar tro.
Vissa menar att man kan bortse ifrån vad som står i Bibeln. Men hur mycket ska man bortse ifrån? undrar jag då.
Mohammed visade mig några bilder på sin familj också och bjöd mig på te. Jag bjöd honom på te en gång, men han tyckte nog inte om det. Han tyckte säkert att jag hade för lite socker i mitt te, för han häller i ganska mycket socker i sitt. Det är så det stramar i kinderna av socker.
Där, hos honom bryr man sig om familjen mycket mer än här. Man tar hand om sina gamla. Här slänger vi in dem på pensionärshem, för att de inte ska stå i vägen för oss i karriären. Han berättade att hans lillebror ville att föräldrarna skulle bo hos honom, men att han var äldst och att de skulle få bo hos honom istället. Det sa han med ett glatt leende. Där slåss man om vem som ska få ta hand om sina föräldrar. Här bråkar man om vem som ska få slippa.
Sedan hade en kompis till honom sagt att han inte fick går fram och leka eller rufsa barn i håret i Sverige för då tror de att du är pedofil. Och en irländare hade visst sagt att men du kan inte åka till Sverige de tycker inte om muslimer där. Fast som tur är har han inte märkt av något sådant än.
När engelsmannen kom in sedan, vid runt halv tre- tiden, och hade berättat om att han äntligen fått gräs första gången i Sverige. När han fick nys om att vi hade pratat religion sa han att han inte tror på någon världsreligion för i islam får man inte ha sex förens man har gift sig för då kommer man till helvetet och i kristendomen får man inte ha sex förens man har gift sig för då kommer man till helvetet, men hur ska man då veta att man har gift sig med rätt person om man inte få ha sex innan man har gift sig, tänk om personen visar sig vara jättedålig i sängen. Det var därför jag dumpade min förra tjej, säger han då. Sedan förklarade han: Nej, jag bara skojar.
Mohammed sa ingenting. Jag garvade. Jag tror att det är sådana här saker som kallas för kulturkrockar.
Sedan när Craige hade gått, sa Mohammed att det var ju det jag sa, det handlar bara om sex. Jag vet inte hur jag ska ställa mig i den frågan. Jag menar, jag vill inte vara gift med en kille som är jättedålig i sängen, men å andra sidan vill jag inte ha en som är socialt kass heller. Med andra ord har jag ganska höga krav.
Vad jag dock tycker är att om kvinnan ska täcka sin kropp för att den är attraktiv för män, så ska män täcka sin för att inte fresta oss kvinnor. Jag tycker också att musikvideor inte ska vara porrfilm och att schlagerfestivalen mer ska inrikta sig på att vara musiktävling, än att var vem som har på sig minst kläder- tävling. Varför inte sjunga nakna allihop eller kanske i burka direkt på stört, både män och kvinnor. Så behöver männen inte känna att de blir diskriminerade bara för att det råkar avslöjas att de har en ganska liten sak mellan benen.
Tack för mig.

Korv i ugn. Is i frys. Och alcoläsk i postlådan.

Idag har jag gjort ingen nytta alls.
Jo.
Mat.
Korv i ugn.
Fast det blev i stekpanna och mikro sen.
Jag frågade min skånska korridorkompis om man kunde tjonga in stekpannan i ugnen och han sa att man kunde ju pröva. Jo. Det keunde man jue görrrea.
Jag gjorde inte det sen. Jag ringde till mamma och kollade så att receptet stämde med mitt komihåg och sedan stekte jag korven, gjorde görjan och tjongade in allt i mikron istället.
Det blev gott. Med ris. Som kokade över fem gånger bara för att spishelvete tar sån jävla tid på sig att gå ner från sexan till ettan. Skitspis.
Engelsmannen gjorde pizza i ugn idag igen, men han har visst fått tag i en kökshanduk istället för sin egen tröja. Den enda maten som jag har sett honom äta är pizza. Och så gulaschsoppa med potatismos. Undrar hur det smakar. Jag funderar på om han fick inspiration utav mig vad gäller gulaschsoppan för dagen innan åt jag det. Men innan, när han bara åt pizza, hade han ingen kökshandduk att ta ut pizzan med och inga grytlappar heller, så när han kom på att han inte hade något att ta den varma pizzan med så tog han av sig sin t-shirt och tog pizzan med den istället och gick iväg. Jag skrattade.
Häromdagen när han skulle lägga in en nyinköpt pizza i frysen kunde han inte stänga den för all isen. Han utstötte några ljud innan han satte upp ett finger i luften och gick iväg. Han kom tillbaka med en hammare som han började bryta låss isen med. Jag funderade på ifall inte avfrostning var det bästa allternativet i denna situation. Han förstod nog inte vad jag menade, för han fortsatte att hacka loss isen. De borthackade isbitarna samlade han sedan upp och kastade ut genom fönstret. Vi bor på femte våningen. Watch out skrek han innan han kastade ut dem. Stort hagelregn. De isbitarna han inte orkade plocka upp för de var så små tog han en sopkvast och sopade under frysen. Sådär, tyckte han. Fruktansvärt hypersmart. Hammare och soppkvast vid isbrytning av frys. Så gör engelsmännen.
När han var klar tog jag samma sopkvast och sopade ut allt vatten och all is från under frysen och soppade upp det på en skyffel och la det i diskhon och spolade varmt vatten på så att inte isbitar skulle ligga där sen. Och dagen efter frostade jag och en till tjej ur frysen. För då hade han återigen inte lyckats stänga frysen och ställt en lossnad skåpslucka för frysdörren istället, fast den fortfarande inte gick att stänga för det.
Jag funderar på om de i England tyckte att han var så dum så att de skickade honom till Sverige istället. För att bli av med honom liksom. Eller om de är sånna i england i allmänhet, jamenar, titta bara på mr. Bean. Praktexemplar.
Nu är jag sådär dum igen, Frida. Men vart är männskligheten på väg? Knappast framåt. Utan mer som krabborna. Åt sidan. Med rikting bakåt.
När jag var och handlade idag köpte jag Lingonlängtante. Det var gott. Vi måste ha det på vårt fik sen. Det kanske kan heta Ekofik, eller nått. Ellet kanske Stiglöst. Och så kan vi ha ikeamöbler? Nej, kanske inte. Vi gör dem själva! Då kan det heta vinn för våg.
Jag har läst ur en bok med idag, som inte tillhör kurslitteraturen, utan som jag läser för att jag vill. Den handlar om Astrid Lindgren författarskap. Jag läste om Mio, min Mio. Underskön bok. Mio, min Mio.
Jag funderar på att skriva till Mona, men jag vet inte vad jag ska skriva, eller jo, fast jag vet inte vad jag kan skriva till Mona. I hennes sista mail skev hon att du får gäran skriva ett mail till mig nångång och berätta om hur det går för dig. Hur det går för mig? Emn. Emn. Hur?
Går det bra eller mindre bra?
Det går utför.
Det låter ju inte så bra.
Nehe, jag tycker det låter underbart.
Va? Vad menar du med det?
Vet jag knappt själv. Jag sa det bara för att praktisera metros, grekiska, betyder måtta. Lagom, på ren svenska. Du vet, framhålla både de positiva och negativa sidorna av det hela.
Nu kom jag på en nyttig sak som jag har gjort idag. Jag har damsugit.
Annars har jag bara legat och förtynnat i min gröna soffa och läst om Astrid Lindgrens Mio, min Mio skriven av Vivi Edstöm.
Jag fick sms från Magnus också. Igår. Han skriver: Hur står det till med alex=)(åh, jag föredrar alex, mot fröken melander, så, tackar som frågar, det är alldeles utmärkt efter omständigheterna)? Hoppas det går bra med studiena=)(jag fick den näst värsta kritik jag fått på en uppsats häromdagen, annars går det nog fruktansvärt utmärkt, tror jag). Har du gjort slut på alcoläsken=p (ja, igår, kan du köpa ut lite mer och skicka på posten?)
Han har skickat fyra liknande sms som jag inte heller har svarat på. Vi har en sak gemensamt skrev han i ett sms. Vi är båda ensamma. Det är inte sant. Tror jag. För jag vägarar vara ensam. Våga vägra vara ensam, kamrat. Jag har mina korridorskompisar och klasskompisar och Fridavän och mammelimu och Marinapratarhelatiden utomnärhonärsur eller tittar på tv. Och så har jag ju Magnus. Och han har sina kor. Och sina föräldrar och sin Linushund och sina kompisar E ik och Fe ik. Så nej, jag känner mig inte ett dugg ensam. Och så har jag ju min böcker också och det allrabästa sällskapet jag kan få: mig själv. Jag läste det i en bok en gång. Jag ifrågarsätter det lite gann... Vissa blir tokiga av sig själva, andra blir tokiga av andra. Resten blir tokiga av annat eller bådeoch.
Nu är klockan 22.04. Klockan 22 skriker alla här. Jag vet inte om det är för all studieångest, men klockan tio så är det fritt att skrika. Måste vara hälsosamt.
Jo, jag måste berätta om att på Carolinabiblioteket så finns det ett café och i det cafét finns det det allra underbaraste biträde och han pratade om sin mamma eller nån en gång och sa att hon skulle nog kunna stå utanför sitt hus medan det brinner ner och du frågar henne hur hon mår och hon säga att tackar som frågar, det är alldeles utmärt efter omständigheterna.
Jag ska bli sån, har jag bestämt mig för.
Ungefär som den där engelsmannen som Mona berättade om. Frågade man honom hur det var så sa han alltid. Oh, I'm Perfect!
Så ska jag med säga. Om Mohammed frågar hur det är.
Oh, I'm Perfect.
(eller, äsch, it's bloody fucking brilliantly perfect.)
Som Kjell sa en gång. Det ser ut som om ni inte har gjort ett skapande jäkla dugg. Han hade rätt. Och vad har du åstadkommit i ditt liv då? skulle jag frågat. Inte ett skapande jäkla dugg, nått skapande jäkla dugg, eller bara duggregn? puss på dig, er, ni småjäklar och en stor gruppkram!
Heja Livet!