Jag visste jag var illa ute när jag började drömma om hur jag letade metaforer i diktsamlingar. Men nu har jag äntligen analyserat klart Runefelts och Tranströmers dikter efter tre dagars hårslitande. Jag är äntligen klar, det är inskickat. Bra.
Det kommer att bli författarbesök i Växjö under våren i samband med föreläsningarna så därför ska jag gå på dem istället för tråkig illustration eller foto. Jag ska bli författare, begrips. Inte leka runt med kamera, ta kort *klick* även om jag sålde tre bilder på Marina igår för 150 spänn *fniss*. Och även om jag illustrera lite av mina texter. Det känns onödigt. När jag blir författare kan jag välja illustratör, for God's sake. Men innan dess ska jag uppföra mig som en nördig litteraturvetare som skippar onödiga lektioner av skapande till förmån för viktiga författarbesök på universitetet. Here I come.
Brilliant. Jag har packat för Uppsala. Jag är klar med analysen och den är inlämnad. Författarbesök är inbokade. Lolita är läst till sidan hundratrettionånting och ska vara någorlunda utläst på fredag. Nästa vecka ska jag frenetiskt jobba på med Ekon där fem sidor ska vara inlämnade den första mars. Det känns som jag har mycket att göra, men att jag hinner nog med. Det går som det går. Det ordnar sig alltid tillslut ändå. För att det måste. Helt enkelt. Även om jag börjar drömma mardrömmar om formuleringsproblem och metaforer som förföljer mig bland boksidorna. Men nu är jag glad, lyriskt glad och euforisk. Jag ska till Uppsala gator i morgon!
torsdag 18 februari 2010
lördag 13 februari 2010
Låt mig göra det jag finner värde i annars slutar jag här
Min vän säger det finns inget värde i världen. Jag säger hon är ett värde. Jag säger jag har ett värde. Vi är värde för andra med. Det finns värde. Ett värde för mig är att skriva annars mår jag inte och att må är värt tycker jag.
Jag har skaffat ny frisyr, det kanske inte har värde men det är kul. Den är guldblonda slingor och uppklippt därbak och längre där fram. Du får se sen.
Jag finner värde i det skrivna. Det kanske inte har nåt värde i det stora hela men det har värde för mig och min överlevnad och jag har värde för andra därför tänker jag leva och om de vill att jag ska leva får de låta mig göra det jag finner värde i annars slutar jag här. They owe me that if they want me to stay here.
Jag har hyrt Tidsresenärens hustru. Romantiskt skit som jag kan gilla. Jag läser Eva Runefelts diktsamling Mjuka mörker. Jag funderar på Ekon. Jag fick fin textkritik på nyskriven eventuell början som jag måste jobba mer med. Jag väntar på att klockan ska bli åtta så att jag kan få titta på sista avsnittet av Tyst vittne. Men först var jag tvungen att skriva till min vän om värden. Ty, min vän måste förstå hon är värde.
Jag har ramat in foton jag har tagit. Jag har varit ute och gått med hundarna i snön.
Vi håller på att framställa en antologi på Sörängen. Håller på att bestämma namn, format, ringa och maila runt efter om nån vill köpa annonser för att få in pengar till kostnaderna av tryckeriet. Igår ringde jag in en helsideannons, alltså tusen spänn. Jag har bidragit med nåt i alla fall.
I helgen sticker jag till Uppsala. Snälla Camilla låter mig komma. Åh, jag saknar Uppsala gator, Uppsala hus, universitetet, Linnécafé, LundeQ, nationer, gamla kykogård...! Haha!
Och min vän låter inte värre än jag när jag är ute och cyklar med nattmössa och pickadoll och leker att jag skjuter mig själv i huvudet. Men sen kommer jag på jag är en seg jävel som hänger i. Och då tar jag av mig nattmössan och klämmer fast pickadollen på pakethållaren, för eventuellt framtida bruk, fortsätter cykla medan flåsar och utstöter huvudlösa skratt till livets ära...
Puss på dig, er, småjävlar, universum är stort, vi är större. ty, meningen skapar vi.
Jag har skaffat ny frisyr, det kanske inte har värde men det är kul. Den är guldblonda slingor och uppklippt därbak och längre där fram. Du får se sen.
Jag finner värde i det skrivna. Det kanske inte har nåt värde i det stora hela men det har värde för mig och min överlevnad och jag har värde för andra därför tänker jag leva och om de vill att jag ska leva får de låta mig göra det jag finner värde i annars slutar jag här. They owe me that if they want me to stay here.
Jag har hyrt Tidsresenärens hustru. Romantiskt skit som jag kan gilla. Jag läser Eva Runefelts diktsamling Mjuka mörker. Jag funderar på Ekon. Jag fick fin textkritik på nyskriven eventuell början som jag måste jobba mer med. Jag väntar på att klockan ska bli åtta så att jag kan få titta på sista avsnittet av Tyst vittne. Men först var jag tvungen att skriva till min vän om värden. Ty, min vän måste förstå hon är värde.
Jag har ramat in foton jag har tagit. Jag har varit ute och gått med hundarna i snön.
Vi håller på att framställa en antologi på Sörängen. Håller på att bestämma namn, format, ringa och maila runt efter om nån vill köpa annonser för att få in pengar till kostnaderna av tryckeriet. Igår ringde jag in en helsideannons, alltså tusen spänn. Jag har bidragit med nåt i alla fall.
I helgen sticker jag till Uppsala. Snälla Camilla låter mig komma. Åh, jag saknar Uppsala gator, Uppsala hus, universitetet, Linnécafé, LundeQ, nationer, gamla kykogård...! Haha!
Och min vän låter inte värre än jag när jag är ute och cyklar med nattmössa och pickadoll och leker att jag skjuter mig själv i huvudet. Men sen kommer jag på jag är en seg jävel som hänger i. Och då tar jag av mig nattmössan och klämmer fast pickadollen på pakethållaren, för eventuellt framtida bruk, fortsätter cykla medan flåsar och utstöter huvudlösa skratt till livets ära...
Puss på dig, er, småjävlar, universum är stort, vi är större. ty, meningen skapar vi.
tisdag 26 januari 2010
En handfull dikter
2010-01-26
Angående osynligt vatten
Vi står inför ett problem:
Om jag bygger ett utedass
och skiter där istället
får jag äta bacon då?
För jag dricker knappt två liter vatten om dagen.
2010-01-26
Dinosauriesafari
Solen drar sig upp, hasande.
Regndropparna låter som fjärilsvingar mot rutan.
Detta är bara en fas i utvecklingen.
Tallarna ser ut som förstelnade enbenta dinosaurier från tågfönstret.
Plötsligt blir resan en dinosauriesafari i ultrarapid
genom svenska skogar,
där jag underhåller mig med att försöka se skillnad på
Tyrannosaurus rex och Megaraptor.
Jag planterade en dinosaurie.
Den började växa,
och blev en historia
om Tyrannödlornas konung och Den största rövaren.
2010-01-23
Solsilande dimmslöjor
Ett landskap glaserat i frost
Skuggorna lägger sig långa
2009-10-28
kokande röda blodbadsscener
en svart mur av självmordsbenägna tändstickssoldater
vaktande slakten av ett föråldrat gyllene djur
och ser de fallna omsorgsfullt bädda marken
2010-01-25
En önskan
Av allt i vår väldiga värld
önskar jag endast en röd liten stuga
där en brasa ska spraka…
Där skulle jag sitta
med en kopp te i handen,
en stor varm kopp te.
Så ser min dröm ut…
2010-01-26
Komihåglapp
Minnena rostar igen
och burkarna går inte att öppna,
men ruskar de dem så hör de
– de skramlar och ekar.
2009-07-11
Jag hade visst försvunnit.
Du dök och dök och trodde att jag hade drunknat.
Mamma letade på land och i lekparken.
Jag glömmer aldrig ditt ansikte
när du berättade för mig var ni trodde
att jag hade försvunnit.
2010-01-24
Rösterna är trådar i väven,
melodislingor i musiken
- jag finns i bakgrunden.
2010-01-26
Consolamentum
Jag kan se hur varm dina skuldror din rygg
kroppsvarmt skjorttyg
Lägga mina händer
Lägga min kind
Lägga handen mot
skulderbladsvärme
min kind
Du
stiga ur
min hand
din rygg
dina skuldror
genom hand känna värme
skuldebladsvärme
mot min kind
kroppsvarmt skjorttyg
mot min hand
Angående osynligt vatten
Vi står inför ett problem:
Om jag bygger ett utedass
och skiter där istället
får jag äta bacon då?
För jag dricker knappt två liter vatten om dagen.
2010-01-26
Dinosauriesafari
Solen drar sig upp, hasande.
Regndropparna låter som fjärilsvingar mot rutan.
Detta är bara en fas i utvecklingen.
Tallarna ser ut som förstelnade enbenta dinosaurier från tågfönstret.
Plötsligt blir resan en dinosauriesafari i ultrarapid
genom svenska skogar,
där jag underhåller mig med att försöka se skillnad på
Tyrannosaurus rex och Megaraptor.
Jag planterade en dinosaurie.
Den började växa,
och blev en historia
om Tyrannödlornas konung och Den största rövaren.
2010-01-23
Solsilande dimmslöjor
Ett landskap glaserat i frost
Skuggorna lägger sig långa
2009-10-28
kokande röda blodbadsscener
en svart mur av självmordsbenägna tändstickssoldater
vaktande slakten av ett föråldrat gyllene djur
och ser de fallna omsorgsfullt bädda marken
2010-01-25
En önskan
Av allt i vår väldiga värld
önskar jag endast en röd liten stuga
där en brasa ska spraka…
Där skulle jag sitta
med en kopp te i handen,
en stor varm kopp te.
Så ser min dröm ut…
2010-01-26
Komihåglapp
Minnena rostar igen
och burkarna går inte att öppna,
men ruskar de dem så hör de
– de skramlar och ekar.
2009-07-11
Jag hade visst försvunnit.
Du dök och dök och trodde att jag hade drunknat.
Mamma letade på land och i lekparken.
Jag glömmer aldrig ditt ansikte
när du berättade för mig var ni trodde
att jag hade försvunnit.
2010-01-24
Rösterna är trådar i väven,
melodislingor i musiken
- jag finns i bakgrunden.
2010-01-26
Consolamentum
Jag kan se hur varm dina skuldror din rygg
kroppsvarmt skjorttyg
Lägga mina händer
Lägga min kind
Lägga handen mot
skulderbladsvärme
min kind
Du
stiga ur
min hand
din rygg
dina skuldror
genom hand känna värme
skuldebladsvärme
mot min kind
kroppsvarmt skjorttyg
mot min hand
torsdag 14 januari 2010
En kvinna satt på en rymdrakets topp
En kvinna satte sig på en rymdrakets topp
med halsduk och benen knutna som rosetter.
Hon räknade ner blänkande hemligheter ända till avfärd
medan spårvagnarna rasslande krängde förbi nedanför.
Uppskjutningen skedde på balkongen.
Mamma, jag åker nu, sa hon
och sovrumsgardinen vinkade adjö.
Hon siktade på det blödande skenet,
gav till ett huvudlöst skratt
och när hon anlände till det rosa slottet
avfyrades kanonen
från det vänstra bröstvärnet.
med halsduk och benen knutna som rosetter.
Hon räknade ner blänkande hemligheter ända till avfärd
medan spårvagnarna rasslande krängde förbi nedanför.
Uppskjutningen skedde på balkongen.
Mamma, jag åker nu, sa hon
och sovrumsgardinen vinkade adjö.
Hon siktade på det blödande skenet,
gav till ett huvudlöst skratt
och när hon anlände till det rosa slottet
avfyrades kanonen
från det vänstra bröstvärnet.
onsdag 9 december 2009
Tre skriverier
Som när man sover
Det känns nog ungefär som när man sover, sa mormor när jag frågade hur det kändes att vara död. Jag trodde henne inte. Det verkade tråkigt att vara död om det kändes som att sova. Jag ville inte sova. Jag hoppade i sängen när mormor bäddade om till rosarutiga flanellakan och efter att hon läst Flickan med svavelstickorna, ljög jag ihop någonting så bra att hon var tvungen att ringa till min lärare nästa dag och fråga om det var sant.
Jag låg och bläddrade i sagoboken till långt in på nätterna, fast jag inte kunde läsa. Jag gjorde mina egna historier av bilderna.
På morgonen vaknade jag alltid först av oss och kröp ner i hennes uppfällbara säng och hon sa att jag hade kalla fötter. Vi åt honungsmackor och drack te till frukost.
Jag äter inte frukost längre. Och nu är det bara bilderna som kan hålla mig vaken.
Du har fått nåt i ögat, sa mormor flera år efter att jag hade frågat om hur det kändes att var död. Det var samma dag som jag slutade att äta frukost.
Jag vet, sa jag.
Vad är det du har fått i ögat?
Jag vet inte, sa jag.
Du har fått nåt i ögat. Kom här, så ska jag ta bort det, sa hon.
Och mormor böjde sig fram, såg mig i mitt öga och petade med darrande försiktig hand ut vad som fanns där.
Titta upp, sa mormor och jag tittade upp.
Ser du nåt?
Nej. Det finns inget där längre.
Jag tror att mormor hade rätt. Det känns nog ungefär som när man sover. Jag hoppas på det i alla fall. Jag längtar efter att någon ska säga att i morgon behöver du inte gå upp. Du behöver inte ens vakna.
Gravbesökaren
Hon gick på grusgången mot gravstenen, bärandes på en svart lykta, ett tredygnsljus, en tändsticksask och en bukett med röda nejlikor. Ljus brann på andra gravar och lös upp stenarna så att namnen fick liv. Grusgången knastrade och hon kände bilnycklarna skava i bröstfickan.
Hon stannade mitt framför graven. Gräset hade inte hunnit börja växa än och hon kunde se precis var kistan låg under jorden. En stund stod hon där och tittade innan hon gick fram, satte sig på huk och la fram tändsticksasken, tredygnsljuset, den svarta lyktan och de röda nejlikorna på marken.
Tre tändstickor fick hon tända innan tredygnsljuset brann och hon satte ner det i lyktan, stängde locket och tryckte ner pinnen i jorden framför gravstenen.
Sedan gick hon för att hämtade en grön vas som hon tryckte ner bredvid lyktan och satte nejlikorna i vatten. Hon satt kvar en stund, stirrade genom glaset på lågan och på ljuset över nejlikorna som fick dem att glöda. Bilnycklarna skavde fortfarande i bröstfickan.
Nycklarna
Hennes ögon får mig känna världen ny när de sträcker händerna vill gripa vackerheterna känna,
vidgar ögonen för att inget missa, strålar, glänser glädje, speglar vackerheter över sig, bildar lycksaligt leende skimrande i bebislent ansikte,
blir vackrare än vad hon ser, gör barnsliga rörelser att nå och rör sig redan mot himlen, mot skimmerheter,
hur skrammel stannar armar, händer stilla, lyssnar, tystnar, upphör andas, hysha, höra vad ljud låter, tyst, jag
höra ljud lyssnar hon aldrig hört förut, stillnar rörelser, stilla. Hör ni titta jag hittat något säger ögon förundrat.
Hon liknar dig, han säger tittar henne, ser vackerhet, blir vackerhet själv, jag tänker vackerheter på jorden.
Det känns nog ungefär som när man sover, sa mormor när jag frågade hur det kändes att vara död. Jag trodde henne inte. Det verkade tråkigt att vara död om det kändes som att sova. Jag ville inte sova. Jag hoppade i sängen när mormor bäddade om till rosarutiga flanellakan och efter att hon läst Flickan med svavelstickorna, ljög jag ihop någonting så bra att hon var tvungen att ringa till min lärare nästa dag och fråga om det var sant.
Jag låg och bläddrade i sagoboken till långt in på nätterna, fast jag inte kunde läsa. Jag gjorde mina egna historier av bilderna.
På morgonen vaknade jag alltid först av oss och kröp ner i hennes uppfällbara säng och hon sa att jag hade kalla fötter. Vi åt honungsmackor och drack te till frukost.
Jag äter inte frukost längre. Och nu är det bara bilderna som kan hålla mig vaken.
Du har fått nåt i ögat, sa mormor flera år efter att jag hade frågat om hur det kändes att var död. Det var samma dag som jag slutade att äta frukost.
Jag vet, sa jag.
Vad är det du har fått i ögat?
Jag vet inte, sa jag.
Du har fått nåt i ögat. Kom här, så ska jag ta bort det, sa hon.
Och mormor böjde sig fram, såg mig i mitt öga och petade med darrande försiktig hand ut vad som fanns där.
Titta upp, sa mormor och jag tittade upp.
Ser du nåt?
Nej. Det finns inget där längre.
Jag tror att mormor hade rätt. Det känns nog ungefär som när man sover. Jag hoppas på det i alla fall. Jag längtar efter att någon ska säga att i morgon behöver du inte gå upp. Du behöver inte ens vakna.
Gravbesökaren
Hon gick på grusgången mot gravstenen, bärandes på en svart lykta, ett tredygnsljus, en tändsticksask och en bukett med röda nejlikor. Ljus brann på andra gravar och lös upp stenarna så att namnen fick liv. Grusgången knastrade och hon kände bilnycklarna skava i bröstfickan.
Hon stannade mitt framför graven. Gräset hade inte hunnit börja växa än och hon kunde se precis var kistan låg under jorden. En stund stod hon där och tittade innan hon gick fram, satte sig på huk och la fram tändsticksasken, tredygnsljuset, den svarta lyktan och de röda nejlikorna på marken.
Tre tändstickor fick hon tända innan tredygnsljuset brann och hon satte ner det i lyktan, stängde locket och tryckte ner pinnen i jorden framför gravstenen.
Sedan gick hon för att hämtade en grön vas som hon tryckte ner bredvid lyktan och satte nejlikorna i vatten. Hon satt kvar en stund, stirrade genom glaset på lågan och på ljuset över nejlikorna som fick dem att glöda. Bilnycklarna skavde fortfarande i bröstfickan.
Nycklarna
Hennes ögon får mig känna världen ny när de sträcker händerna vill gripa vackerheterna känna,
vidgar ögonen för att inget missa, strålar, glänser glädje, speglar vackerheter över sig, bildar lycksaligt leende skimrande i bebislent ansikte,
blir vackrare än vad hon ser, gör barnsliga rörelser att nå och rör sig redan mot himlen, mot skimmerheter,
hur skrammel stannar armar, händer stilla, lyssnar, tystnar, upphör andas, hysha, höra vad ljud låter, tyst, jag
höra ljud lyssnar hon aldrig hört förut, stillnar rörelser, stilla. Hör ni titta jag hittat något säger ögon förundrat.
Hon liknar dig, han säger tittar henne, ser vackerhet, blir vackerhet själv, jag tänker vackerheter på jorden.
onsdag 25 november 2009
Råttballe
Plötsligt blev allt mycket klarare, löven, grenarna på träden, gruset på marken, människors ansikten, kråkfötter på tavlan. Jag kan se igen!
Imorgon ska vi har textsamtal. Jag ser fram emot det, men kommer möjligen bli besviken. (Det blev jag förra gången, remember?) Äsch.
Igår glodde jag på Taxidriver. Störde mig något på kvinnoporträttet, men annars var det bra. Jag såg Life of Brian. Det är inte riktigt min humor, men... jag skrattade ändå en sex gånger.
Jag har en fjärdedel drucken vinflaska väntande på skrivbordet. Jag funderar på när jag ska dricka ur den, om jag möjligtvis skulle bjuda in någon till "sen kväll med en vinflaska"?
Jag har läst allas texter en gång och skummat igenom dem en gång till, förutom den jag skulle närläsa. Jag orkar inte mer. De där smågrejerna är det ingen som har tålamod till i alla fall. De är bara små. Dessutom brukar jag ha mer åsikter och grejer att säga än de flesta så det får faktiskt räcka att jag har läst dem en gång. Dessutom fick de värsta skrivna kommentarerna förra gången fast jag var borta och jag fick bara skrivna kommentarer av tre. Så jag har inte lust att göra mer än jag behöver längre. Jag försöker koncentrera mig på att skriva istället, skriva så bra som möjligt, koncentrera mig på mina egna texter. Men det gick ju inte så bra i torsdags, men bättre i måndags i och för sig... Vara lite självisk... Jag kan fortfarande höra Siewert ord i mina öron. "Och vad ska de andra göra? Ska de bara sitta bredvid och applådera?" Nej, jag ska hjälpa dem och de ska hjälpa mig.
Jag skulle tydligen sagt att jag ville utveckla mitt skrivande. Det var nog vad han var ute efter.
Råttballe. Mitt nya favoritord. Jag kom på det igår när jag skrev om nån jag inte tyckte om. Råttballe.
Undrar om det blir trevlig soffsittning eller om vi får bänka oss i klassrummet vid textsamtalet?
Jag har suttit och skrivit in datum, namnsdagar och månader idag till min kalender som jag ska göra, har nån bestämt. Jag har inga foton riktigt som jag vill ha till kalendern eller jo kanske ett eller tre men inte fler så jag funderar på att göra bilder av bokstäver ord meningar istället... Kanske sätta in nåt foto, men...
Gudrun undrade vad jag behövde hjälp med. Inget, sa jag. Allt, sa jag sen. Men det är inget akut.
Jag blev inte nöjd med min minibok, så nu försöker jag sälja den till högst bjudande. Jag föreslog tio kronor för den till Karin som tyckte att den var så fin, man borde ha gjort en sån själv istället, men hon sa bara sluta när jag försökte sälja den. Så vet man vad de verkligen tycker! Haha! Nej, jag får väl ge bort den i julklapp till mofa eller nåt, de gillar allt fult man har gjort själv, bara man är barnbarn och har gjort det själv.
Mamma läste på min blogg häromdagen om fönster som behövde putsas, så när jag kom hem i fredags hade hon putsat fönstren. Nu kan du skriva det i din blogg, sa hon, att jag har putsat fönstrena. Så nu gör jag det. Hon går med skor inomhus nu, för hon har ont i fötterna. Hon fyller år om två veckor. Det är säkert det hon känner av. Men här ska inte jag sitta och vara katig, sån kommer jag också bli när jag blir gammal.
Jag lämnad in massa gamla och lite omarbetade blogginlägg till textsamtalet, typ om mina före detta korridorskomisar… Kommer bli lite kul och få reda på vad det tycker om dem. De kommer säkert föreslå omarbetning av text, lite slarvigt skriven, mindre personer i, tack, korta ner och ta bara med de viktigaste delarna. Den spretar. Den är lite rolig på vissa ställen… Men jag förstår inte riktigt här, det är ologiskt. Med mer med mera. Kommer bli kul och få veta vad de tycker om Sally, hon som jag har skrivit är bloggaren. Haha!
Hoppas du har det bra kompis. Och glöm inte att hinna med att uppdatera mig.
//Alex
Imorgon ska vi har textsamtal. Jag ser fram emot det, men kommer möjligen bli besviken. (Det blev jag förra gången, remember?) Äsch.
Igår glodde jag på Taxidriver. Störde mig något på kvinnoporträttet, men annars var det bra. Jag såg Life of Brian. Det är inte riktigt min humor, men... jag skrattade ändå en sex gånger.
Jag har en fjärdedel drucken vinflaska väntande på skrivbordet. Jag funderar på när jag ska dricka ur den, om jag möjligtvis skulle bjuda in någon till "sen kväll med en vinflaska"?
Jag har läst allas texter en gång och skummat igenom dem en gång till, förutom den jag skulle närläsa. Jag orkar inte mer. De där smågrejerna är det ingen som har tålamod till i alla fall. De är bara små. Dessutom brukar jag ha mer åsikter och grejer att säga än de flesta så det får faktiskt räcka att jag har läst dem en gång. Dessutom fick de värsta skrivna kommentarerna förra gången fast jag var borta och jag fick bara skrivna kommentarer av tre. Så jag har inte lust att göra mer än jag behöver längre. Jag försöker koncentrera mig på att skriva istället, skriva så bra som möjligt, koncentrera mig på mina egna texter. Men det gick ju inte så bra i torsdags, men bättre i måndags i och för sig... Vara lite självisk... Jag kan fortfarande höra Siewert ord i mina öron. "Och vad ska de andra göra? Ska de bara sitta bredvid och applådera?" Nej, jag ska hjälpa dem och de ska hjälpa mig.
Jag skulle tydligen sagt att jag ville utveckla mitt skrivande. Det var nog vad han var ute efter.
Råttballe. Mitt nya favoritord. Jag kom på det igår när jag skrev om nån jag inte tyckte om. Råttballe.
Undrar om det blir trevlig soffsittning eller om vi får bänka oss i klassrummet vid textsamtalet?
Jag har suttit och skrivit in datum, namnsdagar och månader idag till min kalender som jag ska göra, har nån bestämt. Jag har inga foton riktigt som jag vill ha till kalendern eller jo kanske ett eller tre men inte fler så jag funderar på att göra bilder av bokstäver ord meningar istället... Kanske sätta in nåt foto, men...
Gudrun undrade vad jag behövde hjälp med. Inget, sa jag. Allt, sa jag sen. Men det är inget akut.
Jag blev inte nöjd med min minibok, så nu försöker jag sälja den till högst bjudande. Jag föreslog tio kronor för den till Karin som tyckte att den var så fin, man borde ha gjort en sån själv istället, men hon sa bara sluta när jag försökte sälja den. Så vet man vad de verkligen tycker! Haha! Nej, jag får väl ge bort den i julklapp till mofa eller nåt, de gillar allt fult man har gjort själv, bara man är barnbarn och har gjort det själv.
Mamma läste på min blogg häromdagen om fönster som behövde putsas, så när jag kom hem i fredags hade hon putsat fönstren. Nu kan du skriva det i din blogg, sa hon, att jag har putsat fönstrena. Så nu gör jag det. Hon går med skor inomhus nu, för hon har ont i fötterna. Hon fyller år om två veckor. Det är säkert det hon känner av. Men här ska inte jag sitta och vara katig, sån kommer jag också bli när jag blir gammal.
Jag lämnad in massa gamla och lite omarbetade blogginlägg till textsamtalet, typ om mina före detta korridorskomisar… Kommer bli lite kul och få reda på vad det tycker om dem. De kommer säkert föreslå omarbetning av text, lite slarvigt skriven, mindre personer i, tack, korta ner och ta bara med de viktigaste delarna. Den spretar. Den är lite rolig på vissa ställen… Men jag förstår inte riktigt här, det är ologiskt. Med mer med mera. Kommer bli kul och få veta vad de tycker om Sally, hon som jag har skrivit är bloggaren. Haha!
Hoppas du har det bra kompis. Och glöm inte att hinna med att uppdatera mig.
//Alex
måndag 9 november 2009
Tårsamlerskan
Mamma var tvungen att åka och jobba på kvällarna varje onsdag klockan åtta, sa hon. Varje onsdag klockan nio låga Saga i sin säng med gosedjuren runt hela huvudet som en gloria och hade täcket upp till näsan (för täckte hon näsan kunde hon inte andas). Hon kramade Nalle och han var huvudkudde och livboj och hon behövde räddas. Han var bra att gråta i. Han stacks bara i ögonen när hon hade gråtit så mycket att de hade blivit rosasvullna som inflammerade sår. Och spindelnätslampan var alltid tänd så att inte mörkret skulle kväva och strypa henne.
Varje onsdag grät Saga sig till sömns, men det var ingen som visste. För ingen fick veta att hon var barnslig och livrädd och grät. Ingen fick veta att hon låg spänd och stel och skräckslagen och bad till Gud att mamma skulle ligga i sin säng i morgon, att mamma skulle väcka henne i morgon och inte försvinna som pappa hade gjort. Hon bad till Gud att skydda mamma från alla älgar och alla halheter och alla bromsar som inte fungerade och alla träd som man kunde krascha in i och dö av. Hon visste hur det kunde gå och bad till Gud om att mamma skulle kom hem och inte försvinna. Hon tänkte att två föräldrar var för lite, för förlorar du en har du bara en kvar och därför är det tur för dem som har fyra. Om de förlorade en har de tre kvar. Hon visste de som hade fyra.
Men en kväll precis innan hon somnade såg hon hur en skimrande kvinna med vit fladdrande klänning flög in genom fönstret utan att öppna. Kvinnan klev ner från skrivbordet och gick fram till henne så tyst att det var konstigt att höra. Hon ställde sig vid sängkanten och såg så sorgset ner på Saga i sängen. Och när hon gjorde det började Sagas tårar att pärlade sig ovanpå täcket och kudden och ovanpå Nalle, som regndroppar på en vaxduk. Sedan såg det ut som om Nalle hade pärlhalsband i knäet eller som om sängen var en äng med dagg och Nalle var en daggkåpa.
Saga såg hur tusen tårar fyllde kvinnans ögon medan hon tittade ner på Saga. Tillslut rann en tår ur hennes ena ögonvrå och hon öppnande silverskrinet som hon hade haft i sina händer. Tårarna droppade ner i skrinet på den blodröda sammetsbädden. Det påminde om mormors vackra smyckeskrin med silversnirklerier över locket och blodröd sammet och tassar som små katter. Fast detta glittrade och sken och skimrade, precis som kvinnan gjorde.
Så böjde sig kvinnan ner och försiktigt plockade hon upp tårpärlorna från lakanen som om de vore såpbubblor hon var rädd för att spräcka. Saga tänkte att nu är sängen en äng och daggen har blivit smultron. Hon lägger dem i silverskrinet och spräcker inte en enda för hon har så mjuka försiktiga händer.
Hela tiden medan kvinnan plockade tårarna av täcke, kudde och Nalle som dagg från en äng sa hon en ramsa eller kanske var det en vaggvisa:
”Man får gråta, älsklingsvän”, viskade hon och det var konstigt att hon sa så, för det var så mamma hade sagt när pappa hade dött. ”Man får gråta, älsklingsälskade älsklingsvän”, sa ängeln. ”Vad har du fått tårar till, om inte för att gråta dem när du behöver? De är inte för dig att samla på. De är inte för dig att bära på. Här, jag samlar upp dem nu, älsklingsälskade älsklingsvän.”
”Vad ska du med tårarna till?” frågade Saga. Ängeln tittade förvånat på henne.
”De ska jag ge till dem som inte har något vatten”, viskade ängeln.
Och när ängeln hade plockat upp alla tårar från kudden och täcket och från Nalle, torkade hon de sista tårarna av Sagas kinder med de mjukaste fingrar och fick Sagas ögon att svida mindre. Sedan reste sig ängeln och gick bort till skrivbordet framför fönstret med samma ljudlösa barfotasteg som förut. Hon log mot den slumrande Saga i sägen innan hon klev upp på skrivbordet och fladdrade ut genom fönstret utan att öppna, så tyst som om hon aldrig varit där.
Alex.
Varje onsdag grät Saga sig till sömns, men det var ingen som visste. För ingen fick veta att hon var barnslig och livrädd och grät. Ingen fick veta att hon låg spänd och stel och skräckslagen och bad till Gud att mamma skulle ligga i sin säng i morgon, att mamma skulle väcka henne i morgon och inte försvinna som pappa hade gjort. Hon bad till Gud att skydda mamma från alla älgar och alla halheter och alla bromsar som inte fungerade och alla träd som man kunde krascha in i och dö av. Hon visste hur det kunde gå och bad till Gud om att mamma skulle kom hem och inte försvinna. Hon tänkte att två föräldrar var för lite, för förlorar du en har du bara en kvar och därför är det tur för dem som har fyra. Om de förlorade en har de tre kvar. Hon visste de som hade fyra.
Men en kväll precis innan hon somnade såg hon hur en skimrande kvinna med vit fladdrande klänning flög in genom fönstret utan att öppna. Kvinnan klev ner från skrivbordet och gick fram till henne så tyst att det var konstigt att höra. Hon ställde sig vid sängkanten och såg så sorgset ner på Saga i sängen. Och när hon gjorde det började Sagas tårar att pärlade sig ovanpå täcket och kudden och ovanpå Nalle, som regndroppar på en vaxduk. Sedan såg det ut som om Nalle hade pärlhalsband i knäet eller som om sängen var en äng med dagg och Nalle var en daggkåpa.
Saga såg hur tusen tårar fyllde kvinnans ögon medan hon tittade ner på Saga. Tillslut rann en tår ur hennes ena ögonvrå och hon öppnande silverskrinet som hon hade haft i sina händer. Tårarna droppade ner i skrinet på den blodröda sammetsbädden. Det påminde om mormors vackra smyckeskrin med silversnirklerier över locket och blodröd sammet och tassar som små katter. Fast detta glittrade och sken och skimrade, precis som kvinnan gjorde.
Så böjde sig kvinnan ner och försiktigt plockade hon upp tårpärlorna från lakanen som om de vore såpbubblor hon var rädd för att spräcka. Saga tänkte att nu är sängen en äng och daggen har blivit smultron. Hon lägger dem i silverskrinet och spräcker inte en enda för hon har så mjuka försiktiga händer.
Hela tiden medan kvinnan plockade tårarna av täcke, kudde och Nalle som dagg från en äng sa hon en ramsa eller kanske var det en vaggvisa:
”Man får gråta, älsklingsvän”, viskade hon och det var konstigt att hon sa så, för det var så mamma hade sagt när pappa hade dött. ”Man får gråta, älsklingsälskade älsklingsvän”, sa ängeln. ”Vad har du fått tårar till, om inte för att gråta dem när du behöver? De är inte för dig att samla på. De är inte för dig att bära på. Här, jag samlar upp dem nu, älsklingsälskade älsklingsvän.”
”Vad ska du med tårarna till?” frågade Saga. Ängeln tittade förvånat på henne.
”De ska jag ge till dem som inte har något vatten”, viskade ängeln.
Och när ängeln hade plockat upp alla tårar från kudden och täcket och från Nalle, torkade hon de sista tårarna av Sagas kinder med de mjukaste fingrar och fick Sagas ögon att svida mindre. Sedan reste sig ängeln och gick bort till skrivbordet framför fönstret med samma ljudlösa barfotasteg som förut. Hon log mot den slumrande Saga i sägen innan hon klev upp på skrivbordet och fladdrade ut genom fönstret utan att öppna, så tyst som om hon aldrig varit där.
Alex.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)