Kräftskiva

Jag spenderade kvällen bredvid Erik. Jag gav honom en spritpenna, sen målade han traktorer på duken. Jag målade en kräfta. Jag försökte måla en traktor också, men då skakade han på huvudet och sa att det såg ut som en låda. Då gav jag honom pennen och han fixade till den så att den såg ut som en traktor. Det är detaljerna som gör det, sa han. Han målar ta mig fan i slow motion. Han hade även åsikter om mitt ätande, precis som mitt ekologiska drickande och mina studier. Äter du inte kräfter? frågade han. Nej. Varför inte då? Det är äckligt. Han skakade på huvudet och suckade. Eva frågade mig vad jag skulle plugga. Jag sa att jag skulle gå en skrivarkurs. Erik skakade på huvudet igen, suckade, skrattade och undrade vad det var för jäkla studier. Ja, det kan man undra, när man har levt hela sitt liv isolerad på en bondgård utan intressa för kultiverad beläsning.
Fredrik var så kul så jag grät av skratt. Han berättade saker om sin jobbarkompis som hade köpt andra cigaretter än de vanliga och sin katt som hade besökt honom på jobbet. Han undrade hur katten hade vetat att han jobbade just där.
Klockan tolv på kvällen när alla hade blivit trötta och större delen av gänget åkt hem fick jag tråkigt, så jag satte på hitmusik från 2003 och började dansa. Erik skakade på huvudet igen, suckade och undrade vad det var för jäkla skitmusik, samtidigt som han målade två traktorer till på en papptalrik. Sen somnade han.
Jag fortsatte att vika mig av skratt åt Fredriks livshistorier och fundera på vilken bok jag ska ta mig an härnäst.

Inga äckeldjur, ingen sup

Wuthering Heights. Kärlekshistoria. Spökhistoria. Släktkrönika. Efter Twilightsagan var den som Piccinis opera Turandot efter fyra relativt tama poplåtar om kärlek. I Svindlande höjder pinar de livet ur varandra värre än i en isländsk släktsaga. Den var som metalriv efter smörballad.
Nog med reklam.
Mitt hår är rakt med guldbruna slingor överallt. Det håret fixade jag idag. Det håret ska jag sitta med vid bordet i morgon tillsammans med 17 personer som suger rödkokta äckeldjur mellan benen. Najs.
Nog med skryt.
För att förhinda att jag dricker för mycket har jag anmält mig som frivillig chaufför åt Marina som ska ner till Vaggeryd efter kräftskivan.
Det är nämligen så att jag befarar närmanden under denna trevliga tillställning som jag gör bäst i att parera i relativt nyktert tillstånd.
Jag hoppas att du inte kommer ihåg förra helgen vi var ute. Det gör jag. Tyvärr. Det här är inte bra. Inte bra alls. Det här är vad man får för sina synder.
Förlåt mig fader, ty jag har syndat.
Ja?
Jag har druckit sprit. Och jag har flörtat alldeles för lyckat med fel personer.
Tio Ave Maria, tjugo Gud som haver och tretti Fader vår. Sen kanske någon hjälper dig här uppe med att genomleva kräftskivan.
Tack.
Varsågod.
Det känns som jag befinner mig i en ytterst utsatt position. Jag planerar att försöka genomleva kvällen med Sölve, Jennie och Marina vid min sida, som livvakter, ha minst ett bord mellan mig och Fredrik och undvika att varken titta eller lyssna på Icke Önskvärd nr 1. Inte nog med att Tonny agerar Emma med snopp och utan större finkänsla, nu har han fått hjälp av Johan också. Skithögar. Jag behöver ingen hjälp på det hållet. Jag klarar mig alldels utmärkt själv. Speciellt med att få puckon att falla omkull och slå i huvudet hårt. Alldeles för hårt. Kan inte nån hjälpa dem att plocka upp vettet? Det rann ut när de slog i huvudet.
Därför har jag bestämt mig för att agera vaksam, samt "som om ingenting rör mig i röven" på lördag.
Alltså: Kräftskiva: inga äckeldjur, ingen sup, skratta å va glad.
Nog med gnäll.
Skrik åt mig på Liseberg. Det kan behövas.

Hej, jag heter Alexandra och jag är bokoholist

Det var länge sedan jag skrev här. Sedan sist har jag packat upp alla mina böcker och stuvat in dem i bokhyllan. Jag har haft ett ovälförtjänt sommarlov. Jag har läst böcker. Mörkret hjärta, Emma, The Hours, dikter av Edith Södergran, Twilightböckerna och nu håller jag på med Wuthering Heights och den verkar vara den bästa hittills. Jag känner ingen missbrukarsymtomer i min bokkonsumsion. Jag känner mig beroende, frustrerad när jag inte har en bok att läsa och ångest när jag ska välja vilken jag ska läsa.
Hej, jag heter Alexandra och jag är bokoholist.

Jag har sökt studiebidrag igen. Nu fattas bara studieförsäkran innan pengarna kommer. De frågade hur länge jag hade tänkt att studera. 2014 fylllde jag i. Det var mitt emellan 2013 och 2015. Det kändes lagaom och alldeles för länge. Jag hoppas jag hinner bli desperat innan dess.

Marina har kommit hem från Värmland där hon har lekt med barnen och städat toaletter och träffat killar tillsammans med Sofia. Mamma säger att hon inte får åka dit igen utan p-piller, för det räcker inte bara med kondom.
Marina och jag har samma stolek på både kläder och skor nu, så vi kör gemensam garderob.

Jag tror jag ska köpa lite filmer nu. Vi behöver det, jag och Marina. Vi har sett alla filmer vi har alldeles för många gånger. Och jag fortsätter att se fram emot biopremiärer som ett barn ser fram emot julafton.

Och jag fortsätter att skriva hymner till natten. Insekter dras till ljuset, vildar håller till i mörkret.

böcker i katonger

Jag har packat ner alla mina böcker i kartonger. Mina papper och pärmar ligger i lådor, mina porslinsfigurer, talrikar och gals i tidningspapper. Jag är redo. Jag längar. Jag vill hem. Men inte än. Först ska jag ut med tjejerna i denna ljuva sommarkväll och sitta med drinkar i händerna på Uplands och spilla lite ångest över att jag skrev fel utgivningsår på En herrgårdssägen. Men jag har kommit över det nu. Det kändes bara inte bra när jag upptäckte det eller när jag råkade säga det när vi hade uppsatsventilering idag och de inte hade märkt något och läraren sa, när jag hade sagt det, att det var ju inte bra, då vet jag inte vad vi ska göra. Nehe.
Skitsamma. Jag bryr mig inte längre. Innan gjorde jag det. Men inte nu längre.
Jag var vid slottet idag och inspekterade. Det byggdes av Gustav Vasa, eller han lät bygga det. Sedan var jag inne på en konstutställning med bland annat Lars K nånting. Mörkt ljus.
Från slottet gick jag över till botaniska trädgården. Jag gick mest i den barocka trädgården. Så. Nu har jag varit där. Nu kan jag åka hem. Hej då Uppsala. Nu lämnar jag det här.
Men först: utekväll med tjejerna.

I väntan på sommar

Jag skriver på min B-uppsats. Det går ganska bra.
Vi hade lite möte igår för att diskuter dem och fick jättemycket hjälp, så sen när jag kom hem och hade ätit satte jag mig och skrev och skrev om igen in på klockan tre på natten, jag kunde inte sluta förrän jag hade blivit klar. Nu måste jag bara läsa igenom och göra några småändringar och sen ska den lämnas in på tisdag klockan tre. Det känns rätt bra, måste bara läsa igenom den en gång till.
Jag har knappt inga pengar kvar. Jag funderar på vad jag har gjort av dem. Jag har köpt böcker. Närheten till bokhandlarna här gör att jag inte har råd med mat. Vet du om det kommer något mer studiebidrag innan sommaren? Det kanske det inte gör. Då får jag börja använda mina besparingar som jag har gett mig fan på att inte röra förrän det blir sommar.
Jag har börjat packa lite. Funderar lite på hur vi ska kunna knöka in alla grejer i bilen och i släpkärran, men det gick förra gången, det kanske går nu också.
Såg att Krig och Fred av Tolstoj, en polare till Dostojevskij, har börjat gå som serie på svt. Jag gillade den. Den var helt okej.
Jag har börjat läsa och har snart läst klart Persuasion av Jane Austen, en paus som är välbehövlig efter att ha suttit och skrivit på uppsats. Jag hade nästan glömt hur det känns att få läsa böcker i sin egent tackt utan att behöva tänka på att den måste var utläst i morgon. Nu kan man njuta. Och jag ska göra det i sommar.
Pratade med mamma härom dagen. Jag sa att det ska bli spännande att se vad jag ska ta itu med första veckan då jag kommer hem. Hon tog det nog som om jag trodde att jag inte skulle ha någonting och göra, för hon sa att det finns nog att göra här hemma, det är bara att säga till om man har tråkigt. Där tog du död på det roliga, tack ska du ha. Som tur är ska jag flytta ut till Sörängen i höst.
Nej, jag kommer att älska att var hemma igen och jag vet (för helvete) att jag kommer ha massor att göra och att jag inte kommer hinna ha tråkigt för en sekund, men den där meningen som jag citerade ovan från min mamma är så himla vanlig i hennes mun att man ibland bara vill trycka på en knapp så att man inte hör den när den kommer, utan det sprakar som störningar i radion när hon säger den och därefter säger någon att ursäkta störningarna men du bad om att vi skulle censurera vid fall av för vanliga och störande meningar.
Inte så. Jag tror faktiskt helt ärligt att kommer att ha min livs bästa tid i sommar. Det känns så. Jag har varit i Uppsala och läst litteraturvetenskap, jag är nöjd, jag vill hem, jag kommer hem, i höst ska jag läsa skrivarlinje på Sörängens. Det här måste bli bra.
När kommer du hem? Jag funderar på att fira Sveriges nationaldag i Jönköping, men jag gör det inte utan dig. Det vet du. Desstom måste jag hållar mig upptagen så att jag med gott samvete kan tacka nej till grillfester du-vet-var.
Hänger du med på poesifestivalen, jag tror det var 11-13. Skogstema. Hur kul som helst. Det tolfte är det i och för sig avslutning för Sanna på Fenix, men jag tror inte jag missar för mycket av något av dem.
Sen. Midsommarafton. Sen. Metaltown.
Ska vi vara tillsammans midsommaraftonshelgen också? Det skulle vara kul. Vet dock inte vad helt vi skulle göra... men vi hittar väl alltid på nått.
Hur går det annars? När slutar du?
Ja, nu ska jag läsa ut Persuasion och läsa och pilla med uppsatsen.

Puss och kram

Angående lagen om rattfylleristerna

Min spontana reaktion är att det inte är rätt, den där lagen. Varför? För att jag tycker att det generellt är fel att döda. Den är en primitiv lösning på ett problem som man kan lösa på ett bättre humanare sätt. Det är bättre att informera om riskerna med rattfylleri, än att hota och avrätta liv. Förresten kan man inte vara säker på att man räddar någon. Det kan man aldig vet. Anta tänker jag inte göra heller. De som har dött har dött, de som lever lever. Låt de levande leva och de döda vila i frid. Ingen har rätt att döda, om det inte gäller extrema situationer. Som Tolkien skrev: vissa som lever förtjänar att dö, och vissa som är döda förtjänar att leva. Kan du inte ge dem livet åter, ska du inte vara så snar med att bestämma om vem som ska dö. De kan fortfarande ha något att göra här i livet som vi inte vet och inte borde ta ifrån dem. Dessutom har du en bra poäng i, tycker jag, att man inte kan döda någon för att man tror att den kommer att döda senare. Det kan man aldig vara säker på.
Dessutom tycker jag att det nästan kan vara straff nog för rattfylleristerna att de har tagit ett liv, att de har ett annat liv på sitt samvete. Det är nog det värst straffet. Värre än döden. Om man nu är en vanlig människa, med normal sympati och empatiförmåga och medkänsla. Detta kanske får dem att aldrig köra rattfulla mer.

Hon hade rätt att leva eftersom någon älskade henne

Jag måste inse det. Jag är en småländsk skogsmulle som gillar hålor att gräva ner mig i. Jag flyttar hem. Jag undrar om det var rätt beslut eller om jag kommer att fortsätta fly fram och tillbaka... Jag får helt enkelt se.
Jag irriterar mig också. Jag hade en dröm om att jag pekade fuck you åt honom och att jag sen ångrade mig och ville säga förlåt, men att jag råkade säga förlåt till fel person, och sen vaknade jag, så jag hann aldrig säga förlåt. Sen tännkte jag att det var rätt bra. Det kändes skönt.
Det regnar som bajsingen ute. Eller om det är hagel. Jag vet inte. Det låter hårt. Häromdagarna när det var fint väder cyklade jag ner till bryggan och satte mig vid ån och lapade sol. Jag köpte En herrgårdssägen av Selma Lagerlöf oc kopierade Orfeus och Eurydike av Ovidius för att jämföra dem. "Hon hade rätt att leva, eftersom någon älskade henne."
Det haglar som fan. Jag har identifierat det nerfallande på fönsterbläcket nu. Vitt. Isigt. Hårt. Härligt vårväder.
Jag tynnar bort på en stol vid datorn. Det är därför jag flyttar hem. Jag saknar småländsk skog mitt utanför dörren där man kan gå ut mitt i natten utan att behöva vara rädd för våldtäcksman eller att någon ska höra att man håller allvarligt samtal med sig själv. Åt helvete med asfaltsvägar och Flogsta.
Jag vill galoppera på grusväg genom skog och hisna av farten. Jag vill vara i mitt timmerhus, med tända ljus framför mitt skrivbord och skriva och titta ut genom fönstret och tänka att detta är paradiset på jorden.
Och jag har bestämt mig för att skärpa mig. I sommar får hon skärpa sig, Alexandra. Det återstår dock ännu att se om hon kommer att göra det.
Jag kommer sakna Emma, Malin, Camilla och Matilda. Jag kommer sakna närheten till bion och teatern och domkyrkan. Jag kommer få ångestattacker varje gång mamma skriker något om att det där måste göras för att det där har inte gjorts än och varför har ni inte gjort det och nu måste jag göra det bara för det...
Men hon ska skärpa sig Alexandra. Så hon ska slippa höra det där och få de där ångestattckerna. Hon ska bli duktig, Alexandra. Hon ska göra nyttiga saker. Hon ska inte tynna bort på en stol framför datorn och inte kunna gå ut för att det inte finns någon omgivning där ute som hon vill gå ut till. Och hon ska förhoppningsvis inte reta gallfeber på sin bror och sin syster, utan hålla sig borta som om hon inte vore hemma, och bara komma tillbaka lite då och då.
"And to all this she must yet add something more substantial, in the improvement of her mind by extensive reading."
Hon ska flytta hem. Sen kanske hon bestämmer sig för att rädda världen.