Råttballe

Plötsligt blev allt mycket klarare, löven, grenarna på träden, gruset på marken, människors ansikten, kråkfötter på tavlan. Jag kan se igen!
Imorgon ska vi har textsamtal. Jag ser fram emot det, men kommer möjligen bli besviken. (Det blev jag förra gången, remember?) Äsch.
Igår glodde jag på Taxidriver. Störde mig något på kvinnoporträttet, men annars var det bra. Jag såg Life of Brian. Det är inte riktigt min humor, men... jag skrattade ändå en sex gånger.
Jag har en fjärdedel drucken vinflaska väntande på skrivbordet. Jag funderar på när jag ska dricka ur den, om jag möjligtvis skulle bjuda in någon till "sen kväll med en vinflaska"?
Jag har läst allas texter en gång och skummat igenom dem en gång till, förutom den jag skulle närläsa. Jag orkar inte mer. De där smågrejerna är det ingen som har tålamod till i alla fall. De är bara små. Dessutom brukar jag ha mer åsikter och grejer att säga än de flesta så det får faktiskt räcka att jag har läst dem en gång. Dessutom fick de värsta skrivna kommentarerna förra gången fast jag var borta och jag fick bara skrivna kommentarer av tre. Så jag har inte lust att göra mer än jag behöver längre. Jag försöker koncentrera mig på att skriva istället, skriva så bra som möjligt, koncentrera mig på mina egna texter. Men det gick ju inte så bra i torsdags, men bättre i måndags i och för sig... Vara lite självisk... Jag kan fortfarande höra Siewert ord i mina öron. "Och vad ska de andra göra? Ska de bara sitta bredvid och applådera?" Nej, jag ska hjälpa dem och de ska hjälpa mig.
Jag skulle tydligen sagt att jag ville utveckla mitt skrivande. Det var nog vad han var ute efter.
Råttballe. Mitt nya favoritord. Jag kom på det igår när jag skrev om nån jag inte tyckte om. Råttballe.
Undrar om det blir trevlig soffsittning eller om vi får bänka oss i klassrummet vid textsamtalet?
Jag har suttit och skrivit in datum, namnsdagar och månader idag till min kalender som jag ska göra, har nån bestämt. Jag har inga foton riktigt som jag vill ha till kalendern eller jo kanske ett eller tre men inte fler så jag funderar på att göra bilder av bokstäver ord meningar istället... Kanske sätta in nåt foto, men...
Gudrun undrade vad jag behövde hjälp med. Inget, sa jag. Allt, sa jag sen. Men det är inget akut.
Jag blev inte nöjd med min minibok, så nu försöker jag sälja den till högst bjudande. Jag föreslog tio kronor för den till Karin som tyckte att den var så fin, man borde ha gjort en sån själv istället, men hon sa bara sluta när jag försökte sälja den. Så vet man vad de verkligen tycker! Haha! Nej, jag får väl ge bort den i julklapp till mofa eller nåt, de gillar allt fult man har gjort själv, bara man är barnbarn och har gjort det själv.
Mamma läste på min blogg häromdagen om fönster som behövde putsas, så när jag kom hem i fredags hade hon putsat fönstren. Nu kan du skriva det i din blogg, sa hon, att jag har putsat fönstrena. Så nu gör jag det. Hon går med skor inomhus nu, för hon har ont i fötterna. Hon fyller år om två veckor. Det är säkert det hon känner av. Men här ska inte jag sitta och vara katig, sån kommer jag också bli när jag blir gammal.
Jag lämnad in massa gamla och lite omarbetade blogginlägg till textsamtalet, typ om mina före detta korridorskomisar… Kommer bli lite kul och få reda på vad det tycker om dem. De kommer säkert föreslå omarbetning av text, lite slarvigt skriven, mindre personer i, tack, korta ner och ta bara med de viktigaste delarna. Den spretar. Den är lite rolig på vissa ställen… Men jag förstår inte riktigt här, det är ologiskt. Med mer med mera. Kommer bli kul och få veta vad de tycker om Sally, hon som jag har skrivit är bloggaren. Haha!
Hoppas du har det bra kompis. Och glöm inte att hinna med att uppdatera mig.
//Alex

Tårsamlerskan

Mamma var tvungen att åka och jobba på kvällarna varje onsdag klockan åtta, sa hon. Varje onsdag klockan nio låga Saga i sin säng med gosedjuren runt hela huvudet som en gloria och hade täcket upp till näsan (för täckte hon näsan kunde hon inte andas). Hon kramade Nalle och han var huvudkudde och livboj och hon behövde räddas. Han var bra att gråta i. Han stacks bara i ögonen när hon hade gråtit så mycket att de hade blivit rosasvullna som inflammerade sår. Och spindelnätslampan var alltid tänd så att inte mörkret skulle kväva och strypa henne.
Varje onsdag grät Saga sig till sömns, men det var ingen som visste. För ingen fick veta att hon var barnslig och livrädd och grät. Ingen fick veta att hon låg spänd och stel och skräckslagen och bad till Gud att mamma skulle ligga i sin säng i morgon, att mamma skulle väcka henne i morgon och inte försvinna som pappa hade gjort. Hon bad till Gud att skydda mamma från alla älgar och alla halheter och alla bromsar som inte fungerade och alla träd som man kunde krascha in i och dö av. Hon visste hur det kunde gå och bad till Gud om att mamma skulle kom hem och inte försvinna. Hon tänkte att två föräldrar var för lite, för förlorar du en har du bara en kvar och därför är det tur för dem som har fyra. Om de förlorade en har de tre kvar. Hon visste de som hade fyra.
Men en kväll precis innan hon somnade såg hon hur en skimrande kvinna med vit fladdrande klänning flög in genom fönstret utan att öppna. Kvinnan klev ner från skrivbordet och gick fram till henne så tyst att det var konstigt att höra. Hon ställde sig vid sängkanten och såg så sorgset ner på Saga i sängen. Och när hon gjorde det började Sagas tårar att pärlade sig ovanpå täcket och kudden och ovanpå Nalle, som regndroppar på en vaxduk. Sedan såg det ut som om Nalle hade pärlhalsband i knäet eller som om sängen var en äng med dagg och Nalle var en daggkåpa.
Saga såg hur tusen tårar fyllde kvinnans ögon medan hon tittade ner på Saga. Tillslut rann en tår ur hennes ena ögonvrå och hon öppnande silverskrinet som hon hade haft i sina händer. Tårarna droppade ner i skrinet på den blodröda sammetsbädden. Det påminde om mormors vackra smyckeskrin med silversnirklerier över locket och blodröd sammet och tassar som små katter. Fast detta glittrade och sken och skimrade, precis som kvinnan gjorde.
Så böjde sig kvinnan ner och försiktigt plockade hon upp tårpärlorna från lakanen som om de vore såpbubblor hon var rädd för att spräcka. Saga tänkte att nu är sängen en äng och daggen har blivit smultron. Hon lägger dem i silverskrinet och spräcker inte en enda för hon har så mjuka försiktiga händer.
Hela tiden medan kvinnan plockade tårarna av täcke, kudde och Nalle som dagg från en äng sa hon en ramsa eller kanske var det en vaggvisa:
”Man får gråta, älsklingsvän”, viskade hon och det var konstigt att hon sa så, för det var så mamma hade sagt när pappa hade dött. ”Man får gråta, älsklingsälskade älsklingsvän”, sa ängeln. ”Vad har du fått tårar till, om inte för att gråta dem när du behöver? De är inte för dig att samla på. De är inte för dig att bära på. Här, jag samlar upp dem nu, älsklingsälskade älsklingsvän.”
”Vad ska du med tårarna till?” frågade Saga. Ängeln tittade förvånat på henne.
”De ska jag ge till dem som inte har något vatten”, viskade ängeln.
Och när ängeln hade plockat upp alla tårar från kudden och täcket och från Nalle, torkade hon de sista tårarna av Sagas kinder med de mjukaste fingrar och fick Sagas ögon att svida mindre. Sedan reste sig ängeln och gick bort till skrivbordet framför fönstret med samma ljudlösa barfotasteg som förut. Hon log mot den slumrande Saga i sägen innan hon klev upp på skrivbordet och fladdrade ut genom fönstret utan att öppna, så tyst som om hon aldrig varit där.
Alex.

Nio ljusglimtar.

I
Smaragdgrönt glitter.
Sol speglar sig i klippan
över stenig stig.

II
Lekande bland löven hittade jag ljus och skugga
Jag stod fascinerad under trädet
jublade över vad jag hittat.

III
Solljus kröp ner mellan golvbrädorna
och målade om källargolvet,
randigt.
Jag funderar på att ha det så.

IV
Ljus skapar skugga
och sakerna som skymmer.
Du kan inte skylla på mörkret längre.

V
Solljus strilade in genom fönsterglaset
dammkorn gjorde kullerbyttor i rummet
och när ljuset föll på blommorna vände de sig om.

VI
En solkatt sitter och spinner
ljus och skugga över väggen
och pollinerar blommorna i tapeten.

VII
Det är nu man ser den luft man andas
Och att man behöver putsa fönstret.

VIII
Ett barn jagade skrattande en solkatt med en flugsmäll.
Du kan inte fånga ljus.
Det fångar dig.

IX
Jag tittade ut genom fönstret
på en himmel som var gråvit och molnig
Plötsligt sprack den
och solen föll på backen där borta på kullen.
Jag funderade på att springa dit
fast jag inte skulle hinna.
Men ändå. Jag hade sett det hända.

Snöflingornas vals.

Jag såg fram emot torsdag. Jag såg fram emot textsamtal och kommentarer. Men nu har jag bara huvudvärk och det enda de tycktes säga om mina texter var att de var fina. Tack, det skulle min mamma också kunna säga. Men jag går en skrivarkurs. Medan jag ger en massa massa kommentarer och förslag på deras texter... jag vet inte, men jag känner mig utpumpad för jag få ingenting tillbaka. Jag tar mig verkligen tid med texterna och tänker igenom dem, analyserar dem... Äsch. Eller så är jag bara kräsen och aldrig nöjd. Vad vill jag att de ska säga? Jag ville att de skulle analysera mitt översnöade svart får och min vinter och jag ville att de skulle föreslå onödiga ord som kunde strykas (fast de kanske inte ser några). Det känns som jag kan lura dem med fina ord och formuleringar även om det finns noll innehåll. Fast de sa några bra saker också...
Och så blev jag lite sur på att M inte hade läst allas texter och kommenterat och att vi inte fick så mycket kommentarer av S.
Men i alla fall. Här är texten, Snöflingornas vals.

Snöflingornas vals.
tre satser, utifrån titeln, innan jag lyssnade på musiken.
(Peter Tjajkovskijs Nötknäpparen: Snöflingornas vals.)

första satsen:
Sara säger såhär dansar man snöflingedans och jag säger det ser ut som vals.
Sara säger man följer bara takten som finns i luften, för flingorna snöar i vals.
Jag försöker följa i takten och tänker att nu lär jag mig snöflingevals.
Vi skrattar och snurrar och tittar på himlen och stjärnorna knastrar och knakar.
Sara snubblar och låtsas det var med flit och viftar med fötter och armar.
Jag snubblar också och lägger mig ner så att hon inte ska känna sig ensam.
Sedan sprattlar vi snö och skapar
änglar av oss själva
och vi får snöflingor nerrasande i ansiktet
och jag tänker att Sara är en snöflinga.
Om vi ligger här tillräckligt länge snöar vi över eller så fryser vi fast, säger Sara.
Ska vi ligga och testa vilket som händer? undrar jag.
Änglarna har säkert haft kuddkrig, säger Sara.
Eller så är det bebisänglarna som fäller dun, säger jag.
Du är ett svart får, säger Sara, totalt översnöad.
Ja, säger jag, jag är ett svart får med snöflingor på.
Rätt snyggt, säger Sara.
Ska vi singla en dans från himlen och hit igen, undrar jag
och flingorna valsar i luften och yrar i huvudet på mig.
En snövalsdans från moln till mark, säger Sara, får jag lov?
Och Sara får lov och vi fortsätter valsa vår vinterdans
där Sara gör spår och jag följer
snöflingornas vals.

andra satsen:
Jag valsar kring i luften
snöar lite
stora snöflingor
dansar lite
snöflingsdans
som kallas
snöflingevals.
Den måste dansas
från moln till mark
(med minst sex ben)
i luften
från himlen och hit
i tretakt.
(Sedan ska man lägga sig ner
och smälta bort.)

tredje satsen:
(tretakt)
jag räknar alltid fel.
speciellt när jag ska räkna får.
det blir ofta snöflingor
när jag ska somna.
jag räknar snöflingorna i sängen
istället för får.
de dansar vals för mig utanför fönstret.
jag är ett svart får
som räknar
snöflingor
istället.

Snöflingornas vals.
sista satsen, i två versioner, efter jag lyssnat på musiken.
(Peter Tjajkovskij, Nötknäpparen: Snöflingornas vals.)

Vi brukar ha våra duster, jag och min Vinter.
Vi brukar börja med frost och istappar och valsande flingor
för att sedan övergår till kraftigt snöfall.
Han brukar förebrå mig för att inte ha skottat garageuppfarten
och jag brukar beskylla honom för blötsnö
eller gnälla över att det är för kallt.
Då brukar det bli snöstorm och en aning isande vind
innan jag kramar en snöboll och kastar den i huvudet på honom.
Då brukar han bryta en istapp som han vill döda mig med
men innan han hinner
ramlar snön ner från taket
och vi halkar på isgatan
och älskar tills isen smält
och snöflingorna upphört att dansa.
Vi brukar kalla det för snöflingornas vals.
Det är vår favoritdans.

andra versionen:
Det hade singlat snöflingor mellan oss.
Jag kramade en snöboll och kastade i huvudet på dig
och du bröt en istapp som du ville döda mig med
men innan du hunnit döda mig
ramlade snön ner från taket
och vi halkade på isgatan
och älskade tills isen smält
och snöflingorna upphört att dansa.
Vi brukar kalla det för snöflingornas vals,
det blev vår favoritdans.

Jag tycker mest om "Jag och min Vinter" av allihop, vilken tycker du om mest om?

vad jag gör.

Jag har så jävla mycket att göra. Men det är saker som är roliga och jag gör dem gärna. Jag har skrivit om snöflingor och snöflingornas vals idag, jag lägger snart in den eller de texter för det blev flera och jag har ingen aning om om någon blev bra, jo, en blev bra, men sen behövde jag en dikt till och då kunde jag inte välja utöver den så då tog jag tre...det blev fyra dikter, tre sidor, med ett och ett halvt radavstånd...de andra har skrivt typ en, en och en halv...skitsamma. jag känner mig lite smått stolt också.
vi har fått en ny lärar istället för den jag inte kom överens med riktigt och han verkar helt okej bra, rolig och ger bra textkritik, jag gav honom en text, september, som han kommenterade.
jag fick lite frustrerande kommentarer av läraren i växjö om septemberdikten, men jag tror att jag förstår vad han menar med dem nu, men det tog lite bearbetning i hjärnan och lite förklaringar innan dess. jag kanske kan lägga ut dem någon annan gång, just nu har jag inte lust. kl är 22.39, helst ska jag sova vid 23.15 för att få mina åtta timmar, de är jag noga med annars kanske jag går in i väggen eller nått, men snart har jag lov, en vecka, det kan behövas lite paus.
var på en teatergruppgrej i går (fast jag egentligen inte hade tid) och kände mig utsatt och inte som en bra skådespelare, men samtidigt var det intressant och kul. vi jobbade med socialstatus, låg status, hög status och vad det är som gör att man får den, hur folk beter sig... sånt.
det är lite vad jag håller på med förutom att försöka producera texter, (sälla något att ha) tänka över kommentarer, skriva nytt, ändra, fundera på hur man ska bli bättre och kommentara andras texter och läsa...ja. men jag trivs i det också. jag funderar och skriver och läser vidare.
såg förresten direktsändningen av tillkännagivandet av nobelpris i växjö i homerossalen, det var lite kul och första gången, och jag hade faktiskt hört talas om Herat Müller innan, vilket också var lite kul. och nu läst en lite snutt av henne. gillar hennes språk.

Han skulle aldrig mer komma hem

Det var så det började, att de satt vid köksbordet, att de väntade, och mamma sa att de skulle börja äta för att maten inte skulle kallna. Hon tror att det var så, att mamma sa att de skulle börja äta för att maten inte skulle kallna och de åt. De kanske åt, hon kommer inte ihåg.
Men hon satt vid köksbordet och kanske hade hon ätit upp, kanske åt hon fortfarande, kanske kom det sakta, kanske kom det fort, känslan, förebådandet, insikt, vetskapen. Hon vet inte vad hon ska kalla det. Hon satt vid köksbordet och kände, eller kanske visste hon? Han kommer inte. Han kommer inte hem. Han kommer aldrig mer hem.
Mamma sprang ner till skogen för att kolla var pappa var. Hon kommer inte ihåg vad hon gjorde medan mamma sprang ner till skogen och sen sprang tillbaka igen, men kanske lekte hon med Finn och My, kanske gick hon omkring. Hon vet inte vad hon gjorde, hon kommer inte ihåg.
Men när mamma kom hem och ringde ett samtal, frågade hon var pappa var. Tyst, Li, sa mamma, jag pratar i telefon.
Mamma bad Li att hämta My och Finn, så hon gjorde det. Sen gick de in i vardagsrummet och de satte sig i soffan. Och det var i vardagsrummet, i soffan som mamma sa det, att pappa är i himlen nu. Men de förstod inte. Hur skulle de förstå? De frågade igen, var pappa var, frågade de. Pappa är i himlen nu, sa hon. Han är uppe i himlen nu. Men mamma, sa de, var är pappa? Pappa är död. Pappa finns inte mer.
Det var då de började gråta, som i en klump i soffan grät de, och mamma satt där, med tre barn i famnen.
Mamma ringde fler samtal.
Människor kom. Människor i orangea kläder. Fast Li vet inte ens om hon kommer ihåg att det var orangea kläder, men hon tror att det var det, hon tror det var reflexer på också, men hon är inte säker, för allting var grått och dimmigt och allt kommer hon inte ihåg. Men hon kommer ihåg att de pratade om att det var problem med att lyfta upp en kärra, de pratade om en kran och brandbilar och att de hade svårt att lyfta upp en kärra. Hon kommer ihåg att farmor kom och hon kramade farmor och att de grät.
Hon kommer ihåg att mamma satt i soffan i vardagsrummet och att en man i sånadär kläder försökte fråga henne saker, men att en annan man fick ta över. Du är bättre på det här, sa han och lämnade över pennan. Den andra mannen satte sig på huk, med block och penna och skrev svar till frågorna han ställde till mamma. Li vet inte vad det var frågor de ställde.
Nu får du sitta lite själv, Li, sa mamma och Li satte sig själv i den andra soffan. Men sen tog Li med mamma ut i hallen och fråga om de kunde laga pappa. Nej, Li, sa mamma, de kan inte laga pappa.
Mamma jag vill sova, sa Li. Nej, du får inte sova, sa mamma. Men, mamma jag vill sova. Jag är så trött.
Men Li fick inte sova, inte än, och inte vakna heller, när allt var bra igen, fast hon var så trött. Hon målade en teckning istället, den fulaste teckning hon någonsin målat. Hon målade pappa på ett moln och satte upp den på mammas och pappas dörr, fast den var ful.
Mormor och morfar stannade. Nu stannar vi ett par dagar, sa mormor, och hjälper dig med allt, Malin. Mamma sa att de inte behövde. Men jo, sa de. Nu blir det så.
Li hörde My fortsatte fråga när pappa kommer hem och de fortsatte svara att pappa kommer inte hem. Pappa är död, My. Pappa finns inte mer. Han kommer inte hem. Han är i himlen nu. Han skulle aldrig mer komma hem.

Idag skrev jag en text som går såhär.

Idag skrev jag en text som går såhär och den skulle enligt uppgift vara expressionistisk.

Jag skulle vilja döda dig med något vasst föremål. Först skulle jag göra ett snabbt snitt över ditt bröst, och sedan ett till. Det skulle bli ett kors och i korsets mitt skulle ditt hjärta vara. Men jag skulle vänta med det till sist. Du skulle ha avvärjningsskador på underarmarna och det skulle lukta blod i hela rummet. Du skulle inte kunna försvara dig, inte med någonting. Du skulle stå helt hjälplös, tryckt mot väggen, rädd för mig, rädd för mitt nyvässade föremål, vässat endast för dig och din rädsla luktar blod och gör dig livrädd. Du undrar vad jag håller på med. Men jag fortsätter och du blir räddare och räddare för du förstår att jag inte kommer att sluta.
Jag gör ett nytt snitt över ditt bröst. Och du blöder ymnigt. Jag höjer min hand och min penna mot ditt ansikte. Du står livrädd, tryckt mot väggen, och med en snabb rörelse har jag stuckit ut ditt vänstra öga. Med ännu snärtande rörelse har jag stuckit ut ditt högra. Nu ser du ingenting och du är livrädd, för du ser ingenting, och trycker dig mot väggen. Dödsångesten sprider sig i ditt bröst. Jag har startat en epidemi. Och det sista jag gör är att hugga dig i bröstet, mitt i korset, där ditt hjärta sitter. Pennan bryts av och hälften av den sitter krav i ditt hjärta och skaver där. Du känner blyertsspetsen, hur den sticker, skaver, hur blodet sakta, sakta rinner ur dig och din vämjeliga varelse, hur du blir kall, den kallaste kyla du någonsin känt, medan du inte kan gör någonting. Du känner pennspetsen i hjärtat. Den skaver. Och du dör sakta, med mycket lidande, mördad, ihjälstucken av mig och min blyertspenna. Nyvässad, bara för dig. Jag ska döda dig med en penna. Du anar inte min tillfredställelse.

Alex.